Archive of Our Own ^beta

Chapter Text

Del 1

Odjur och parasiter

Juli 1993, Holnatt i Suffolk

Det var en mulen sommarmorgon när Harry Potter vaknade hemma i sin egen säng på gården Holnatt utanför Lower Holbrook i Suffolk. Han hade kommit hem till sommarlovet från sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom bara veckan innan och tyckte att det var skönt att vara hemma igen. Lugnet på den avsides gården han bodde på med sin gudfar, Sirius Black, var i stark kontrast till det liv och rörelse som fyllde hans elevhem på internatskolan från morgon till kväll. Harry älskade att vara på Hogwarts, men det gångna skolåret hade varit så pass påfrestande att han njöt mer än vanligt av det fridfulla livet som hans gudfar förde tillsammans med sin bäste vän, Remus Lupin. 

Klockan var närmare elva när han tog sig ner till frukosten och hittade Sirius sittande med sin tidning vid brasan. Elden var inte tänd så här på sommaren, men Sirius favoritplats var ändå alltid den högra länstolen framför eldstaden i vardagsrummet. Remus gillade att sitta i den vänstra länstolen, men syntes inte inne för stunden. 

”God morgon, sömntuta!” sa Sirius vikande ihop sin tidning. ”Ska du ha pannkakor till frukost?”

”Gärna”, sa Harry förtjust.

”Då fixar jag det.”

Sirius reste sig för att gå till köket och Harry följde ivrigt med. Han älskade få pannkakor till frukost. Sirius brukade skämma bort honom med det på helgerna och ibland annars också när han var hemma på loven. Han hjälpte till att ta fram allt som behövdes och såg sedan på när Sirius trollade fram maten. 

Sirius var ovanligt duktig som trollkarl och skötte alltid allt i hemmet med hjälp av sin trollstav. Äggen knäckte sig själva in i skålen för att blandas med mjölken, varpå Sirius tog mjölet och hällde in det lite i taget. Han behövde inte göra annat än räkna rätt mängd när den förtrollade vispen vispade allt till en jämn smet åt honom, och det gick snabbt att steka pannkakorna när de stekte sig själva på pannan.

”Kommer du ihåg vad det är för dag idag?” sa Sirius när han lastade en hel hög med nygräddade pannkakor på Harrys tallrik.

Harry högg hungrigt in på dem. ”Ingen aning”, sa han med munnen full av sylt och pannkakor.

Sirius skrockade. ”Försök prata utan mat i munnen, Harry. Tänk om Remus hade sett dig?”

Harry flinade brett. Remus gillade inte om man åt med munnen öppen eller talade innan man svalt maten. Han ansåg det vara ouppfostrat. 

”Det är idag vi ska gå på cirkus”, upplyste Sirius.

”Är det? Vad kul! Kommer farbror Remus med?”

”Självklart. Det är just för hans skull vi tar det först idag. Han har hunnit återhämta sig från fullmånenatten nu och orkar följa med oss.”

”Skönt!” sa Harry som var van vid att allt hemma hos dem behövde anpassas efter fullmånenätter. Remus var nämligen en varulv och blev alltid sjuk dagarna före och efter fullmåne. Sirius brukade sköta om honom samvetsgrant för att minska hans lidande så gott det gick.

Sirius tog en kopp te åt sig och slog sig ner mittemot Harry. ”Det är en vän till mig som kommer med oss ikväll också”, upplyste han.

”Vadå för vän?” sa Harry konfunderat.

”Det är nån du aldrig har träffat.”

Harry rynkade pannan. ”Vem är det? Jag trodde jag känner alla dina vänner.”

”De gamla, ja, men Stella är en ny vän som jag känt bara i ett par år.”

”Stella låter som en kvinna.”

Sirius skrockade. ”Det är för att hon är det. Hon jobbar på trollkarlsradion och bor i Ipswich. Jag träffade henne när jag var ute med Remus för att fira Halloween ett par år sen.”

Harry såg förbluffat på honom. ”Det har du aldrig sagt till mig.”

”Nej. Det var den där Halloweenkvällen när ett troll bröt sig in på Hogwarts. Vi koncentrerade oss i våra brev på det och din nya vänskap med Hermione då. Det var inte riktigt relevant att prata om gamla skolkamrater som jag och Remus träffade på Läckande Kitteln.”

”Så ni träffade fler än den där Stella då.”

”Precis. Vi hade ju Hattie Greengrass i Gryffindor när vi gick skolan och såg henne i puben.”

”Menar du henne från trollkarlsradion?” sa Harry häpet. ”Hon som är nyhetsuppläsare?”

”Exakt hon.”

”Så du känner henne!”

”Nja, vi gick ju på Hogwarts ihop”, sa Sirius hoppandes att han lät så nonchalant som han försökte vara. Han ville inte berätta för Harry om Hattie. Sanningen var att han hade dejtat henne ända sedan den kvällen, men det var inget seriöst och han ville hålla Harry utanför relationen.

”Är du vän med henne också?”

”Nej, det kan jag inte säga, men hon introducerade mig till Stella Yaxley. Hattie var på puben med ett stort gäng för att fira Halloween och jag och Remus var med dem den kvällen.”

”Det låter ju kul för er”, sa Harry leende.

”Det var det.”

”Har du varit vän med den där Stella sen dess?”

”Nä, inte riktigt. Vi blev bekanta då och vänner först nu i vintras. Stella är änka sen kriget och ärvde lite pengar efter sin make, så jag har hjälpt henne att investera på börsen. Det är genom det vi blivit vänner.”

”Okej, så hon ska följa med oss ikväll på cirkus.”

”Precis. Jag hoppas det är okej för dig.”

Harry såg tveksamt på honom innan han sa: ”Hon är väl inte nyfiken på mig, eller?”

”Nej, det lovar jag att hon inte är. Det är faktiskt en av egenskaperna jag gillar hos henne. Hon är inte ett dugg nyfiken på kändisar.”

”Men sa du inte att hon jobbar på radion?”

”Jo, men hon är inte reporter som Hattie. Hon är mer en programledare, fast hon gör lite allt möjligt på radion. Hon har inget eget program än så länge utan hjälper andra programledare med deras program.”

”Okej”, sa Harry lugnare. ”I så fall kan jag träffa henne.”

”Jag lovar att du inte behöver oroa dig för Stella Yaxley”, försäkrade Sirius. ”Jag räknar henne som en av mina bästa vänner numera och litar hundraprocentigt på henne.”

Harry fick ett leende på sina läppar. ”Vad bra då. Då kan jag till och med se framemot att träffa henne.”

”Tack”, log Sirius. ”Hon är viktig för mig och jag hoppas att ni kommer överens med varandra.”

”Det tror jag inte blir några problem.”

Harry hade ätit klart och drack upp pumpasaften från sitt glas. Han var på väg att resa sig från bordet när Sirius hejdade honom.

”Innan du försvinner ut för att göra nåt roligt vill jag att du tar fram allt du behöver inför resan. Vi åker redan på söndagen och jag vill veta om det är nåt att tvätta innan vi packar allt imorgon.”

”Men du har väl redan tvättat allt sen jag kom hem från skolan”, sa Harry och lät irriterad.

”Kanske det, men jag vill vara säker på det.”

Harry stönade. Han hade ingen lust att förstöra sin dag med att gå igenom sina kläder, men blicken Sirius gav honom talade om för honom att det var bäst att lyda. De planerade att resa till Afrika för att gå på safari i Kenya under hans sommarlov och Sirius hade förberett inför resan hela den veckan.

”När åker vi på söndagen?” sa han.

”Tidigt på morgonen. Hagrid kommer med vagnen vi ska låna redan imorgon kväll så att vi kan flyga iväg direkt när solen går upp.”

”Ska vi låna vagn från Hagrid?” sa Harry förvånat. Han hade svårt att föreställa sig Hagrid med en vagn. Denne var ju bara en enkel skogvaktare på Hogwarts och dubbelt så stor som vanliga dödliga. Om han ägde en vagn måste den vara stor som ett hus.

”Ja. Vi åker alldeles för långt för att ta motorcykeln, så Dumbledore föreslog att vi lånar hans resevagn. Den är förtrollad att flyga och man kan lätt åka långt med den.”

Harry skrockade. ”Så det är Dumbledore vi lånar vagn från.” Det lät mer vettigt. Dumbledore var rektor på Hogwarts och skolan hade en massa vagnar som han hade till sitt förfogande.

”Ja, men Hagrid kommer med den.”

”Ska vi flyga raka vägen till Kenya med den?”

”Det är planen. Vi borde vara framme redan till kvällen.”

”Vad snabbt det går att flyga till Afrika!” sa Harry förstummat.

”Nja, det beror på hur man flyger. Det skulle ta väldigt länge med kvast eller med min hoj, men testralerna som drar vagnen vi flyger med är väldigt snabba.”

”Vad är testraler för nåt?” 

”De är osynliga flygande hästdjur, så du kommer inte kunna se dem.”

”Vad häftigt det låter!” 

”Jag tänkte väl att du skulle tycka det”, flinade Sirius.

I samma stund kom Remus in till köket. Han verkade ovanligt skärrad och blev stående bredvid köksbordet med ett brev i handen. Han öppnade sin mun för att säga något, men fick inget ljud ur sig.

”Vad är det? Har du fått dåliga nyheter?” sa Sirius oroligt.

”Det kan man lugnt säga”, sa Remus darrande i rösten. ”Här, läs själv.”

Han gav Sirius brevet och tog en kopp med te för att stärka sina nerver. Harry såg nyfiket på Sirius, som hade bleknat när han skummade igenom brevet. 

”Menar han allvar?”

”Det verkar så”, sa Remus med en grimas.

”Vem är det du har fått brev ifrån?” sa Harry, ivrig att få veta vad de talade om.

Sirius slöt brevet med en suck och vände sig för att se på Remus. ”Vad ska du svara honom?”

”Ingen aning. Jag hade inte riktigt tänkt att jag skulle få det där erbjudandet och jag vet inte om jag vill tacka ja. Det är en enorm risk att ta.”

”Tacka ja till vadå?” sa Harry otåligt.

Remus slog sig ner vid bordet med en suck. ”Dumbledore vill att jag ska bli lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts.”

Harry skrek förtjust. ”Jaaa! Det vore underbart! Vi skulle äntligen få lära oss nåt vettigt på våra lektioner om du var vår lärare!”

Sirius och Remus bytte bekymrade blickar med varandra. Det var inte så enkelt som Harry trodde. Han hade ju ingen aning om förbannelsen som låg över tjänsten. Ingen lärare i försvar mot svartkonster hade kunnat stanna i sin tjänst på Hogwarts mer än ett år sedan sjuttiotalet. Om Remus tackade ja, kunde han i värsta fall skriva under sin egen dödsdom. Ifall det gick så illa som det ibland kunde gå. 

”Du glömmer bort att Remus är en varulv, Harry”, påminde Sirius.

Harry hajade till och bleknade. ”Oj, jag tänkte inte …” Han vände sig mot Remus med en ursäktande min. ”Jag förstår om du inte kan ta emot tjänsten, farbror Remus. Jag tänkte inte hur svårt det kan bli för dig …”

”Du behöver inte oroa dig för mig, käre Harry”, sa Remus med ett svagt leende. ”Jag klarar mig alltid, men jag måste tänka noga igenom det här. Det är inte bara att tacka ja.”

”Dumbledore skrev ju att du har två veckor på dig att svara”, påpekade Sirius. ”Vi kan låta bli att tänka på det idag och koncentrera oss på att få oss i ordning inför resan. Vi har ju cirkus att gå på ikväll också.”

Remus nickade bistert. Han kände sig inte direkt hågad att gå på cirkus eller åka till Kenya efter brevet han precis fått, men förstod att det var inget att diskutera för stunden. Inte så länge Harry var närvarande. 

Dumbledore hade sagt i sitt brev att han behövde ha en behörig lärare till tjänsten för en gångs skull. Han hade inte haft det på tre år nu och kunde inte låta eleverna fortsätta ha så undermålig undervisning i ett så livsviktigt ämne. Speciellt inte när lord Voldemort redan gjort två försök att komma tillbaka. Han var den mest fruktansvärda mörka trollkarlen landet någonsin haft, men han hade förlorat sin kropp tolv år tidigare och var numera endast en försvagad vålnad som hängde kvar i livet, förmodligen med hjälp av svartkonster som vanliga trollkarlar aldrig hört talas om. Att kunna försvar mot svartkonster var livsnödvändigt för alla den dagen lord Voldemort lyckades återuppstå i en ny kropp. Inte minst för Harry, som var orsaken till hans fall och som skulle hamna i främsta skottlinjen då.

Det var det som fått Dumbledore att ändra sig när det gäller Remus. Han hade förut sagt att han absolut inte ville ha Remus eller Sirius till den tjänsten, när de hade ansvar för Harrys uppfostran och säkerhet, men föreslog nu att Remus tog tjänsten för endast ett år i hopp om att den korta anställningstiden skulle hindra förbannelsen att slå mot honom i slutet av läsåret. 

”Ja, vi får prata om det här mer en annan gång”, sa Remus tvehågset. ”Om jag ska till Hogwarts, måste jag ju ha hjälp med hönsen och allt.”

”Det löser sig alltid med dina höns, Remus. Jag är ju hemma”, påminde Sirius.

Remus såg tvivelaktigt på honom. ”Påstår du verkligen att jag kan lita mina höns i din vård för ett helt skolår? Jag litar faktiskt mycket mer på mrs Figg än dig.”

Sirius skrockade. ”Tack för det du!”

”Du är faktiskt ibland hemskt glömsk när det gäller hönsen, farbror Sirius”, sa Harry brådmoget. ”Det är inte för inget som farbror Remus hellre ber mig om hjälp än dig.”

Sirius gav till ett skratt. ”Jag får väl ge mig när ni båda är likadana. Lämna för all del hönsen till mrs Figg om du åker till Hogwarts, Remus.”

Han suckade. ”Nja, hon är inte purung längre och har sina katter att ta hand om också. Jag tror att vi får börja med att se hur hon orkar med de här sex veckorna vi är borta i sommar.”

”Du har rätt. Det är bäst att se hur hon gillar att se efter dem varje dag i veckor i sträck innan vi går och föreslår flera månader.”

Remus svarade inget. Vad kunde han säga? Mrs Figg var deras närmaste granne och hade hjälpt mycket med Harry när han var mindre, men hon var en gammal pensionär som höll på med kattuppfödning. Han kände sig spänd redan inför tanken att lämna sin flock av värdefulla magiska höns i hennes vård medan de reste till Afrika och var inte hågad att lämna dem till henne för ett helt skolår. Som varulv hade han svårt att få jobb och hönsen var hans enda levebröd givande honom hans blygsamma inkomst.  

Han kände att han ville vara ensam med sina tankar en stund och tog brevet som Sirius lagt på bordet för att stoppa undan det i sin ficka. ”Jag går upp och packar inför resan nu då. Jag vill inte lämna det till imorgon.”

Sirius såg bekymrat efter honom när han lämnade rummet, men reste sig sedan för att fixa köket. 

”Gå upp för att kolla igenom dina kläder, Harry, så kommer jag dit efter att jag diskat.

Chapter Text

Klockan var över halv sju på kvällen när Sirius landade med sin förtrollade motorcykel i närheten av fältet där cirkus Miranda hade satt upp sina tält. Sirius hade varit där redan en timme innan för att kolla upp området och köpa biljetterna, så han visste exakt vart han behövde köra. 

”Du kan nog ta av dig osynlighetsmanteln, Harry”, sa han när han gjort dem synliga. ”Det är inga andra än mugglare här, så Dumbledore trodde inte vi behöver nåt extra beskydd ikväll. Ingen vet att vi ska på cirkus.”

”Visst.”

Harry tog gärna av sig manteln och satt synligt i sidovagnen. Det var sällan han fick göra det och han njöt av vinden på sitt ansikte när de körde på vägen som ledde till fältet. 

”Stella väntar på oss redan”, sa Remus som märkte henne stå vid ingången.

Harry vände sig för att se och märkte en kvinna som var klädd i en lång sommarklänning i blårandigt tyg. Hennes bruna hår var uppsatt i en ledig hästsvans och hon log förtjust mot dem när de körde fram till henne och stannade med motorcykeln. 

”Hallå på er!” sa hon glatt.

”Hej, Stella”, svarade Remus ställande sig upp för att skaka henne i handen.

”Det här är min gudson, Harry”, sa Sirius.

Stella vände sig mot Harry med ett charmerande leende. ”Härligt att få träffa dig, Harry!”

”Det samma, mrs Yaxley”, sa Harry hövligt och tog henne i handen.

”Å nej! Kalla mig för Stella, för Merlins skull! Mrs Yaxley låter alldeles för stelt.”

”Visst, Stella”, log Harry.

Hon vände sig mot Sirius som ännu satt på sin motorcykel. De log mot varandra och Stella böjde sig för att ge honom en kindpuss till hälsning. 

”Jag ska bara gå och parkera så kommer jag”, sa han kramande henne varmt i handen.

”Okej, vi väntar här”, lovade hon.

”Nå, hur har du haft det?” sa Remus när de ställde sig bredvid ingången för att vänta.

”Jag har varit ganska upptagen den här veckan. Jag får ju alltid jobba mer i juli när alla går på semester och jag ska vikariera åt dem.”

”Ska du inte ha semester alls?” sa Harry förvånat.

”Jodå, fast först i mitten av augusti när de flesta andra är tillbaka.”

”Så du tjänar pengar när andra har semester”, log Remus.

”Exakt. Det är alltid samma sak, även vid jul. Då jag inte har barn eller man så räknas jag kunna jobba under storhelger”, förklarade hon. ”Men jag klagar inte. Det är bara skönt att få jobba då så att man slipper minnas …” Hon tystnade tvärt sneglande snabbt mot Harry. Hon kom på att det inte riktigt passade att prata inför honom om minnen från hennes bedrövliga äktenskap. 

”Det ska bli skönt att få gå på cirkus”, sa hon bytande ämne.

”Det ska det”, sa Remus hövligt.

I samma stund återkom Sirius fram till dem. ”Ska vi gå in då?”

”Absolut”, sa Remus och ledde vägen in till fältet.

De ställde sig i kön för att komma in. Både Remus och Sirius såg sig vaksamt omkring, vana att hålla koll på sin omgivning, men Stella märkte inget då hon var så upprymd över tanken att få vara där. 

”Vad tror du om min klänning, Sirius?” viskade hon till honom. ”Är det nåt som mugglare har på sig i såna här sammanhang? Jag var igår till affären för att köpa den och hoppades att jag valde rätt. Det är alltid så svårt med mugglarkläder.”

Sirius såg på henne med ett snett flin. ”Om du tror att jag vet vad som är rätt och fel i alla mugglarsammanhang så har du missuppfattat det helt. Jag vet bara att man har kostym på sig när man går på affärsmöten.”

Stella skrockade. Hon hade själv varit till affären för att köpa en kostym åt sig sedan Sirius nämnt saken för henne i vintras. Hon tog den alltid på sig när hon följde Sirius till hans affärsmöten, men annars brukade hon ha på sig jeans och en tröja i mugglarvärlden. Hon hade märkt att hennes grannar klädde sig på det sättet till vardags, men det var lite för varmt så här på sommaren. 

”Jag tror att din klänning passar fint, Stella”, sa Remus. ”Min mamma brukade alltid gå i klänning på sommaren.”

Stella såg så förbryllat på honom att han skrockade. ”Min mamma var alltså mugglare”, tillade han flinande.

”Aha! Vad bra. Då är jag inte fel klädd.”

”Det finns fler kvinnor här som har på sig en klänning”, insköt Harry som sett sig om i folkvimlet.

Stella vände sig för att se åt det håll han pekade och märkte två kvinnor i somriga klänningar. Hon log förtjust, lättad att ha lyckats med sitt köp. 

De hade tagit sig fram till biljettkassan och kom in efter att Sirius visat deras biljetter till kassören. De gick sedan vidare för att köa till godisbåset för att köpa tilltugg åt sig. Stella hade slappnat av och glömt bort sitt utseende, tillfreds med sitt lyckade val av kläder. Tillsammans med Harry verkade hon också helt normal till skillnad från Remus och Sirius. Harry var nämligen klädd i vanliga shorts och en blå T-shirt, medan Sirius och Remus hade på sig byxor de köpt i sin ungdom. Byxorna var i sjuttiotalsstil och vida nertill, och Remus hade även en orangefärgad skjorta från samma årtionde på sig. 

Remus hade inte köpt nya mugglarkläder sedan kriget tog slut då han tyckte att hans gamla ännu dög, men Sirius köpte då och då lite nytt åt sig. Han hade älskat de färgglada kläderna som var mode på sjuttiotalet och fortsatte att köpa liknande kläder än idag. Därmed hade han på sig en ny hawaiiskjorta i skrikande färger och kände sig välklädd i den utan att märka de roade blickarna som mugglarna runt dem gav honom. Kombinationen av den färgglada skjortan och de gröna byxorna i sjuttiotalsstil var uppseendeväckande. 

Omedveten om blickarna han drog till sig ledde Sirius vägen in till det stora cirkustältet. Han hade köpt platser åt dem på första raden där de hade fri sikt till allt i manegen och slog sig ner mellan Harry och Stella ätande av sina popcorn. Han gillade popcorn, medan Harry och Stella hade velat ha sockervadd. Stella hade sett sockervadd för första gången i tivolit de varit till året innan och tyckte att det var spännande att äta. 

”Tänk vad mycket underligheter mugglarna kan hitta på”, sa hon belåtet, slickande sina fingrar som blivit kladdiga av den rosa fluffen.

”Du låter som min vän Rons pappa”, sa Harry flinande.

”Vem är det?”

”Arthur Weasley”, sa Sirius.

Stella skrattade. ”Ska du jämföra mig med Arthur Weasley, Harry? Det finns väl ingen som är så fascinerad av mugglare som han.”

”Känner du honom?” sa Harry förvånat.

”Inte så väl, men det är klart jag vet vem han är. Hans nya mugglarskyddslag skapade mycket kontrovers när den gick igenom nu i juni.”

Harry såg begrundande på henne. ”Tycker du att det är en bra lag?”

”Det gör jag faktiskt, men många jag känner tycker att det är en helt onödig lag och nåt som Fudge skrev under bara för att förbättra sin image.”

”Det gjorde han säkert”, sa Sirius avmätt. ”Han gör väl allt för att bli lika populär som minister som Millicent Bagnold var.”

”Det blir han aldrig”, sa Remus. ”Ingen kan slå Bagnold, när hon var den minister som fick kriget att ta slut.”

Sirius skrockade. ”Det var väl Harry som fick kriget att ta slut, inte Bagnold.”

Harry fnös. ”Jag var faktiskt en bäbis då och gjorde ingenting.”

Sirius lade skrattande sin arm om hans axlar. ”Jag vet, ponken min. Dumt av mig att säga så.”

Stella såg förvånat på de båda. ”Tycker ni inte att Harry är en hjälte för att han vann över Ni-vet-vem?”

”Det är klart han är en hjälte, men inte för att han överlevde som bäbis utan för att han vunnit över Voldemort de två senaste gångerna han gått upp mot honom.”

Stella hajade till över namnet, men såg sedan på Sirius med rynkad panna. ”Vad menar du? Ni-vet-vem är ju död!”

”Det är han inte alls”, sa Harry bistert.

Stella bleknade. ”Menar du allvar?” Hon såg chockat från Harry till Sirius. ”Men han dog ju för elva och ett halvt år sen i Godric’s Hollow …”

”Det gjorde han inte”, sa Sirius allvarligt. ”Han blev besegrad och förlorade sina krafter, men han lever ännu i högsta grad.”

”Det är bäst att ni pratar om saken en annan gång”, insköt Remus avbrytande samtalet. ”Föreställningen ska börja nu.”

De vände sig om för att se på manegen dit cirkusdirektören precis stegade in. ”Välkommen till cirkus Miranda, mina damer och herrar!” sa han in i mikrofonen han höll i.

Stella hade svårt att koncentrera sig på hans tal då hon ännu tänkte på Harrys och Sirius ord. Hon kunde inte fatta att det de sagt var sant, men kunde ändå inte tvivla på dem. Om någon visste hela sanningen om Ni-vet-vems fall, så var det ju Harry Potter och hans gudfar. 

Hon tänkte på det ännu när en grupp med vackra vita hästar sprang ut på manegen, men glömde sedan allt annat. De uniformklädda ryttarna började göra konster med hästarna som hon aldrig sett maken av i sitt liv, och hon fann det hela magnifikt. 

”Så fantastiskt!” sa hon hänfört.

”Visst är det”, log Sirius.

Stella klappade entusiastiskt i händerna när hästarna blev klara med sin föreställning. ”Jag fattar inte att Hattie inte ville komma hit!”

”Det är för att hon inte har en aning om vad hon går miste om”, sa Sirius med ett snett flin. ”Cirkus är roligt.”

”Jag håller verkligen med dig”, sa Stella glatt.

Nästa föreställning var två jonglörer som jonglerade med olika bollar och käglor och efter det kom akrobaterna för att göra sin show. Harry hade varit på cirkus förut och tyckte att showen den kvällen var lika rolig som alltid, medan Stella var hänförd över allting. 

Efter att de suttit en timme för att följa föreställningen steg en ormtjusare ut i manegen. Cirkusdirektören kallade honom för Den ofattbare Hesper när han presenterade honom och sa att han skulle ge dem en oförglömlig upplevelse. Hesper steg ut bärande på flera korgar, som han satte i en ring runt sig. Sedan vände han sig mot publiken och bugade sig. Han var klädd i en glittrig grön kostym och varnade dem att hålla sig alldeles stilla under hans föreställning.

”Jag har med mig inte bara en, inte ens två, utan hela sex giftiga ormar, som kan döda en människa på bara några minuter. Det är livsfarligt att vara så här nära dem, men ni kan vara lugna. Så länge ni håller er lugnt på era platser kan ormarna inte komma åt er. Jag är den största ormtjusaren i landet och kan hålla de alla i schack.”

Med det viftade han med sin hand och locket på en av korgarna flög av. Publiken drog häftigt andan och följde trollbundna hur en svartfärgad taipan höjde sitt huvud för att se ut från korgen. Hesper presenterade taipanen som sin äldsta orm innan han tog fram nästa orm, som var guldfärgad och av arten svart mamba. Båda ormarna slingrade sig runt honom på marken, men verkade helt lugna fastän han sa till publiken att de var bland de farligaste giftormarna i världen. 

Nästa orm han tog fram var en mörkrandig tigerorm, som han lät slingra runt sin arm. Den klättrade upp för att lägga sig att vila över hans axlar och han smekte den som om den varit en harmlös snok innan han viftade återigen med sin hand. Nu öppnades de tre sista korgarna. Den mellersta innehöll en skallerorm medan de två andra hade kungskobror inuti. Publiken såg andlöst på hur Hesper ledde ormarna till en dans med sig. Det såg så overkligt ut att man inte hade trott på det om man inte sett det med egna ögon. Ormarna verkade vara som i trans följande Hespers alla rörelser. Han bytte ut tigerormen över sina axlar mot taipanen och sedan mot den svarta mamban. 

Det var när han lyfte upp de båda kungskobrorna, som Harry hajade till. Han hade märkt att Hesper rörde sina läppar som för att viska sina order till ormarna, men nu lutade han sig bestört närmare Sirius. 

”Han är en trollkarl, farbror Sirius”, viskade han. ”Han talar ormspråket.”

Sirius spärrade upp ögonen. ”Vad säger du?”

”Att han viskar sina order till ormarna på ormspråket”, sa Harry. ”Lyssna, så hör du.”

Sirius koncentrerade sig på att lyssna och hörde då det väsande ljudet som kom från Den ofattbare Hespers läppar. Han talade så lågmält att man inte kunde uppfatta ljudet om man satt längre bort, men på första raden kunde man höra om man ansträngde sig. Speciellt när hela publiken följde föreställningen i total tystnad, trollbundna av den. Ingen vågade yppa ett enda ord, fascinerade som de var över synen av Hesper hållande två dödliga kungskobror i sina händer. 

Sirius böjde sig förbi Stella för att viska till Remus, som satt på hennes andra sida: ”Harry säger att han talar ormspråket.”

Remus hajade bestört till. ”Menar du att Hesper är en trollkarl?”

”Japp”, sa Sirius mörkt. ”Det är så han håller ormarna i schack.”

Stella hade hört orden och såg förskräckt på Sirius. ”Talar Harry ormspråket?”

Sirius gjorde en grimas och nickade tyst. 

”M-men varför v-vet ingen om det?” fick Stella ur sig i fasa.

”Det kommer snart ut till allmänheten, det lovar jag”, sa Harry ironiskt. ”Hela Hogwarts vet om det och alla berättar säkert om det hemma nu när vi har sommarlov.”

Stella sneglade på honom och kom på att han var bara ett barn. Hon slätade snabbt till sitt ansikte och låtsades att hon inte alls var chockad. ”Nå, det är nog ingen fara”, sa hon med ett svagt leende. ”Det är en sällsynt gåva, så folk blir lite …”

”Rädda för den”, sa Harry avslutande hennes mening med ett snett leende.

Hon log ursäktande. ”Det menade jag inte säga. Jag menar bara …”

”Oroa dig inte, Stella. Harry är fullt medveten om betydelsen att kunna tala ormspråket”, sa Sirius lugnande.

”Jag är ledsen”, sa Stella och gav Harry en medkännande blick. ”Jag vet mycket väl att du inte behöver mer uppmärksamhet än du redan får.”

”Det är lugnt”, sa han nonchalant. ”Fast jag hade gärna velat veta hur en ormtjusare på mugglarcirkus talar ormspråket.”

Sirius vände sig återigen mot Den ofattbare Hesper och såg utforskande på honom. Det var något bekant med hans ansikte. Han följde honom noga med sin blick resten av föreställningen, och till sist hajade han till. ”Jag vet vem han är!” sa han med en bestört viskning. ”Att jag inte kom på det direkt! Jag känner ju honom sen gammalt!”

”Hur då? Du har aldrig sagt att du känner en ormviskare”, sa Harry förvirrat.

”Jag visste inte att han är en ormviskare. Jag tror inte att nån vet om det. Det är inte en förmåga man brukar gå och skryta om.”

”Vem är han då?” sa Remus nyfiket.

”Han är min syssling. Jag har inte sett honom sen jag var barn, så jag kände inte genast igen honom.”

”Vilken syssling då? Du har en massa såna som ingen känner till”, påpekade Remus.

Sirius skrockade. ”Sant. Jag är ju inte en Black för ingenting.”

”Vem är han då?” sa Harry otåligt.

”Han är Hesper Macmillan, son till min pappas kusin. Han är brorsonsson till min farmor, som var född Macmillan.”

”Heter han Macmillan?” sa Harry förbluffat.

”Javisst. Det är den trevliga sidan av min pappas familj. Vi hade inte jättemycket med dem att göra då de inte hade tillräckligt med stolthet över sin renblodiga härstamning, men jag känner ändå till dem.”

”Man kan inte ha så mycket stolthet om man jobbar på mugglarcirkus”, sa Stella ironiskt. ”Jag menar, vilken renblodsfamilj blir glad över att en medlem av familjen skämmer ut sig på det där sättet.”

Sirius log snett. ”Min mamma hade fått spader om hon vetat vad som blev av kusin Hesper.”

”Är han släkt med Ernie Macmillan?” sa Harry nyfiket.

”Vem är det?”

”Det är den där hufflepuffaren som talade värst illa om mig i vintras när det kommit ut i skolan att jag är en ormviskare. Han var säker på att jag var Slytherins arvtagare bara för att jag talade ormspråket.”

”Ah, nu minns jag att du nämnde honom i dina brev. Jag har ingen aning hur han är släkt med Hesper, men säkert på nåt sätt. Alla Macmillans är släkt med varandra, men det är en stor renblodssläkt och de behöver inte vara mer än sysslingar även om de har samma efternamn.”

”De som jag känner från den familjen brukar vara trevliga”, inflikade Stella.

”Nja, det är väl inget fel på Ernie heller”, sa Harry. ”Han bad mig om förlåtelse senare och vi är på god fot med varandra numera.”

”Det låter ju bra”, sa Remus. ”Det är viktigt att hålla sams med sina skolkamrater.”

Harry log mot honom. ”Jag vet, farbror Remus.”

I samma stund tog föreställningen slut och Hesper Macmillan lade tillbaka sina ormar i korgarna innan han bugade till publiken. Alla klappade hejvilt till honom, men Harry hörde en man bakom sig säga till sin vän: ”Jag är säker på att ingen av ormarna hade kvar sina gifttänder. Det är så de flesta ormtjusare gör för att hålla sig säkra.”

”Du har säkert rätt, men de var ändå ovanligt vältränade för att vara ormar”, svarade hans kamrat.

Harry skrockade för sig själv och mötte roat Sirius blick. Denne hade också hört orden och flinade. 

”Kan vi stanna eller bör vi ta Harry hem nu?” insköt Remus oroligt. ”Jag menar, vi vet ju inte om det är fler trollkarlar här.”

”Det tror jag inte”, sa Sirius lugnt. ”Hesper Macmillan är ofarlig, så vi kan gott stanna till slutet.”

”Ska vi gå och hälsa på honom efter showen?” sa Harry intresserat.

”Nej, det gör vi inte. Han vill säkert inte att nån vet vad han jobbar med och det är bäst att låta honom fortsätta med sitt.”

”Det har du rätt i. Det gäller att inte berätta vidare vad vi sett”, sa Stella. ”Jag tror inte nån vet att gåvan att tala ormspråket går i Macmillans släkt.”

”Jag tror inte den är vanlig bland dem”, sa Sirius fundersamt. ”Den kommer säkert från nån annan släkt som nån av Hespers förfäder gift sig med.”

”Det tror jag också”, instämde Remus. ”Det är väldigt få släkter i vårt land som haft den gåvan.”

”Är det inte bara Slytherins ättlingar som haft den?” sa Harry med rynkad panna.

”Slytherin är den enda kända släkten, men Salazars ättlingar har ju gift sig med andra renblodiga och gåvan kan därmed gå vidare i andra släkter genom det”, förklarade Sirius.

”Självklart. Det låter troligt”, sa Harry och slappnade av.

Chapter Text

Den första tiden under resan till Afrika var Remus disträ och tänkte mycket på erbjudandet han fått. Han talade inte om det inför Harry något mer, men hade långa diskussioner med Sirius på nätterna när Harry sov. När tidsfristen Dumbledore gett honom kom, skickade han äntligen sitt svar och tackade ja till tjänsten. 

Han fortsatte att vara tystlåten även efter det, men orkade hålla koncentrationen på deras safari mer. De var mestadels i Kenya, men åkte efter Harrys födelsedag till Tanzania för att besöka Kilimanjaro där de råkade se en afrikansk drake. Det var höjdpunkten för de alla under resan och Harry gick dagar i sträck pratande om hur häftig draken varit. De hade sett flera magiska djur under sitt safari i Kenya också, men inget så stort och skrämmande som en eldsprutande drake. 

Flyget hem gick lika lätt som flyget till Afrika. De hade vagnen de lånat från Hogwarts och tog sig raka vägen till Suffolk med den för att anlända sent på kvällen i Holnatt. Det var bara en dryg vecka kvar tills Harry började skolan igen, så det var lagom tid att återvända hem. Han saknade sina vänner Ron Weasley och Hermione Granger och hade tjatat om att han ville träffa dem direkt när de kom hem. Remus hade föreslagit att de skulle åka alla tillsammans för att köpa Harrys skoltillbehör i Diagongränden, så att de tre ungdomarna hade en chans att träffas.

”Vi behöver skriva till dina vänner med det samma för att bestämma om dag och tid, Harry”, sa Sirius när han bar in deras väskor.

”Ja, vi har inte många dar kvar för att inhandla allt du behöver till skolan”, tillade Remus.

”Jag vet. Jag har redan skrivit brevet och ska skicka iväg det med Hedwig nu direkt”, sa Harry. 

”Vad bra”, log Sirius.

”Har du skrivit på mitt tillstånd till Hogsmeade, farbror Sirius? Jag får inte glömma att ha det med mig till skolan.”

”Du behöver inte oroa dig, Harry. Jag har det redan”, upplyste Remus. ”Sirius gav det till mig efter att han skrivit under. Jag ska ju åka till Hogwarts med dig för att bli lärare där.”

Harry sken upp. ”Vad bra då! Det ska bli så kul att få gå till Hogsmeade med Ron och Hermione.”

Sirius log mot honom. ”Det var nåt jag minns vi också tyckte om att göra när vi gick skolan.”

Remus skrockade tänkande på deras egen skoltid. ”Minns du när du och James kastade en stinkbomb inne i Tre kvastar?”

Sirius föll i skratt. ”Det hade jag glömt! Gamle Bob kastade oss alla ut ur sin pub den gången. Han kunde ju inte veta vem det var som gjort det, så han svor att aldrig släppa in en enda elev i sin pub igen.”

”Höll han fast vid det?” sa Harry nyfiket.

”Nej. Det hade han inte råd med. Eleverna brukar köpa massvis med honungsöl när de får gå till Hogsmeade.”

”Fast han vaktade oss som en hök efter det”, tillade Remus flinande.

”Det är tur att madam Rosmerta har puben idag. Hon är tusen gånger trevligare än gamle Bob var.”

”Fast du bör inte kasta några stinkbomber på hennes pub heller, Harry. Jag tror inte hon blir nådig mot eleverna om hon måste utrymma puben för det.”

Harry skrattade. ”Jag lovar att inte kasta stinkbomber på Tre kvastar. Det är nåt man går och drömmer om att få göra inne i Filch kontor, men annars är jag inte mycket för stinkbomber.”

Sirius stökade ömsint till hans hår. ”Du är då väldigt lik din mamma ibland.”

”Det må jag säga”, log Remus. ”James älskade att kasta stinkbomber närhelst tillfälle gavs för det.”

”Japp. Vi var värst i vår klass med det”, flinade Sirius.

”Varför förvånar det mig inte”, skrattade Harry.

Besöket till Diagongränden gjordes först på lördagen en vecka senare, när Weasleys hade tid för det. De hade också återkommit hem nyligen från en resa till Egypten. Mr Weasley hade vunnit högsta vinsten i Daily Prophets årliga lottdragning och de hade använt vinstpengarna till resan. 

Harry hade fått brev från Ron om det och de hade därmed varit samtidigt i Afrika, fast på olika håll av den stora kontinenten. Medan Harry hade sett Afrikas slätter fulla med fascinerande djur och odjur, hade Ron besökt pyramider och sett mutantskelett efter mugglare, som brutit sig in i magiska gravar som haft urgamla besvärjelser över sig. 

Harry hade blivit så nyfiken på det att han också önskade få besöka pyramider. Det lät väldigt intressant i jämförelse med Hermiones sommar. Hon hade varit i Frankrike med sina föräldrar och hade skrivit brev om hur hon gjorde om sina läxor i trollkonsthistoria för att hon hittat lokalhistoria om häxkonster som hon velat få in i sin uppsats. Det lät så typiskt Hermione att Harry hade bara skakat på huvudet åt det och lett. Att tillbringa sin semester med Hermione lät inte lockande, men han hade inte tackat nej till att få se några mutantskelett med Ron i Egypten. 

När den sista lördagen i augusti kom var han upprymd över tanken att få träffa båda sina bästa vänner igen. Grangers hade också kommit överens med dem att träffas i Läckande Kitteln för att gå och handla tillsammans. 

”Det är tur att mr och mrs Granger vågar träffa oss igen”, sa Sirius när han parkerade sin motorcykel på gatan utanför.

”Ja, de var rejält skärrade förra året när Arthur hamnade i slagsmål med Malfoy i Flourish & Blotts”, sa Remus.

”Exakt vad jag tänkte.”

”Ska vi gå in då?” sa Harry ivrigt.

”Absolut.”

De följdes åt in genom den anspråkslösa öppningen till puben och hittade både Weasleys och Grangers redan väntande på dem där inne.

”Harry”, utbrast Hermione och kastade sig lyckligt i halsen på honom utan att tänka på uppmärksamheten som hennes uppträdande drog till sig. Alla i puben hade tystnat och såg på Harry Potter, som kramades med en tjej i sin egen ålder. På lördagar fanns det ofta mycket folk som gick in och ut ur puben för att gå och handla på affärsgatan bakom. Just i den stunden var det ett halvt dussin trollkarlar och häxor på väg dit och de hade alla stannat för att stirra på dem. Sirius gav dem en frän blick, men beslöt sig för att strunta i dem.

”Gott att se dig, kompis!” sa Ron kramande Harry också, fast lugnare än Hermione.

Remus och Sirius hälsade hövligt på mr och mrs Granger samt Weasleys, som hade sina fem yngsta barn med sig, precis som väntat. Deras flicka Ginny blev alldeles röd i ansiktet när hon såg Harry och mumlade ”Hej” utan att se på honom. Hon verkade även mer generad än vanligt, förmodligen för att Harry räddat hennes liv tre månader tidigare i skolan. 

Percy kom däremot och räckte högtidligt fram handen, som om han och Harry aldrig hade träffats tidigare och sa: ”Harry! Så angenämt att få träffa dig.”

”Hej, Percy”, sa Harry och försökte låta bli att skratta medan han skakade honom i handen.

”Det står bra till med dig, hoppas jag.” Percy lät så pompös att Sirius höjde ena ögonbrynet.

”Mycket bra, tack …”, mumlade Harry.

”Harry!” sa Fred, som knuffade undan Percy och bugade sig djupt. ”Det är verkligen en storartad glädje för mig att se dig, gamle gosse …”

”En sån enastående ära”, sa George, som nu skuffade Fred åt sidan för att i sin tur gripa tag i Harrys hand. ”Helt underbart!”

Percy blängde bistert på dem, men Sirius hade svårigheter att dölja sin munterhet.

”Nu räcker det”, sa mrs Weasley strängt.

”Mamma!” sa Fred, som om han just hade fått syn på henne och grep också henne i handen. ”Så fantastiskt roligt att se dig …”

”Jag sa nu räcker det.” Hon vände sig mot Harry och tillade i vänligare ton: ”Goddag på dig, Harry, min lille vän. Du har väl hört den spännande nyheten?”

Hon pekade på det splitternya silveremblemet på Percys bröst. Det var inte det gamla prefektmärket Percy gått och burit de sista två åren, utan ett nytt, tjusigare märke som han fått den sommaren. Ron hade skrivit om det i sitt brev till Harry. Percy skulle påbörja sitt sista år i skolan och hade blivit utnämnd till försteprefekt.

”Den andre i vår familj som blir försteprefekt!” sa mrs Weasley svällande av stolthet.

”Och den siste”, mumlade Fred halvhögt.

”Det skulle inte förvåna mig”, sa mrs Weasley och såg plötsligt bister ut. ”Jag har minsann lagt märke till att ingen av er två har blivit utnämnd till prefekt …”

”Varför skulle vi vilja bli prefekter?” sa George och såg illamående ut vid blotta tanken.

”Det skulle förstöra allt roligt här i livet”, tillade Fred avmätt, och den gången lyckades Sirius inte förhindra leendet från sina läppar. Medan han som vuxen kunde förstå mrs Weasleys stolthet över Percy, hade han haft samma inställning till skolregler i sin ungdom som tvillingarna.

Ginny märkte hans sneda leende och fnissade så högt att mrs Weasleys gav henne en missnöjd blick.

”Ni borde vara ett bättre föredöme för er syster!” fräste hon till tvillingarna.

”Ginny har andra bröder som kan vara ett föredöme för henne, mamma”, sa Percy överlägset.

George himlade med sina ögon mot honom, men böjde sig sedan för att viska till Harry: ”Vi försökte stänga in honom i en pyramid, men mamma upptäckte oss.”

Harry fnissade, men försökte dölja det från mrs Weasley. 

”Ska vi ta oss till Diagongränden nu då?” föreslog Sirius. ”Vi har massor att handla.”

Det hade blivit tomt i puben förutom deras sällskap och han tyckte att det var ett bra tillfälle att gå igenom porten.

”Vi följer inte med er till Diagongränden idag”, upplyste mr Granger.

Sirius vände sig förvånat mot honom. ”Varför inte det?”

”Vi har saker att köpa i London och har redan gett Hermione pengar att köpa sina skolgrejer själv.”

”Vi kom tidigt för att besöka Gringotts och gå och köpa Hermiones böcker åt henne”, tillade mrs Granger med en ursäktande min. Både hon och hennes man bar på stora påsar fulla med böcker. ”Hon behövde så mycket nya böcker i år att vi tänkte lägga dem direkt i bilen så att hon slipper kånka på dem själv.”

”Så ni ska inte gå och handla med oss alls”, sa mrs Weasley förvånat.

”Nej, inte idag. Vi hinner inte, men vi kan träffas efteråt i puben och äta lunch tillsammans”, föreslog mr Granger.

”Det låter ju trevligt!” sa mr Weasley förtjust.

”Vilken tid tänker ni”, frågade Remus.

”Räcker två timmar åt er?” sa mrs Granger. ”Vi tror att vi blir klara med våra inköp då.”

”Två timmar funkar fint. Man vill inte tillbringa hela dan i affärer”, tyckte mr Weasley.

”Då säger vi så”, sa Sirius. ”Vi möts på puben igen om två timmar. Vi kan ta en privat matsal att äta i.”

”Det låter perfekt!” log mr Weasley.

”Det tycker jag också”, sa mrs Granger belåtet.

Med det skiljdes de åt. Grangers återvände tillbaka till mugglar-London och Sirius ledde resten av gruppen ut till den kullerstensbelagda gatan bakom puben där alla landets bästa butiker för trolldom fanns. 

”Behöver ni besöka banken?” sa Remus till Weasleys.

”Nej, vi har redan pengar”, sa mr Weasley och tog fram sin börs för att dela ut mynt till sina äldre barn så att de kunde gå och handla själva. 

”Vi var också till banken redan igår”, sa Sirius belåtet. ”Då kan vi skippa Gringotts idag helt.”

”Det låter skönt”, sa mrs Weasley. ”Jag tänker faktiskt att jag kunde gå och köpa alla böckerna själv. Barnen kunde ta hand om resten av sina inköp själva.”

”Det låter inte alls som en dålig idé”, medgav Remus. ”Jag kunde följa med er, mrs Weasley, och köpa Harrys böcker.”

”Gör så, så tar jag Harry och hans vänner till madam Malkins”, sa Sirius. ”Harry behöver nya skolklädnader.”

”Det behöver Ron också. Han han vuxit jättemycket i Egypten”, sa mrs Weasley.

”Jag följer väl med dig, Sirius, så kan Molly ta hand om Ginny”, sa mr Weasley.

”Får inte jag gå och handla själv?” sa Ginny snopet.

”Nej, det får du inte. Du är alldeles för ung”, svarade mrs Weasley.

”Men det är orättvist! Jag är faktiskt tolv år redan!”

”Glöm det. Du går med mig”, sa hennes mamma strängt.

”Vi sticker då”, sa Fred.

”Kom ihåg att vara tillbaka till puben om två timmar”, påminde mr Weasley.

”Och jag måste ha era boklistor innan ni går”, tillade mrs Weasley.

Både Fred, George och Percy gav henne sina boklistor och försvann sedan in i folkvimlet. 

”Glöm inte att Ron behöver en ny trollstav, älskling”, sa mrs Weasley till sin man när hon tagit Rons lista och lämnade dem för att gå iväg med Ginny.

Remus följde med dem, men Sirius ledde Harry, Ron och Hermione till Madam Malkins klädnader för alla tillfällen tillsammans med mr Weasley. Dumbledore hade bett Arthur Weasley att hjälpa till med beskyddet över Harry den dagen och han fann det säkrast att gå överallt dit Harry gick. Det var inget de sagt inför Harry, men Sirius hade varit i kontakt med mr Weasley brevledes om det och de gick nu sida vid sida hållande koll på omgivningen. 

De verkade som alla andra i Diagongränden pratande om sina respektive semestrar i Afrika medan de gick från en butik till en annan, men de var båda lika uppmärksamma på människorna omkring dem. Mr Weasley var inte främmande för vaktuppdrag då han behövt hålla sin familj i trygghet under kriget. Han hade redan då haft jobb på Trolldomsministeriet och hade fått hjälpa till med åtskilliga mindre uppdrag åt Magiska ordningspatrullen. Sirius märkte hans vaksamhet och kände sig nöjd med hans hjälp. Remus var inte i bästa skick den dagen då fullmånen var på gång veckan därpå, vilket gjort att han gått med mrs Weasley för att inhandla böckerna. Det räckte att han fanns i närheten, men han hade inte huvuduppdraget över Harrys beskydd den dagen. Det var Sirius och mr Weasley som hade det ansvaret.

Efter Madam Malkins besökte de Apotekarboden, Godisbaronen och Gambol & Japes skämtbutik för trollkarlar, dit pojkarna ville gå. Ron fick sedan en helt ny trollstav från Ollivanders, vilket blev en fjorton tum lång trollstav i pilträ med svanshår från enhörning som kärna. 

”Nu borde dina trollformler fungera igen”, sa Sirius leende till honom. ”Inga mer återstudsande förhäxningar för dig.”

Ron flinade brett, hållande glatt i paketet med trollstaven. ”Verkligen inte! I år ska jag sannerligen slå Malfoy med slugulus erecto istället för mig själv.”

”Men Ron då! Du ska inte gå och bråka i onödan med Lucius Malfoys son”, sa mr Weasley förmanande.

”Jag avskyr faktiskt honom lika mycket som du avskyr hans pappa”, svarade Ron fränt.

Det fick mr Weasley att skrocka och låta bli att säga något mer i saken. 

”Ska vi besöka Florean Fortescues glassbar?” föreslog Sirius. ”Jag bjuder.”

”Det låter som en trevlig idé, men inte för stora portioner”, sa mr Weasley förnuftigt. ”Det är en knapp timme kvar innan vi ska ha lunch.”

De slog sig ner vid uteborden utanför glassbaren. Sirius hade Harrys kassar med klädnaderna och tillbehören för trolldrycker, medan Harry själv bar på kassarna med godis och skämtartiklar. Han lade dem nu på bordet framför Sirius.

”Jag orkar inte bära de här längre. Kan inte du ta dem, farbror Sirius?”

Sirius himlade med ögonen, men drog fram sin trollstav för att förtrolla en av sina fickor. Han hade en ny klädnad på sig och lade en osynlig utvidgningsförtrollning över den vänstra fickan så att han kunde klämma in alla fyra kassarna i den. Han brukade göra så med sina kläder för att ha händerna fria, eftersom osynligheten i förtrollningen gjorde även sakerna inuti fickan viktlösa. Det hade därmed ingen betydelse hur mycket man bar i sin ficka.

”Hur gjorde ni det där, mr Black?” sa Hermione förbluffat. Hon stirrade vantroget på hans vänstra ficka, som inte ens buktade något fastän han lagt fyra stora kassar fulla med varor dit. 

”Det är en osynlig utvidgningsförtrollning”, förklarade han leende. ”Det betyder att man kan ha massor i sin ficka utan att det märks på nåt sätt och man kan även göra det så att ingen annan än ägaren till klädnaden kommer åt fickan.”

”Vad praktiskt!” sa Hermione förtjust. ”Kan man förtrolla mer än fickor på det sättet?”

”Självklart. Farbror Sirius har gjort så även med sidovagnen till sin hoj”, sa Harry. ”Vi brukar kunna ha min skolkoffert inne i den, fastän jag sitter i den.”

”Å, jag måste få lära mig hur man gör!” sa Hermione längtansfullt.

Florean Fortescue kom i samma stund fram till dem och gav dem deras glassportioner. 

”Hoppas det smakar”, sa han vänligt.

”Tackar”, log Sirius.

De satt och åt sina glassar på gott humör. Dagen var mulen, men ändå varm och de såg alla ut som om de ännu var på semester. Ron och mr Weasley var rödbruna och hade ansiktet fulla med fräknar, medan Sirius, Harry och Hermione var alla brunbrända efter en sommar tillbringad i solen. Hermione var ljusast av dem, men hon hade tillbringat en vecka på franska Rivieran och hade fått tillräckligt med färg för att platsa gänget som var hemkomna från Afrika. 

”Har vi köpt allt nu då?” sa mr Weasley när han ätit sin glass.

”Jag har fortfarande tio galleoner kvar”, sa Hermione, som räknat pengarna i sin börs. ”Jag fyller år i september och mamma och pappa gav mig lite pengar till att köpa en födelsedagspresent i förväg.”

”Vad sägs om en intressant bok?” sa Ron med oskyldig min.

”Nej, jag tror inte det”, sa hon utan att låta sig rubbas. ”Jag vill väldigt gärna ha en uggla. Harry har ju Hedwig och du har Errol …”

”Nej, det har jag inte”, sa Ron. ”Errol är en familjeuggla. Det enda jag har är Scabbers.”

Han klappade på sin tomma ficka av gammal vana. Han brukade ha sin råtta där, men inte för stunden. Den hade gömt sig den morgonen när de varit på väg att gå och han hade inte fått med sig den till Diagongränden hur mycket han än letat.

”Det ligger en affär för magiska djur alldeles där borta”, sa Harry, som märkt butiken på andra sidan gatan. ”Du kan väl köpa dig en uggla där, Hermione.”

”Det gör vi”, sa Sirius och betalade för deras glass.

De lämnade glassbaren och korsade gatan för att ta sig till Magiska menageriet. Det var inte som Eyelops ugglemarknad där Harry köpt Hedwig och som endast sålde ugglor och allt man behövde till dem, utan en djuraffär med alla möjliga sorters magiska husdjur. Det var trångt och luktade illa där inne och oväsendet från burarnas invånare var nästan öronbedövande. På disken fanns en väldig bur med glänsande svarta råttor, som skuttade omkring och använde sina långa nakna svansar som hopprep. 

Häxan bakom disken var upptagen med att ge en trollkarl råd om skötseln av tvestjärtade vattenödlor, så Sirius ledde Harry, Ron och Hermione förbi henne för att gå till avdelningen med ugglor längre bak. 

”Tänk om Scabbers kunde göra som de där råttorna”, sa Harry flinande till Ron.

Ron stannade för att titta och gjorde en grimas. ”Mallgrodor.”

”Har din råtta några magiska krafter?” sa Sirius nyfiket.

Ron gav till ett skratt. ”Nej, det har han verkligen inte.”

”Jag tror att det är bara en vanlig enkel trädgårdsråtta Ron har”, insköt mr Weasley. ”Det var Percy som hittade den en gång i tiden och vi har haft den sen dess.”

”Ska vi gå och se på ugglorna nu då?” sa Hermione otåligt.

Hon höll på att ta ett steg framåt, men blev förhindrad att göra det när något rödgult kom rusande bakom hörnet knuffande till henne. Hon tappade balansen och var på väg att falla, men greppade tag på buren bredvid för att förbli stående. Häpet vände hon sig om och såg att det var en katt stor som en liten tiger som krockat med henne. Dess rödgula päls var tjock och fluffig och ansiktet såg grinigt och konstigt tillplattat ut, som om den rusat med huvudet före in i en vägg. 

Den hade stannat framför Harry för att nosa på honom med en nyfiken blick i de gula ögonen. Harry såg förvånat på den. Om den inte varit så stor och en smula krumbent hade den varit en exakt kopia av hans gamla katt, Candy. Den jamade högt och reste sig på bakbenen för att sätta framtassarna på hans mage. 

”Hej på dig”, sa Harry kliande den vänligt bakom örat.

”Krumben, låt bli!” hördes häxan bakom disken säga.

Trollkarlen med den tvestjärtade vattenödlan lämnade precis affären och häxan skyndade sig fram till dem. 

”Jag ber om ursäkt. Krumben brukar inte gå fram till kunder på det där sättet”, sa hon ursäktande och försökte lyfta bort katten, men Krumben hoppade undan och slank mellan Harrys ben för att lukta på Sirius. 

”Heter han Krumben?” sa Harry förvånat.

”Javisst. Hans ägare dog i våras och han har varit här sen dess”, sa häxan. ”Han är tyvärr i en vild ålder just nu och jag har haft svårt att hitta ett nytt hem åt honom.”

Sirius böjde sig för att klappa katten, som nosade nyfiket på honom. Harry vände sig för att titta på dem och var säker på att han kände igen katten.

”Han ser ut som en av Candys kattungar, farbror Sirius. Det var en orange kattunge som var krumbent på det där sättet.”

Krumben hade vänt sig för att stryka sig mot Harrys ben, men gick sedan vidare för att lukta på Ron och Hermione. 

”Vad söt han är!” sa Hermione förtjust.

”Försöker ni säga att ni känner igen Krumben?” sa häxan förvånat.

”Det tror jag”, sa Harry. ”Har ni hans papper?”

”Nej, tyvärr. Det var dödsboet som sålde katten till mig och de hittade inga papper på honom. De sa bara att han föddes i april för två år sen. Den exakta dan kunde de inte minnas, men han kommer från Arabella Figg, som är en känd uppfödare av halvkneazles.”

”Han föddes den artonde april”, sa Harry lågmält och fick en klump i halsen när han mindes den ödesdigra kvällen när hans katt Candy hade dött födande sin kull med kattungar. 

Sirius lade tröstande sin hand på hans axel och vände sig mot häxan.

”Vi var och såg födelsen. Om han kommer från mrs Figg, så är det helt klart den krumbenta hanen som föddes då. Det var fem kattungar i kullen.”

Hermione hade hukat sig ner för att kela med Krumben, som strök sig mot henne belåtet spinnande. Han verkade förtjust över uppmärksamheten och puffade henne med huvudet. 

”Han är helt underbar!” sa hon exalterat. ”Är han verkligen kattunge till din gamla katt, Harry?”

”Det är han”, nickade Harry och vände sig vädjande mot Sirius. ”Du måste köpa honom, farbror Sirius. Vi kan inte lämna honom här. Inte när han är Candys unge!”

Sirius himlade med ögonen. ”Du har Hedwig numera och behöver inte ha en katt. Vi kom överens i saken redan för två år sen, Harry.”

”Jo, men Krumbens ägare är ju död! Vi kan inte lämna honom i djuraffären!”

”Vi har haft honom i månader redan”, inflikade häxan. ”Han är inte lättsåld med sin storlek och med sitt vilda sätt, inte fastän han är en halvkneazle. Han är i den besvärligaste åldern för stunden, men det går ju över snart nog.”

”Jag är väl medveten om hur värdefulla halvkneazles är och hur vilda unga katter kan vara, men vi har inte behov av en katt för stunden”, sa Sirius och vände sig mot Harry med en sträng min. ”Du kan glömma att vi köper honom. Det blir inga fler katter hemma hos oss, inte nu när du går på Hogwarts och har Hedwig som ditt husdjur.”

Harry suckade besviket. Han vände sig för att se på Krumben som ännu kelade med Hermione. Det verkade som om de båda blivit förtjusta i varandra. Harry såg på dem en stund och kom på att Hermione kunde köpa katten. Han var precis på väg att säga det, när Hermione vände sig mot häxan som hade affären.

”Vad kostar han? Jag hade kanske kunnat köpa honom om han inte är för dyr”, sa hon med längtan i sin röst.

”Men du skulle ju ha en uggla!” påminde Ron.

”Det behöver jag faktiskt inte ha. Jag vill ha Krumben istället”, sa Hermione bestämt. ”Han är den underbaraste katten jag nånsin sett.”

”Han kommer bli ett trofast husdjur till dig, det lovar jag”, sa häxan och skyndade sig fram till kassan för att slå in köpet i kassamaskinen, ytterst belåten över att få den besvärliga katten äntligen såld. ”Har du allting du behöver för att ta hand om en katt?” 

”Nej, det har jag inte”, sa Hermione. Hon tog fram sina tio galleoner och gav dem till henne. ”Får jag allt jag behöver med det här?”

Häxan räknade snabbt pengarna och fick ett brett leende på sina läppar. ”Absolut! Det här räcker fint! Ska jag visa dig borstar och matskålar och annat du behöver?”

Hon ledde henne till ett hörn där hon sålde allting för katter och försökte pracka på henne allt som hon hade som var dyrast i affären. Hon ville gärna få henne att spendera varenda galleon hon hade, men mr Weasley blandade sig i köpet och fick Hermione att välja det som var nödvändigt, men inte för dyrt. Det slutade med att Hermione fick tillbaka en guldgalleon, en silversikel och några bronsknutingar efter att hon köpt både katten och alla tillbehören. Det blev en borste till den tjocka pälsen, matskålar och en påse kattmat, men mr Weasley sa att hon inte behövde kattsand till en halvkneazle. De var nämligen oftast kunniga att använda toaletten eller gå ut till trädgården för att göra sina behov. 

Häxan som försökt sälja den dyraste sorten av kattsand hon hade till försäljning gav mr Weasley en frän blick, men erkände sedan motvilligt: ”Det är precis så med Krumben. Han brukar fnysa åt kattsanden jag har och lånar hellre toaletten där bak.”

”Det kommer mamma bli glad över”, sa Hermione belåtet. ”Hon vet att jag gillar katter, men har alltid tyckt att det är ofräscht med kattlådan.”

”Ett par av mrs Figgs katter använder tyvärr kattlåda och det är inte alls fräscht, men Krumben låter som sin mamma”, sa Sirius. ”Vi hade aldrig några problem med dålig lukt med henne.”

”Ja, hon var renligheten själv”, medgav Harry.

”Vad skönt”, sa Hermione och bar ut katten från affären med ett skinande ansikte. Han spann i hennes famn och verkade ytterst belåten över sin nya ägare. 

Chapter Text

När Harry åkte till skolan några dagar senare, kunde Remus inte följa med till stationen. Det var dagen innan fullmåne och han vilade hemma i sin säng oförmögen att påbörja sin nya tjänst ännu på några dagar. Han hade kommit överens med Dumbledore att åka till skolan först till söndagen efter att han vilat upp sig från fullmånenatten. Det var bäst att göra på det sättet så att han kunde börja på sitt arbete när han var pigg och välmående igen på måndagen. Första september var en onsdag, så han behövde inte vara hemma mer än två skoldagar extra. 

Sirius skötte om honom som vanligt och lagade frukost åt honom på lördagen, när han fick sitt första brev från Harry den terminen. 

”Remus, vill du höra Harrys brev?” ropade han upp till övervåningen.

”Ja, jag kommer!”

Remus hördes skynda nerför trapporna. Han hade redan hunnit piggna till så mycket att han var på benen och han trodde sig kunna äta annat än soppa den dagen igen. Sirius serverade honom frukost innan han tog Harrys brev och började läsa högt: 

Käre farbror Sirius!

Det är skönt att vara på Hogwarts igen, men jag vet ärligt talat inte om jag gillar mina nya skolämnen. Vi hade våra första lektioner både i spådomskonst och skötsel av magiska djur direkt första skoldagen och det gick inte riktigt som jag hade hoppats.

Professor Trelawney som håller i spådomskonsten är ett skämt. Hon ser ut som en glittrande insekt med tjocka glasögon, som förstorar hennes ögon till flera gånger deras naturliga storlek. Det är skitvarmt i hennes klassrum, då hon har brasan tänd hela tiden, och det luktar starkt av parfym. Hermione sa att hon hade tänt någon form av rökelse som lukten kom ifrån. Det var halvmörkt där inne och vi satt i fåtöljer eller på puffar runt små runda bord istället för att ha ordentliga skolbänkar. 

Jag kände mig lite vimmelkantig där inne, förmodligen av värmen och den starka parfymlukten, och så pratade Trelawney massor av smörja om något hon kallade det inre ögat och om att besitta ”synen”. Hermione blev förskräckt när hon sa att man inte kan lära sig spådomskonst från böcker, men vi behövde ändå läsa varandras teblad och tolka det vi såg från vår lärobok i ämnet. 

Det värsta var när Trelawney tog min kopp och spådde åt mig. Enligt henne visade mina teblad Grymmen — du vet den där spökhunden som hemsöker kyrkogårdar och som ska vara det värsta varslet om döden. Hela klassen blev förskräckt av det, förutom Hermione som inte alls tyckte om Trelawney och påstod att tebladen inte hade formen av en Grymm. Jag håller med henne i saken, men Ron blev rädd för min skull och började tala om hur hans farbror Bilius såg en Grymm och dog ett dygn senare. 

Alla verkade tro att jag skulle falla död till marken när som helst efter det, men turligt nog hade vi förvandlingskonst efteråt. McGonagall visade oss hur hon kan förvandla sig till en katt, vilket jag tyckte var häftigt, men alla andra var så fokuserade på mig och mitt närstående frånfälle att McGonagall frågade vad det var med oss. Hon berättade sedan att Trelawney brukar förutsäga minst en elevs död varje år och hittills har ingen dött än. Jag har aldrig hört McGonagall tala illa om en annan lärare, men hon var inte nådig när hon talade om Trelawney och sa att jag kunde strunta i allt hon sagt till mig. Hon verkar ogilla Trelawney på samma sätt som Hermione gör och sa att om jag mot all förmodan går och dör, så behöver jag inte lämna in mina läxor i så fall. 

Jag tyckte att det var strålande. Det fick alla att sluta stirra på mig och återgå till sitt igen. Fast Ron och Hermione bråkade på lunchen om ifall det verkligen var en Grymm i min kopp eller inte. Ron är skiträdd för Grymmen medan Hermione säger att spådomskonst är väldigt flummigt och att folk dör bara av rädslan av att se Grymmen och inte på grund av något dödsvarsel. 

Sirius lade ner brevet med en grymtning. 

”Jag måste skriva till Harry direkt om det här och lugna honom”, sa han bistert.

”Det behöver du”, instämde Remus mörkt. ”Han var ett lätt offer för Trelawney när han är så känd, och alla vet hur nära döden han varit så många gånger redan. Speciellt alla på Hogwarts.”

”Exakt. Jag har god lust att gå och skälla ut den där Trelawney, fast jag tror inte det gör nån skillnad. Jag minns att hennes föregångare inte var så vettig heller.”

”Harry borde ha valt nåt annat än spådomskonst”, sa Remus fundersamt. ”Undrar om det är försent för honom att byta ämne …”

”Nä, det är väl att göra det värre bara. Harry behöver visa alla att han inte bryr sig om några dödsvarsel. Man går inte och dör bara för att nån påstår sig ha sett Grymmen i ens tekopp. Det är ju löjligt!”

”Du har rätt. Jag ska tala med Harry när jag åker till Hogwarts imorgon.”

”Gör det och så skickar jag honom ett brev i saken idag.”

Remus nickade. Han lade ner sin egen tomma tekopp och reste sig för att gå bort med den till diskhon. 

”Var det där allt han skrev?” sa han när han återvände till bordet.

”Nej. Det finns en sida till.”

Sirius tog upp brevet igen och vände sida i det. Där stod en redogörelse om Hagrids första lektion i skötsel av magiska djur. Han hade berättat för Sirius när han hämtat Dumbledores resevagn från Holnatt veckan innan skolstart att han fått lärartjänsten efter Kettleburn, som ju gått och pensionerat sig. Sirius hade varit oerhört glad för hans skull och skrattat sedan åt läroboken han valt ut åt eleverna. Det hade varit en våldsam, bitande bok som hette Monsterboken om monster. Den behövde smekas innan man kunde öppna och läsa den, vilket Hagrid visat Harry när han gett honom boken som en försenad födelsedagspresent. 

Sirius tyckte att Dumbledore inte kunnat hitta någon bättre ersättare till Kettleburn än Hagrid. Han må vara galen i allehanda monster, men det fanns ingen i hela landet som kunde handskas med magiska odjur som han. Inte ens den kända magizoologen Newt Scamander var som Hagrid, även om hans förmåga var vida känd bland trollkarlar. 

Sirius öppnade sin mun och fortsatte läsa högt:

Efter lunchen hade vi Hagrids första lektion och den gick inte bra alls. Han visade oss hippogriffer, som var jättehäftiga men lite för vilda för vår första lektion. Ingen vågade gå nära dem först, så jag fick visa att det inte var någon fara. Jag hälsade på en grå hippogriff som hette Vingfåle och Hagrid satte mig att rida på honom. Det var inte så värst kul, men jag låtsades att jag gillade det för Hagrids skull. 

Malfoy var med på lektionen och gjorde sitt bästa för att förstöra den för Hagrid, vilket han till slut lyckades med. Han var så avundsjuk på mig att han gick fram till Vingfåle efter mig och började förolämpa honom. Du vet säkert hur stolta hippogriffer är och Vingfåle blev så arg på Malfoy att han sparkade honom. 

Malfoy skadade sig i armen och har sedan dess spelat som om han är jättedålig och inte kan använda sin arm alls. Han har förstås klagat hem och skolans styrelse har blivit underrättad och allt. De har gett Hagrid en varning och menar att han borde ha sparat hippogrifferna till senare. Vi ska börja studera fladdermaskar istället nästa vecka. Det sa Hagrid när vi besökte honom efteråt. 

Han var jättenedstämd över det hela och hade druckit sig full, så vi fick tala reson med honom. Malfoy går och skryter om att han ska få Hagrid sparkad efter det här och att hans pappa har kontaktat Trolldomsministeriet och allt, så händelsen är under utredning. 

Jag känner mig ganska orolig för Hagrid. Hoppas du kan komma och besöka honom snart, farbror Sirius. Han kan behöva lite stöd från oss. 

Hälsa Remus så gott från mig och säg att vi alla väntar med spänning på hans första lektion!

Kram Harry

Sirius kände sig ännu bistrare när han läst klart hela brevet och beslöt sig för att åka till Hogwarts redan nästa dag för att besöka Hagrid när Remus tog sig till skolan. Han tänkte göra allt för att förhindra att Lucius Malfoy kunde ge sig på Hagrid. Han var orolig över det skedda hela den dagen, men blev lugnad dagen därpå när han gjorde besöket han planerat. Dumbledore hade redan blandat sig i saken och sett till att Hagrid kunde fortsätta som lärare, men hippogriffen som skadat Draco Malfoy var anmäld till Kommittén för bortskaffandet av magiska djur. De skulle utreda ifall han var för farlig för människor och borde avlivas. 

Hagrid var förstås skärrad över det hela, men Sirius åkte lättad hem. Han var inte alls lika djurkär som Hagrid och brydde sig inte om vad som hände med en hippogriff som han aldrig träffat. Det var Hagrids välmående han ansåg vara det viktiga.

Att vara ensam hemma var en ovan känsla för Sirius. Han hade inte varit ensam sedan han tagit över vårdnaden för Harry och flyttat ihop med Remus; det tomma huset i Holnatt kändes eka av tystnaden som nu så plötsligt fyllde den. Med ensamheten kom minnena från kriget tillbaka och han kom ihåg hur han varit på flykt undan dödsätare och gömt sig ensam i alla möjliga avsides gömställen han kunnat hitta. 

Kriget hade varit de ensammaste åren i hans liv, fyllda av minnen av död, förlust och isolering. Ibland hade han varit i sin animagusform i veckor i sträck överlevande på små knagare han jagat och väntande på besked från Dumbledore om nästa uppdrag eller strid han behövde delta i. Som hund hade ensamheten känts lättare, eftersom han på något sätt kunde avskärma sig från människovärlden då. 

Den hösten vägrade han dock förvandla sig till en hund bara för att underlätta för sina känslor. Det var inte första gången minnena från kriget sköljde över honom, även om de kom starkare i ensamheten. Han var van att ha mardrömmar och bli plågad av all den sorg och saknad som han ännu bar i sitt hjärta. Han mindes varje förlust han lidit och behövde inte ens ta fram ett fotoalbum för att minnas ansiktena på alla hans fallna vänner. Han kunde minnas bröderna Fabian och Adrian Prewett, som varit så fulla av kamplust och livsglädje och ett föredöme för de alla, och Benjy Fenwick, som varit en av hans närmaste i Fenixorden. Det fanns så många att minnas att ansiktena och namnen gick ihop i hans minnen, men mest kunde han minnas James skratt och Lilys leende ögon samt famnen på hans gamla flickvän, Donni O’Malley. 

Minnet av hur hon kändes i hans armar när de sov hopslingrade med varandra i ett hyrt rum i något avsides värdshus kunde ibland fylla honom med en värkande tomhet på nätterna. Känslan han haft med Donni hade varit helt annorlunda än den han hade med sin nuvarande flickvän, Hattie Greengrass. Han kunde inte ens tänka sig att åka på flykt med Hattie och sova under en gran någonstans helt tillfreds med att ha henne nära sig. 

Många hade de nätterna varit då han legat och lyssnat på Donnis hjärtslag och känt sig levande av det rytmiska ljudet. Så länge deras hjärtan slog, så länge var de vid liv och kunde vinna kriget. Det var det han känt då, och minnet av det fick hans kropp att fyllas av en smärtsam längtan att återigen få hålla en kvinna som Donni i sina armar; en kvinna som gav honom tröst och framtidstro; en kvinna som ingav honom mod och styrka att fortsätta mot alla odds, trots att hela världen kändes förlorad. 

Han gick ut på dejt med Hattie den fredagen i hopp om att kunna glömma sina minnen, men de fortsatte hemsöka honom lika obevekligt. Han kände sig tom inombords när han lämnade Hatties säng och åkte hem på småtimmarna. Det var en lättnad att få lägga sig i sin egen säng och glömma bort natten med henne. Hon var ingen att minnas, inte som Donni som ännu fyllde hans hjärta med saknad.

Han sov oroligt och vaknade av en uggla som knackade på hans fönster. 

”Vad är det nu då?” mumlade han trött.

Han öppnade fönstret och såg Stellas handskrift i brevet. Snabbt slet han upp det och läste de få raderna. Sömnen försvann från hans ögon och han fick ett leende på sina läppar. Utan att dröja tog han fram fjäderpennan och krafsade ner ett kort svar. 

Efter att ha skickat iväg ugglan hoppade han in i duschen för att fräscha upp sig. Utan att märka hade han fyllts av livsglädje igen och han gnolade för sig själv medan han gjorde sig redo att gå ut. Stella ville träffa honom den dagen, och eftersom klockan var redan närmare tolv, hade han skrivit att han kunde ta sig till Ipswich direkt för att äta med henne. 

Tjugo minuter senare lämnade han gården för att köra mot Ipswich. Han hade lust att få känna vinden på sitt ansikte och tog sin motorcykel istället för att transferera sig till staden. Han var klädd i jeans och sin ärmlösa skinnrock som var så lång att den nådde honom till anklarna. Den fungerade lika bra i mugglarvärlden som i trollkarlsvärlden och var en favorit i hans garderob. När han parkerade sin motorcykel på en gata i Ipswich, såg han så tuff ut att folk trodde honom tillhöra ett motorcykelgäng och höll respektfullt avståndet. Stella som dock inget visste om sådana gäng kom glatt leende fram till honom för att krama honom till hälsning. 

”Vad härligt att du var ledig idag!” sa hon belåtet.

”Är inte jag ledig för det mesta?” sa han lojt.

”Nej, det är du inte alls. Du har ju jämt nåt affärsmöte du ska gå på.”

”Har jag?” flinade han. ”Nå, nu är jag faktiskt hungrig. Jag har inte ätit frukost ännu och vill ha en rejäl lunch.”

”Vi går till vårt favoritställe då.”

”Det gör vi.”

De styrde stegen till ett kafé några kvarter bort där de ofta träffats för lunch eller fika och tog ett bord ute. Dagen var mulen men det fanns inget regn i luften, så det var bäst att utnyttja tillfället och sitta ute. Snart skulle det bli för kallt för sådana nöjen. 

Sirius var så hungrig att han högg in på maten utan att fråga orsaken till deras oväntade träff. Han anade att Stella hade något att diskutera, men tänkte att det hann man ta senare också. 

Då Stella verkade tänka i samma banor åt de under tystnad tills Sirius stillat det värsta av hungern. Stella var inte hungrig själv och hade endast tagit en kopp te och en bit morotskaka, men hon hade ingen brådska. Hon trivdes i Sirius sällskap och tyckte att det var bättre att han var mätt innan hon tog upp det hon hade på hjärtat.

”Du borde faktiskt kunna hitta hem till mig”, sa Sirius plötsligt, brytande tystnaden. ”Jag menar, alla mina närmaste kommer ju bara hem till mig om de vill nåt.”

Stella hajade till. ”Men bor inte du på hemlig ort?”

”Det är klart jag gör. Det är så hemligt att jag inte ens kan uttala adressen själv”, flinade han.

”Vad menar du?” 

”Att jag inte är hemlighetsväktare åt mig själv, så jag kan inte ge dig adressen.”

Stella spärrade upp ögonen. ”Bor du under fideliusförtrollningen?”

Han nickade munnen full med paj. Han hade tagit både en matig omelett med sallad och en köttfärspaj vid sidan av. Omeletten var redan uppäten, men han hade pajen kvar att avsluta sin lunch med. 

”Så det är därför som Trolldomsministeriet inte vet var du och Harry bor!”

”Exakt. Det är enda sättet att gömma Harry från alla på ett säkert sätt.” 

Han flinade så brett att Stella skrockade. 

”Självklart är det det. Jag borde ha fattat det själv.”

”Jag får skriva till Dumbledore att han ska ge dig adressen. Det är han som är vår hemlighetsväktare, så efter det kan du besöka mig helt fritt.”

Hon log varmt mot honom. ”Jag besöker dig gärna, om du så önskar.”

Han mötte hennes leende ögon och kände hur ensamheten han burit den veckan försvann från hans insida. 

”Nå, vad hade du på hjärtat idag?” sa han nyfiket.

”Det är mitt jobb jag ville diskutera med dig. Jag har blivit erbjuden ett eget program på radion.”

”Men det är ju strålande! Då får du ju fast jobb!”

Stella såg inte ut att dela hans entusiasm och han rynkade pannan. 

”Varför är du inte glad över erbjudandet?” 

”För att jag inte är intresserad av programmet jag ska leda”, erkände hon olustigt. ”Det är ett kulturprogram och till stor del är det väl inget fel i det, men en viktig del i upplägget är att man ska intervjua kändisar.”

Sirius skrockade. ”Så trevligt det låter …”

”Exakt min tanke”, sa Stella olyckligt. ”Hattie tycker att chansen är strålande för mig och säger att jag måste ta emot tjänsten, men jag vet inte vad jag ska göra. Du om nån vet hur ointressant jag tycker att kändisvärlden är.”

”Jag vet. Det är det som är så skönt med dig”, log han. ”Vad är det för sort kändisar du ska intervjua i programmet?”

”Mest kulturpersonligheter förstås — det är ju ett kulturprogram — men det innefattar allt från skådespelare till musiker och sångare och allt däremellan. Rita Skeeter har till exempel blivit intervjuad i sin egenskap av författare.”

”Så du ska intervjua folk som Rita Skeeter.”

”Japp”, sa Stella med en grimas. ”Och du vet mycket väl hur intressant jag finner henne vara …”

Sirius kunde inte låta bli att skratta. ”Ja, det finns väl ingen värre journalist i vårt land än Skeeter. Jag fattar inte att folk kan gilla hennes reportage … eller hennes böcker för den delen.”

”Hattie älskar henne, vilket de flesta på radion gör, så hon har varit en populär gäst hos Lucy, den gamla programledaren”, sa Stella bistert. ”Min chef pratade med mig om det när han erbjöd mig tjänsten och sa att jag kommer att trivas med alla intressanta intervjuer jag får hålla när jag tar över. Han talade som om det var en otrolig favör han gav mig med erbjudandet.”

”Han tror säkert på det själv. Det är ju inte så mycket öppningar för nya programledare på radion.”

”Nej, det har du rätt i. Hattie säger att det här är min chans att få foten ordentligt in och att jag inte får missa chansen. Lucy har hållit i Kulturtimmen i tio år, men hon ska gå i pension nu och det är meningen att hon ska lära upp mig innan hon lämnar radion.”

”Så det är Kulturtimmen du ska ta över”, sa Sirius med en ofrivillig grimas. ”Jag har haft radion på nån gång när det programmet kommit och det var den värsta smörjan jag lyssnat på.”

”Jag vet. Jag tycker samma sak. Jag är inte intresserad av att diskutera Celestina Warbecks senaste turné i landet eller förhöra Blodwyn Bludd om han älskar sin musik mer än sin blodlust.”

Sirius föll i skratt. ”Det viktiga för dig är att komma ihåg att ha en knippe vitlök i studion innan du bjuder en vampyr dit för en intervju.”

Stella fnös. Hon var inte alls på humör att skoja. ”Jag menar faktiskt allvar, Sirius! Vad ska jag göra? Jag kommer säkert inte få några fler erbjudanden om en egen show på radion om jag tackar nej till det här.”

Sirius hörde desperationen i hennes röst och blev allvarlig. ”Jag fattar det, men jag kan faktiskt inte råda dig i saken. Du måste veta själv om du står ut med att leda Kulturtimmen eller inte. Som du säger så är det en möjlighet för dig att få intressantare program senare, men först måste du visa dig duktig i att hålla i ett program som du egentligen ogillar.”

Stella suckade. ”Hattie säger samma sak. Hon sa att hon har varit på vår chef i det här för att jag ska få chansen. Det här är den första öppningen för en tjänst som programledare på flera år och det finns fler än jag som jobbar som hjälpreda åt de andra programledarna. Om jag tackar nej, går tjänsten till en av mina kollegor och jag får fortsätta vara en timmis för resten av mitt liv.”

”Jag fattar att det är det det handlar om. Du behöver egentligen veta om du vill bli mer än du är nu.”

”Jag skulle i alla fall tjäna mycket mer pengar än jag gör nu. Jag hoppar ju bara in när jag behövs nu, medan det här är en halvtidstjänst. Det som är bra med det är att jag slipper hoppa in och hjälpa andra programledare med program som är ännu värre än Kulturtimmen. Istället ska jag hålla bara ett program i veckan och resten av min tid skulle gå till förberedelser.”

”Det låter som om du skulle trivas bättre med det än med jobbet du har nu.”

”Jag antar det. Jag vet bara inte om jag vill binda upp mig på det sättet. Att jobba på radion är inget drömjobb för mig, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag måste ju tjäna mitt levebröd på nåt sätt.”

”Du binder väl inte upp dig om du tackar ja till den här tjänsten. Du har alltid möjlighet att säga upp dig senare om du vantrivs.”

Stella suckade tungt och reste sig för att gå och fylla på sin tekopp. Sirius tog chansen för att hämta en liten godbit till teet. Han hade ätit klart men hade ingen brådska därifrån. 

”Det låter som om du tycker att jag ska tacka ja”, sa Stella när de satt sig ner igen.

”Det säger jag inte. Det måste du bestämma själv. Jag stöttar dig i vilket beslut du än tar.”

Hon gjorde en grimas. ”För en gångs skull hade jag önskat att du sagt åt mig vad jag borde göra. Jag måste ge mitt svar på måndag och har hemskt beslutsångest.”

”Nå, i så fall får du smälta tanken tills dess och ge det svar som du har i hjärtat på måndagen.”

Hon såg missnöjt på honom, men sa inte emot i saken. Han hade rätt förstås och det var inget att diskutera mer. Hon behövde bli tillfreds med tanken att bli programledare för Kulturtimmen om hon tänkte ta jobbet. 

”Vi kan kanske åka ut med min Triumph och göra nåt roligt”, föreslog Sirius. ”Du behöver få glömma bort Kulturtimmen för en stund, tror jag, och må bra istället.”

”Det låter som en idé jag gärna går med på”, log hon.

”Då så. Då betalar jag och vi kan sticka härifrån.”

”Jag borde faktiskt bjuda dig den här gången, när det var jag som ville träffas.”

Han fnös. ”Glöm det! Jag är uppfostrad till en gentleman.”

Han struntade i hennes protester och betalade hela kalaset så som han föredrog att göra. Han kunde inte ens tänka sig att bli bjuden ut av en kvinna. Inte ens om hon var en vän. Det var en av de sakerna hans föräldrar lärt honom redan när han var liten. Stella brukade retas med honom att han var fruktansvärd gammalmodig med sitt sätt, men han struntade i henne och betalade alltid ändå.

De lämnade kaféet tillsammans och gick tillbaka till gatan där Sirius parkerat sin motorcykel. När de kom dit hittade de ett gäng ungdomar stående runt motorcykeln.  

”Gillar ni hojen?” sa Sirius stannande bredvid dem.

Det var fem tonårspojkar i gänget och de vände sig alla förvånade mot honom. 

”Den är häftig annars, men sidovagnen är lite töntig”, sa en av killarna.

Sirius skrockade. ”Det må den vara, men den är ytterst praktisk om man har passagerare med sig.”

”Man kan faktiskt ha nån sittande bakom sig också”, sa en annan kille.

”Sant, men jag föredrar att ha sidovagnen till.”

”Är det er motorcykel?” sa en tredje kille.

”Det är det.”

”Är den väldigt gammal? Vi undrade precis om den är från femtiotalet eller nåt.”

”Nja, inte helt rätt gissat”, flinade Sirius. ”Det är jag som är femtiotalist medan hojen är från sjuttiotalet.”

”Ni ser inte ut att vara så gammal”, sa en lång kille som var säkert närmare arton år.

”Det lovar jag att jag är. Jag fyller trettiofyra år i höst.”

”Oj, vad gammalt!” sa den långe killen.

”Det är det endast för nån i er ålder”, insköt Stella roat. ”För oss vuxna är trettiofyra år ungt.”

De fem killarna stirrade vantroget på henne, men vände sedan sina blickar mot Sirius, som satte sig på motorcykeln. Nyckeln satt färdigt i låset och han vred på den för att starta motorn. 

”Varför lämnade ni nyckeln kvar i låset?” sa den långe killen. ”Är ni inte rädd att nån stjäl motorcykeln från er?”

Sirius brast i skratt. ”Nej, det är jag verkligen inte. Det är ingen som tar min hoj.”

Stella satte sig i sidovagnen och Sirius bad pojkarna att akta sig när han körde ut på vägen. Han sa vänligt adjö till dem och styrde sedan motorcykeln därifrån lämnande pojkarna att se efter honom. 

”Jag tror inte mugglare vet vad magiskt stöldskydd betyder”, sa Stella när de svängde ut mot en större väg som tog dem ut ur staden.

”Nej, det gör de förstås inte”, medgav Sirius. ”Jag har fått förut också frågor när jag lämnat nycklarna kvar i låset. Mugglare fattar inte att man inte kan ta min hoj utan lov för en körtur.”

”Vart ska vi åka?” 

”Jag tänkte köra ut till landsbygden till att börja med. Sen kan vi bara välja en väg att köra.”

Stella satt tyst en stund, men sa sedan: ”Tror du att det är för kallt att bada i sjön?”

”Vill du bada? Det är ju september redan!”

Hon flinade. ”Jag vet, men jag är inte rädd för lite kyla. Jag brukar ofta bada långt in på hösten. Simmande är ett av mina favoritsysslor.”

Sirius gav henne en loj blick. ”Det låter som om jag i så fall måste ta dig till en badstrand och bada i kallt vatten med dig.”

”Det har jag absolut inget emot”, sa hon belåtet fnittrande.

Han fnös avmätt, men kunde sedan inte låta bli att le. ”Du är visst omöjlig.”

Chapter Text

Sirius fick brev från Stella på måndagen där hon berättade att hon tackat ja till tjänsten. Det gjorde henne väldigt upptagen hela september när hon gick bredvid den gamla programledaren, Lucy, för att lära sig upplägget till Kulturtimmen, och det hann bli oktober innan hon äntligen kunde andas ut. Hon hade fått brev från Dumbledore med adressen till Holnatt redan ett par veckor tidigare, men hade inte tid att besöka Sirius innan hon hållit sitt första program helt själv i oktober. 

Att få adressen till Holnatt betydde inte att man automatiskt hittade dit så lätt. Gården låg avsides vid en mindre strandväg nästan en mil söder om Ipswich, och eftersom Dumbledore tagit bort den från alla kartor, var det omöjligt att veta var den låg utan rätt ledsagning. Därmed tog Sirius sig till Ipswich för att hämta Stella en lördag, när hon äntligen blivit ledig igen. 

Sirius föredrog att köra Stella från Ipswich till Holnatt för att visa henne hela vägen. Det hade förstås varit enklare att bara transferera sig med henne, men han älskade att köra sin Triumph närhelst tillfälle gavs och Stella gillade att åka med. Hon gillade fart och fläkt till skillnad från Hattie, som vägrade sätta sig på motorcykeln. Hattie tyckte att Sirius borde flyga med en kvast såsom vanliga trollkarlar gjorde och inte använda ett mugglarfordon. Hon hade svårt att förstå hur Sirius kunde vara så förtjust i sin Triumph Bonneville som han var.

Strandvägen som ledde upp till den gamla gården var vacker även en höstdag som hade regn i luften. Det duggregnade när de körde bredvid ån, men Stella märkte knappt regnet. Hon såg förtjust omkring sig och tyckte att Sirius bodde på ett härligt ställe.

”Äger du huset själv?” sa hon intresserat.

”Nej, jag hyr bara. Jag måste kunna flytta lätt härifrån ifall nåt händer som gör att stället blir otryggt för Harry.”

”Menar du att det kan hända?” sa Stella förstummat.

”Risken är minimal, men det är bäst att vara förberedd på allt. Speciellt nu när Voldemort gör sitt bästa för att hitta en väg att komma tillbaka på.”

En skugga for över Stellas ansikte. Sirius hade sedan de varit på cirkus förklarat för henne allt om Voldemorts nuvarande situation och hur stor risken var att han kunde återfå sin kropp. Det var inget hon någonsin tänkt på förut, men den hösten hade hon känt sig räddare än på ett decennium. Bara tanken på att Voldemort kunde återuppstå och allt kunde bli som det varit på sjuttiotalet fick nackhåren att resa sig på henne. 

”Det är här man svänger in för att komma till Holnatt”, sa Sirius.

Han styrde motorcykeln på en privat väg, som ledde upp till gården. Vägen var kantad av träd, men den var rak och Stella fick snart syn på det gamla gårdshuset i vägens ände. Sirius stannade sin motorcykel i slutet av vägen och lät henne ta in synen av huset. Det såg hemtrevligt ut även i höstdiset under den gråmulna himlen. 

”Vad charmerande det ser ut här!” sa Stella förtjust.

”Ja, det är ett trevligt hus att bo i.”

Stella reste sig från sidovagnen för att se sig om, men hann inte gå långt när Sirius sa: ”Det är här man kan transferera sig till. Hela området är belagt med transferensskydd förutom en kvadratmeter här i vägslutet.” Han pekade med sitt finger på stället han syftade på. ”Man kan endast transferera sig innanför gården från huset till hönsgården eller från övervåningen till nedervåningen och så vidare, men inte in och ut härifrån.”

”Det låter förnuftigt”, sa Stella och ställde sig på platsen han pekat på. ”Står jag rätt nu?”

”Absolut. Därifrån kan du ta dig enkelt hem och du är välkommen att komma på besök när du vill. Jag hör inne i huset om nån transfererar sig hit.”

Hon strålade mot honom. Känslan att få vara hans vän och bli inkluderad i hans liv på det sättet var underbar. 

”Tack, då vet jag.”

”Jag parkerar bara hojen så visar jag dig runt”, sa Sirius.

Stella såg på när han körde in motorcykeln i garaget och följde sedan efter för att se nyfiket om sig i lagården. Garaget var byggt i ena ändan av den och hon märkte hönsgården i den andra ändan. 

”Är det där Remus har sina höns?”

”Vanligen, ja, men inte nu. Mrs Figg har hönsen hos sig den här hösten.”

”Tar inte du hand om hönsen åt Remus när han jobbar på Hogwarts?” sa Stella förbluffat.

Sirius flinade skyldigt. ”Nä, Remus tror inte att jag kommer ihåg att mata dem i tid eller släppa ut dem på morgonen.”

”Har han rätt i sin tro, eller?”

”Absolut”, skrockade han. ”Jag skulle inte heller lita på mig själv i sånt. Jag har inte tålamod att se efter en massa höns månader i sträck.”

”Men har inte du en uggla du tar hand om?”

”Jodå, men Pongo är lätt att ha hand om. Han sköter ju till stor del sig själv. Jag behöver bara se till att det är någorlunda städat i uggleboet och att det finns färskt vatten till hands samt lite mat. Pongo matar sig själv ändå för det mesta.”

Stella skrattade. ”Du är hopplös hör jag. Jag måste ju ta noga hand om min uggla, eftersom jag bor i lägenhet inne i stan.”

”Det är lite annat i stan, men här på landet har Pongo hela skogen och fårhagen runt oss att jaga mat åt sig.”

”Det är verkligen tjusigt här”, sa Stella med uppskattning.

De fortsatte gå runt på gården för att se tomten, men gick sedan in för att gå husesyn. Stella fann allting i huset hemtrevligt och var ytterst belåten att få slå sig ner vid brasan i vardagsrummet för en kopp te efter rundturen. 

”En annan hade inte tackat nej till att få bo på ett så härligt ställe själv”, sa hon. ”Det är ju hur bekvämt som helst här!”

”Nog har jag fått det bra här”, log Sirius. ”Harry älskar stället och Remus saknar hem redan. Det är oerhört krävande att vara lärare på Hogwarts och jag kan läsa mellan raderna i hans brev att han inte är så förtjust i jobbet.”

”Men Remus borde väl gilla att lära elever i trolldom”, sa Stella med rynkad panna.

”Jo, det gör han förstås och han är bra på det, men det är enormt krävande ändå. Jag var själv helt slut i våras när jag bara jobbade två månader på Hogwarts och jag var inte ens lärare.”

”Fast du behövde ju göra en massa extra då med tanke på faran som fanns på Hogwarts i våras. Var inte du uppe på slottet för att eskortera elever och patrullera korridorer varenda dag utöver dina andra uppgifter?”

”Jo, det var jag förstås och det slipper Remus. I år verkar det inte finnas nåt farligt på Hogwarts för en gångs skull.”

Stella såg begrundande på honom. ”Det måste kännas skönt för dig.”

”Det är det. För en gångs skull slipper jag oroa mig för Harry och kan slappna av här hemma. Speciellt när Remus är hos honom och träffar honom varje vecka. Förutom sina lektioner går ju Harry nästan varje lördag för att dricka te hos Remus på hans kontor.”

Stella skrockade. ”Det låter trevligt för Harry, men jag kan inte låta bli att tänka hur det hade varit om vi haft våra föräldrar på Hogwarts och hade behövt dricka te hos dem varje helg.”

Sirius gjorde en grimas. ”Säg inte ens så! Mina föräldrar var de värsta man kan tänka sig. Att vara på Hogwarts var det enda som räddade mig från dem.”

Stella skrattade. ”Jag tror inte jag hade gillat saken heller. Det är inget fel på min pappa förstås, men mamma är ganska jobbig när hon ska blanda sig i allt jag gör. Hon gör det än idag, fastän jag är snart fyrtio år redan.”

”Du är väl inte fyrtio år ännu”, sa Sirius till protest.

”Jo, det är jag snart. Jag blir trettionio i maj nästa år.”

”Det är ändå hela ett och ett halvt år innan du blir fyrtio.”

”Kanske det, men jag menade bara säga att min mamma försöker ännu blanda sig in i mitt liv. Sista tiden har hon tjatat på att jag behöver skaffa mig en lika bra pojkvän som du är till Hattie.”

Sirius stönade högljutt. 

”Exakt min mening”, sa Stella flinande mot honom.

Han fnös åt hennes flin som blivit okynnig. 

”Om jag mot all förmodan tog mig en pojkvän, skulle jag sannerligen inte välja nån som dig”, sa hon spefullt. ”Du är ganska värdelös i den uppgiften faktiskt.”

Sirius himlade med ögonen. ”Du har aldrig ens sett hur jag är som pojkvän på riktigt. Du om nån borde veta att jag och Hattie inte är seriösa med varandra. Vi träffas bara då och då för att gå ut på dejt och ha kul med varandra.”

Stella skrattade. ”Det må vara så, men jag hade aldrig velat ha en sån relation med nån som du har med Hattie. Ibland känns det som om du inte ens gillade henne.”

”Det gör jag väl inte heller, inte på det sättet. Jag gillar bara …”, började han, men tystnade sedan besvärat.

”Du gillar bara att gå till sängs med henne”, sa Stella gäcksamt, avslutande meningen åt honom.

Han fnös, men sa inte emot. Det var exakt det som hans relation med Hattie gått ut på närmast hela tiden. Problemet var bara att han börjat tappa lusten även för den biten. Han kände inte längre att han fick något av att dejta Hattie. Det hade bara blivit till en gammal vana som var svår att bryta. 

Han suckade och beslöt sig för att inte tänka på saken i den stunden. Det var slöseri med tid att tänka på Hattie när han hade Stella på besök.

”Försöker du säga att du hade tagit en pojkvän om du hittade nån som var bättre än mig?” sa han nyfiket.

Nu var det Stella som himlade med ögonen. ”Börja inte låta som min mamma, Sirius! Jag har inte ändrat mig i saken och tänker fortsätta vara en fri kvinna precis som hittills.”

Han flinade mot henne. ”Det passar mig så bra. Jag tror inte att din pojkvän hade gillat din vänskap med mig om det kom till kritan …”

”Sluta med det där! Aldrig att jag blir ihop med nån som säger åt mig vem jag får vara vän med eller inte.”

”Det låter onekligen inte som dig”, medgav han skrockande.

De blev tysta och satt stirrande på den värmande elden i brasan. Sirius hade satt på radion tidigare och ljudet av musiken var det enda som hördes i rummet en längre stund. Sedan tog musikprogrammet slut och Sirius viftade med sin trollstav för att stänga radion. Han hade inte lust att höra på programmet som följde då det handlade om matlagning och var menat för medelålders häxor. 

”Vad tyckte du om mitt program igår?” sa Stella avbrytande tystnaden.

”Det var bra.”

Hon himlade med ögonen. ”Kan du säga sanningen, för böveln? Du gillar ju inte Kulturtimmen!”

”Kanske inte själva programmet, men jag gillar att lyssna på din röst.”

Orden var så ärliga att Stella tystnade snopet. Hon hade inte ens kommit på tanken att Sirius kunde lyssna på Kulturtimmen bara för att höra hennes röst. 

”Du lät självsäker och talade som om du alltid hållit i programmet”, tillade han med beröm i rösten. ”Du var mycket bättre än den där kärringen som hade det förut.”

”T-tack.”

”Du är faktiskt duktig på ditt jobb, även om du inte gillar det. Ingen kan ens ana att du ogillade gästen du hade med igår.”

Hon fick ett flin på sina läppar. ”Jag lovar att skaffa mer intressanta gäster senare, men Lucy hade planerat gårdagens program klart innan hon slutade. Nästa fredag får jag hålla i det helt efter egen planering.”

”Då ska jag lyssna på det med intresse.”

Hon log mot honom och kände sig varm inombords. 

”Hur går det med Harry på Hogwarts nu då när allt är lugnt där?”

”Det har gått bra. Det är väldigt skönt när hans enda bekymmer är Sibylla Trelawney som går och förutsäger hans död varje gång han har spådomskonst. Hon är ju lärare i ämnet numera och älskar att förutsäga allt möjligt för sina elever.”

”Det låter inte så trevligt för Harry”, sa Stella medkännande.

”Äsch, han är gjord av hårdare virke och bryr sig inte”, sa Sirius nonchalant. ”Han är mycket mer besvärad av att hans bästa vänner har börjat bråka med varandra den här hösten. Hermione köpte ju sig en katt i somras och den har som sin favoritsport att jaga efter Rons råtta numera. Harry säger att Krumben, som katten heter, har fått en fix idé att döda råttan, och det är stor risk att han kommer att lyckas med det endera dan.”

”Så Ron är arg på Hermione för att hon låter sin katt jaga hans råtta och Hermione menar att det är naturligt för katter att jaga”, sa Stella, som kunde ana hur det hela låg till.

”Du har fattat galoppen”, flinade Sirius. ”Harry skrev om det i sitt senaste brev och säger att de är båda lika envisa om sina husdjur.”

”Det är klart de är. Man älskar ju alltid mest sitt eget husdjur.”

”Nja, jag vet inte … Jag hade aldrig satt ett husdjur före min vänskap med min bästa vän.”

”Det är bara för att du inte bryr dig så mycket om djur och för att du värderar vänskap så högt.”

”Vilket inte alla gör”, sa Sirius och lät bister i sin röst. ”Det är faktiskt nåt som jag aldrig kommer att förstå.”

”Jag vet”, sa Stella och gav honom en varm blick. ”Du är en ovanlig man i det, Sirius. Jag skattar mig lycklig som får räkna dig som min vän.”

”Alltid”, sa han då med ett leende.

Chapter Text

Harrys första utflykt till Hogsmeade var på Halloween och Sirius hade hjälp av Alastor Moody för att hålla koll på säkerheten i byn. De höll båda sin distans och lät Harry gå runt i affärerna med Hermione och Ron i lugn och ro, men Sirius hälsade på dem sedan i Tre kvastar, när de slagit sig ner för att dricka honungsöl. 

”Har ni haft det kul idag?” sa han när han tog sätet mittemot Harry.

”Absolut! Folk har inte ens stirrat på mig så mycket”, sa Harry glatt. ”Jag smälter in med alla andra eleverna här idag.”

”Sant. Era svarta skolklädnader är perfekta som kamouflage.”

”Ska ni komma till festen på Hogwarts ikväll, mr Black?” sa Ron.

”Nej, jag är inte bjuden dit. Jag ska ut med mina kompisar till Läckande Kitteln ikväll.”

”Med vem då?” sa Harry förvånat.

”Det blir med Stella och hennes vänner. Du känner dem inte.”

”Vad heter de då?”

”Det är Hattie Greengrass och Adrian Fawley med hans hustru Mathilda. Det kan bli fler, men jag vet ännu inte vilka.”

”Är det samma gäng du träffade på Halloween två år sen?” sa Harry.

”Ja, typ. De är gamla skolkamrater till mig, men inga som jag umgås med vanligen.”

”Varför gör du inte det?” sa Harry med rynkad panna. ”Du har ju tid att skaffa fler vänner nu när jag är i skolan.”

Sirius skrockade. ”Du behöver inte oroa dig för min brist på vänner, Harry. Jag klarar mig fint med dem jag redan har.”

Harry snörpte på munnen, men började inte bråka. Sedan han börjat skolan och fått vänner själv hade han kommit på hur skönt det var när man hade vänner att umgås med och det hade fått honom att börja oroa sig för Sirius. Sirius levde ett väldigt ensamt liv med endast Remus som sin vän, och Harry hade därför blivit glad att få höra om hans nya vänskap med Stella i somras. 

”Ska ni gå ut med den där reportern Hattie Greengrass från trollkarlsradion, mr Black?” sa Ron som kände igen namnet.

”Ja, hon är nära vän till Stella. Hon var i Gryffindor samtidigt med mig.”

”Vad häftigt! Hon är den bästa nyhetsuppläsaren på radion!”

”Är hon?” sa Hermione intresserat.

”Javisst. Mamma höjer alltid ljudet på radion när Hattie Greengrass börjar prata.”

”Hon är duktig på sitt jobb”, medgav Sirius.

”Jag hade jättegärna träffat henne”, sa Ron entusiastiskt. ”Hon har så behagfull röst.”

”Det är väl inte rösten som gör människor trevliga, Ron”, sa Hermione strävt.

”Nej, det gör det inte, men Hattie är faktiskt okej att umgås med”, sa Sirius. ”Hon är kanske lite ytlig av sig, men lättsam att festa med.”

”Det är roligt att du känner henne, farbror Sirius”, log Harry. ”Jag hade tyckt om att träffa henne också.”

Sirius himlade med ögonen. ”Det vill du inte alls göra! Hon är ju reporter, för tusan!”

Harry skrockade. ”Ja, just det. Det tänkte jag ju inte på. Hon vill säkert intervjua mig om hon ser mig.”

”Exakt, så jag tänker absolut inte bjuda Hattie in i vårt liv. Och inte Fawley heller.”

”Är det den Adrian Fawley som är fotograf på Daily Prophet?” sa Hermione intresserat. ”Jag prenumererade på tidningen i somras och såg hans namn ofta på fotot på framsidan.”

”Ja, det är han. Han gick i samma klass med mig på Hogwarts, men hörde till Hufflepuff. Han är trevlig på alla sätt, men jobbar åt Daily Prophet som sagt, så det gäller att hålla honom på armlängds avstånd.”

”Vilka häftiga bekanta ni har, mr Black”, sa Ron förundrat. ”Mina föräldrar känner inga från varken radion eller tidningarna.”

Sirius flinade mot honom. ”Det är naturligt när din pappa jobbar på ministeriet och har sina bekanta där.”

”Vilket är faktiskt bättre än att ha bekanta på radion eller tidningar”, sa Hermione, men såg sedan ursäktande på Sirius och tillade: ”Jag menar inget illa, mr Black, men jag tycker inte det är nåt att skryta med om man känner journalister eller kända fotografer.”

”Jag lovar att jag håller med dig, Hermione”, sa han med ett snett flin. ”Som Harrys vårdnadshavare är jag allt annat än intresserad av bekantskap med journalister och deras gelikar.”

Harry, Ron och Hermione föll i skratt.

”Hör ni, klockan är mycket. Ska ni inte ta er tillbaka till Hogwarts nu då?” anmärkte Sirius som sneglade på klockan.

”Det är nog bäst. Vi vill hinna ta upp våra inköp innan festen i stora salen”, sa Hermione.

”Då går vi då. Jag följer er till grindarna.”

”Då får du ta mina kassar åt mig”, sa Harry belåtet.

Sirius himlade med ögonen, men tog hans kassar ändå. Harry hade varit och köpt massor av godis och skämtartiklar och fann det skönt när Sirius kunde bära dem åt honom. 

”Du har väl inte varit och köpt stinkbomber, Harry, när dina kassar är så här tunga?” sa Sirius när de tagit sig ut och styrde stegen mot Hogwarts.

”Nej, det har jag inte”, svarade han avmätt. ”Jag har ju sagt till dig att jag inte är förtjust i såna rackartyg.”

Sirius skrockade. ”Vad är det som är så tungt då?”

”Det är fyrverkerierna. Fred och George skjuter dem ofta i Gryffindortornet och jag hade lust att få pröva det själv.”

”Det är omöjligt för dig att få in fyrverkerier förbi Filch, Harry. Han konfiskerar allt sånt från killar när de kommer tillbaka från Hogsmeade.”

”Menar du att han kommer att söka igenom mina kassar?” sa Harry bestört.

”Det gör han ofta för killarna”, sa Sirius beklagande.

Harry såg bestört på den fulla kassen han köpt från Zonkos, men vände sig sedan mot Hermione. ”Kan inte du ta mina fyrverkerier, Hermione? Filch misstror aldrig dig.”

”Nej, det kan jag inte”, svarade hon fränt. ”Jag sa redan i affären till dig att du inte får ha fyrverkerier i skolan.”

Sirius flinade åt Hermiones stränga min. Harry hade nämnt i sina brev att hon var ofta ovillig att bryta mot skolans regler, och Sirius tyckte att hon påminde väldigt mycket om Lily i den stunden. 

”Din mamma var exakt som Hermione, Harry”, sa han flinande. ”Hon var alltid missnöjd med James när han ville göra rackartyg.”

”Är det sant?” sa Harry och skrockade. ”Vad roligt det låter!”

De kom fram till skolans grindar och Sirius stannade där. 

”Vad ska du göra med dina fyrverkerier nu då, Harry?”

”Kan inte du förtrolla mina fickor så att jag kan gömma dem i dem?”

”Nej, det kan jag inte. Jag hindrar dig inte från att göra rackartyg, men jag kan inte hjälpa dig att lyckas med dem. Du måste lära dig att göra det själv.”

”Men vad ska jag då göra?” sa Harry besviket.

”Jag kan ta fyrverkerierna hem så får du använda dem till nyår.”

Harry suckade och gick motvilligt med på det. Sirius tömde då allt otillåtet från hans kassar och lade dem i sin egen magiskt förstorade ficka. 

”Så, nu kan Filch inte ta nåt från dig”, sa han när han gav kassarna tillbaka till Harry.

”Och vårt halloweenfirande är förstört”, sa Ron olyckligt.

”Det tror jag inte alls. Festen i stora salen brukar vara riktigt bra på Halloween.”

”Kanske det, men vi hade tänkt förlänga den i Gryffindortornet”, sa Harry moloket.

”Jag bryr mig faktiskt inte om det”, sa Hermione. ”Jag är bara glad att vi för en gångs skull får gå på halloweenfesten i stora salen. Vi har ju missat den varje år hittills.”

”Förhoppningsvis händer inget oväntat i kväll”, sa Sirius.

”Det får vi hoppas”, medgav Harry och rös ofrivilligt vid minnet av de två föregående Halloweenkvällarna han haft på Hogwarts.

Han tog adjö av Sirius och följde sina vänner tillbaka till skolan. Sirius blev stående kvar en stund för att se efter dem. Han hoppades innerligt att kvällen skulle vara på alla sätt normal för en gångs skull. Han hade själv velat vara med för att säkerställa att Harry var trygg den kvällen, men visste att det var onödigt. Han litade på Dumbledore, och Hagrid fanns också på plats för att hålla ett öga på Harry. Remus var tyvärr i dåligt skick, eftersom fullmånenatten var på gång, men det fanns annan kapabel personal på Hogwarts. Sedan fanns det inga indikationer på att det skulle vara något farligt på gång i skolan det året. 

Litande på det lämnade Sirius Hogwarts och tog sig hem för att göra sig i ordning för en utekväll. Han hade blandade känslor inför kvällen då det inte alls var säkert att han skulle ha roligt i det sällskap Hattie planerat. Hon hade sagt att hon ville festa ordentligt för en gångs skull och hade bjudit med folk som Sirius aldrig träffat. 

Han hade inte sagt ifrån, men åkte till London med en bävan inombords. Han önskade att Remus varit hemma så att han tvingats ta hand om honom och haft en ursäkt att slippa utekvällen, men det var lönlöst. Han hade ingen att se efter för stunden och steg in i Läckande Kitteln med oro i kroppen. Inte ens tanken att få se Stella gjorde honom glad. Det hade funnits något i Hatties blick och röst som fått honom att känna obehag när hon talat om den kvällen.

Puben var ganska full med folk när han steg in. Han såg sig om men kunde varken se Hattie eller Stella någonstans. Med rynkad panna gick han fram till bardisken och var på väg att slå sig ner, när bartendern Tom kom fram till honom. 

”Ni är väntad i en privat salong, mr Black”, upplyste han. ”Ert sällskap är där.”

”Jaså”, sa Sirius förvånat.

Han följde efter Tom till en korridor där det fanns privata rum att hyra för både middagar och fester. Läckande Kitteln var en populär plats för mindre tillställningar i trollkarlsvärlden, men Sirius hade inte väntat sig en privat fest den kvällen. Han hade trott att Hattie hade bokat ett bord för ett större sällskap och inget mer. 

Tom öppnade dörren till den största salongen i värdshuset och vinkade åt honom att gå in dit. Sirius kände stark olust när han steg över tröskeln. Han stannade abrupt när han såg rummet vara fullt av folk. Det var en salong med fåtöljer och soffor, som var alla upptagna av gäster, och ett sidobord var fylld med dricka och tilltugg. Förutom små pastejer, trekantade smörgåsar och skålar med nötter och godis fanns det en stor skål med bål samt ölflaskor och eldwhisky på bordet. Rummet var dekorerat till Halloween med karvade pumpor i olika storlekar och förtrollade fladdermöss som flaxade i en stor grupp uppe vid taket. Hattie stod mitt i rummet skrattande med sina vänner, som var minst tjugo till antalet, alla klädda i festklädnader.

Sirius hade lust att vända om och fly därifrån, men hann inte göra det när Hattie märkte honom och skyndade fram till honom med ett förtjust leende på sina läppar. 

”Där är du ju! Alla har väntat på dig”, sa hon belåtet, kyssande honom på munnen.

Han gav henne en bister blick när insikten om att hon lurat honom trillade ner. Hon hade avsiktligt låtit bli att säga att hon ordnat en fest. Hon hade förmodligen fattat att han skulle utebli om han visste om det. Det fanns inte många bekanta ansikten i sällskapet som fyllde salongen och han hade lust att svära. 

Innan han hann säga något tog Hattie och avbröt samtalet i rummet. ”Kan jag få er uppmärksamhet?”

Alla tystnade och vände sig mot henne. 

”Jag har glädjen att få presentera min pojkvän, Sirius Black, till er”, sa Hattie högtidligt.

Sirius hajade bestört till men hann inte komma ur sin chock innan alla redan trängde sig fram för att hälsa på honom. 

”Angenämt, mr Black! Hattie har berättat så mycket gott om er!” sa en medelålders häxa i giftgrön klädnad.

”Så trevligt att äntligen få göra er bekantskap, mr Black!” sa en kortväxt trollkarl i Sirius ålder.

”Jag kom till festen endast för att få träffa er, mr Black”, sa en tredje gäst klädd i blodrött. ”Hattie berättade att hon skulle äntligen presentera er för sina vänner ikväll.”

De trängde sig alla runt honom för att hälsa på honom personligt. Sirius log påtvingat och tog mekaniskt alla i handen, medan chocken över Hatties kupp sköljde över honom. Han kunde inte ens fatta hur alla dessa människor kunde ha hört så mycket om honom. Han hade ju en överenskommelse med Hattie om endast löst dejtande. Hon kunde klassas som hans flickvän då de höll sig till varandra exklusivt, men han trodde att de var båda medvetna om att det inte var seriöst. De hade aldrig ändrat sitt ursprungliga överenskommelse om att göra något mer av förhållandet; han hade sannerligen aldrig uppgett en önskan att få lära känna Hatties vänner eller tänkt presentera henne till sina närmaste. Remus var den enda som kände Hattie och det räckte gott och väl. 

När striden av människor som ville göra honom bekantskap tog slut, dök Stella upp bredvid honom.

”Du ser ut att vilja ha nåt stärkande”, sa hon så lågmält att endast han hörde. 

Hon satte ett glas i handen på honom och han svepte ner eldwhiskyn med en enda rörelse. Den värmande drycken fick honom att känna sig bättre och han vände sig mot Stella, som mötte hans blick med samma värme som alltid.

”Tack”, sa han och tog hennes glas för att tömma det också.

Hon himlade med ögonen när han gav sitt eget tomma glas till henne, men skrockade ändå. ”Ska jag hämta dig mer eldwhisky, eller?” 

”Nej, det behövs inte. Det är bra för stunden.”

”Är du säker? Du såg ganska illamående ut nyss.”

Sirius gjorde en grimas och såg sig om i rummet. De andra gästerna hade återgått till att tala och skratta med varandra. Hattie höll på att ta bål tillsammans med Adrian Fawley, och Sirius blick stannade vid henne. Hon hade sitt blonda hår i en vacker frisyr och var klädd i en himmelsblå festklädnad, som passade hennes färger. Hon var den vackraste kvinnan i rummet, men han kunde inte se hennes skönhet i den stunden.

”Visste du om att Hattie skulle hålla fest ikväll?” sa han till Stella kännande frustrationen skölja över sig igen.

”Jadå ... fast hon sa det först idag till mig när hon bad mig komma hit och hjälpa henne att dekorera innan festen.”

Sirius rynkade pannan. ”Vad sa hon då? Jag menar … Hon kan väl inte ha planerat det här på en enda dag.”

”Nej, det har hon inte. Hon hade bara glömt säga till mig att hennes plan om en utekväll förvandlats till en fest istället”, förklarade Stella och såg konfunderat på Sirius, som ännu verkade mörk i sin blick. ”Visste du inget om festen?”

”Nej. Jag trodde vi ska ha en utekväll som vanligt.”

Stella spärrade upp ögonen. ”Men alla här tror ju att festen är till för att introducera dig som Hatties pojkvän!”

”Det märkte jag redan”, grymtade Sirius.

I samma stund återvände Hattie och gav Sirius ett glas med bål. ”Här, älskling. Du måste smaka på bålen. Den är jättegod!”

Sirius tog emot glaset och smakade mekaniskt på drycken. Det var en läskande alkoholblandning som han vanligen hade gillat, men i den stunden kände han sig för ursinnig för att bry sig. Hattie log strålande mot honom och lade sin arm om hans för att leda honom till en grupp arbetskamrater till henne. Han följde med utan ett ord och var inte road av att hamna i samtal med Hatties chef. 

”Det är verkligen roligt att Hattie hittat en pojkvän av er kaliber, mr Black”, sa radiochefen med ett inställsamt leende. ”Det finns inte många familjer med så gamla anor som er, och vad Hattie säger så är ni visst överhuvud i familjen Black numera.”

Sirius bet ihop och tog snabbt en klunk av bålen för att dölja grimasen han hade lust att göra.

”Det är han absolut”, sa Hattie med ett stolt leende. ”Sen förra året när hans morbror, Cygnus Black, dog.” 

”Strålande! Verkligen strålande”, sa radiochefen belåtet. ”Ni borde faktiskt vara med som gäst i radion, mr Black. Vi intervjuar mer än gärna folk av er kaliber som tillhör de mest framstående trollkarlarna i landet.”

Sirius svalde bålen i vrångstrupen och började hosta, vilket räddade honom från att svara. 

Stella som sällat sig till gruppen klappade honom hjälpsamt i ryggen, medan Hattie kvittrade glatt med radiochefen om hur trevligt det hade varit att ha Sirius som gäst i radion. Hon verkade överförtjust över idén. 

”Du kunde kanske ha mr Black i Kulturtimmen, Stella”, föreslog radiochefen.

”Vilken underbar idé!” sa Hattie, medan Stella svalde sin bestörtning.

”Nja, jag vet faktiskt inte vad mr Black kunde bidra med till mitt program”, svamlade hon.

”Det finns säkert massor som han kan komma med. Han är ju överhuvud i en av våra finaste familjer i landet!” sa radiochefen entusiastiskt. ”Våra lyssnare vill säkert höra hans mening om allt möjligt.”

”Tack, men jag har inget intresse av att vara gäst på radion”, upplyste Sirius fränt. ”Om ni ursäktar mig, så går jag och tar lite tilltugg …”

Med det vände han på klacken och lämnade sällskapet för att gå till sidobordet. Han tog en tallrik och fyllde den med pastejer och smörgåsar. Efter att ha hällt i sig ett fullt glas med whisky, tog han med sig ett till whiskyglas och tallriken med mat och sällade sig till Adrian Fawley, som satt i ena hörnet med en grupp kvinnor. Där fanns hans hustru Mathilda och hennes vän Rosamund Shafiq, som Sirius träffat redan två år tidigare. Hon var en krigsänka som ännu sörjde sin make och såg även nu ut som om hon varit på begravning istället för fest. Sirius hade ogillat henne redan första gången han träffat henne, men jämfört med Hatties påträngande chef från radion var hennes sällskap att föredra. 

”Jaha, Black”, sa Adrian Fawley med ett leende. ”Verkligen roligt att du kom till festen!”

”Det samma, Fawley”, sa Sirius hövligt, fast utan att egentligen bry sig.

Han började äta för att slippa tala och såg ut att lyssna på samtalet som fördes i gruppen, men var istället försjunken i bistra tankar. Han kände sig ursinnig på Hattie och hade lust att storma ut från festen, men var för väluppfostrad att göra det. Istället koncentrerade han sig på att äta sina smörgåsar och pastejer och tränga bort ljudet från sorlet som fyllde rummet. Det var så pass mycket folk på festen att det bildats tre separata grupperingar, som alla pratade och skrattade med varandra. 

Stella hade blivit kvar i gruppen med sina kollegor från radion. Hattie var där också för att smöra för sin chef och stoltsera med sin fina pojkvän, men Sirius ville hålla sig långt ifrån dem. Han såg ett par gånger mot Stella i hopp om att hon skulle komma till honom, men han ville inte för något i världen gå nära radiochefen igen för att hämta Stella därifrån. 

”Hör du mig, Black?” sa Adrian Fawley.

Sirius hajade till och vände sig mot honom med frågande blick. Adrian såg ut att ha sagt något till honom som han inte hört. 

”Ursäkta, jag var i mina tankar”, sa han med ett besvärat leende.

”Ingen fara. Jag märkte nog att du såg på Hattie. Hon är vacker att ha som flickvän”, log Adrian.

”Visst”, muttrade Sirius utan att tycka att Hattie verkade vacker alls i den stunden.

”Vi är så förtjusta att ni två blivit ett par”, insköt Mathilda Fawley med ett leende. ”Vi har oroat oss för den kära Hattie när hon varit så ensam i alla år och är så glada att hon äntligen hittat en man som hon kan planera en framtid med.”

Sirius spärrade upp ögonen. Han kunde knappt tro sina öron, och det var inte för att mrs Fawley vanligen var så blyg att hon inte vågade yppa många ord inför honom. Han sneglade mot Hattie undrande vad hon gått och sagt om dem. Gick hon verkligen och påstod att de var ett seriöst par och att de ville ha en framtid ihop?

”Vi har alltid tyckt att Hatties plan att förbli ogift är dåraktig och finner det skönt att ni fått henne att ändra åsikt i saken, mr Black”, sa mrs Shafiq.

Sirius hajade till. ”Vi är inte förlovade!” upplyste han fränt.

”Nej, det förstår jag, men Hattie har berättat hur kära ni är i varandra. I såna lägen brukar det inte ta lång tid innan frieriet är ett faktum”, sa mrs Shafiq självsäkert.

”Verkligen?” sa Sirius ironiskt.

”Absolut! Jag minns än idag hur min käre make friade till mig en gång i tiden. Det var den mest romantiska kvällen i mitt liv!”

Sirius hade lust att spy och vände sig bort från henne. Det fanns dock ingen respit att finna, eftersom Adrian Fawley tog tillfället i akt för att säga det han försökt tala med honom förut om.

”Nå, vad tror du om intervjun jag pratade om, Black?”

”Vilken intervju?” sa Sirius förvirrat.

”Jag nämnde det nyss, men du var så fokuserad på din flickvän att du nog inte hörde”, flinade Adrian. ”Jag tänkte … Nu när du är ihop med Hattie och vän med oss alla kunde du ju ge en intervju till Daily Prophet. Vi hade så väldigt gärna intervjuat både dig och Harry Potter om ert liv ihop.”

Sirius ögon smalnade av ilska. 

”Vi betalar såklart”, tillade Adrian snabbt. ”Jag tror att intervjun kunde ge mycket pengar till dig. Vi sålde enormt mycket tidningar den gången Harry Potter var med på framsidan med Gilderoy Lockhart, och jag tror att en intervju med Harry kunde sälja ännu mer. Jag skulle självklart ta fotona på er, men vi kunde tillsammans komma överens om den bästa journalisten att skriva artikeln. Det skulle bli framsidestoff, det lovar jag.”

Han log förväntansfullt mot Sirius, som gav honom en kall blick till svar. 

”Låt mig tala så tydligt att du förstår, Fawley”, sa han med farlig röst. ”Varken jag eller min myndling kommer aldrig nånsin ge en intervju till en tidning eller posera för några foton, om jag så vore ihop med självaste trolldomsministern. Och om du ens försöker ta fler olovliga bilder på Harry, så kommer jag förhäxa dig så svårt att du inte har händer kvar att använda en kamera med. Är det förstått?”

Adrian bleknade. ”V-v-visst”, fick han ur sig bestört. ”Jag menade inte förolämpa dig, gamle gosse.”

”Ursäkta mig. Jag mår illa och behöver ta mig hem”, fräste Sirius.

Med det svängde han om och stegade ut ur rummet utan att se på någon mer. Han brydde sig inte längre om han förolämpade Hattie genom att storma ut från hennes fest. Han hade ingen lust att ha något med henne eller hennes vänner att göra mer. De var gamar allihopa och han svor över sin egen dumhet. Hur kunde han ha gått med på utekvällen med Hattie när han haft onda aningar om det redan i förväg? Han borde ha fattat att Hattie hade planerat något bakom hans rygg när hon talat så vagt och kringgått hans frågor om vem hon bjudit ut med dem. 

Han hade hunnit stiga ut ur Läckande Kitteln och var på väg att gå över vägen, när Stella tog ifatt honom. Hon hade sprungit efter honom när hon märkt att han lämnat festen utan att säga adjö till någon. 

”Hur är det, Sirius?” sa hon oroligt.

”Gå tillbaka till festen, Stella! Jag är inte på humör för sällskap”, fräste han.

Stella såg förvånat på honom, men följde ändå med när han började gå längs med gatan. Han var så ursinnig att han hade behov att få gå av sig ilskan och tyckte att tomma Londongator fungerade lika fint till det som vägarna i Suffolk. 

”Vad är det som hände?” sa Stella envist.

Sirius grymtade. ”Vad tror du? Alla jädrans idioter där inne ville inget annat än att få en intervju med mig och Harry.”

”Å …” 

Stella sa inget annat. Hon kände väl sina arbetskamrater och visste att de flesta på festen hade gett sin högra arm om de fått en intervju med Harry Potter. Det hade gjort deras karriär för alltid. 

”Varför följer du efter mig, Stella? Du tänker väl inte fråga mig om en intervju också nu då?” fräste Sirius, när hon fortsatte gå jämte honom.

Hon fnös och bevärdigade honom inget svar. Hon kunde se att han var ursinnig och beslöt sig för att inte låta sig provoceras. De kom till en korsning och Sirius svängde in på en mindre gata, men stannade sedan plötsligt. Han stirrade mörkt på Stella. 

”Varför följer du efter mig? Jag sa ju att jag vill vara ensam!”

Hon suckade frustrerat. ”Jag är din vän och jag kan se att du är upprörd, så jag vill vara till ditt stöd. Det är det vänner är till för faktiskt!”

Sirius grymtade. ”Du har vänner på festen också och kan gå och stödja dem istället.”

”De är inte mina vänner. De är mina kollegor och Hatties vänner.”

”Nå, gå och trösta Hattie då! Hon är säkert ledsen för att hennes kupp misslyckades och jag lämnade hennes fina fest utan att ge efter för hennes framgångsrika planer om mig.”

Stella mötte bedrövat hans mörka blick. ”Jag kan gå om du inte vill ha mitt stöd, men jag tänker inte blanda mig i din relation med Hattie.”

”Kan du visst göra! Du kan säga till henne att inte kontakta mig på en tid”, fräste Sirius. ”Jag vill inte höra från henne efter det här!”

Stella suckade tungt. ”Nå, jag kan säga det, men resten får du ta hand om själv. Om du vill göra slut med Hattie, så tänker jag inte vara mellanhanden i saken.”

”Uppfattat.”

Utan att säga adjö vände Sirius på klacken och transfererade sig därifrån. Han hade en överväldigande lust att få gå och springa i en skog och tog sig till ett avsides ställe där han kunde förvandla sig till en hund och försvinna in i nattens mörker utan att någon såg honom mer. 

Chapter Text

Det gick flera dagar utan att Sirius träffade någon. Han kände sig trött på alla människor och var så arg att han inte ville tala med någon. Han höll sig hemma och var mycket i sin hundform för att slippa känna jobbiga känslor. Som tur var hade Halloween gått utan incidenter på Hogwarts och han slapp oroa sig för Harry ovanpå allt annat. 

Harry hade sin första quidditchmatch för skolåret den följande helgen och Sirius kände sig bättre till mods av tanken att få åka till Hogwarts. Personalen på skolan hade alla blivit hans vänner sedan han vikarierat åt Hagrid våren innan och han tog sig belåtet till lärarläktaren för att sitta bland dem. Ingen av dem skulle någonsin försöka tjäna pengar på honom eller Harry. De var istället måna om att beskydda Harry och ge honom den bästa utbildningen han kunde få. Tanken på det fick Sirius på gott humör och han slog sig ner bredvid Minerva McGonagall för att koncentrera sig på matchen.

Det var en ovanligt stark höststorm den lördagen, men man brukade inte ställa in quidditchmatcher för lite dåligt väder och Sirius var inte oroad. Han visste att Harry var så skicklig att flyga att inga starka vindar kunde hindra honom från att fånga kvicken. Harry hade skrivit till honom om att Slytherin backat ut ur matchen med ursäkten att deras sökare var skadad. Draco Malfoy gick fortfarande och låtsades vara dålig i sin arm efter anfallet från hippogriffen i början av terminen, så därmed var det Hufflepuff som mötte Gryffindor den lördagen. 

Harry hade varit arg över det, men Sirius brydde sig inte. Istället kände han sig bara nöjd att få se Hufflepuff bli slaktad av Harry, vilket han räknade med skulle ske. Han tänkte på Adrian Fawley, som alltid varit så stolt över sitt elevhem, och önskade att han varit där för att se hur Harry slog Hufflepuff mitt i den värsta höststormen i mannaminne. 

Trots stormvindarna och åskan som mullrade på himlen hade hela skolan tagit sig på plats för att se matchen. Ingen ville skippa quidditch för lite regn — eller mycket regn för den delen heller, såsom den dagen. Det tog inte mer än fem minuter för alla på stadion att bli genomvåta, förutom de som satt på lärarläktaren förstås. Professor Flitwick hade kastat en praktisk liten förtrollning över läktaren som hindrade regnet att falla på lärarna där. 

Sirius sände honom en tacksam tanke medan han fokuserade blicken på Harry, som kämpade med att flyga i stormen. Han var mycket lättare än Hufflepuffs sökare, som var en lång femteårselev och hade det inte lika tufft att hålla sig kvar på sin plats i den starka vinden. De sökte båda frenetiskt efter kvicken, fastän himlen var så mörk och regnet vällde ner med sådan kraft att man knappt såg framåt mer än ett par meter. 

Ingen på läktaren kunde se mer än formen på de fjorton spelarna i luften och färgen på deras speluniformer. Sirius struntade i alla andra och följde Harry med sin blick. Han kunde urskilja honom från de andra rödklädda spelarna, eftersom han kände formen av hans kropp så väl, och han släppte inte sin blick från honom en endaste sekund. 

Matchen verkade fortsätta i all oändlighet. Det var närmast omöjligt för någon att hitta kvicken i det vädret. Harry kastades flera gånger bort från sin bana av den starka vinden, och han var närmast blind med sina genomvåta glasögon. Sirius kunde förstå det även om han inte kunde se det, men Harry gav ändå inte upp. Han fortsatte cirkla över quidditchplanen för att försöka se en skymt av den gyllene kvicken. 

Efter vad som kändes vara en evighet stoppade madam Hooch matchen för att Gryffindor bett om en time-out. Sirius såg hur de sju rödklädda spelarna kröp ihop tillsammans vid kanten av spelplanen under ett stort paraply. Sirius såg på dem och undrade vad Harrys lagkapten, Wood, hade att säga. Han tänkte väl ändå inte ge upp matchen? Det vore helt idiotiskt, eftersom Sirius var säker på att Harry till slut skulle hitta kvicken ändå. Det fanns ingen så skarpsynt som Harry, förutom kanske hans pappa James, som varit som en hök på spelplanen i sin tid. Precis som Harry. 

Han märkte hur Hermione anslöt sig till gruppen och rynkade pannan. Vad hade hon att göra med quidditchspelarna? Han önskade att han kunnat ta sig ner och höra vad de talade om, men bara en kort stund senare återvände Gryffindorlaget till spelplanen och spelet fortsatte. 

Det mullrade av åskan igen och Sirius kunde se en sicksackblixt på himlen, men vände sedan sin uppmärksamhet mot Harry. Han korsade sina fingrar i hopp om att Harry skulle finna kvicken snabbt. Sedan såg han till sin bestörtning hur en gulklädd spelare sköt förbi Harry med sin kvast. Det var Hufflepuffs sökare som verkade vara efter kvicken. 

Harry hade märkt samma sak och störtade efter med sin Nimbus Tvåtusen. Han lade sig nästan platt på kvasten när han accelererade för att hinna ifatt sin motståndare. Hufflepuffaren var nästan framme redan och sträckte ut sin hand för att fånga kvicken, men Harry gjorde en blixtsnabb rörelse med sin kvast trängande undan motståndarens hand och fångade den gyllene kulan själv. I triumf reste han armen upp i luften visande för alla att han höll i kvicken. Madam Hooch blåste i sin visselpipa för att markera att matchen var slut. Gryffindor hade vunnit!

Hela Gryffindorläktaren brast ut i jubel. De hoppade alla upp klappande i händerna och skrikande sig hesa över sin seger, jublande över Harry, som vunnit matchen åt dem. Ravenclawarna jublade med dem, men slytherinarna och hufflepuffarna såg molokna ut. Sirius märkte dock inget annat än Harry. Han hade också rest sig och jublade högljutt på lärarläktaren tillsammans med de flesta lärarna. Den enda sura bland dem var Severus Snape, men det var att förvänta. Han hade inte slutat hata Harry och gav Sirius en frän blick, när professor Sprout gratulerade honom och McGonagall över vinsten. 

”Din myndling är verkligen nåt extra, Sirius”, sa Sprout på gott humör. ”Jag hoppades ju förstås att Diggory kunde vinna matchen åt oss i den här stormen när han är så pass mycket tyngre än Potter, men det hjälpte inte. Han är precis som sin far och lika snabb på sin kvast.”

”Det är han verkligen”, sa Sirius stolt. ”Ingen kunde slå James i quidditch och ingen kan slå Harry heller.”

”Där håller jag med dig, Sirius”, sa McGonagall belåtet.

”Ska vi ta oss in från den här stormen?” anmärkte Sprout. ”Åskan är nog på väg hitåt och det är bäst att vi får in alla eleverna nu när matchen är över.”

”Sant.”

McGonagall vände sig om för att se på stadion, men eleverna var redan på väg därifrån. Nu när quidditch var över, hade de alla bråttom att ta sig in i värmen; de trängde i trapporna för att komma ner från läktarna fortast möjligt. 

”Jag tror inte vi behöver säga nåt till eleverna. De fattar själva att de ska ta sig in i sina elevhem”, sa hon.

”Sant, men jag går och skyndar på mina spelare i omklädningsrummet”, sa Sprout. ”Det är bäst att de duschar och byter om i slottet och inte här ute.”

”Bra idé”, sa McGonagall och följde efter henne för att gå till Gryffindors omklädningsrum.

Sirius följde med och väntade utanför tills han såg Harry komma ut ännu klädd i sin röda klädnad. Han bar på sin Nimbus för att gå med den till kvastförrådet och styrde sedan stegen raka vägen in i slottet tillsammans med resten av de dyngsura spelarna. 

Sirius hann bli blöt på vägen in till slottet, men han brydde sig inte om det. Han kunde snabbt torka sig med hjälp av sin trollstav när han väl steg in i entréhallen.

”Du fångade kvicken på ett perfekt sätt idag, Harry”, sa han berömmande när de kommit in. 

Han vände sig mot honom med ett leende och svingade sin trollstav för att torka honom från regnet. 

”Å, vad skönt! Tack, farbror Sirius!” Harry såg belåtet på sin klädnad, som ännu var brun av lera, men skönt torr igen. 

Ron och Hermione kom då fram till dem och såg vädjande på Sirius. 

”Kan ni torka oss också, mr Black?” bad Ron längtansfullt.

”Självklart”, log han och gjorde det på en handviftning.

”Tack, mr Black”, sa Hermione soligt.

”Tack till dig, Hermione”, inflikade Harry. ”Hade inte du fixat mina glasögon hade jag aldrig fångat kvicken.”

”Vad hände med dina glasögon?” sa Sirius förvånat.

”Jag såg inget med dem i det där regnet, så Hermione satte en förtrollning på dem för att göra dem vattenavstötande.”

”Aha, du använde impervius på hans glasögon”, sa Sirius förtjust. ”Vad smart!”

Hermione rodnade förtjust över berömmet. 

”Det var verkligen smart”, sa Harry glatt.

”Ska vi få upp dig till Gryffindortornet så att du kan duscha bort leran, Harry?” anmärkte Sirius. ”Jag tror inte renskrubba-formeln fungerar så effektivt med den där mängden lera du har på dig.”

Harry såg på sina kläder med en grimas. ”Du har så rätt så, fast jag vill tala med dig först innan jag går upp, farbror Sirius.”

”Om vadå?”

”Det är privat. Kan vi tala nånstans där ingen hör oss?”

Sirius nickade och vände sig till Hermione och Ron. ”Gå ni redan före, så kommer Harry strax upp efter er.”

”Visst. Vi syns senare i uppehållsrummet, Harry”, sa Ron beskedligt.

Han försvann uppför trapporna med Hermione, medan Harry ledde Sirius in på det stora kvastförrådet som fanns i anslutning till entréhallen. Han stängde dörren noga efter sig och tände sedan ljuset i sin trollstav så att de kunde se i mörkret. 

”Nå, vad vill du?” sa Sirius med rynkad panna. Det var lite ovanligt att stå och tala i ett kvastförråd och han räknade med att Harry hade något viktigt att säga när han lett honom dit. 

”Det är farbror Remus. Han har varit jättesjuk den här veckan efter fullmånen, så vi hade Snape som vikarie åt honom.”

Sirius blick mörknade. ”Vad gjorde han?”

”Han gjorde inget mot mig, så du kan slappna av i det. Han var bara allmänt stöddig mot alla på det sättet han brukar vara. Det var Hermione och Ron han gav sig mest på den här gången, men det var inte det jag ville prata om.”

”Vad är det då då?”

”Han höll en lektion om varulvar med oss.”

Sirius bleknade. ”Menar du allvar?”

”Absolut”, sa Harry bistert. ”Han gick noggrant igenom med oss alla kännetecken som betecknar en varulv och nämnde hela två gånger hur de blir sjuka och svaga kring fullmånenatten och att man kan övervinna dem lättast då.”

”Så han försökte få er att fatta att Remus är en varulv”, sa Sirius mörkt.

”Det är exakt vad han gjorde. Det var så tydligt att han kunde likväl ha sagt det rakt ut.”

Sirius svor förgrymmat. ”Jag ska döda honom om han gör nåt mot Remus!”

”Jag tror inte han gör nåt öppet. Jag var i farbror Remus kontor en kväll när Snape kom med den där drycken du brukar ge honom innan fullmånenatten. Han såg elakt på mig när han gav den till farbror Remus och påminde honom om att inte glömma dricka den.”

”Varför förvånar det mig inte?” sa Sirius mörkt. ”Jag sa till Dumbledore att jag kan mycket väl komma med ulvatandsdrycken till Remus hit till Hogwarts, men han tyckte att Snape kan göra den istället. Han är ju experten i trolldryckskonst.”

”Vad jag vet gjorde han den korrekt, men han hatar farbror Remus lika mycket som mig”, sa Harry bistert. ”Jag tror att han kommer att försöka göra allt för att det ska komma ut i skolan vad farbror Remus är.”

”Det gör han säkert. Du får rapportera till mig om han gör nåt mer än han redan gjort. Jag tar upp det med Dumbledore om det börjar bli allvarligt.”

”Det var det jag hoppades”, sa Harry lättat. ”Jag tror inte nån i min klass kom på vad Snape försökte avslöja igår på vår lektion, men han får inte få fler tillfällen. Han gav oss i uppdrag att skriva en uppsats om varulvar, men ingen i klassen vill skriva den. Alla blev jättesura på Snape för att vi egentligen inte hade varulvar på schemat igår. Vi skulle ha studerat hinkypunkar.”

”Det låter bra. Jag ska gå och se hur Remus mår nu då. Han borde vara sig själv igen efter helgen så att ni slipper lämna in uppsatsen om varulvar och får lära er om hinkypunkar istället.”

”Gör det och berätta gärna för mig vad farbror Remus säger om saken. Jag kan sprida ordet om att uppsatsen inte behöver lämnas in, bara jag får höra om det i tid. Vi ska ju skriva det nu under helgen.”

”Jag lovar att se till att ni slipper skriva den. Jag vill absolut inte att ni ska skriva uppsatser om varulvar i skolan i år.”

”Tack.” Harry såg ut som om en stor börda fallit av hans axlar. ”Jag sticker upp till duschen nu då så kan vi höras senare.”

”Ha tvåvägsspegeln på dig, så meddelar jag dig när jag talat med Remus.”

”Absolut”, sa Harry och lämnade sedan kvastförrådet. 

När Sirius steg in i Remus rum stunden senare hittade han honom på bättringsvägen. Han hade varit sjukare än vanligt den veckan, eftersom han var uttröttad av lärarjobbet. Det hade krävt mer krafter än han hade, försvagad som han var av varulvsförbannelsen som plågat honom sedan han var barn. Han försäkrade dock Sirius om att han kände sig bättre nu och skulle förmodligen orka bättre de följande månaderna. Han hade hunnit vänja sig vid arbetsbördan och trodde sig inte bli lika sjuk vid nästa fullmåne. 

”Om du blir det och tvingas ha vikarie igen, så är det bäst att jag är din vikarie och inte Snape”, sa Sirius bestämt. ”Du ska inte ha honom undervisande alla i skolan om varulvar direkt när du vänder ryggen till. Han skulle älska om nån elev kom på vad du var och berättade det för alla andra.”

”Det fattar jag, men du får tala med Dumbledore om saken. Jag kan inte bestämma vem jag får ha som vikarie.”

”Nå, jag talar med Dumbledore. Det lovar jag.”

Sirius lämnade Remus att vila upp sig och meddelade Harry att hans klass blivit befriad från uppsatsen. De skulle istället läsa kapitlet om hinkypunkar och förbereda sig på en lektion om dem på måndagen. Harry blev lättad över det och sa att han redan nämnt saken till flera av sina kamrater i Gryffindor. Hermione var den enda som redan skrivit uppsatsen, medan alla andra hade jublat över nyheten att slippa den. 

Efter att ha talat med Harry styrde Sirius stegen mot rektorns kontor flinande för sig själv. Hermione var verkligen något extra. Ingen vettig människa satt på en fredagskväll i skolan och skrev uppsatser när man hade en hel helg framför sig. Harry hade inte ens rört sina läxor ännu och hade inte tid för det heller, när Gryffindor firade quidditchsegern för fullt i sitt torn på slottet. 

Besöket hos Dumbledore tog inte lång tid och Sirius återvände hem på gott humör. Dumbledore hade lovat att skicka efter honom om han behövde vikarie fler gånger och saken var därmed fixad. Sirius hade lust att fira själv och skickade meddelande till Stella för att bjuda henne på besök den kvällen. 

De åt en festmåltid Sirius lagat och drack madam Rosmertas bästa mjöd till det. Sirius hade en välfylld vinkällare och tog en av sina finaste flaskor därifrån så att de kunde skåla till Gryffindors seger. 

”Du vet väl att jag hörde till Ravenclaw i skolan”, sa Stella ironiskt när hon druckit skålen.

”Det har väl ingen betydelse. Det var inte mot Ravenclaw Gryffindor spelade idag”, sa Sirius okynnigt.

”Låt gå då”, skrockade Stella.

”Vill du ha mer?” Utan att vänta på svar fyllde Sirius på hennes glas och reste sig sedan från bordet. ”Ska vi förflytta oss till vardagsrummet?”

”Bör vi inte diska först?”

”Äsch, jag fixar disken senare”, sa Sirius nonchalant.

De lämnade matsalen tillsammans och slog sig ner vid brasan. Sirius hade tagit flaskan med mjöd med sig och lade det på bordet mellan dem. 

”Det här var mysigt”, sa Stella. ”Mycket bättre än festen förra helgen.”

”Påminn mig inte ens om den, är du snäll”, sa Sirius med en lidande min. ”Det var det värsta jag varit med om.”

Stella log ursäktande. ”Det var inte min mening att påminna dig om det och förstöra din kväll.”

”Det är ingen fara. Du kan inte förstöra min kväll så lätt.”

Hon såg begrundande på honom. ”Du är väl inte arg på mig längre?”

Han spärrade upp ögonen. ”När har jag varit arg på dig?”

”Förra helgen, om du minns. Jag följde efter dig fastän du inte ville och du har inte svarat på mina brev i veckan.”

Han suckade. ”Jag var inte arg på dig. Jag var bara less på Hattie och orkade inte med folk i några dar. Inget av det var ditt fel.”

”Jag var ganska så orolig för dig”, erkände Stella.

Han mötte hennes sorgsna blick och fick dåligt samvete. ”Jag är ledsen. Jag menade inte oroa dig. Jag bara …” Han suckade igen. ”Jag borde ha svarat på ditt brev. Förlåt mig.”

”Du är förlåten.”

Han log mot henne och kände lättnad när hon log tillbaka. 

”Jag antar att vem som helst hade blivit arg om de blivit behandlade på det sättet som du blev av Hattie på Halloween”, sa Stella medkännande. ”Hon erkände till mig i förrgår att hon inte hade berättat för dig i förväg att hon ska göra er relation offentlig på festen.”

Sirius grymtade. ”Jag fattar inte hur hon ens har kunnat komma på idén då jag inte lovat henne nånting. Tvärtom har jag varit tydlig med att jag inte vill ha nåt seriöst. Jag har gått och tänkt på det skedda hela veckan här och kan inte annat än dra slutsatsen att Hattie går och skryter om att ha mig som sin pojkvän, fastän vi inte har nån officiell överenskommelse mellan oss.”

”Det är precis vad hon gör”, medgav Stella. ”Hon har ju talat om dig inför min mamma också, som jag nämnde förut till dig, om du minns. Hon säger till alla att ni är ett par och går och stoltserar med att du är överhuvud i familjen Black.”

”Och Harry Potters vårdnadshavare”, tillade Sirius bistert.

”Ja, det också. Jag har hört vår chef tala med henne om saken nån gång. Jag tror att han går och hoppas på att få dig till radion så att han sen kan få dig att ta Harry dit för en intervju.”

”Det fattade jag redan på festen”, grymtade Sirius. ”De är gamar allihopa.”

Stella skrockade. ”Det är de, men du kan bara strunta i dem. Det var ganska effektivt när du stormade ut från festen så som du gjorde. Alla pratade om det efteråt och nästan ingen trodde på Hattie när hon försökte säga att du blivit illamående och behövde ta dig hem. Hennes tanke att få stoltsera med dig inför alla sina vänner blev ett fiasko.”

Sirius kunde inte låta bli att le skadeglatt över det. Rätt åt Hattie att bli förnedrad när hon lurat honom på det sättet. 

”Nå, hon försöker inte med det där nån mer gång i alla fall”, sa han belåtet.

”Det gör hon inte. En del av gästerna började till och med viska med varandra om att du inte alls är så kär i Hattie som hon påstått.”

”Det är jag inte heller. Jag struntar faktiskt i henne som det är nu.”

”Ska vi kanske tala om nåt annat så att vi inte slösar bort vår kväll på ämnet Hattie?” föreslog Stella. ”Jag är själv ganska så less på henne för stunden.”

”Bra tänkt”, log Sirius. ”Skål för riktig vänskap och för många fler trevliga kvällar ihop!”

”Det skålar jag gärna till”, sa Stella belåtet och tog ett till glas mjöd åt sig.

Chapter Text

Sirius hade ingen kontakt med Hattie resten av den hösten. Hon höll sig vist på sin kant medveten om att hon klantat till sig rejält; Sirius ville inte ha med henne att göra. Han visste att han behövde göra slut med henne så småningom, men för stunden var han nöjd med pausen de hade och koncentrerade sig på sina affärer istället.

Han hade i flera år spekulerat på mugglarbörsen med framgång och hade de sista åren verkat som finansiär för olika mugglarföretag. Året innan hade han varit med i lanseringen av ett lokalt ölmärke, vilket hade lyckats väl. Ölen såldes i flera städer i Suffolk, och de hade även fått ölen in i en pub i London. Paret som ägde bryggeriet fortsatte jobba hårt för att få ut den till fler ställen. De åkte till alla marknader de kunde för att sprida kunskapen om den och höll möten med försäljare och pubägare för att få dem att ta ölen in i sitt sortiment. 

Sirius hade inte hunnit vara med i det så mycket som han från början tänkt, men nu innan jul deltog han i flera julmarknader för att hjälpa till. Ägarna hade börjat göra vinst de senaste månaderna och kunde ta ut lön för sin möda, men de hade ännu inte råd att betala Sirius något. Han tog det dock med ro medveten om att han gjort en långsiktig investering som till slut skulle betala för sig.

Annat var det med hans aktieportfölj som ökat rejält i värde det året. Han hade fått avkastning från flera håll den hösten och mängden guld i hans valv på Gringotts hade närmast fördubblats. Han hade återinvesterat en del av det, men inte allt. Han var ute för att tjäna pengar, inte för att riskera allt han hade på aktier. Han visste alltför väl hur lätt man kunde förlora på börsen — han hade även det året bommat på en aktie och förlorat hela sin investering där. 

Måndagar och tisdagar träffades han ofta med Stella, som var ledig från sitt jobb på radion då. Deras vänskap hade vintern innan börjat med att han hjälpt henne in på aktiemarknaden för att utöka hennes sparkapital, och han fortsatte hjälpa henne i den mån hon behövde, medan hon å sin sida gärna hjälpte honom med hans affärer. Hon hade inte mycket pengar att investera själv, men hon trivdes med att tala om börsen eller att gå på affärsmöten med honom. Han brukade presentera henne som sin affärspartner, även om hon egentligen inte var det. Det var hans pengar som mötena handlade om, men Stella gav honom ofta goda råd och fungerade som en bollplank åt honom när han utforskade möjligheterna för nya investeringar. Det var inte för ingenting hon var en Ravenclaw. Hon hade ett skarpt sinne och hade lärt sig förstå mugglarnas affärsvärld på en kort tid, så att hon ibland förstod den även bättre än Sirius. 

Vid fullmånen som kom i månadsskiftet till december höll Dumbledore sitt löfte och tog in Sirius som vikarie till Remus. Fullmånenatten var en måndag, så Sirius behövde hålla i Remus lektioner i tre dagar tills han återhämtade sig och var på benen igen. Remus hade lämnat honom ordentliga instruktioner och han följde dem så noga han kunde. 

Det var en trevlig omväxling att få vara på Hogwarts i några dagar och speciellt när han inte behövde jobba så hårt som vanliga lärare gjorde. Han hade ett par klassers uppsatser att läsa igenom, men annars var det mest bara undervisning han höll i. Det var roligast att lära ut högre klasser, som läste avancerad försvar mot svartkonster, så att han kunde hålla praktiska lektioner med dem. 

Sjuorna som var Percy Weasleys klass tränade han i avancerade protegobesvärjelser såsom protego horribilis, som kunde kastas över ett område för att skydda det mot de flesta former av svartkonster, medan han med sexorna gick igenom de oförlåtliga förbannelserna, som gav livstidsdom i trollkarlsfängelset Azkaban om man ens försökte använda dem. 

Gryffindorfemmorna hade han roligast med då Fred och George gick i den klassen. De hade i schemat att lära sig lamslagsningsbesvärjelsen och han satte dem att träna parvis på det. Fred och George lärde sig det snabbast och gick sedan runt för att lamslå alla sina klasskamrater. De försökte även förhäxa Sirius, men han var skicklig nog att hoppa ur vägen och undkomma ödet. 

När halva klassen låg nere på golvet, blev Sirius tvungen att stoppa tvillingarna. ”Hur skulle det vara om ni två lärde er nåt annat nyttigt medan era klasskamrater lär sig att använda lamslå? Jag hinner ju knappt väcka folk när ni två förhäxar alla hela tiden.”

”Vad kan vi träna på då?” sa Fred nyfiket.

”Hjälp mig väcka upp alla era kamrater först så tar vi det sen.”

”Absolut”, log George.

De gick alla tre runt i klassen för att få upp alla på sina fötter och lät dem fortsätta sin träning parvis, så att Sirius hade tid att ge sin uppmärksamhet åt tvillingarna. 

”Nå, vad ska vi hitta på åt er två nu då?” sa han fundersamt.

”Kan ni lära oss confringo, sir?” bad George längtansfullt.

Sirius höjde förvånat ögonbrynen men nickade sedan. ”Som du vill. Det är bäst att vi förflyttar oss till bakre delen av klassrummet för det.”

”Häftigt!” sa Fred entusiastiskt.

Sirius log åt tvillingarnas skinande ögon. De var duktiga i trolldom och påminde honom om hans egen ungdom när han var på Hogwarts. Han hade också varit fylld av lusten att få lära sig all möjlig praktisk magi då. Det hade lagt grunden till hans framgång i kriget och hållit honom vid liv i de farligaste situationer man kunde tänka sig. 

Han konjugerade snabbt fram några pallar att spränga och ställde sig tre meter från dem för att visa hur man spränger dem med confringo. Smällen ekade i klassrummet och fick alla att stanna och vända sig åt hans håll. 

”Visa det en gång till, professor! Vi vill också se”, sa Lee Jordan, en mörkhårig gryffindorare, ivrigt.

”Låt gå då. Ni som har hunnit lära er lamslagningsbesvärjelsen får komma hit och pröva er på confringo”, sa Sirius. ”Jag visar er hur man gör så att ni vet. Kom bara ihåg att det här inte tillhör femmornas kurs, så det är inget ni behöver kunna till er examen. Det viktiga är att ni kan lamslå och sen väcka upp era kamrater med rennervate.”

Klassen samlades för att se honom spränga en till pall och klappade sedan entusiastiskt i händerna.

”Det här är användbart även i duellering och inte bara mot döda föremål, men det är farligt och ni får inte använda det här mot nån elev i skolan — om ni inte önskar bli relegerade för att ha skadat en kamrat förstås.”

”Det vill vi absolut inte!” sa Fred bestört.

”Exakt, så kom ihåg att ni blivit förvarnade.”

”Jag vill också få pröva”, sa en tjej som Sirius kände igen från Harrys quidditchlag.

”Jag har inte sett dig lamslå nån ännu, Angelina”, sa Fred med ett snett flin.

”Jag har nästan lyckats redan”, sa hon till sitt försvar.

”Nästan räcker inte”, sa Sirius. ”Du får komma och pröva confringo först när du lamslagit din motståndare ordentligt.”

Angelina suckade besviket, men vände sig sedan mot sin vän. ”Kom, Alicia, vi fortsätter träna mot varandra så att vi hinner spränga pallar också.”

Alicia Spinnet, som också hörde till quidditchlaget, följde med henne lite längre bort och fortsatte träna på lamslagningsbesvärjelsen. Sirius följde dem med sin blick för en stund, men behövde sedan vända sin uppmärksamhet mot Fred och George, som hade börjat spränga pallar han konjugerat fram. 

Ljudet av sprängningarna fick resten av klassen att träna ivrigare på lamslagning för att hinna lyckas med det innan klockan ringde. Det gjorde att Sirius blev väldigt upptagen med att hålla koll på både sprängningarna och att springa för att hjälpa upp elever som fallit. En del föll av dåliga lamslagningsbesvärjelser som inte lamslog utan bara fick en att tappa balansen, medan andra inte kunde väckas upp av sina kamrater, som inte lärt sig rennervate-besvärjelsen på rätt sätt. 

”Du måste uttala ordet ordentligt för att väcka Spinnet, Johnson”, sa Sirius till Angelina.

Angelina försökte igen och fick äntligen rennervate rätt. Det väckte upp Alicia från lamslagningen och fick Angelina att jubla. ”Jag lyckades!”

”Det gjorde du”, log Sirius. ”Väl gjort. Du får en poäng till Gryffindor för det.”

”Tack, professorn”, sa hon lyckligt.

”Jag lyckades faktiskt först”, anmärkte Alicia Spinnet.

Sirius skrockade. ”Då får du en poäng också, Spinnet.”

”Får vi nu pröva på confringo?” sa Angelina entusiastiskt.

”Absolut. Ni kvalificerar er båda till överkursen”, sa Sirius leende. ”Fast jag hoppas ni fortsätter träna på lamslå ikväll i Gryffindortornet. Jag är säker på att det kommer på ert examensprov i sommar.”

”Vi lovar. Vi kan träna med Fred och George ikväll”, sa Angelina belåtet.

”Va? Tror du att vi ska hjälpa er att träna på lamslå?” sa Fred avmätt.

”Absolut. Ni har inget val i saken”, sa Alicia självsäkert.

George skrattade, men lät bli att säga emot henne. Tjejerna anslöt sig till dem för att pröva spränga pallar och Sirius lämnade dem till sitt för att gå och hjälpa andra i klassen. Han stortrivdes i uppgiften och tänkte att han nog hade gillat att vara lärare i försvar mot svartkonster om tjänsten inte varit förbannat och om man inte behövt rätta en massa läxor utöver lektionerna. 

Han hade en så trevlig lektion med femmorna att han lät en grupp av dem stanna i klassrummet på rasten för att träna på confringo för tio minuter extra. Han stannade själv för att övervaka dem, men skickade dem till slut därifrån så att han hann gå och ta en kopp te och förbereda sig inför nästa lektion. 

När han på onsdagen återvände hem sent på kvällen kändes huset tomt och ensamt efter Hogwarts. Han hade alltid trivts på Hogwarts. Slottet var fullt av liv och glädje och han kände en saknad inombords när han återigen var i sin ensamhet hemma i Suffolk. 

Vemodet höll dock i sig bara den kvällen och han var sig själv igen nästa morgon efter en fullsövd natt. Det var alldeles för skönt att kunna njuta av en ledig morgon i lättja utan att ha något som han var tvungen att ta tag i. Det var inte många veckor kvar till jullovet och det gällde att ta vara på sin lediga tid så länge han hade den. När Harry kom hem till jullovet skulle han återigen vara upptagen med att laga mat och tvätta kläder och allt det andra som ingick i att ta hand om ett barn. Speciellt när Ron och Hermione redan frågat om de kunde komma på besök. 

Sirius hade självklart sagt ja och förberedde julen i tid innan ungdomarna slutade skolan för terminen. När han veckan innan jul hämtade Harry från tåget, var det bara Hermione som följde med till Holnatt. Ron hade behövt åka hem för att hans gammelfaster Muriel höll i en släktmiddag som hans mamma tvingade honom att gå på. Han hade fått tillstånd att åka till Harry först efter det, så de första dagarna var Hermione den enda gästen i huset. 

Hon fick låna gästrummet då hon var en flicka och trivdes med att få ha rummet för sig själv. Hon hade tagit med sig massor av läroböcker för att sitta och göra läxor under lovet, vilket Harry inte alls hade lust med. 

”Du får gärna sitta här nere också och låna mitt skrivbord till dina läxor, Hermione”, sa Sirius till henne andra dagen, när hon suttit hela förmiddagen uppe i sitt rum med läxorna. 

Han hade en sekretär som han använde till brevskrivning i vardagsrummet och Hermione slog sig förtjust ner vid den. Hon stormtrivdes i det förtrollade huset. Hon hade förstås redan besökt Ron en gång och man kunde utan tvivel säga att Weasleys hus var ännu mer förtrollat än Holnatt, men Hermione tyckte att det var fascinerande att se hur man hade gjort om ett mugglarhus till ett trollkarlshus. 

Holnatt hade ingen stor eldstad kopplat till flamnätverket och det fanns ännu elledningar kvar i huset. Visserligen var elen avstängd och Sirius hade förvandlat alla lampor till magiska, men brunnen och avloppen var mugglargjorda och fungerade mestadels precis som i mugglarhus. Det var bara pumparna som var förtrollade så att inget el behövdes. 

”Hur tömmer ni avfallstanken då?” sa Hermione nyfiket, när Sirius visade henne hur allt fungerade. ”Ni kan ju inte beställa en tankbil hit som kan tömma slagget åt er.”

”Jag trollar bara bort slagget när tanken blir för full.”

”Så ni använder förvandlingskonst till det och trollar bort det till intet”, sa Hermione förstummat. ”Jag har läst om hur man gör det, men har inte prövat det själv.”

”Exakt”, log Sirius. ”Det är samma som man gör med sopor. Jag har lagt en pergament förtrollning över våra sopkorgar så att allt försvinner automatiskt till intet i dem. Jag behöver inte oroa mig för att de blir fulla.”

”Vad praktiskt! Jag får jämt gå ut med sopor åt mamma när jag är hemma, men det här är ju mycket skönare!”

Sirius höjde ena ögonbrynet. ”Vad menar du med att gå ut med sopor?” sa han då han aldrig hört uttrycket.

Hermione skrockade. ”Det är så mugglare gör för att bli av med sopor. Man går ut med soppåsen när den blivit full och kastar den i en större sopkärl, som samlar alla soppåsar från huset. Den töms sen av en sopbil som kommer varannan vecka för att hämta soporna.”

”Vad intressant. Jag har aldrig ens tänkt på vad mugglare gör av sina sopor.”

”Inte jag heller”, flinade Harry. ”Vad gör sopbilen med soporna?”

”De åker till en soptipp där de lämnar soporna. Det är en stor anläggning som är till för sophantering.”

Sirius skrattade. ”Vilken konstig tanke! Tänk att ha separata platser för sophantering!”

”Det låter faktiskt roligt”, sa Harry skrattande med honom.

”Vad annat tror ni mugglare kan göra när de inte kan sätta en permanent förtrollning över sopkorgen så att den äter upp alla sopor åt en”, sa Hermione avmätt.

”Ja, det är så sant så. Mugglare är fiffiga att komma på alla möjliga lösningar till sina vardagsproblem”, log Sirius. ”Jag har stor respekt för dem.”

”Det har jag med”, sa Harry som försökte föreställa sig hur det var att gå ut med sopor. ”Vad annorlunda det är för dig hemma, Hermione.”

”Det är det absolut”, instämde hon. 

Ron tog sig till Holnatt först efter juldagen, men kom utan sin råtta till Sirius stora lättnad. Han hade hört alldeles tillräckligt i Harrys brev om bråken Ron och Hermione hade om sina husdjur och ansåg det bäst att bara ha Krumben i huset över lovet. Ron hade menat ha med sig råttan, men Scabbers hade gömt sig så ordentligt i Kråkboet att den inte gick att finna den morgonen som Ron åkte hemifrån. Hans mamma hade lovat leta reda på råttan och skicka den till skolan med Fred och George efter lovet, vilket Ron gått med på. Annars hade han missat tillfället att få fira nyår på Holnatt. 

Sirius hade lovat hålla fest på nyårsafton för att glädja Harry. Han hade köpt även mer fyrverkerier än de Harry köpt på Halloween och bjudit in Hagrid och familjen Tonks för festen. Remus var den enda som inte kunde vara med. Fullmånenatten var bara någon dag innan nyårsafton och han åkte hem till sin pappa efter att Ron kommit till Holnatt. Han började redan då känna sig dålig och behövde få vila upp sig i lugn och ro innan skolstarten. 

Harry hade aldrig haft ett så roligt jullov som det året. Han hade båda sina bästa vänner hos sig och Sirius hittade på skojiga saker med de tre dagarna i ända. Stella kom flera gånger på besök till huset, men både Ron och Hermione gillade henne, så hon passade fint in i sällskapet. Hon kunde vara lika skojig som Sirius och åkte gärna ut på en utflykt med dem när Hermione föreslog det. 

Hermione hade läst om gamla grottor som hittats nära Norwich och som öppnats till allmänheten året innan. Hon var väldigt nyfiken på att få se dem och Sirius flög med de alla dit på tisdagen efter jul. Ron och Hermione fick trängas i sidovagnen tillsammans, medan Stella satt bakom Sirius och Harry följde med på sin Nimbus. Den var så snabb att den kunde lätt hålla samma fart som Triumphen och Sirius litade på att Harry var duktig nog att flyga för att hänga med. Det var första gången han fick friheten att flyga själv när de var på väg någonstans, men Sirius hade gjort honom osynlig för säkerhets skull, precis som de andra. 

”Det gäller att vara osynlig när man flyger med en motorcykel”, sa han som förklaring. ”Jag tror inte ministeriet blir så glad om de får reda på om min Triupmh.”

”Det tror inte jag heller”, sa Stella.

De var alla klädda i mugglarkläder och smälte lätt in bland de andra besökarna i grottorna. Hermione hade gett råd till Sirius om vilka kläder som fungerade bäst i ett sådant sammanhang, så han var för en gångs skull inte så pråligt klädd. Han hade på sig en tjock grön tröja under skinnjackan, som han köpt den hösten efter råd från Stella. Den var av en kortare, rak modell i svart skinn och följde det senaste modet i mugglarvärlden. Han hade använt den på julmarknader det året och märkt att folk inte stirrat på honom lika mycket som vanligtvis. Med jeans till jackan såg han nämligen helt normal ut, speciellt om han inte hade en färgglad skjorta under. 

”Åttiotalet är över och man går inte längre med såna färger på sig”, hade Hermione upplyst honom när han försökt ta på sig en skjorta i neongult.

Sirius hade lyssnat förvånat på henne, men tagit till sig rådet. Han var inte helt tillfreds med det, när han vant sig redan på sjuttiotalet att mugglarna klädde sig i alla möjliga färgglada kläder och han hade garderoben full av sådana. Han litade dock på Hermione, som ändå var mugglarfödd, och lovade gå och köpa nya enfärgade skjortor åt sig så snart han hade tid för det.

”Man ska ha på sig mer återhållsamma färger numera”, hade Hermione tillagt och valt sedan ut den mörkgröna tröjan från hans garderob.

Det var kallt inne i grottorna och de var alla glada att de tagit på sig varma kläder. De hade klätt sig varmt för flygningen, men det passade även fint till grottorna, som gick långt under jorden. Annars var det en ganska varm decemberdag med solen skinande mellan molnen. För en gångs skull regnade det inte och det var ännu grönt i Suffolk till skillnad från Hogwarts, som var långt upp i Skottland med snö som täckte marken. 

”Det här påminner ju om Gringotts grottsystem”, sa Harry när de gått så långt ner i grottorna man kunde komma.

Stenformationerna ändrade färg från grått till grönt till gult, medan de gick från en grotta till en annan, och det fanns även vita stenpartier i vissa grottor. Man kunde se stalagmiter resa sig från marken och stalaktiter hänga från taket lite överallt, och de hade sett även sovande fladdermöss i en grotta. 

”Ja, det liknar till viss del grottorna på Gringotts”, medgav Sirius.

”Nja, inte så jättemycket”, sa Stella tveksamt. ”De är inte så här färgglada.”

”Stalaktiterna är nog vita även på Gringotts”, inflikade Ron.

”Inte överallt”, sa Harry. ”När man åker längre ner till högsäkerhetsvalven blir de mörkare.”

”Det är sant”, sa Sirius.

”Du har väl inte ditt valv så långt ner”, sa Stella förvånat.

”Du har rätt i det. Blacks har aldrig varit så rika att vi haft vårt valv vaktad av drakar, men jag har besökt andra högsäkerhetsvalv på Gringotts.”

”Vad menar du med drakar, Sirius?” sa Hermione förvirrat.

Hon hade det jullovet blivit du med Sirius tillsammans med Ron. Sirius orkade inte bli tilltalad som mr Black i hemmet och hade sagt åt dem att kalla honom bara för Sirius. De två var ju ändå det närmaste Harry hade numera, så det var lika bra att göra dem hemmastadda ordentligt på Holnatt. 

”Det finns en drake som vaktar de viktigaste valven på Gringotts”, berättade han. ”De finns längst ner i grottorna och innehavs av de allra rikaste och äldsta trollkarlssläkterna i landet.”

”Vad häftigt det låter!” sa Ron förtjust.

”Det kan låta häftigt, men det är besvärligt att besöka sitt valv om man alltid måste gå förbi en ilsken drake”, anmärkte Stella. ”Jag är tacksam att slippa det.”

”Samma här”, instämde Sirius.

”Det låter som det”, sa Hermione. 

Chapter Text

När Harry åkte tillbaka till skolan för vårterminen kom Sirius ihåg Hattie och beslöt äntligen för att göra slut med henne. Han hade inte förlåtit henne och ville inte längre ha med henne att göra. Han saknade inte ens hennes sällskap, vilket var ett säkert tecken på att det var slut mellan dem. 

För att göra det lätt för sig skickade han en uggla till henne och bestämde en träff i ett kafé i Ipswich på lördagen så att han kunde ta tillfället i akt och äta sin lunch ute. 

”Sirius, raring! Så härligt att få se dig igen!” sa Hattie älskvärt och försökte kyssa honom när han kom på plats. Han vände på huvudet så att kyssen hamnade på hans kind och drog sig snabbt undan. 

”Ska vi slå oss ner och äta en bit?” föreslog han. 

Hon såg misstänksamt på honom, men sa inget och de tog ett bord tillsammans. Hon tog endast en kopp te och scones, men han beställde en rejäl skinkmacka med öl. De talade inte mycket innan de fått sin beställning, men Hattie fortsatte att kasta ängsliga blickar mot Sirius. Han var inte alls så entusiastisk över träffen med henne som hon hade hoppats på. Hon hade ju gått och trott att träffen den dagen var en fredskvist mellan dem och att han äntligen kommit över den katastrofala Halloweenfesten. 

”Hur har du haft det?” sa hon försiktigt när han börjat äta sin macka.

”Det är bara bra med mig”, sa han nonchalant. ”Själv då?”

”Jo då, jag har det bra. Jag har varit ofantligt upptagen på jobbet, så det var bara bra att du inte hann träffa mig innan jul, eftersom jag inte heller hade mycket tid över.”

Han gav henne en ironisk blick. ”Jaså.”

”Fast nu har jag mer tid igen”, skyndade hon att tillägga. ”Så jag kan gärna gå ut igen om vi bara kommer överens om en passande kväll.”

Sirius himlade med ögonen. ”Tror du att jag har glömt vad du försökte med i höstas, Hattie? Du gick över alla mina gränser med din fest och du verkar inte ens ångerfull över det.”

Hon hade vett att rodna. ”Jag är faktiskt ledsen för det som hände. Jag kunde inte tro att du skulle bli stött av en ynka liten fest på det viset som du blev, men jag ber om ursäkt för det om det är det du vill.”

”Nej, jag behöver inte dina ursäkter, Hattie. Jag ville träffa dig idag för att avsluta det här mellan oss.”

Hon hajade till. ”Va? Ska du göra slut med mig? Vad är det för en sak att göra bara för att jag höll en fest och glömde nämna det för dig? Jag förstår dig inte alls just nu. Du har ju trivts ihop med mig och jag trivs med dig, så jag förstår inte …”

”Jag trivs inte längre ihop med dig”, upplyste han rakt. ”Du vet mycket väl att vi aldrig sa att vi ska ta det på allvar mellan oss och jag tycker att det är hög tid att vi slutar ses nu. Du verkar vilja ha mer av en pojkvän än jag är villig att ge, så det är bäst att du letar reda på nån annan att dejta.”

Hon såg förnärmat på honom. ”Jag har inte alls sagt att jag vill ha mer! Jag vet att vi har bara haft roligt ihop och jag förstår inte varför du har fått för dig nåt annat.”

Han höjde ena ögonbrynet, men beslöt sig för att inte rätta henne. ”Det må vara så, men jag har fått nog ändå. Jag medger att vi har haft roligt ihop, men jag är inte intresserad längre.”

”Nå, i så fall har jag precis tappat matlusten”, fräste hon och reste sig upprört. ”Du hade kunnat bara skicka mig ett brev om det här så att jag sluppit slösa min tid på en onödig träff idag.”

Med det vände hon på klacken och lämnade honom med högburet huvud. Sirius såg bistert efter henne, men lät henne gå. Ett brev hade onekligen varit lättare, men han var uppfostrad till att bete sig bättre. Det var fegt att göra slut per brev och han var man nog att göra det på rätt sätt. 

Han fortsatte att äta sin lunchmacka och kände hur en underbar känsla av lättnad sköljde över honom. Han var äntligen kvitt Hattie och kunde glömma henne. Det var ingen dålig start på det nya året, tänkte han belåtet och beslöt sig för att fira saken med en bit tårta.

Under de följande veckorna var Harrys brev hem från skolan fulla av quidditch, då hans lag hade börjat träna inför deras kommande match mot Ravenclaw. Tidtabellen för vilka elevhem Gryffindor mötte i matcherna hade ändrats det året i och med Slytherins byte med Hufflepuff i höstas och därmed förändrades också träningen inför matcherna. Harrys lagkapten, Oliver Wood, var seriös i sin strävan att vinna quidditchturneringen det året. Det var hans sista år på Hogwarts och han fann det orättvist att de inte redan vunnit turneringen. Det borde ha hänt redan under Harrys första år, men ödet hade blandat sig i saken och förhindrat deras vinst nu två år i rad. 

Harry skrev i sina brev hem hur hårt Wood tränade dem och hur fanatisk han var i sina genomgångar om spelstrategin han utvecklat. Han hade under jullovet gjort om hela strategin inför matchen mot Ravenclaw och försökte göra sitt bästa för att lära den till sitt lag. 

Vi har hittills haft tre träningar varenda vecka, men nästa vecka hotar Wood oss med fyra träningspass. Jag har ingen aning när jag ska hinna göra mina läxor om han utökar våra träningar även mer, men det löser sig väl på något sätt. 

Tyvärr tror jag inte att Hermione är villig att hjälpa mig. Ron fortsätter att bråka med henne om Krumben och hon är inte på det bästa humöret nuförtiden. Hon läser så många ämnen att det är ett under att hon inte dukat under av sin studiebörda, men hon påstår att hon har allt under kontroll. Vilket är mer än jag snart har om Wood inte lugnar ner sig … 

Sirius fortsatte vikariera åt Remus de dagarna han var dålig kring fullmånen och försökte då trösta Harry angående hans tidsbrist.  

”Du går bara trean ännu, så det är inte hela världen om du inte gör dina läxor så noga. Det viktiga är att du lär dig det som du behöver”, sa han. ”Det blir mycket mer på femman, när du förbereder dig inför din examen. Då får du inte nonchalera dina läxor längre.”

”Hur i all sin dar hinner Wood med sitt eget träningsschema då?” sa Harry förvånat. ”Han ska ju ta slutexamen från Hogwarts i sommar.”

Sirius skrockade. ”Det behöver inte du oroa dig över. Låt du honom ta hand om sina studier och koncentrera du dig på dina.”

”Visst”, flinade Harry.

Efter att Sirius åkt hem från Hogwarts den gången fick han veckan därpå ett bekymmersamt brev från Harry.

Käre farbror Sirius!

Det har hänt nu. Krumben har gått och ätit upp Scabbers, precis som jag varit rädd för. Ron är utom sig av sorg och bråkade rejält om det med Hermione igår. De har fortsatt bråka om saken idag, eftersom Hermione inte alls tror att Krumben ätit upp råttan. Hon föreslog att Ron ska gå och leta efter Scabbers under alla killarnas sängar påstående att Scabbers bara gömt sig i något oväntat ställe igen. Det är ju inget ovanligt för honom. Du vet ju hur Ron aldrig hittar honom när han försöker få honom med sig någonstans, men jag tror inte det är problemet den här gången. Ron hittade nämligen blod på sitt lakan igår kväll och det fanns rödgula katthår på golvet bredvid. 

Jag håller med honom om att det är bevis nog för att skylla Krumben för Scabbers död, men Hermione vill inte höra på det. Hon säger bara att katthåren har kunnat komma dit när som helst och att lite blod inte alls är något övertygande bevis. 

Det var inte kul att lyssna på det bråket som föddes av det, så jag försökte få de båda att lugna ner sig och påpekade att Ron förmodligen hade rätt den här gången. Det var något jag inte borde ha sagt, för nu är Hermione arg på mig också och vill inte prata med någon av oss. Ron tycker att det är bara bra då han inte heller vill prata med Hermione, men jag hade helst varit vän med de båda. 

Det är omöjligt som det är nu och till råga på allt tvingas jag sitta med en moloken Ron, som inget annat gör än pratar om sin råtta. Fred och George försökte trösta honom och sa att Scabbers inte gjorde annat än åt och sov och att Ron kunde bara gå och köpa sig en ny råtta i Hogsmeade, men Ron vill inte höra på det. 

Jag försökte muntra upp honom genom att låta honom flyga med min Nimbus ikväll efter quidditchträningen. Han har ju bara ett gammalt Stjärnskott hemma, som du vet. Min plan gick dock åt stöpet när vi såg Krumben ute. Hermione hade låtit honom ströva ut från slottet och Ron började klaga på hur Krumben skulle skölja ner Scabbers med ett par småfåglar nu då. 

Så nu vet du hur saker och ting är här när du kommer hit imorgon till matchen. Det enda jag är glad över är att jag slipper sitta på läktaren mellan Ron och Hermione. 

Kram Harry

Ps. Farbror Remus ser fortfarande jättetrött ut efter förra fullmånen. Du borde faktiskt vikariera lite längre åt honom än du gör. Han hinner inte vila upp sig innan han måste återigen vara lärare igen. Han må vara den populäraste läraren vi har i år, men alla älskar dig minst lika mycket om inte mer. 

Sirius fick brevet på morgonen innan han behövde ta sig till Hogwarts för matchen och läste det under sin frukost. Han suckade tungt över det hela och hoppades att Ron snart kunde glömma sin råtta. Ett husdjurs död var ju inte någon orsak att glömma sina vänner för. En råtta kunde man alltid ersätta, men det var inte alls så lätt med goda vänner. 

Sirius var medveten om att alla inte höll med honom i saken, men han nämnde det ändå till Harry strax innan matchen, när han tagit sig till Hogwarts och mötte honom på väg ner till idrottsarenan. 

”Jag lovar att jag inte ska glömma min vänskap med Hermione för det här”, försäkrade Harry. ”Fast det är nog värre med Ron. Han kan vara lite envis ibland.”

”Nå, det löser sig, det är jag säker om”, sa Sirius lugnande.

Efter att ha önskat Harry lycka till i matchen satte han sig som vanligt bland lärarna, som hälsade glatt på honom. Han var numera en väntad gäst vid varje match som Gryffindor spelade i skolan. 

”Vi får väl se vem som vinner idag”, sa Filius Flitwick på gott humör. ”Vi har en ny sökare i laget som heter Cho Chang. Hon är en fjärdeårselev och ganska så bra på quidditch. Jag har stora förhoppningar om henne.”

”Du kan knappast tro att hon kan vinna över Potter, Filius”, anmärkte professor Sprout. ”Inte ens Cedric Diggory kunde vinna över honom och han är en riktigt bra och erfaren sökare. Det är ju inte för ingenting jag gjorde honom till lagkapten i år.”

”Jag tror inte nån kan vinna över Harry”, flinade Sirius. ”Han fångade ju kvicken förra året även med en bruten arm.”

”Ja, det var legendariskt”, sa McGonagall med ett stolt leende.

De tystnade när de såg Wood skaka hand med Davies, som var lagkapten åt Ravenclaw. Strax därpå visslade madam Hooch i sin visselpipa och alla fjorton spelarna sparkade iväg upp i luften på sina kvastar. Den gånger var det lätt att se alla spelarna, eftersom vädret var vackert. Det var vår i luften och de blå- och rödklädda spelarna fyllde himlen över stadion som i en dans som följde den röda klonken fram och tillbaka över spelplanen. 

Sirius hade återigen blicken fäst vid Harry, men den gången hade han tid att se även på annat. Spelet hade börjat spännande och Gryffindor var först med att göra mål när Katie Bell fick klonken igenom Ravenclaws målstolpar. Sirius jublade tillsammans med resten av publiken, men märkte sedan hur Harry dök mot marken. Han måste ha sett kvicken. Sirius höll andan av spänningen, men just då kom en dunkare som hade skjutits av en av Ravenclaws slagmän rakt mot Harry. Harry girade åt sidan och undgick med nöd och näppe att bli träffad. Sirius andades ut av lättnad, medan alla på Gryffindors läktare skrek ”Å neeeej”. Harry hade förlorat kvicken ur sikte och återvände upp över spelplanen för att leta efter den igen.

George Weasley gav luft åt sina känslor genom att skjuta iväg den andra dunkaren direkt mot den skyldige slagmannen. Sirius såg i ögonvrån honom göra en kullerbytta i luften för att undvika den, men struntade i saken. Han hade återigen sin blick på Harry och märkte hur Ravenclaws sökare flög efter honom. Hon var en söt flicka med asiatiskt ursprung och det var tydligt att hon var en skicklig flygare. Hon flög på en Komet Tvåsextio, men hade inga problem med att hänga med i Harrys flygning fastän Kometen inte riktigt nådde upp till samma farter som en Nimbus Tvåtusen. 

Sirius rynkade pannan medan han följde de två flyga efter varandra. Gryffindor hade hunnit göra flera mål redan och ledde spelet med åttio poäng, men Ravenclaw gjorde sitt bästa för att knappa in. Sirius märkte dock inte målen som Ravenclaw gjorde; han var mer oroad över hur nära Cho Chang flög Harry. Hon kunde väl ändå inte ha något slugt i sinnet? Hon var ju en ravenclaware och inte en slytherinare!

Harry satte återigen upp farten, den gången flygande rakt mot Gryffindors målstolpar. Sirius tänkte att han måste ha hittat kvicken igen, men det hade även Cho Chang kommit på. Istället för att själv försöka hinna få fatt kvicken flög hon rakt mot Harry och stannade framför honom spärrande vägen för honom. Harry fick bromsa in allt vad han kunde för att undvika krocken med henne och tappade återigen sikten på kvicken när han girade undan. 

”Harry, det här är inte rätta tillfället att spela gentleman”, vrålade Wood, som sett allting. ”Slå ner henne från kvasten om det är nödvändigt!”

Sirius märkte hur Cho log brett mot Harry och förstod plötsligt hennes strategi. Hon hade beslutat att markera Harry istället för att söka efter kvicken själv. Det var inte en dålig strategi när hon visste Harrys överlägsenhet i quidditch. Om hon var skicklig nog kunde hon fördröja matchen och ge tid till sitt lag att göra flera mål och få poäng i turneringen. De hade redan gjort tre mål och knappat in på Gryffindors ledning. 

Harry dök igen och Cho följde efter, men i nästa stund hade Harry vänt sig och ändrat riktning. Sirius kom på att han lurat Cho med flit, eftersom hon ännu fortsatte sin dykning i tron att Harry sett kvicken, medan Harry själv susade uppåt igen som skjuten ur en kanon. Han styrde sin kvast mot Ravenclaws planhalva med en bestämd min på ansiktet. Cho märkte det försent och hann bara räta upp sig från sin dykning när Harry redan sträckte ut handen och greppade tag om den gyllene kvicken. 

”Harry har fångat kvicken! Gryffindor vinner”, hördes kommentatorn Lee Jordan vråla i extas i samma stund som madam Hooch visselpipa ljöd.

”Vilken match alltså!” pep professor Flitwick entusiastiskt. Han verkade lika uppspelt över avslutningen som alla andra, fastän det var hans sökare som Harry lurat. 

”Det var inte dåligt”, sa McGonagall lyckligt. ”Potter tar säkert hem vinsten åt oss i år.”

”Det tror jag också, Minerva”, sa Sirius med ett brett leende.

Han styrde stegen ner för att gå och gratulera Harry och resten av hans lag. De jublade alla på spelplanen tillsammans med resten av Gryffindoreleverna, som rusat ner från läktarna för att fira sin seger. Sirius såg även Percy Weasley jubla bland sina bröder. Han var ovanligt lyrisk med tanke på hans vanliga värdiga sätt och Sirius kunde höra honom ropa förtjust något om tio galleoner. 

Han försvann mot Ravenclawläktaren där hans flickvän suttit, men Sirius vände blicken mot Hagrid, som följt eleverna ner till spelplanen. Han hade suttit på Gryffindorläktaren där han brukade trivas bäst och lös nu av stolthet. 

”Förbaskat fin prestation” dånade han mot Harry.

”Visst var det”, flinade Sirius.

”Vår pojk kan verkligen flyga!” sa Remus stolt.

Han hade följt Sirius hack i häl ner och de gratulerade nu Harry tillsammans alla tre. Sirius märkte till sin lättnad att Ron hade glömt bort Scabbers död i glädjen över Gryffindors seger och strålade mot Harry. 

”Jag visste att du skulle slå Cho Chang, Harry!” sa han lyckligt, klappande Harry kamratligt på ryggen.

”Det här måste firas”, ropade Fred.

”Absolut! Kom med nu, Harry”, sa George som trängde sig fram till honom. ”Vi ska ha fest i Gryffindors uppehållsrum!”

”Okej”, sa Harry. 

Han vände sig för att flina mot Sirius. ”Vi får höras senare. Jag har bråttom till festen.”

Sirius skrockade. ”Gå du och festa så som sig bör. Det är du värd!”

Med det började alla gryffindorare gå mot slottet i ett långt tåg där man kunde skymta de rödklädda spelarna i mitten. Sirius såg efter dem med ett leende på sitt ansikte och kände sig stolt över Harry. 

”Ska du stanna på lunch?” sa Remus i hans öra.

”Absolut. Minerva frågade mig om det redan förut.”

”Då så. Ska vi gå in och ha vårt eget firande med personalen då då?”

”Det låter perfekt”, sa Sirius och följde med honom in. 

Chapter Text

Den följande veckan fick Sirius återigen ett oroande brev från Harry. Det löd: 

Käre farbror Sirius!

Du anar aldrig vad Malfoy har orsakat nu! Jag borde ha fattat det redan i förväg och inte gått på det igen, men jag var så fruktansvärd arg på honom igår att jag inte kunde tänka klart. Du vet ju hur han går hela tiden och trackar ner på Hagrid som lärare. Det är jämt samma visa när vi har skötsel av magiska djur, och jag är så less på det. Speciellt nu när Hagrid inte har sitt vanliga självförtroende då han går och oroar sig för Vingfåles rättegång på fredag. Vi har nästan sämre lektioner med honom nu än i höstas när vi fick mata de där fladdermaskarna, men säg inte till någon att jag har sagt det. Hagrid är ändå tusen gånger bättre än någon annan! 

Hur som helst, så tappade jag det igår när Malfoy skröt om hur hans pappa ska minsann få Vingfåle avrättad. Jag hade velat förhäxa honom där och då, men kunde inte när professor Sprout var ute vid sina växthus. Istället utmanade jag Malfoy på en trollkarlsduell till kvällen. Meningen var att vi skulle mötas klockan tio på kvällen utanför växthus två, men han dök självklart inte upp fastän han lovat. 

Du kan säkert redan ana vad han gjorde istället och får gärna skratta åt min dumhet. Ron var med mig som min sekond, men lyckades som tur var fly medan jag åkte fast för att vara ute olovligen. Malfoy hade tipsat Filch om oss och mrs Norris hittade oss direkt när vi kom ut. Jag snubblade över en gren på marken och föll när jag försökte fly, och det var där Filch hittade mig, men Ron hade lyckats gömma sig under min osynlighetsmantel. 

Filch tog mig inför McGonagall där och då och jag fick en rejäl utskällning, det kan jag lova. Som straff får jag inte gå till Hogsmeade nu på lördag, vilket är orättvist. Jag hade hellre städat några toaletter eller något, men jag ska minsann hämnas på Malfoy direkt när jag får tillfälle. Jag måste bara planera det lite bättre. Om du har några idéer om det så får du gärna berätta om dem för mig. 

Det värsta är att jag ännu inte är sams med Hermione. Jag har försökt, men Ron envisas med att vara ilsken mot henne. Han veknade inte ens när Hagrid läste lusen av oss i förgår när vi drack te hos honom. Hermione blev också irriterad på mig när hon hörde att jag återigen skulle duellera mot Malfoy och nu ser hon sådär skadeglad ut som bara hon kan göra när hon haft rätt om något. 

Jag önskar att jag kunnat hoppa över hela den här veckan faktiskt. Livet var så roligt förra helgen, men det är pest och pina igen. Jag oroar mig för rättegången på fredag. Hagrid ska ha på sig en hemsk rutig kostym och jag är rädd att han inte kommer att kunna försvara Vingfåle på rätt sätt, fastän Hermione hjälpt honom med försvaret. 

Att missa utflykten till Hogsmeade ovanpå allt det här känns bara för mycket, så jag går faktiskt och funderar på att fråga Fred och George om de vet någon hemlig gång som går dit. Då kunde jag smyga dit med min mantel. Jag säger det till dig så att du är förvarnad. Jag orkar inte få skäll av dig också ovanpå allt annat, så det är bäst att du tar dig på plast för säkerhets skull. 

Din gudson Harry

Sirius gjorde en grimas när han läste brevet. Han hade lust att skriva till Harry med det samma och förbjuda honom att bryta mot skolans regler på ett så skamligt sätt, men avstod impulsen. Han hade gett sitt ord till Harry att låta honom göra rackartyg ifred så länge han hittade på dem själv. Han mindes mycket väl hur spännande det hade varit att smyga olovligen till Hogsmeade när han var på skolan och var bara tacksam att Harry upplyste honom om sin plan i förväg. 

Medan han själv hade varit helt säker i Hogsmeade på sjuttiotalet, var Harry inte det alls och speciellt inte när ingen av lärarna visste om var han var. Det betydde att Sirius behövde beskydda honom själv. Han var säker på att Fred och George hittat flera hemliga gångar ut ur Hogwarts under sina år där och skulle berätta Harry allt om dem bara han frågade. 

Med en suck satte han sig vid skrivbordet och skickade ett meddelande till Moody om att han kunde stanna hemma på lördag. Officiellt var ju Harry på skolan och då behövdes det ingen vakt i Hogsmeade. Om Harry höll sig under sin osynlighetsmantel hela dagen, räckte det ändå med bara Sirius där. På det sättet höll han sitt löfte till Harry att låta honom få vara en vanlig skolpojke så långt det gick, men höll honom ändå säker. Det fanns ju flera lärare som höll ett öga på eleverna i byn och han kunde alltid få hjälp av dem i en nödsituation.

 När lördagen kom var det inte svårt för Sirius att hitta Harry i Hogsmeade, även om han var under sin osynlighetsmantel. Han behövde endast lokalisera Ron, som blivit så pass lång att han syntes lätt bland de svartklädda eleverna med sitt eldröda hår. Han verkade vara ensam i byn, men dröjde ovanligt länge i Godisbaronen. Sirius stod utanför butiken väntande och märkte att han drog sina fötter för att gå så långsamt som möjligt medan han hela tiden sneglade mot kassan. Det såg så misstänksamt ut att Sirius var rädd att han skulle haffas för stöldförsök, men sedan ändrades hans beteende plötsligt. Han piggnade till och började handla godis i sådana mängder att det såg ut som om han skulle hålla fest. 

Sirius förstod att Harry måste ha använt den hemliga gången som gick från Hogwarts till Godisbaronens källare. Han hade själv använt den i sin ungdom för att köpa godis och fann det vara den säkraste gången Harry kunde ha hittat för sitt otillåtna besök i byn. Belåtet började Sirius följa Ron när han steg ut ur affären och flinade för sig själv när han såg honom vända sig hela tiden åt vänster och viska något ut i tomma luften. Ingen Hermione syntes i närheten, men det var inte oväntat med tanke på den ansträngda relationen mellan henne och Ron. 

Sirius höll sitt avstånd låtsandes att han var själv ute för att handla och var inte förvånad att Ron styrde sina steg till Zonkos butik för skämtartiklar. Förutom Godisbaronen var det Harrys älsklingsaffär och Sirius följde in dit efter pojkarna. Han såg Ron gå från en hylla till en annan fyllande korgen med alla möjliga skämtprylar, såsom hickgodis, grodyngelstvål och två näsbitande tekoppar. Han stannade till sist framför hyllan med stinkbomber och såg ut att ha en tyst diskussion med sig själv om ifall han borde köpa dem eller inte. 

Sirius såg roat på när Ron tog ett paket med stinkbomber och lade dem i sin korg. Han gick då själv till hyllan och stannade bakom Ron för att viska: ”Jag trodde inte ni ville använda stinkbomber.”

”De är till för Malfoy”, väste Harry under sin mantel.

”Exakt. Han måste få betala för det han gjort”, tillade Ron vresigt. ”Det blir lätt att smuggla in dem till skolan idag med Harry.”

Sirius skrockade roat, men gick sedan ut ur affären för att vänta på pojkarna utanför. Det var en vacker dag ute med lätt vind och små moln på himlen. Det var inte så tokigt att vara ute i Hogsmeade en sådan dag, fast Sirius hoppades att Harry inte planerade att gå in till Tre kvastar för en honungsöl när han var under sin osynlighetsmantel. 

”Vi ska till Spökande stugan nu”, viskade Ron till Sirius när han steg ut ur skämtbutiken stunden senare.

”Uppfattat”, svarade Sirius lågmält.

Han stannade för att vänta en stund till och började följa efter Ron först när han var nästan utom sikte. Stugan låg uppför en kulle utanför byn och Sirius gjorde sig själv osynlig efter att han lämnat det sista huset i byn bakom sig. Det var inte passande att han syntes följa efter Ron därute där inga andra människor fanns. Vägen till Spökande stugan var nämligen öde och tom på någon annan än de tre. 

Sirius såg Ron stanna utanför staketet som omgärdade stugan och stannade själv för att sätta sig på en stor sten bredvid vägen en bit därifrån. Han ville inte gå så nära att han hörde Rons och Harrys samtal med varandra och såg istället på det ödsliga huset uppe på kullen. Det kallades för det mest hemsökta huset i hela landet och såg kusligt ut även i dagsljus med sina igenbommade fönster och den igenvuxna trädgården utanför. Sirius såg vemodigt på det med minnena från förr sköljande över sig. Han var en av de få som visste sanningen om den bedrövliga stugan. Det var där Remus tillbringat alla sina fullmånenätter på Hogwarts och många var de gångerna då Sirius själv hämtat Remus därifrån för att låta honom springa fritt i Förbjudna skogen som varulv. 

Det var en hemlighet som endast han, Remus, Harry och Dumbledore visste om, och det var inget som någon annan behövde någonsin veta. Det var tryggast så för både Remus och Dumbledore, varpå Sirius gärna pratade med folk om hur hemsökt stugan var. Dess rykte var så vitt utbrett att även Hogwartsspökena undvek den i tron att den beboddes av vildsinta spöken som man helst höll sig långt ifrån. 

Sirius var så försjunken i sina minnen att han hajade till när tre killar dök upp från andra sidan kullen. Han hade inte hört deras röster, men ställde sig nu upp med trollstaven framme. Han kände igen Draco Malfoy och hans två vänner Crabbe och Goyle och gick instinktivt närmare. Det här var ett samtal han absolut ville höra. 

Draco hade fått ett elakt flin på ansiktet när han märkt Ron och gick fram till honom. ”Vad gör du här, Weasley?” 

Han kastade en blick på det fallfärdiga huset på kullen. ”Du skulle väl gilla att bo här. Du drömmer säkert om att få ett eget sovrum. Jag har hört att hela din familj sover i samma rum … Är det sant?”

Ron blev röd i hela huvudet av ilskan som fyllde honom. Han såg ut att vilja kasta sig på Draco, men något höll honom tillbaka. Sirius följde vaksamt utvecklingen, ännu osynlig för alla, och märkte plötsligt hur en klump lera flög upp i luften som av sig själv. Sirius höll inne med skrattet när han förstod att det var Harry som var i farten. 

”Vi höll just på att prata om din vän, Hagrid”, sa Draco skadeglatt till Ron. ”Vi är säkra på att han lät som en fåne igår inför Kommittén för bortskaffandet av magiska djur. Tror du han kommer att gråta när de hugger av hippogriffens …”

Tjoff! Dracos huvud for framåt när en lerklump träffade honom och täckte hans silverblonda hår med sörja. 

”Vad i hela …?”

Sirius bet sig i läppen för att inte skratta högt, men Ron hade inga hämningar. Han fick hålla sig fast i staketet för att inte falla omkull av det våldsamma skrattet. Draco hade snurrat runt på stället, men kunde inte se någon bakom sig. Crabbe och Goyle såg idiotiska ut när de stirrade vilt omkring sig i ett försök att hitta varifrån leran kommit. 

”Vad var det? Vem gjorde det där?” Draco var blek av ursinne, ansträngande sig hårt för att torka bort leran ur håret. 

”Det spökar verkligen här uppe, inte sant?” sa Ron med nonchalans.

Crabbe och Goyle såg skrämda på honom och började se sig om ännu vildare. Deras muskler hjälpte inte mot spöken hur stora de än var. Draco hade tappat resten av färgen på sitt bleka ansikte och såg lika skrämt på det tomma landskapet runt dem. 

Sirius såg flinande på en speciellt slaskig gyttjepöl längre bort på stigen där en stor klump av stinkande, grön sörja lyftes upp i luften av en osynlig hand. En handfull av sörja flög rakt mot Draco och åtföljdes av två till lerklumpar, som träffade Crabbe och Goyle. Goyle hoppade omkring på stället som en galning och försökte gnugga bort gyttjan ur sina små ögon.

”Det kom därifrån!” sa Draco och torkade sig i ansiktet.

Crabbe stapplade framåt med de långa armarna utsträckta som en zombie, men kunde inte hitta något på plasten han pekat på. Då höjdes en pinne upp i luften och flög rakt i ryggen på honom. Crabbe gjorde ett slags piruett upp i luften för att försöka se vem som hade slängt pinnen och tog sedan sikte på Ron, som var den enda synliga personen på plats. 

I nästa sekund snubblade Crabbe över något och till Sirius bestörtning kom Harrys huvud fram ur manteln. Något måste ha hänt medan han satt krokben åt Crabbe, eftersom hans huvud såg ut att flyta över stigen, som om han lämnat kroppen till Hogwarts och var på en tur med endast sitt huvud. 

Draco stirrade som galen på honom och vrålade sedan: ”Å nej!”

Sedan lade han benen på ryggen och sprang nerför kullen med Crabbe och Goyle i hälarna. Harry drog då manteln av sig helt och stirrade bestört efter dem. 

”Harry! Det är bäst att du ger dig iväg härifrån illa kvickt”, utbrast Ron. ”Om Malfoy talar om för nån … Du måste skynda dig tillbaka till slottet. Sätt fart nu!”

Harry vände sig mot honom och märkte då Sirius stå bredvid Ron. Han hade gjort sig synlig igen och såg allvarligt på Harry.

”Ron har rätt. Ta gången genom Godisbaronen tillbaka, så tar jag mig till slottet för att gå och hälsa på Remus. Du hittar mig där om du behöver hjälp.”

Utan ett ord drog Harry återigen på sig manteln och började springa tillbaka mot byn. Sirius följde efter och väntade tills han sett att dörren till godisaffären öppnades och stängdes utan att någon verkade ha gått in eller kommit ut därifrån. Resten av vägen var säker och Sirius svängde på plasten för att skynda sig till Hogwarts. Han behövde se till att Harry inte hamnade i för stora svårigheter för sin olovliga utflykt. 

Sirius hittade Remus på hans kontor rättande uppsatser åt sina elever. Han lyfte upp huvudet från pappren när han såg Sirius och fick ett leende på sina läppar. Sirius hade skickat honom ett brev för att förvarna honom om vad Harry höll på med den dagen, så han hade väntat på besöket. 

”Sirius, är du här redan? Det betyder att Harry har återkommit till skolan då.”

”Det är exakt vad det betyder”, sa Sirius mörkt.

Remus rynkade pannan. ”Är det nåt som har hänt?”

”Bara Draco Malfoy som hittat på otrevligheter för Harry igen”, sa Sirius bistert och berättade vad som hände utanför Spökande stugan.

”Kära nån då! I så fall får vi snart höra från Severus, tror jag”, sa Remus bekymrat. ”Jag är säker på att Draco letat reda på honom för att skvallra om Harry.”

”Exakt vad jag tänkte”, morrade Sirius.

Remus såg på klockan och lade undan uppsatshögen. Det var bäst att fortsätta med den senare. Istället reste han sig för att ge Sirius en flaska honungsöl, men hann inte slå sig ner bredvid honom när det hördes en röst från den öppna spisen ropa: ”Lupin, jag vill gärna tala med dig!”

Remus steg direkt in i den öppna spisen och kastade flampulver på lågorna. Han försvann ur sikte för Sirius, som satt kvar drickande sin öl. Han hade känt igen Snapes röst och var inte alls förvånad att Remus blivit tillkallad på plats. Hade Snape vetat att Sirius var där hade han säkert också blivit tillkallad dit, men Sirius föredrog att hålla sig utanför det hela. Remus kunde lättare tala Harry ut ur sitsen han hamnat i, när han jobbade som lärare, medan Snape hade bara anklagat Sirius för att ha hjälpt Harry bryta mot skolans regler om han såg honom där. 

Tiden gick sakta medan Sirius väntade. Han orkade inte sitta still och började vanka rastlöst av och an i rummet väntande på att Remus kom tillbaka. Han vågade inte gå och leta reda på McGonagall eller Dumbledore. Ingen av dem blev road om de hörde vad han tillåtit Harry göra den dagen, så det var inget annat att göra än att vänta i tystnad. 

Minuterna tickade plågsamt sakta och Sirius var rädd att han skulle bli tokig snart om Remus inte återvände snarast. Sedan hörde han ljud bakom dörren och sprang snabbt dit för att öppna den. 

”Där kommer ni ju!” sa han lättad och drog Harry in i kontoret före Remus.

Remus stängde dörren noggrant efter sig och vände sig med allvarlig blick mot Sirius. ”Jag lyckades rädda Harry. Severus hade inga bevis mot honom, men du anar aldrig vad han hittade i Harrys ficka …”

Sirius såg Remus dra fram ett gammalt pergament, som såg kusligt bekant ut. Han räckte fram det till Sirius, som vecklade upp det och stirrade vantroget på det. Tjockleken på det slitna tomma pergamentet och sättet det var vikt på var alldeles för bekant för honom. 

”Varifrån har du fått den här kartan, Harry?” utbrast han förstummat.

”Så du känner igen den på samma sätt som farbror Remus”, sa Harry med ett brett flin. ”Jag tyckte väl att namnet på den var misstänksamt …”

Sirius mötte Remus blick med förundran i ögonen, men slog sedan lätt på pergamentstycket med sin trollstav och sa: ”Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn.”

Med detsamma började tunna bläcklinjer breda ut sig som ett spindelnät från det ställe som hans trollstav hade vidrört. De gick ihop, korsade varandra och spred sig i solfjädersform ut mot hörnen. Sedan började ord formas med stora, snirkliga gröna bokstäver överst på pergamentet. Där stod: 

Messrs. Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn,

leverantörer av hjälpmedel till magiska marodörer,

presenterar med stolthet Marodörkartan

Sirius rörde kärvänligt bokstäverna med sitt finger. Det fanns en bild på Hogwarts ritat nedanför rubriken och han blev tårögd när han såg på den. 

”Jag hade då aldrig trott mig få se Marodörkartan igen”, sa han hest.

”Inte jag heller”, medgav Remus. ”Jag hade trott att Filch bränt den för länge sen.”

Harry såg uppspelt från Sirius till Remus och sa: ”Det hade han inte gjort. Fred och George hittade den under sitt första år här på Hogwarts i en låda där det stod Konfiskerat och ytterst farligt i Filch kontor. De knyckte den förstås och har använt den sen dess.”

Sirius skrockade. ”Självklart gjorde de det!”

”Jag fick den av dem igår kväll när jag frågade hur jag kunde ta mig till Hogsmeade i smyg idag”, berättade Harry glatt. ”De tog mig till sin sovsal och visade hur kartan fungerar, och jag kände direkt igen era hemliga smeknamn i rubriken.”

”Du sa väl inget om det till Fred och George?” sa Sirius bestört.

”Nej, självklart inte! Men visst är det er karta från första början?”

”Det är den. Det är din pappa som ritat den”, erkände Remus.

”Vi var less på att åka fast jämt från våra olovliga utflykter och ritade den därför”, tillade Sirius. ”Jag hittade på förtrollningarna till den.”

”Ja, du var ett geni med förtrollningar redan på den tiden”, log Remus.

”Vad häftigt det låter! Är det pappa som ritat den där bilden på slottet också?”

”Javisst. James var jätteduktig att rita”, sa Sirius. ”Han brukade jämt rita skämtbilder på lärarna under lektionstid.”

”Gjorde han! Det hade varit häftigt att se!”

”Det var fina bilder, men jag vet tyvärr inte om nåt av dem finns kvar i huset i Godric’s Hollow”, sa Sirius beklagande.

Harry rörde varsamt vid den ritade bilden. Framför slottet hade hans pappa ritat det piskande pilträdet, vilket kändes på något sätt passande för kartan. Han visste ju att det var därifrån den hemliga gången till Spökande stugan gick. 

”Vem var Slingersvans?” sa han. ”Jag känner inte igen namnet.”

Sirius blick mörknade och det var Remus som fick svara. ”Han hette Peter Pettigrew och var vän med oss i skolan. Vi kallade oss för marodörer alla fyra tillsammans, men han är död numera.”

”Ni har aldrig förut nämnt honom”, sa Harry förundrat. ”Han måste ju ha varit en väldigt bra vän till er om han var med på kartan och allt.”

”Han är inte värd att nämnas”, sa Sirius, fräsande förbittrat. ”Han var en förrädare som bytte sida i kriget och jag hoppas att han ruttnar i helvetet!”

”Oj!” fick Harry ur sig förstummat.

”Tyvärr ja”, sa Remus bistert. ”Han var animagus med James och Sirius och kunde förvandla sig till en råtta. Det är därför han hette Slingersvans.”

Harry märkte den svarta blicken i Sirius ögon och ansåg det bäst att byta ämne. ”Kan jag få tillbaka kartan, farbror Remus?”

”Nej, det får du inte. Jag konfiskerade den från dig inför Snape och kan inte ge den till dig igen. Jag är ju din lärare.”

Harry stönade. ”Men han får väl inte veta om jag har den eller inte!”

”Glöm det. Du får inte den så länge jag är lärare här”, upplyste Remus bestämt. Han slog lätt på kartan med sin trollstav och sa: ”Färdig med fuffens.” Allt som ritats på den försvann med det samma och pergamentet blev alldeles tomt igen. Han tog då och vek ihop det för att lägga det i sin ficka igen. 

”Så, det är nog dags för dig att återgå till Gryffindortornet, Harry.”

”Men jag måste få min mantel och min ryggsäck. Jag gömde dem under statyn på den enögda häxan så att Snape inte kunde ertappa mig med dem och behöver hämta dem innan de hittas.”

Sirius suckade tungt. ”Jag får väl hämta dem därifrån. Jag vill inte att du går ens nära den enögda häxan idag mer, Harry.”

”Det är bäst att du väntar här på oss, Harry, så går vi och hämtar dem tillsammans”, inflikade Remus. ”Jag kollar från kartan så att vägen är fri för Sirius.”

”Bra idé”, sa Sirius och vände sig sedan till Harry. ”Kom nu ihåg att det var sista gången jag hjälpte dig att smyga ut till Hogsmeade olovligen. Det här var inte bra och jag gör inte om det här.”

”Visst, jag fattar”, sa Harry moloket.

Chapter Text

I nästa brev från Harry fick Sirius höra att han och Ron blivit sams med Hermione igen. Det hände eftersom Vingfåle blev dömd till döden den helgen — Hagrids försvar under rättegången hade inte alls gått bra — och Ron hade i den vevan glömt allt om Scabbers äntligen. (Han gick och hoppades att han fick en uggla av sina föräldrar istället.) Hagrid var tröstlös och Ron svor på att hjälpa Hermione att överklaga domen, vilket resulterade i att deras vänskap var som förr igen. 

Sirius trodde inte på ett ögonblick att Vingfåles dödsdom kunde ändras genom en överklagan, men blandade sig inte i saken. Han hade hört rykten om hur mossiga de gamla gubbarna i Kommittén för bortskaffandet av magiska djur var och hur lite de brydde sig om djurens väl och ve. De behövde inte mycket alls för att döma en hippogriff till döden, då de i allmänhet ansågs vara farliga mot människor. Så det var ett hopplöst fall. 

Påsken var på gång och Sirius var förberedd på att tillbringa den till stor del på Hogwarts. Det var fullmåne precis innan påskveckan och han behövde vikariera åt Remus dagarna innan lovet började. Eftersom Harry hade en massa läxor att göra hela lovet, så hade Sirius gett honom tillåtelse att stanna på skolan och tänkte själv stanna där i Remus sällskap. Han var välkommen som gäst på slottet numera när han räknades vara halvt om halvt personal där och hade ett eget litet rum att sova i. 

När han sista skoldagen innan lovet gick för att hälsa på Harry, Ron och Hermione vid Gryffindorbordet efter middagen, hittade han dem fnittrande med varandra. Han slog sig nyfiket ner mittemot dem och såg frågande på dem. 

”Vad är det som är så här roligt nu då?”

Harry vände sina lysande ögon mot honom. ”Du borde sett Hermione idag, farbror Sirius! Hon var strålande!”

”Det var hon verkligen”, instämde Ron ivrigt. ”Hon gav Malfoy en fett tjock smäll rakt i nyllet!”

Sirius höjde förvånat ögonbrynen. ”Gjorde hon?” Han vände sig mot Hermione, som hade rodnat lätt. 

”Hon var skithäftig!” sa Harry stolt. ”Vi pratade kort med Hagrid om Vingfåle efter lektionen och Malfoy började håna Hagrid som vanligt efteråt. Både jag och Ron tänkte ge oss på honom, men Hermione hann först.”

”Det var det bästa jag nånsin sett i hela mitt liv!” sa Ron saligt. ”Hermione hotade förhäxa Malfoy ovanpå allt och han flydde med svansen mellan bena ifrån oss. Inte ens Crabbe och Goyle vågade stanna för att bråka med Hermione.”

Sirius brast i skratt. ”Jag önskar att jag hade varit på plats för att se det. Jag hade minsann gett femtio poäng för Gryffindor för sån bravur!”

Hermione fnittrade. ”Det kan ni ju inte göra när ni är lärare, sir.”

”Kanske inte, men nu är jag faktiskt ledig igen”, log Sirius. ”Jag hade precis min sista lektion och är bara gäst på slottet för stunden. Vilket betyder att du kan glömma det där ordet ’sir’ igen, Hermione.”

”Varpå du knappast kan ge poäng för Gryffindor längre”, anmärkte Harry.

”Nej, tyvärr. Fast du får beröm av mig ändå, Hermione. Väl gjord!”

Hon rodnade igen, men glänste i ögonen.

”Hermione var häftig på spådomslektionen också”, upplyste Ron.

”Ja, det var hon”, log Harry. ”Trelawney gick återigen på om att hon såg Grymmen i min kristallkula och Hermione fick fnatt över det.”

”Men hon gör ju inget annat än spår om din kommande död, Harry! Jag orkade inte lyssna på henne mer!” sa Hermione fränt.

”Vad gjorde du?” sa Sirius nyfiket.

”Hon avbröt Trelawneys drevlande om Grymmen och sa ifrån på skarpen”, berättade Harry glatt.

”Och sen lämnade hon lektionen bara rakt av”, tillade Ron.

”För gott, kan jag tillägga. Spådomskonst är den värsta smörjan jag nånsin hört om och jag tänker hoppa av kursen”, sa Hermione fränt. ”Det är mycket mer intressant med talmagi!”

”Det har du säkert rätt i”, log Sirius. ”Jag minns att jag tyckte om talmagi också.”

”Läste du talmagi på Hogwarts?” sa Hermione förstummat.

”Det gjorde jag. Det gjorde vi alla: jag, James, Remus och Lily.”

”Men Hermiones talmagibok ser ju hemskt tjock ut!” sa Harry avmätt.

Sirius flinade åt honom. ”Jag påstår inte att talmagi är nåt av de lättaste ämnen på skolan, men det var intressant ändå.”

”Det är mitt älsklingsämne”, sa Hermione stjärnögt.

”Det förvånar mig inte. Vi hade massor av tjejer från Ravenclaw med på den kursen.”

”Hermione skulle platsa perfekt bland dem”, sa Harry. ”Jag har ibland undrat varför hon ens hamnade i Gryffindor, när hon är bäst i vår klass.”

”Det var faktiskt nåt som sorteringshatten funderade på”, upplyste Hermione. ”Det tog jättelänge för den att bestämma ifall jag ska vara i Gryffindor eller i Ravenclaw, men jag är glad att jag hamnade i Gryffindor.”

”Det är vi också, det lovar jag”, flinade Ron.

Hermione log mot honom, men reste sig sedan från sin plats. ”Jag måste gå och läsa på om uppmuntringsbesvärjelser nu då. Jag måste hinna lära mig hur man gör ikväll. Jag har för mycket läxor att göra under lovet för att hinna med det då.”

”Men lärde inte Flitwick ut det på er lektion idag?” sa Sirius förvånat. ”Han sa till mig att han skulle göra det.”

”Det gjorde han, men Hermione somnade i Gryffindortornet och glömde bort hela lektionen”, förklarade Harry.

”Oj då! Jag kan lära dig hur man gör om du vill, Hermione”, sa Sirius. ”Jag har tid nu när jag är ledig igen.”

Hermione såg förstummat på honom. ”Kan du?”

”Absolut. Vill du ta det ikväll eller imorgon? Jag sover över här på slottet.”

”I så fall tar jag det hellre imorgon. Jag är fortfarande jättetrött och kan skriva klart ett par uppsatser ikväll istället.”

”Då tar vi det imorgon. Jag letar reda på dig under förmiddagen.”

”Tack, Sirius”, log hon och lämnade sedan stora salen.

Sirius såg bekymrat efter henne, men vände sig sedan mot Harry och Ron. ”Varför är Hermione så trött att hon glömmer bort sina lektioner?”

”För att hon läser för många ämnen”, sa Harry. ”Hon studerar ju även forntida runskrift förutom skötsel av magiska djur och mugglarstudier.”

”Oj då! Det låter lite mycket även för Hermione.”

”Det tycker vi också, så det var nog bra att hon hoppade av spådomskonsten”, sa Ron.

”Fast Trelawney vände det hela till att hon förutsagt det”, tillade Harry mörkt. ”Hon nämnde i början av hösten att en bland oss ska lämna oss för alltid kring påsken och påstod idag att hon menat det hur Hermione lämnade så abrupt lektionen.”

”Vi tyckte att det lät lite krystat”, sa Ron bistert. ”Hermione har ju inte alls lämnat Hogwarts för alltid. Hon lämnade bara Trelawneys lektioner, men alla andra i vår klass svalde det och var begeistrade över Trelawneys förmåga i spådom.”

”Hon verkar vara en intressant häxa”, sa Sirius sneglande mot huvudbordet där lärarna brukade inta sina middagar. Trelawney satt inte där bland de andra. Han hade aldrig sett henne, inte ens då när han bodde på slottet i två månader våren innan. Hon brukade hålla sig till sitt eget torn och äta sina måltider där i sin ensamhet. 

”Hon är en bluff helt igenom”, sa Ron mörkt.

”Nja, inte helt. Hon har faktiskt en gång i tiden gett en profetia som är allt annat än bluff”, sa Sirius allvarligt. ”Fast jag blir inte förvånad om det förblir hennes enda riktiga förutsägelse.”

”Vad var det för en profetia?” sa Harry intresserat.

”Det är nåt som vi inte alls behöver diskutera nu. Det är en riktigt gammal grej …” Han reste sig skyndsamt från bordet. ”Jag behöver gå och hälsa på hos Dumbledore, tror jag. Vi syns senare!”

”Visst”, sa Harry, men såg misstänksamt efter honom när han lämnade stora salen i all hast. 

Harry hade dagliga träningspass i quidditch under påsklovet och hann knappt träffa Sirius alls när han även behövde hinna med sina läxor. Finalmatchen mellan Gryffindor och Slytherin skulle hållas redan helgen efter påsk och han satt diskuterande taktik med resten av sitt lag närhelst han hade en ledig stund. Sirius var dock inte bekymrad över det. Efter att ha lärt Hermione hur man använder uppmuntringsbesvärjelser tillbringade han sin tid med Remus och Hagrid eller satt fikande i lärarrummet med de av lärarna som stannat på skolan under lovet. 

På långfredagen gjorde han en uppstickare till biblioteket för att läsa veckans tidningar. Han hade inte hunnit med dem alls och satt en lång stund bläddrande på veckans Daily Prophets. Det var fridfullt i biblioteket, även om det var fullt med elever som satt studerande inför de kommande examensproven. Sirius blev påmind om alla de gångerna han själv suttit där plöjande igenom tjocka läroböcker i jakt efter praktiska besvärjelser att kunna. Han hade säkert gått igenom minst hälften av alla böckerna biblioteket hade om trollformler samt varenda bok som handlade om förvandlingskonst och försvar mot svartkonster. 

Det var en av hemligheterna kring hans stora kunskap i trolldom. Han hade som tonåring velat lära sig allt om förvandlingskonst, så att han kunde bli en animagus, och sedan hade han behövt kunna allt om försvar mot svartkonster för att överleva kriget. De två ämnena hade varit hans bästa ämnen i skolan och han hade kunnat bli lärare i båda ämnena nu när han var vuxen — om livet inte kommit emellan och världen inte sett ut som den gjorde. 

Tanken for igenom hans huvud utan att fastna där. Han grämde sig inte alls över livet som han hade eller det som han förlorat. Han visste inte ens vilket yrke han hade valt åt sig om han kunnat välja det fritt i sin ungdom. Han hade säkert inte blivit lärare bara för att han var kvalificerad utan hade valt något häftigare att göra. Men nu var hans väg redan utstakad åt honom. Det fanns ingen annan väg att gå och han var tillfreds med det. 

Han reste sig för att gå tillbaka med tidningshögen. Skolbiblioteket på Hogwarts hade prenumererat på Daily Prophet säkert sedan tidningen startat en gång i tiden, men endast det senaste årets tidningar var framme för läsning. Äldre tidningar behövde man be om att få läsa och behövde hämtas från förrådet. 

När Sirius staplade upp tidningarna i rätt ordning i hyllan föll hans blick på en tidning från i somras. Den var inte på rätt plats och han stirrade förvånat på rubriken på första sidan, som löd: ”Tjänsteman på Trolldomsministeriet kammar hem storvinst”. Sirius tog tidningen i handen för att se på det rörliga fotot där familjen Weasley ivrigt vinkade åt honom. De stod uppställda framför en stor pyramid. Lilla knubbiga Molly Weasley, långe Arthur Weasley med begynnande flint, sex söner och en dotter, allesammans med flammande rött hår. Mitt i bilden stod Ron, lång och gänglig, med sin gamla råtta, Scabbers, på axeln och armen runt lillasystern Ginny. 

Sirius blick fastnade på råttan och han tappade plötsligt all färg på ansiktet. Han hade känt igen den specifika råttan även om den haft kvar alla sina tår. Han hade själv lärt Peter Pettigrew hur man blir en animagus och hade burit råttan tusentals gånger på sin rygg, medan han sprungit i Förbjudna skogen som en hund. Det var inte Scabbers på Rons axel. Det var en livslevande Slingersvans! 

Ett ursinnigt raseri fyllde Sirius när han förstod att Pettigrew iscensatt sin egen död den gången för tolv år sedan, när han blivit dödförklarad av Cornelius Fudge efter att han sprängt upp en gata och dödat tolv mugglare på kuppen. Det enda som hittats efter honom då var ett finger, vilket var beviset på att råttan på bilden verkligen var Slingersvans. Om den haft alla sina tår intakta hade han kunnat tro att han såg i syner, men avsaknaden av en framtå var bevis nog. Slingersvans måste ha förvandlat sig till en råtta under sprängningen och hade slunkit obemärkt in i kloakerna utan att någon fattat vad som hänt. Ingen hade ju vetat om att han var en animagus. Ingen annan än Sirius och Remus. 

Fudge hade haft ansvaret för utredningen av olyckan den dagen och hade dragit slutsatsen att Pettigrew dödat sig själv hellre än åkt fast. Sirius hade då trott på utsagan, men förstod nu hur dum han varit. Pettigrew skulle aldrig döda sig själv så länge han hade hopp att kunna slinka undan. Han hade ju lätt kunnat fly även från Azkaban om han tagits dit, eftersom han bara behövde bli en råtta för att försvinna spårlöst in i natten. 

Ursinnigt lämnade Sirius biblioteket och rusade till Remus kontor med tidningen i handen. Han slog dövörat till när bibliotekarien, madam Pince, ropade efter honom om att han inte fick ta ut tidningar därifrån. Hon kunde gå och klaga till Dumbledore om hon så ville. Det struntade han i. 

”Remus! Remus!”

Han rusade andfådd in i rummet och kastade tidningen framför Remus på skrivbordet. Remus hade suttit med en hög med läxor som han höll på att rätta och rynkade pannan när han såg Sirius bleka ansiktsuttryck. 

”Vad är det?”

”Titta på bilden!” var allt Sirius fick ur sig.

Remus vände blicken mot tidningen och såg på fotot med familjen Weasley. Han kom inte direkt på vad det var som var så farligt i bilden, men hajade sedan till. 

”Det där kan väl ändå inte vara …”

”Det är visst det det är! Slingersvans är vid liv!”

Remus blev grå i ansiktet. ”Men … Men det kan han ju inte vara! Han dog ju för över tolv år sen!”

”Gjorde han inte alls! Tror du verkligen att han hade hellre tagit livet av sig än flytt?”

Remus svalde förskräckt och reste sig från sin plats. ”Vi måste gå och tala med Ron med det samma! Han måste ju veta varifrån han fått råttan.”

”Bra idé.”

Remus tog tidningen under armen och följde efter Sirius uppför trapporna till Gryffindortornet. De hittade Harry, Ron och Hermione sittande runt ett bord med sina läroböcker öppna i ett fullsatt uppehållsrum. Alla som gick i högre klasser satt där studerande för fullt.

”Kom med oss”, befallde Sirius utan att hälsa på dem.

Harry lyfte förvånat blicken från sin bok. ”Vad är det?”

”Nu med det samma”, tillade Remus strängt. ”Alla tre.”

De slog snabbt igen sina böcker och följde ut ur rummet förvirrade över situationen. 

”Har vi gjort nåt?” sa Ron förbryllat.

”Kom hit”, sa Sirius, som öppnat dörren till närmaste klassrum.

De skyndade in i rummet med förbryllade miner. Ron blev ännu mer förvirrad när han märkte tidningen som Remus bar på. Denne vecklade upp tidningen och gav den till honom med mörk blick. 

”Är det där din råtta?”

”Självklart”, sa Ron.

”Hur länge har du haft den?” sa Sirius.

”Jag fick den av Percy den sommaren som han fick Hermes. Det var precis innan jag började skolan.”

Sirius bytte mörka blickar med Remus. 

”Hur länge hade Percy den innan dig”, frågade Remus.

”Jag vet inte. Vi har haft Scabbers jättelänge.” Ron såg förbryllat från Remus till Sirius. Han kunde inte förstå varför de såg så arga ut. ”Jag tror att Percy hade den redan då när han började skolan.”

Sirius grymtade. ”Vet du hur länge en vanlig brunråtta lever, Ron? Inte längre än tre år!”

”Och du säger att ni haft Scabbers i minst tio år!” tillade Remus förbittrat.

”Vad är det ni syftar på?” insköt Harry förvirrat.

”Ja, vi förstår inte. Scabbers är ju död”, sa Hermione.

”Är han inte alls!” fräste Sirius. ”Det där är inte Scabbers och inte ens en riktig råtta! Det där är ingen annan än Slingersvans!” 

Han pekade hätskt på råttan i fotot och Harry hajade till. 

”Menar du den där bedragaren som nämndes på Marodörkartan?”

”Exakt honom! Han var en animagus som kunde bli en brunråtta, men han försvann spårlöst för över tolv år sen. Han iscensatte sin död då genom att spränga upp en gata mitt på ljusa dan. Tolv mugglare fick ge sina liv den dan så att han kunde slinka ner i kloakerna och komma undan sin livstidsdom i Azkaban.”

Hermione drog häftigt andan. ”Menar du allvar?”

”Ja, vi menar allvar! Vi känner igen Slingis alla gånger och det där är honom”, sa Remus förgrymmat. ”Han skar av sitt eget finger då när han sprängde gatan för att lämna det efter sig.”

”Fudge tog det som ett bevis på hans död och till och med Moody gick på lögnen”, morrade Sirius. ”Jag fattar inte att jag inte tog mig på plats då själv för att se på bevisen …”

”Du kunde inte veta, Sirius. Det är inte ditt fel”, anmärkte Remus.

”Inte mitt fel! Allt är mitt fel, för böveln”, skrek han med ansiktet förvridet av ilska. ”Det är mitt fel att James och Lily är döda och det är mitt fel att den där förrädaren lever än idag! Han har för tusan varit nära Harry i nästan tre år utan att jag fattat nåt! Jag är en usel gudfar på alla sätt och borde pryglas för det här!”

Remus satte handen på hans axel för att lugna honom. ”Det hjälper inget att du skriker som en galning inför ungdomarna, Sirius. Slingis har alltid varit slugare än vi, men jag lovar att han en dag ska få vad han förtjänar.”

”Jag trodde ju att han redan fått det, för tusan! Det är därför jag kunnat gå vidare …” Sirius röst bröts och han vände sig bort för att dölja hur hans ögon tårats. Skammen och skulden han varit fylld av tolv år tidigare sköljde över honom igen och han önskade bittert att han fått vara död istället för James. 

”Farbror Sirius”, sa Harry ömkligt.

Han hade stigit fram och lade sin hand i Sirius hand. Han såg skrämd på tårarna som glänste i Sirius ögon. Det var inte många gånger han sett sin gudfar gråta och han kände sig vilsen i situationen. Han förstod inte alls vad Sirius och Remus pratade om, men han önskade ändå få trösta. 

”Å, min pojk”, viskade Sirius hest och drog honom i sin famn. ”Hur kan jag ha gjort detta mot dig …?”

”Påstår ni verkligen att råttan Ron haft i alla år var en animagus och att Krumben inte alls dödat honom?” sa Hermione förstummat.

”Det är precis vad vi säger”, sa Remus. ”Han iscensatte sin egen död igen, eftersom Krumben jagade honom så hätskt. Hans trygga tillvaro hemma hos familjen Weasley blev hotad när du köpte dig en kneazle, Hermione. Kneazlekatter är visa nog att urskilja en vanlig råtta från en animagus.”

”Så det är därför han jagade efter Scabbers så envist!”

”Precis. Krumben är en väldigt klipsk katt och ville rädda er tre från Slingersvans. Han kunde säkert lukta till sig att Slingis inte var att lita på.”

Ron lyssnade blekt på honom. ”Jag kan inte tro på det ni säger, professor!”

”Det är sant ändå, Ron. Du behöver ha dina ögon öppna … ni behöver alla ha era ögon öppna hädanefter”, sa Remus allvarligt. ”Jag är säker på att Slingis är här nånstans. Han vill veta vad som pågår och har förmodligen inte lämnat Hogwarts ännu. Det är lätt för honom att gömma sig i råttform och få höra nyheter från trollkarlsvärlden. Det är säkert därför han flyttade in hos er från början, Ron. Det är lättast att höra nyheterna om man blir ett husdjur hos trollkarlar.”

Sirius hade lyckats lugna ner sig och släppte greppet om Harry för att vända sig mot de alla. 

”Det är allvar vi menar. Peter Pettigrew är en av de farligaste förrädarna från kriget”, sa han mörkt. ”Han var medlem i Fenixorden med oss andra och förrådde oss till Voldemort. Det var jättemånga från sällskapet som slaktades i sina hem det sista året, eftersom han avslöjade våra gömställen till dödsätare. Han var också den som avslöjade var James och Lily gömde sig.”

Harry drog häftigt andan. ”Så han är skyldig till mina föräldrars död!”

”Det är han och jag lovar att jag ska döda honom för det”, morrade Sirius. Hans blick blev svart som natten när vreden återigen flammade upp på hans insida. ”Jag trodde att han var en trofast vän och gjorde honom till hemlighetsväktare åt dina föräldrar, Harry”, erkände han bittert. ”Det var meningen att jag skulle ha varit det, men jag tänkte att dödsätarna kunde tro det och jaga mig, medan Slingis satt i trygghet i sitt gömställe och höll hemligheten om dig och dina föräldrar i säkert förvar.”

”Istället sprang han direkt till Voldemort och avslöjade allt”, tillade Remus förbittrat. ”Jag var ute på uppdrag i Yorkshires skogar på den tiden och visste inget om det. Sirius vågade inte göra mig till hemlighetsväktare då han trodde att det var jag som var förrädaren, men det var förstås Slingis och inte jag. Jag hade fullt upp med att spionera bland varulvarna åt Dumbledore …” Han hajade till och tystnade tvärt kastande en skrämd blick mot Ron och Hermione. 

”Spionerade ni på varulvar åt Dumbledore?” sa Ron storögt. ”Det låter ju jättefarligt!”

”Gör det inte alls, Ron. Professor Lupin är ju varulv själv, så uppgiften passade honom utomordentligt”, anmärkte Hermione torrt.

Ron tappade färgen på sitt ansikte och såg skrämt på Remus. ”Är ni en varulv!” 

”Väx upp, för Merlins skull!” fräste Harry. ”Det är väl inte farbror Remus identitet som är det chockerande här!”

”Jag är ledsen, Harry. Jag hade aldrig tänkt berätta det här för dig”, sa Sirius bedrövat. ”Jag ville inte ge dig bördan om det som hände på Halloweenkvällen då när dina föräldrar dog. Jag trodde i alla år att Slingersvans var död och tänkte att han kunde glömmas bort.”

Remus hade haft sin blick på Ron, men lät honom nu vara med sin chock och vände sig mot Harry igen. ”Det är inget att glömma bort längre. Inte nu när vi vet att Slingis lever”, sa han allvarligt. ”Du är i livsfara från hans sida, Harry. Han har hittills velat hålla sig gömd och har säkert därför inte försökt med nåt, men nu när han iscensatt sin egen död igen måste han betraktas som farlig.”

”Det är sant. Han är på flykt och kommer att göra allt som står i hans makt för att hålla sig själv vid liv och behålla sin frihet”, tillade Sirius. ”Vi måste söka igenom slottet efter honom redan idag och du får inte längre gå ensam nånstans, Harry. Inte så länge han är på fri fot. Han är en livsfarlig dödsätare och som råtta kan han hålla sig gömd var som helst.”

”Men varför gick mamma och pappa med på att göra honom till sin hemlighetsväktare?” sa Harry oförstående. ”Jag menar, det var ju ni två som var deras bästa vänner …”

”Slingis var också deras bästa vän”, sa Sirius tungt. ”Vi trodde alla att han var vår vän och anförvant. James litade lika mycket på honom som på mig. Det var ju vi fyra som var marodörerna på Hogwarts och som hållit ihop i alla år. Vi anslöt oss till Fenixorden alla samtidigt när vi slutat skolan och stred sida vid sida mot dödsätarna. Ända till den dan då Slingis bytte sida och blev spion åt Voldemort.”

Harry lyssnade förfärat på honom och satte sig sedan chockerat ner på en bänk. Han kände att hans ben inte bar längre. Tanken på att hans föräldrars bästa vän förrått dem och orsakat deras död fyllde honom med en överväldigande ångest. 

”Det är därför vi gjorde Dumbledore till vår hemlighetsväktare efter kriget, Harry”, förklarade Remus. ”Vi ansåg det bäst att välja en som aldrig kunde byta sida. Så länge Dumbledore är vid liv är vi alla säkra.”

”Men hur kan ni säga så om ni är en varulv, professor Lupin”, utbrast Ron blekt.

Remus himlade med ögonen, men hann inte säga något när Hermione sa: ”Det finns faktiskt ulvatandsdryck att ta idag, Ron! Det gör varulvarna helt ofarliga under fullmåne. Professor Lupin är absolut inte farlig alls.”

Remus suckade djupt. ”Det är jag visst, Hermione. Jag har alltid varit farlig och kommer alltid att vara det. Om jag missar att ta bara en enda dos och inte blir inlåst på ett säkert ställe som Spökande stugan under fullmånenatten, blir jag dödligt farlig till alla som finns i min närhet. Jag får aldrig glömma det och det är bäst att mina nära och kära inte heller glömmer det.”

”Du behöver inte oroa dig, Remus”, insköt Sirius. ”Jag har faktiskt tänkt att Harry är gammal nog nu så att vi kan lära honom i sommar hur du ska låsas in vid behov.”

”Har du?” sa Harry förvånat. ”Menar du att det är nödvändigt?”

”Det är klart det är nödvändigt! Du hörde precis vad Remus sa”, sa Sirius strävt. ”Du vet att han behöver dricka ulvatandsdrycken en hel vecka innan fullmåne, och om han verkligen missade en dos, skulle han bli en livsfarlig varulv och inte en harmlös varg.”

”Fast du kan ju hålla honom i schack ändå, farbror Sirius.”

”Det är klart jag kan, men du måste kunna låsa in honom om jag jagar honom in in lagårn.”

Hermione rynkade pannan. ”Hur kan du jaga en varulv nånstans, Sirius? Jag har läst allt om varulvar sen jag fattade vad professor Lupin är, men det står ingenstans att en ensam trollkarl kan klara av honom.”

Sirius skrockade. ”Du är verkligen klipsk. Det var inte oväntat att du kom på vad Remus är.”

”Så det är sant då! Ni är verkligen en varulv!” fick Ron ur sig. Han hade dittills hoppats att alla spelade honom ett spratt, men det var lönlöst att tro det nu längre. 

”Det är klart jag är en varulv, Ron. Det har jag varit sen jag var barn”, sa Remus sorgset. ”Jag var det redan när jag gick på Hogwarts och Spökande stugan var mitt fängelse på den tiden. Dumbledore satte själv upp beskyddet över den för att hålla mig inlåst där vid fullmåne.”

Nu var det Rons tur att sätta sig ner när hans knän vek undan för honom. ”Har man varulvar på Hogwarts?”

”Nja, inte riktigt. Jag är säkert den enda som gått här”, sa Remus. ”Det piskande pilträdet planterades för att förhindra att nån kom nära mig när jag var inlåst i Spökande stugan.”

”Stugan fick faktiskt sitt rykte om att det spökar där på sjuttiotalet, när Remus ylade där så vildsint”, berättade Sirius med ett snett flin. ”Det fanns ingen ulvatandsdryck på den tiden och han fick tillbringa alla fullmånenätter i stugan tills vi alla blev animager och kunde befria honom.”

Hermione drog häftigt andan.

”Ja, du hörde rätt, Hermione. Nu när du vet om Remus hemlighet, kan du lika gärna veta min. Det är bara ett fåtal människor som vet om att jag är en oregistrerad animagus, precis som Slingis och som Harrys pappa, James, var.”

Sirius tog ett steg bakåt och förvandlade sig till en skotsk hjorthund. Både Ron och Hermione slapp ifrån sig ett ”Å” i hänförelse. De hade förstås sett professor McGonagall förvandla sig till en katt, men hade inte förväntat sig att få se Sirius bli till en stor svart hund. 

Sirius förvandlade sig tillbaka till människa och log brett mot dem. 

”Min pappa var en kronhjort”, berättade Harry stolt. ”Det är därför han hette Tagghorn, medan farbror Sirius heter Tramptass och farbror Remus Måntand.”

”Men det är ju namnen från Marodörkartan!” sa Ron förstummat.

”Självklart är det det. Det är min pappa som ritat den.”

”Är det sant? Vad häftigt!” sa Ron hänfört.

”Vi behövde kartan så att vi kunde smyga olovligen runt på Hogwarts när vi var elever”, förklarade Sirius med glimten i ögat. ”Vi släppte ju ut Månis varje fullmåne och sprang med honom i Förbjudna skogen som animager. Varulvar är ofarliga för djur.”

”Så det är som animagus du kan hantera professor Lupin vid fullmåne”, sa Hermione.

”Det är precis vad jag kan, fast det är inte lika enkelt ensam. Med James vid min sida var det väldigt lätt, eftersom han var lika stor som jag.”

”Vilket betyder att jag borde bli animagus också”, påpekade Harry.

Sirius stökade skrockande till hans hår och gav honom en varm blick. ”Du får bli animagus om du vill, Harry, men det är enormt mycket jobb med det, bara så du vet.”

”Men man hamnar ju i Azkaban om man åker fast för att vara en oregistrerad animagus”, sa Hermione oroligt.

”Det gör man, så låt bli att berätta för nån om min hemlighet”, sa Sirius med allvar i rösten. ”Eller Remus hemlighet för den delen heller. Det får inte komma ut till nån vad vi är.”

”Varför registrerar du dig inte bara?” sa Ron oförstående.

”För att det är ett bra skydd för Harry att ingen vet om mig”, sa han enkelt. ”Dumbledore håller med mig i saken, så det gäller att hålla tyst.”

Ron hade bleknat igen, men nickade. ”Jag lovar att inte berätta för nån.”

”Det gör jag också”, sa Hermione med det samma. ”Jag har inte sagt till nån om professor Lupin heller.”

”Du hade kunnat säga till mig”, anmärkte Ron stött.

”Kunde hon inte alls! Du blev ju jätteförskräckt av det”, sa Harry avmätt. ”Det förändrar inte farbror Remus ett dugg att han är en varulv. Det är bara en förbannelse man måste hålla i schack, inget annat.”

”Hur länge har du vetat om det?”

”Hela mitt liv såklart.”

”Harry har vuxit upp med att Remus blir varulv varje månad, så det är normalt för honom”, förklarade Sirius. ”Vi har förbjudit honom att berätta om saken för er två, men nu måste ni hålla hemligheten med oss.”

”Vi lovar”, sa Hermione.

”Absolut”, nickade Ron.

”Och kom ihåg att hålla ögonen öppna efter Slingersvans”, tillade Remus allvarligt. ”Jag vill att ni kommer till mig direkt om ni ser honom nånstans.”

”Det lovar vi”, försäkrade Harry.

Ron suckade tungt, men lovade sedan samma sak. Han hade fortfarande svårt att fatta att hans eget husdjur kunde ha varit en trollkarl i animagusform, men Sirius och Remus var inte några som hittade på sådana lögner, så det var bara att acceptera sanningen. 

”Då så. Vi måste gå till Dumbledore med det här nu då”, sa Sirius. ”Det är bäst att ni återvänder till Gryffindortornet och håller er där inne resten av dan. Vi måste varsko lärarna så att hela slottet blir genomsökt idag.”

Chapter Text

Sirius stannade kvar på Hogwarts längre än han tänkt, eftersom Slingersvans inte hittades på slottet. Personalen sökte igenom det grundligt under påskhelgen användande sig av magi som skulle avslöja gömda trollkarlar även om de var animager, men man hittade inte några spår efter en främling någonstans. Sirius hade tagit Marodörkartan från Remus och satt med den i timmar i sträck letande efter namnet Peter Pettigrew på den, men bommade varje gång. 

Kartan visade hela slottet och markerna runt den, men inte mycket av Förbjudna skogen. Det hade krävt en minst dubbelt så stor karta för att visa hela skogen också och det hade James aldrig ritat. Därmed blev Sirius övertygad om att Slingersvans, ifall han ännu var på Hogwarts, gömde sig i Förbjudna skogen. Det var ju det perfekta gömstället för en liten brunråtta. 

Efter att påskhelgen var över och Sirius borde ha åkt hem, stannade han kvar för att hjälpa Hagrid med hans arbete som skogvaktare. Det var en förevändning för att han skulle kunna ta dagliga skogsturer och leta efter Slingersvans i skogen. Han var närmast besatt av tanken att finna råttan och vägrade lyssna på Dumbledore, som påstod att det var slöseri med hans tid. Skogen var alldeles för stor och full av alla möjliga varelser. Man kunde omöjligen hitta en liten råtta där, även om man sökte igenom varje buske i hela skogen. 

Dumbledore lät honom hållas en hel vecka med det utan att blanda sig i saken. Han kunde förstå den förtvivlan Sirius var fylld av och hoppades att skogsturerna skulle så småningom lugna ner honom. Han misstänkte själv att Pettigrew hade flytt från Hogwarts senast då när de börjat leta efter honom. Han var inte dum och skulle inte stanna för att gömma sig i närheten när lärarna på skolan började kasta besvärjelser över slottet som kunde ta fram allt som var dolt. Det var inte många trollkarlar och häxor i landet som var så skickliga i trolldom som just lärarna på Hogwarts. 

När finalen i quidditch spelades lördagen därpå tyckte Dumbledore att Sirius behövde ge upp sin besatthet om Pettigrew. 

”Jag vill att du åker hem ikväll. Du får stanna och fira med oss om Gryffindor vinner, men sen vill jag ha dig härifrån”, sa han bestämt. ”Du har ansvar för att ta hand om Harry och jag har ansvar för att veta vad förrymda dödsätare gör. Det är jag som leder Fenixorden och inte du.”

Sirius hade inte mycket att säga emot i det. Han hade för länge sedan slutat motsätta sig Dumbledore i något. Det fanns ingen större trollkarl i hela världen och det gällde att lita på honom. 

”Vi har satt upp beskydd över slottet mot gömda animager och Slingersvans kan inte ta sig in i slottet längre”, sa Dumbledore. ”Även om han skulle försöka klättra in genom ett öppet fönster, kommer han inte längre än fönsterbrädan utan hjälp inifrån.”

”Vad menar du med hjälp inifrån?” sa Sirius förvirrat.

”Det är så besvärjelsen fungerar. Man kan förhindra att en trollkarl smyger in i ett hus som animagus, men om en annan trollkarl lyfter in en animagus genom fönstret, kan den komma in. Fast medhjälparen måste då vara inomhus själv.”

”Okej, jag fattar. I så fall är det bäst att du sätter den besvärjelsen över Holnatt också. Jag vill inte få oväntat besök av Slingis dit.”

”Nu är du löjlig, Sirius! Du skulle förhindras att gå in och ut fritt som animagus själv om jag gjorde det. Pettigrew kan ju inte hitta till Holnatt även om han försökte, eftersom han inte vet om hemligheten om huset, så ni är säkra från honom där ändå och behöver inget mer beskydd dit.”

Sirius skrockade generat. Han hade varit så fokuserad på Slingersvans att han helt glömt allt annat. Ron hade aldrig haft med sig sin råtta till Holnatt, vilket han inte ens hade kunnat ha, eftersom hemligheten inte hade avslöjats för Pettigrew. Sirius misstänkte att Pettigrew hade gömt sig med flit i julas för att Ron inte skulle få honom med sig. Han hade alltid gömt sig närhelst Sirius var i närheten. 

Sirius gick och grämde sig över att han inte velat se råttan förut. Om han bara hade bett Ron att visa honom sin råtta, hade han kunnat döda Slingersvans för länge sedan redan. Men nu var det försent. Slingersvans hade flytt igen och inte ens Krumben kunde hitta honom, fastän Sirius bett katten att gå och leta efter honom i skogen. Krumben hade varit även värre i sin iver att hitta Slingersvans än Sirius och hade följt med honom på alla hans skogsturer den veckan. 

”Din katt är den bästa katten jag nånsin träffat, Hermione”, sa Sirius berömmande till henne. ”Han fattar ju allt viktigt man säger till honom.”

Ron som gått och hatat Krumben i månader fick plötsligt ändra åsikt om katten och hade fått en ny respekt för den. Han såg förundrat hur Sirius befallde Krumben att göra det ena och det andra och katten lydde med det samma. Den var väldigt förtjust i Sirius och ville jämt vara honom till lags, precis som till Harry och Hermione. 

”Det är klart Krumben är den bästa katten som finns! Han är så smart och duktig!” sa Hermione stolt kramande om katten som spann i hennes famn.

”Hans mamma var inte heller så tokig”, log Harry.

”Ja, Candy var den bästa vakthunden vi nånsin haft”, flinade Sirius.

”Vi har faktiskt inga vakthundar”, påminde Harry näsvist.

”Har ni visst”, sa Ron med ett brett flin. ”Sirius är ju själv en sån.”

Sirius skrattade gott. ”Du har så rätt så, Ron.”

Lördagens match i quidditch fick hela skolan i ett tillstånd av sällan skådad upphetsning. Slytherin och Gryffindor låg jämt i poängligan och matchen skulle avgöra vem av dem vann hela turneringen. Gryffindor hade inte vunnit sedan Rons storebror Charlie lämnat Hogwarts. Han hade varit åttiotalets bästa sökare i skolan och alla satte sitt hopp till att Harry skulle leda sitt lag till seger precis som Charlie gjort på sin tid. 

Både hufflepuffare och ravenclaware hade tagit på sig röda rosetter till Gryffindors ära och önskade Harry lycka till när han lämnade frukosten för att ta sig till spelplanen tillsammans med resten av sitt lag. Ingen ville se Slytherin kamma hem quidditchpokalen och eleverna följde varandra till idrottsarenan spända över den kommande matchen. De bar på röda flaggor och banderoller med texten ”Kom igen Gryffindor!” och ”Pokalen åt lejonen!” och satte sig på läktarna för att heja på det röda laget. Det var endast slytherinarna som tagit på sig grönt och viftade med flaggor och banderoller i grönt och silver.

Väderförhållandena var närmast perfekta den dagen, så länge man undvek att bländas av solen, vilket gjorde att Sirius tog på sig solglasögon för att kunna se bättre när han slog sig ner på lärarläktaren. Han märkte att Snape hade satt sig bland sitt elevhem iklädd en grön klädnad för att stötta sitt eget lag, medan Hagrid bar på en stor röd duk för att heja på Gryffindor på motsatt sida av stadion. 

”Det här ska bli spännande”, mumlade McGonagall bredvid Sirius när spelet kom igång.

Hon var lika spänd som Sirius om inte även mer. För henne var det oerhört viktigt att få vinna pokalen och få ta den från Snapes kontor till sitt eget. Sirius flinade mot henne, medveten om rivaliteten mellan henne och Snape i quidditch, men vände sig sedan mot spelplanen. Spelet var nu i full gång och Lee Jordans röst ekade över arenan.

”Alicia Spinnet från Gryffindor har klonken och susar direkt mot Slytherins målring. Det ser bra ut, Alicia! Oj, nej … Warrington snor klonken ifrån henne. Warrington från Slytherins lag i full fart mot andra änden av banan … Pang! Snygg träff med dunkaren av George Weasley. Warrington tappar klonken, den fångas upp av … Johnson. Gryffindor angriper igen. Kom igen nu, Angelina … Skicklig undan sväng runt Montague … Ducka, Angelina, det kommer en dunkare mot dig! Hon gör mål! Tio–noll till Gryffindor!”

Angelina slog jublande hål med näven i luften medan hon flög en runda längs kanten av banan. Det röda åskådarhavet nedanför skrek ut sin förtjusning.

”Aaj!”

Angelina var nära att kastas av kvasten då Slytherins lagkapten, Marcus Flint, flög rakt på henne. 

”Förlåt”, sa Flint när publiken nedanför buade åt honom. ”Förlåt, jag såg henne inte!”

Sirius knöt nävarna av ilska utan att tro för ett ögonblick att Flint inte gjort det med flit. I nästa ögonblick smällde Fred Weasley sin slagmansklubba i bakhuvudet på Flint. Flints näsa for ner i kvastskaftet och började blöda och Sirius jublade så högt över det att McGonagall gav honom en skarp blick. 

Han flinade skyldigt mot henne. ”Vadå! Det var ju rätt åt den där skojarn.”

”Hmmf”, grymtade McGonagall, men kommenterade inte saken.

”Nu får det vara nog”, skrek madam Hooch gällt. Hon hade flugit mellan Flint och Fred för att förhindra slagsmål mellan dem. ”Straffkast för Gryffindor på grund av ett oprovocerat angrepp på deras jagare! Straffkast för Slytherin på grund av avsiktlig skada på deras jagare!”

Hon blåste i visselpipan och Alicia Spinnet flög fram för att göra sitt straffkast. 

”Kom igen, Alicia”, vrålade Lee Jordan i tystnaden som föll över åskådarläktarna. ”Ja! Hon har slagit målvakten! Tjugo–noll till Gryffindor!”

Sirius vände sin blick mot Flint som ännu blödde ymnigt ur näsan. Det var hans tur att göra sitt straffkast och han närmade sig Oliver Wood, som svävade framför Gryffindors målstolpar med sammanbitna käkar. I nästa stund brast hela publiken ut i jubel; Wood hade lyckats förhindra målet och spelet fortsatte i samma våldsamma fart som dittills. Gryffindors jagare var överlägsna Slytherins, som tydligt var medvetna om saken och gjorde sitt bästa för att sabotera deras målförsök med alla medel. Katie Bell var nästa som fick göra ett straffkast och fick in ett mål mot Slytherin. 

”Trettio–noll! Där fick du, din gemene fuskare”, skrek Lee Jordan, syftande på Montague som försökt få Katie att falla av sin kvast.

”Jordan om du inte kan kommentera på ett opartiskt sätt …!”

”Jag säger bara som det är, professor McGonagall!”

Sirius flinade åt Lee, som satt på andra sidan McGonagall i det bås som var menat för kommentatorn. McGonagall fnös mot honom, men lät honom fortsätta. 

I nästa ögonblick märkte Sirius att Harry sett kvicken. Han var på väg mot den när två dunkare kom rakt mot honom: den ena strök förbi Harrys högra öra och den andra skrapade hans armbåge. Båda slagmännen från Slytherin flög mot Harry i ett tydligt försök att slå honom från hans kvast, men Harry svängde skickligt uppåt med sin Nimbus och undvek kollisionen i sista sekunden. De två slagmännen kolliderade istället med varandra med ett otäckt, brakande ljud. 

”Hahaa”, skrek Lee jordan. ”Vad förargligt, pojkar! Ni måste kliva upp tidigare än ni är vana om ni vill besegra Harry Potter! Och nu angriper Gryffindor igen. Det är Johnson som har tagit klonken … Flint flyger jämsides med henne … Peta honom i ögat, Angelina! Det var ett skämt, professorn, det var bara ett skämt … Å, nej, Flint har lagt beslag på klonken. Flint flyger mot Gryffindors mål … Passa på nu, Wood, rädda den …!”

Men Flint gjorde mål. Det utbröt ett stort jubel bland slytherinarna och Lee svor så förskräckligt att professor McGonagall försökte slita ifrån honom den magiska megafonen. Sirius skrattade bredvid och tyckte att Lee Jordan var bättre än någonsin. Han var en vän till Weasleytvillingarna och brukade alltid vara kommentator i matcherna, men den dagen överträffade han sig själv i sin iver att få se Gryffindor vinna. 

”Förlåt, professorn, förlåt! Det ska inte hända igen!” sa han innan han fortsatte kommenteringen. ”Alltså, Gryffindor leder med trettio poäng mot tio och nu för Gryffindor spelet …”

Matchen höll på att utvecklas till ett av de råaste quidditchspelen Sirius sett på Hogwarts. Nog hade det funnits stark rivalitet i matcherna förut också, men slytherinarna var rasande över Gryffindors ledning och desperata i sitt försök att vinna pokalen igen, precis som två år tidigare. Gryffindors lag var lika bestämd på vinsten på sin sida och svarade hätskt på alla försök på sabotage. När slytherinarnas slagman Bole slog Alicia med sin klubba, satte George Weasley en armbåge i ansiktet på honom som svar. Både Fred och George behövde försvara sina jagare inte bara med dunkarna utan även med sina klubbor, vilket slytherinarna utnyttjade. Bole och hans kamrat Derrick riktade båda dunkarna mot Wood medan Weasleytvillingarna var koncentrerade på att beskydda Katie Bell med sina klubbor. 

Dunkarna träffade Wood i magen, först den enda och sedan den andra. Han rullade runt i luften och klamrade sig fast vid kvasten, kippande efter andan. 

Madam Hooch var alldeles utom sig. ”Man angriper inte vaktaren om inte klonken befinner sig innanför målområdet”, skrek hon åt Bole och Derrick. ”Gryffindor får göra straffkast!”

Angelina gjorde mål igen och Alicia Spinnet tog sedan klonken för att göra ett till mål. Sjuttio–tio åt Gryffindor. Sirius såg återigen Harry försöka fånga kvicken, men den gången kastade sig Draco Malfoy över hans kvast. Han greppade tag om Harrys kvaständ och drog allt vad han orkade för att förhindra Harry att flyga fram till kvicken. Sirius hade lust att förhäxa Draco där och då, men motstod impulsen i sista stund. Det vore ju festligt om han började förhäxa motståndarlaget från lärarläktaren. McGonagall skulle kasta ut honom från stadion snabbare än ögat. 

”Straffkast! Straffkast för Gryffindor! Jag har aldrig sett maken till tarvligt trick”, gallskrek madam Hooch.

”Malfoy, din vidriga fuskare”, tjöt Lee Jordan i megafonen medan han skuttade utom räckhåll för professor McGonagall. ”Du, din äckliga, fuskande skit!”

Men McGonagall brydde sig inte om att skälla på honom den gången. Hon hade rest sig med Sirius och hötte med knytnäven i riktning mot Malfoy. Hatten hade fallit av henne och hon deltog i de ursinniga ropen som ljöd över stadion.  

När Sirius satte sig igen märkte han att Harry var ursinnig på Malfoy och cirklade honom för att förhindra att han kunde flyga någonstans och hitta kvicken själv. Malfoy verkade irriterad av det, men så länge Harry inte rörde vid honom kunde det inte klassas som fuskande. 

Sirius hejade förtjust på Harry, men märkte sedan hur alla Slytherins spelare var på väg mot Angelina i full fart. Hon hade klonken och var på väg att göra mål och det såg ut som om slytherinarna tänkte kollidera med henne för att knocka av henne från kvasten. Harry hade märkt samma sak och virvlade runt med sin Nimbus. Han böjde sig så djupt ner att han låg platt fram över kvasten och sköt sedan som en projektil mot slytherinarna. 

De såg honom komma och spred sig åt alla håll när Harry kom susande emot dem. Angelina hade vägen fri och gjorde mål. Medan åskådarna jublade märkte Sirius att Draco hade sett kvicken. Han hade börjat dyka rakt mot marken och Sirius såg själv hur den pyttelilla gyllene bollen glittrade i solen bara någon meter ovanför gräset. Draco hade en Nimbus Tvåtusenett, som var snabbare än Harrys äldre Nimbus Tvåtusen, men Harry var skickligare i flygning. 

Han hade märkt samma sak som Sirius och pressade sin kvast neråt i en störtdykning. Han drev på den till det yttersta liggande platt mot kvastskaftet. Det var nervkittlande att följa; Sirius bet på sin näve i spänningen som fyllde stadion. Det hade blivit så tyst att man kunnat höra en knappnål falla. Även de andra spelarna hade stannat upp för att se de två sökarna tävlingsdyka efter kvicken. 

De var nu i jämnhöjd och nästan framme vid kvicken. Draco sträckte sig redan framåt för att fånga den, men då släppte Harry taget om sin kvast med båda händerna. Han slog undan Dracos arm och snappade kvicken framför näsan på honom. 

”Jaa!”

Hela stadion exploderade i jubel. Gryffindor hade vunnit hela turneringen! Sirius hoppade upp och ner skrikande sig hes av jubel, precis som McGonagall bredvid honom. 

”Vi vann! Vi vann!” Han kramade om McGonagall i extas.

”Jag vet! Äntligen!” sa hon flinande så brett att Sirius aldrig sett henne så lycklig.

Eleverna intog spelplanen för att gratulera Gryffindorlaget och de sju spelarna bars alla ut därifrån på de andras axlar i ett jublande segertåg. Dumbledore väntade på dem på läktartribunen med den enorma quidditchpokalen. Sirius tog sig ner dit för att följa ceremonin där Dumbledore gav pokalen till Oliver Wood och han å sin sida räckte den till Harry, som lyfte den högt upp i luften för att visa den för hela skolan. 

Ett nytt öronbedövande jubel bröt ut. Sirius anslöt sig till det så lycklig för Harry i den stunden att han totalt glömde bort allt om Pettigrew och kom inte ihåg honom förrän långt senare, när han ätit sig mätt på den festmåltid som hölls i skolan till Gryffindors ära. 

”Jag åker väl hem då”, sa han till Dumbledore när de lämnade stora salen efter festen.

”Gör det och oroa dig inte över Harry. Han är trygg här på Hogwarts.”

”Jag vet.”

”Och glöm bort Pettigrew. Jag har varskott Moody om det skedda och vi kommer att hitta honom så småningom.”

Sirius gjorde en grimas. ”Visst”, sa han med en suck och tog adjö av rektorn. Det var inget mer han kunde göra i saken. 

Chapter Text

I juni hade Harry examensprov i alla sina ämnen. De var till för att veta vilken nivå han låg på i sina studier och Sirius var nyfiken på hans resultat. Han hade fått tillfredsställande resultat under sitt första år, men året innan hade proven ställts in på grund av allt som hänt med Slytherins monster. 

Strax innan examensproven startade fick Sirius ett brev från Harry som han inte blev glad över. Hagrid hade äntligen fått veta tiden för Vingfåles överklagande; ärendet skulle prövas på Hogwarts samma dag som Harry avslutade sina examensprov. Hagrid hade varit tvungen att hålla Vingfåle fjättrad ända sedan hösten och hade honom boende i sin stuga. Ärendet hade gått väldigt långsamt fram, men nu var avslutningen för allting nära. I brevet förklarade Harry att en tjänsteman från Trolldomsministeriet skulle komma till Hogwarts tillsammans med en bödel för att ta ställning till överklagandet. 

”Det låter som om de redan bestämt sig när de ska ha bödeln med sig”, skrev Harry upprört i sitt brev. 

Sirius höll med honom i saken. Det var inte förvånande om Kommittén för bortskaffandet av magiska djur redan beslutat sig och ville få Vingfåle avrättad så snart som möjligt. 

Jag har bestämt mig för att rädda Vingfåle oavsett hur det går med Hagrids överklagan. Jag kan inte låta Malfoy vinna i det här, så att han kan skryta inför alla hur hans pappa hade makt att avrätta Vingfåle bara för att han ville det. Du får hjälpa mig med min plan, farbror Sirius, och jag vill inte höra några protester från din sida. 

Det var Hermione som kom på hur vi kan göra, och jag tror att planen är vattentät. Vi behöver förstås inte göra något om Hagrids överklagan går igenom, men om det blir som jag misstänker och de tänker avrätta Vingfåle den kvällen, så ska vi agera.

Hagrid håller Vingfåle tjudrad i sin trädgård nu när det är sommar, då han behöver frisk luft. Vi tänker att vi har möjlighet att stjäla Vingfåle därifrån innan avrättningen och sedan får du flyga honom hem till oss. Ministeriet kan aldrig hitta honom i vår lagård, och vi kan inte åka fast om vi använder min osynlighetsmantel under stölden.

Sirius stönade högt när han läste det sista och hade lust att svära. Harry hade tydligen bestämt sig för att göra honom till en lagförbrytare i sin iver att rädda den dödsdömda hippogriffen. Han reste sig för att gå ut och titta på sin lagård. Förutom hönsgården och garaget fanns det flera mindre utrymmen där, varav de flesta användes som förråd. Där fanns även Remus varulvskoja, som han hade låsts in i förr i tiden innan det fanns någon ulvatandsdryck. 

Det största utrymmet utöver garaget var förrådsområdet där det ännu fanns kvar väggar efter gamla spiltor — fast de var menade för får och inte för hästar. Efter att ha sett sig om där kom Sirius fram till att han kunde slå ner en vägg och slå ihop två av spiltorna till en större. Då kunde han få in en hippogriff dit. Från ena spiltan kom man lätt ut, och om Sirius tjudrade fast Vingfåle på gården, kunde han låta honom gå ganska fritt på gräsmattan. En magiskt förstärkt hundlina kunde vara praktisk till det. 

Han mätte områdena på gården noga och kom till slut fram till att Harrys plan var genomförbar. De kunde ha en hippogriff på Holnatt för en tid. Åtminstone tills situationen lugnat ner sig och ministeriet gav upp sitt sökande efter Vingfåle. Då kunde Hagrid kanske ta Vingfåle tillbaka till Förbjudna skogen under ett nytt namn. Det var ju ingen annan än Hagrid som kände alla hippogrifferna på Hogwarts, så ingen skulle veta om det.

Utan att se framemot att bli ägare till en hippogriff återvände Sirius in och skrev svar på Harrys brev. Han lovade komma till Hogwarts under avrättningsdagen och hjälpa Harry med hans plan, fast endast under förutsättningen att Harry först skrev alla sina prov klart. 

”Jag vill att du koncentrerar dig på proven och inte på Vingfåle”, skrev han. ”Du kan lita på att jag ser till att inget händer honom i förtid.”

Efter brevet till Harry skrev han även till Remus om det hela. Remus var en stor djurvän och hade lätt att komma överens med alla sorters odjur. Att ta hand om en vild hippogriff var barnlek för honom. Sirius hoppades att han kunde hjälpa honom att ta hand om Vingfåle, när han väl återvände hem. Remus skulle ju sluta sitt jobb i juli och ta hem sina höns igen, varpå han säkert hade tid att se efter Vingfåle åt Sirius. Sirius var själv inte road av tanken att vara fast vid ett husdjur helt plötsligt. Han hade fullt upp med att se efter Harry och alla hans upptåg, och det räckte gott och väl. 

När Remus skickade sitt svar dagen därpå, kunde han andas ut. Remus hade gått med på hans förfrågan och lovade att ta ansvaret för hippogriffen direkt när han kom hem. Han tyckte också att Vingfåle behövde räddas och uppmuntrade Sirius att genomföra Harrys plan. Han behövde bara se till att allt gick på ett säkert sätt. De fick absolut inte åka fast för det. 

Jag kan tyvärr inte vara med er alls, så du måste se till att Harry, Ron och Hermione är säkra. Det är fullmåne den natten och jag måste sitta i mitt kontor för att rätta prov hela kvällen, så långt jag orkar. Jag kan hålla koll på er från Marodörkartan, men jag kan inte göra mycket om ni behöver hjälp. 

Borde vi berätta om det här för Dumbledore i förväg eller först efteråt? Vad tror du? Jag vet att Dumbledore avskyr tanken att man ska avrätta en oskyldig hippogriff för ingenting och godkänner säkert räddningsplanen, om vi berättar om den för honom. Hagrid bör förstås inte få höra om saken då han lätt kan avslöja er, men Dumbledore behöver få veta sanningen. 

Sirius himlade med ögonen när han läste Remus brev och svarade sedan att han inte alls ville berätta något för Dumbledore i förväg. 

Hagrid bör höra om saken först på sommarlovet när alla eleverna åkt därifrån. Då kan han inte avslöja sig ens av misstag, medan Dumbledore kan få veta om det när som helst efteråt. Senast då när du lämnar din tjänst och åker hem från Hogwarts. Han måste ju kunna se tjänstemännen från ministeriet i ögonen när han svär på att han inte vet vart Vingfåle försvunnit, så det är bäst att han inte vet om planen i förväg.

Remus gick med på att hålla Dumbledore ovetande om deras planer och tog emot Sirius på Hogwarts den eftermiddagen då överklagandet togs upp på slottet. Han satt rättande prov för övre klasser när Sirius steg in på hans kontor.

”Välkommen”, sa han med ett svagt leende. Han såg trött och härjad ut i ansiktet, vilket knappast var oväntat med tanke på den kommande fullmånenatten. 

”Hur går det här? Orkar du med alla proven nu då?”

Remus suckade. ”Jodå. Det har varit lite tuffa dagar här, men Dumbledore satte upp mitt provschema så att jag blev klar med alla proven idag. Jag har tid att vila över helgen och behöver inte stressa för mycket med rättande av proven. Eleverna ska få sina resultat först vid terminsslutet.”

”Det låter ju bra. Du ser förjävlig ut.”

”Tack för det”, sa Remus med en grimas.

”Hur gick Harrys prov?”

”Det gick utmärkt, precis som vi trodde att det skulle gå. Han var bäst i sin klass. Jag skrev faktiskt redan ner resultaten för hans klass efter lunchen, när jag hade allt i färskt minne.”

”Det låter perfekt!” sa Sirius belåtet. ”Vad har du kvar att göra då?”

”Alla de här högarna”, sa Remus visande på tre stora högar med prov på sitt skrivbord. En av dem var han i full färd med att rätta, men han hade redan en hög klar på andra sidan bordet. 

”Ettornas prov var inte så svårt och jag rättade dem redan i tisdags. Sen höll jag inga skriftliga prov för tvåorna och treorna, så jag är klar med alla lägre klasser redan. Jag har Harrys resultat här nånstans …” Han grävde i högen som var klar och tog fram en utvärdering som han skrivit om Harry för att visa den till Sirius. 

”Det är bara fyrorna och sexornas prov jag måste få rättade. De är mycket tuffare och jag måste utvärdera resultaten noggrant. De fick skriva ordentliga prov för att förbereda sig inför sina kommande slutexamen.”

Sirius gjorde en grimas när han sneglade på de ickerättade högarna. Det lät inte som något roligt jobb att plöja igenom alla provresultaten i dem. 

”Jag avundas dig inte alls för ditt jobb”, sa han med ett snett flin, men koncentrerade sig sedan för att läsa Harrys utvärdering.

Han blev stolt när han läste den. Harrys kunskapsnivå i försvar mot svartkonster var hög, och han hade klarat galant alla möten med mörkrets varelser som Remus haft i sitt prov åt honom. Treornas prov det året hade varit en hinderbana fylld med alla möjliga farliga varelser, såsom hinkypunkar, rödhuvor och boggartar, vilket Remus berättat om i sitt brev till Sirius.

”Hur gick det för Hermione och Ron?” sa han nyfiket.

”De klarade sig hyfsat bra båda två. Ron blev vilseledd av hinkypunken så att han sjönk ner till midjan i sumpmarken och Hermione klarade inte av boggarten, men annars lyckades de med allt.”

”Varför klarade inte Hermione av boggarten för?” 

”För att den förvandlade sig till McGonagall som sa att hon blivit underkänt i alla sina ämnen”, sa Remus med glimten i ögat.

Sirius föll i skratt. ”Stackars Hermione! Hon måste ha blivit skräckslagen.”

”Det var precis vad hon var. Det tog lite tid att övertyga henne att det var bara en boggart och att hon inte alls var underkänd i sina ämnen.”

Sirius lade leende ner Harrys resultat och såg på klockan. ”Jag tror att Harry borde vara klar med sitt sista prov snart. Jag går och letar reda på honom nu då.”

”Gör det. Jag gissar att ärendet med överklagandet är över snart och vi borde få veta tidpunkten för avrättningen.”

”Exakt vad jag tänkte. Vi syns till middagen.”

”Jag äter nog bara soppa här inne hos mig. Jag orkar inte gå till stora salen idag.”

”Jag förstår. Vill du vara ifred eller ska jag äta med dig?”

”Du får gärna komma hit om du vill.”

”Då gör jag det. Jag vill helst inte synas i stora salen idag.”

”Det låter vist.”

Sirius lämnade honom till sitt och gick upp mot Gryffindortornet för att se om Harry var där redan. Han hade tagit sig till trapporna när han fick syn på honom och ropade efter honom.

”Farbror Sirius, är du här redan?” sa Harry glatt och stannade för att vänta in honom. 

”Hur gick ditt sista prov nu då?” sa Sirius nyfiket.

En skugga for över Harrys ansikte. ”Kom in hit”, sa han och drog Sirius snabbt in i ett kvastförråd i närheten.

”Vad är det?”

”Professor Trelawney sa precis till mig att Voldemort ska komma tillbaka”, berättade Harry mörkt.

Sirius hajade bestört till. ”Vad säger du?”

”Det var jättekonstigt. Jag var klar med mitt prov precis … Vi skulle tyda det vi såg i kristallkulan och jag påstod att jag såg en hippogriff flyga ut i frihet. Trelawney var inte så nöjd med det då hon tyckte att jag borde ha sett hippogriffen förlora sitt huvud istället.”

Sirius drog på smilbanden, men sa inget. 

”Hur som helst, så var jag på väg att gå när Trelawney blev jättekonstig. Hennes ögon började rulla och hon blev jättestel och talade men en grov röst som inte lät som hennes egen.”

Sirius tappade färgen på sitt ansikte. Ett minne från förr kom upp i hans sinne och han greppade tag om Harrys axlar. ”Vad sa hon då? Försök minnas varje ord!”

”Hon sa att nåt ska ske ikväll … att Mörkrets herre ligger ensam och utan anhängare, men att det ska ändras ikväll”, berättade Harry och försökte tänka noga på vad han precis hört. ”Hon sa att Voldemort har en trofast tjänare som varit fjättrad i tolv år. Han ska bli fri före midnatt ikväll och ger sig då av för att sluta sig till sin mästare. Han ska hjälpa Voldemort att resa sig igen och bli mäktigare och mer fruktansvärd är nånsin förr.”

”Å, vid Merlin …!” fick Sirius ur sig.

”Tror du att det är sant, farbror Sirius?” sa Harry skärrad. ”Menar du att Trelawney precis gav en riktig profetia?”

Sirius nickade stumt. ”Det låter som det. Hon har en gång förut också gett en riktig profetia och den var lika fruktansvärd som den du precis hörde. Då lät hon också så där konstigt skrov i rösten och var inte sig själv. Säg mig … mindes hon nåt av vad hon sa efteråt?”

”Nej, det gjorde hon inte. Hon verkade tro att hon tagit en tupplur och sa att hon aldrig skulle förutsäga nåt så osannolikt som Mörkrets herres återkomst.”

”Ja, då kan vi räkna med att profetian är sann. Det var precis samma sak sist.”

”Menar du att du hört henne profetera förut?” sa Harry förstummat.

Sirius min blev än bistrare. ”Nej, inte jag, men jag har hört hur det gick till. Det var under kriget, så det är inget vi behöver gå in på nu. Jag måste gå och berätta om det här för Dumbledore. Jag är säker på att han tar det på samma allvar som vi.”

”Så vi ska ta det här på allvar”, sa Harry uppskakad.

”Det måste vi, men det är bäst att hålla tyst om det. Såna här saker ska man inte tala vitt och brett om.”

”Får jag berätta för Ron och Hermione?”

”Det får du, men se till att ni är ensamma när ni talar om det.”

”Okej”, sa Harry, lättad att slippa hålla hemligheter från sina bästa vänner. ”Vet du vilken tjänare Trelawney syftar på?”

”Ingen aning. Det är massor av dödsätare som suttit i Azkaban de senaste tolv åren, men jag kan inte förstå hur nån av dem kan fly därifrån. Ingen har nånsin flytt från Azkaban.”

”Så du tror att det är nån från fängelset som ska bli fri ikväll.”

”Vem annars kan det vara?”

Harry suckade. ”Du har rätt.”

”Kom, vi går upp till Gryffindortornet nu då. Jag kan inte tala med Dumbledore förrän senare ändå. Han är nog upptagen med tjänstemännen från ministeriet för stunden.”

”Det är han. Det är inte bara en tjänsteman som kom hit utan även trolldomsministern Fudge är här.”

”Va? Kom Fudge hit själv?”

”Japp. Jag såg honom före lunchen. Han blev förtjust över att få se mig och kom för att hälsa på mig.”

Sirius fnös. ”Självklart gjorde han det. Han är en fjant.”

Harry skrockade. ”Kom nu. Ron och Hermione väntar på mig i uppehållsrummet.”

De lämnade förrådet och gick uppför trapporna till Gryffindortornet. De klättrade igenom porträtthålet tillsammans och tog sig in i uppehållsrummet, som var ovanligt tomt på folk. De flesta eleverna hade tagit tillfället i akt för att gå ut i solen efter det sista provet för dagen och endast Ron och Hermione satt i ett hörn av rummet. 

När Sirius och Harry gick fram till dem, såg de att de var gråa i sina ansikten. 

”Hej, Sirius”, sa Hermione utan att le. Hon verkade inte mycket gladare än Ron att få se honom, vilket var ovanligt när de båda gillade honom så mycket. 

”Vingfåle förlorade målet”, berättade Ron med svag röst. ”Hagrid har just skickat oss ett meddelande om det.”

Han gav meddelandet till Harry som läste det kort. Sirius läste det bakom hans axel och var inte förvånad över innehållet. Avrättningen skulle hållas i solnedgången den kvällen. 

”Bra. Då hinner ni äta middagen i lugn och ro”, sa Sirius.

”Vem vill äta middag efter det här?” sa Hermione fränt.

”Ni måste äta för att inte väcka misstankar hos nån. Jag väntar på er efter middagen i entréhallen. Jag vill att ni tar på er osynlighetsmanteln där och följer sen mig ut. Jag låtsas ta mig hemåt då och då kan ni smyga efter mig.”

”Det låter perfekt”, sa Harry.

”Det gör det. Vi får gömma oss i skogen för att vänta”, sa Hermione. ”Vi måste se till att tjänstemännen hunnit se Vingfåle utanför Hagrids stuga innan vi räddar honom. Annars skyller de bara på Hagrid.”

”Jag vet. Harry förklarade er plan i sitt brev till mig”, sa Sirius. ”Jag ska visst få äran att tända eld i Hagrids vedförråd och ni ska smyga Vingfåle ut i skogen medan de släcker elden.”

”Exakt”, sa Hermione. ”Fast jag har gjort en burk klar med eld redan. Det är bättre om du inte är i närheten när elden sprider sig ut från burken.”

Hon grävde i sin väska och gav honom en sluten burk där en eldslåga brann. Harry hade berättat för Sirius om hennes förmåga att frammana eld inuti burkar och han log förtjust när han tog emot bruken. Det var verkligen ett smart trick. 

”Bra idé. Då kan de inte känna av magin i luften efter mina besvärjelser”, sa han belåtet. ”Jag kan bara kasta elden från burken in i veden och fly från platsen utan att behöva använda min trollstav alls.”

”Hur kan man känna av magin efter besvärjelser i luften?” sa Ron förvånat.

”Det är nåt som tränade trollkarlar kan göra när man undersöker brottsplatser”, förklarade Sirius. ”Dumbledore är kunnig i det själv, men det är också nåt aurorerna kan.”

”Det visste jag inte”, sa Hermione förstummat. ”Det måste jag få lära mig.”

”Du får nog vänta några år med det, Hermione. Det är väldigt avancerad magi vi talar om.” Sirius satte burken i sin ficka och såg till att den inte syntes utåt. ”Jag sticker nog härifrån nu så att jag inte väcker onödig uppmärksamhet med min närvaro. Vi syns efter middagen i entréhallen.”

”Absolut”, log Harry.

Chapter Text

Sirius ställde sig bredvid en gammal rustning i entréhallen efter middagen för att vänta på Harry, Ron och Hermione. De lät inte honom vänta länge och kom skyndande ut ur stora salen direkt när de skymtat honom genom de öppna dörrarna. 

”Vi låtsas att gå till toaletten här bakom och tar på oss osynlighetsmanteln där”, sa Harry. ”Du kan väl börja gå mot ytterdörren redan. Stanna en stund vid dörren som för att se på den vackra kvällen ute, så får vi fatt dig.”

”Låter bra”, sa Sirius.

De låtsades ta adjö av honom och skyndade sedan till korridoren med toaletterna som fanns i närheten. Sirius vände då för att gå ut. Han sneglade snabbt omkring sig, men det var lugnt i slottet. Det fanns ännu elever som satt och åt middag, men alla var vana att se honom komma och gå i slottet och ingen lade märke till honom. 

Han öppnade sakta ytterdörrarna och stannade för att lukta på den varma kvällsluften. Solen hade börjat gå ner och de behövde skynda sig till skogen för att hinna gömma sig där innan bödeln tog sig till Hagrids stuga. 

”Vi är här”, viskade Harry bakom honom.

Utan att vända sig om steg Sirius ut och började gå mot grindarna som för att gå hem för kvällen. Han gick åt det hållet ända tills han kom utanför den gamla muren som omgärdade slottsgården och gömde sig då bakom den. 

”Jag gör mig osynlig nu då”, sa han viskande. ”Vi får ta raka vägen till Hagrids stuga härifrån och gömma oss i skogen där utanför.”

”Visst”, sa Harry.

Sirius slog sig i huvudet med sin trollstav och försvann ur sikte. ”Då går vi då”, viskade han igen och de fortsatte smyga sig mot Hagrids stuga.

När de stunden senare kom fram, hittade de Vingfåle tjudrad vid ett träd bakom Hagrids trädgårdsland med pumpor. De smög sig runt trädgårdslandet och försvann in i skogen utan ett ljud. Det var bäst att Hagrid inte hörde dem om han var inne i sin stuga. 

Väl inne i skogen gjorde Sirius sig själv synlig igen och Harry, Ron och Hermione tog av sig osynlighetsmanteln. 

”Vi får vänta här. Vi ser allting härifrån perfekt”, sa Sirius hukande sig bakom en buske.

”Tror du att det dröjer länge?” sa Hermione oroligt.

”Det tror jag inte. Solen är långt ner redan”, sa Harry.

De föll i tystnad för att vänta. Från stugan hördes dova ljud av Hagrids stampande steg. Han verkade vänta lika nervöst på avrättarna som Sirius, Harry, Ron och Hermione. Tiden kändes stå stilla medan de såg på himlen och räknade minuterna för när solen skulle försvinna helt från sikte.

”Scabbers! Det där är ju Scabbers”, utbrast Ron helt plötsligt, avbrytande den nervkittlande tystnaden.

”Var?” sa Sirius och började se vilt omkring sig.

Ron kastade sig framåt mot trädgårdslandet. Sirius vände sig mot honom och märkte en liten brunråtta gömma sig under en nedfallen spade. Den såg mager och bedrövlig ut: stora pälstussar hade fallit av och lämnat kvar nakna fläckar. I nästa sekund hade Ron greppat tag om den och tvingade den med sig. Den vände och vred sig i händerna på honom som om den till varje pris ville komma loss. Sirius reste sig och drog fram sin trollstav. Ron sprang tillbaka till dem i skogen och stannade framför honom. 

”Det här är Scabbers! Jag är säker på det”, sa han blekt.

”Jag ser det. Det där ingen annan än Slingersvans!” morrade Sirius. ”Ge mig honom så att jag kan avsluta hans dagar.”

Ron sträckte fram den kämpande råttan med darrande händer. Den hade börjat pipa ihållande och vred och snodde sig medan de små svarta ögonen höll på att tränga ur sina hålor. 

”Vad ska du göra med honom?” sa Hermione med andan i halsen.

”Han får först visa sin rätta skepnad och förbereda sig sen för evigheten”, fräste Sirius med mord i blicken.

Han tog tag om råttan med ett järngrepp och vände sin trollstav mot den. En blixt av blåvitt ljus sköt ut från trollstaven i samma stund som han släppte råttan. Under ett kort ögonblick hängde Slingersvans som fastfrusen i luften medan det ryckte våldsamt i hans lilla kropp. Hermione och Ron gav båda till ett skrämt tjut när råttan föll ner till marken och började helt plötsligt växa i storlek. Ett människohuvud sköt upp från den späda kroppen och sedan kom resten av lemmarna. I nästa ögonblick hade de framför sig en kortväxt man, som satt på alla fyra på marken. Hans tunna färglösa hår var tovigt och han hade en stor kal fläck överst på skallen. Kroppen var hopskrumpnad som på en fetlagd man som tappat mycket vikt på kort tid, och något av råttans fysionomi fanns kvar runt hans spetsiga näsa och de små, rinnande ögonen. 

Han kröp ihop och vred sina händer medan han såg på dem, andandes hastigt och stötvis. Hans blick flackade mellan Sirius, Harry och skogen bakom dem. 

”S-Sirius … min vän … min gamle vän …”, sa han med en pipig röst.

Innan Sirius hann höja sin trollstav igen hördes springande steg bakom dem och de vände sig alla om. Det var Remus som sprang mot dem med andan i halsen.

”R-Remus”, sa Pettigrew skräckslaget.

”Jag såg er från Marodörkartan”, sa Remus stannande andfådd bredvid dem. ”Jag såg Peter på kartan.”

”Han är här som du ser”, sa Sirius mörkt pekande med sin trollstav på Pettigrew.

”Remus, du måste hjälpa mig … Sirius försöker döda mig …”, vädjade Pettigrew. ”Du måste hjälpa mig, Remus!”

Remus såg på honom som om han var något som katten släpat in. ”Hej, Peter, det var verkligen länge sen sist.”

”Det är det, men vi är vänner, eller hur, Remus. Du måste hjälpa mig …” Pettigrew såg ut att börja gråta snart och kröp inför Remus för att få hans hjälp. 

”Remus kan inte hjälpa dig, Slingis. Det är dags för dig att göra avräkning för dina synder”, sa Sirius med farlig röst.

”Jag har inte gjort nåt …”, pep han.

”Du dödade James och Lily och ska betala för det ikväll”, morrade Sirius med blicken glödande av hat.

”Det var inte mitt fel … Jag kunde inget göra …” Pettigrew krälade fram till Sirius och satte sig på knäna med händerna knäppta framför sig som i bön. 

”Du har aldrig kunnat göra nåt annat än fjäska för dem som är större än du, Slingis”, spottade Sirius ur sig med avsmak. ”I skolan sökte du beskydd från mig, Remus och James och under kriget sökte du beskydd från Voldemort.”

Pettigrew hajade skräckslaget till över namnet. 

”Du är väl inte rädd att höra namnet på din egen herre, Peter?” sa Remus hårt. ”Vi vet båda två vad du är och hur du förrått oss alla, men vi är varken rädda för dig eller för din herre.”

”Ska vi döda honom tillsammans?” föreslog Sirius.

”Ja, det är nog bäst”, medgav Remus bistert. Han drog fram sin egen trollstav och pekade den mot Pettigrew, som började darra som ett asplöv. 

”Ni tänker väl inte … ni kan inte …”, flämtade han och kravlade bort mot Ron. ”Ron, har inte jag varit en god vän … ett snällt keldjur? Du låter dem väl inte döda mig, Ron? Det gör du väl inte … Visst står du på min sida?”

Men Ron stirrade på honom med djup vämjelse. ”Jag lät dig sova i min säng!” sa han och rös av obehag.

”Snälle pojke … käre husse …” Pettigrew försökte kravla sig fram till honom, men han backade ifrån honom. 

”Kom inte nära mig, din usling!” fräste han.

Då vände sig Pettigrew skräckslaget mot Hermione och Harry, som hade följt scenen med bestörtning. De hade inte velat tro att Scabbers verkligen var Slingersvans, fastän Sirius berättat det för dem, och de kände sig skärrade av att se honom där inför dem på det sättet. 

”Harry … Harry … Du liknar precis din far … ser precis ut som han …”

”Hur vågar du tala till Harry?” vrålade Sirius. ”Hur vågar du överhuvudtaget se på honom? Hur vågar du tala om James inför honom?”

Pettigrew kröp ihop av rädsla men kravlade ändå emot Harry med händerna utsträckta. ”Harry”, viskade han hest. ”James skulle ha förstått, Harry. Han skulle ha visat mig barmhärtighet …”

Både Sirius och Remus grep honom i vardera axeln och kastade honom baklänges på marken för att få honom bort från Harry. De såg vansinniga på honom, medan han skakade av skräck stirrande på deras rasande ansikten. 

”Snälla, Sirius … du har ingen aning … Mörkrets herre har vapen du inte kan föreställa dig … Jag var rädd, Sirius. Han skulle ha dödat mig om jag inte hade berättat … Det var omöjligt att hålla hemligheter från honom … Du förstår inte hurdan han är … du förstår inte vilken makt han har … Han skulle ha dödat mig!”

Sirius kunde inte hålla igen sitt ursinne och röt: ”Då borde du ha låtit dig dödas! Hellre dö än förråda sina vänner! Vi var alla redo att dö för varandra, även för dig!”

”Du borde ha insett att vi skulle döda dig för ditt förräderi, Peter”, sa Remus stilla. ”Farväl, Peter.”

De höjde tillsammans sina trollstavar mot honom redo att döda honom. Harry, Ron och Hermione vände sig förskräckta undan. De ville inte se. 

Sedan tjöt Ron plötsligt till. ”De kommer! De kommer!” Han pekade vilt mot slottet greppande tag om Sirius arm. 

Harry vände sig för att se och kastade sig sedan fram för att dra i Remus, hindrande honom från att svinga sin trollstav. ”Dumbledore är på väg!”

Sirius och Remus vände sig båda mot slottet och märkte en grupp män vandra nerför den avlägsna slottstrappan. Först gick Cornelius Fugde i en kritstrecksrandig mantel tillsammans med Albus Dumbledore, vars långa silverskägg glänste i den döende solens sista strålar. Bakom dem travade en urgammal medlem ur Kommittén för bortskaffandet av magiska djur och bredvid honom bödeln, som fingrade på en skinande yxa i sitt bälte. Sirius kände igen honom som Macnair, en gammal dödsätare som slingrat sig ur Azkaban tolv år tidigare.

Pettigrew tog tillfället i akt när de hade sina blickar vända bort från honom och förvandlade sig snabbt tillbaka till en råtta. Sirius märkte det i samma ögonblick och vrålade i vrede. 

”Neej!”

Han svingade sin trollstav i ett försök att slå Slingersvans med den dödande förbannelsen, men missade. Då kastade han undan sin trollstav och försökte springa efter råttan, som var på väg mot Hagrids trädgårdsland igen. Harry var dock snabbare och kastade sig på honom, hindrande honom att lämna skogen. 

”Du får inte!” vädjade han. ”Låt honom gå! Du får inte visa dig inför Fudge och de andra!”

”Släpp mig, Harry! Jag måste döda Slingis!” fräste Sirius, men Harry hängde envist fast i hans ben hindrande honom från att gå.

”Nej! Vi ska rädda Vingfåle nu! Du måste låta Slingis gå”, sa Harry med gråten i halsen. ”Han är inte värd att du hamnar i Azkaban för hans mord, farbror Sirius. Inte nu när Fudge är här och kan se dig.”

”Harry har rätt, Sirius”, sa Remus allvarligt. 

Han greppade tag om Sirius och höll honom fast tillsammans med Harry, men Sirius fortsatte kämpa emot. Han kunde inte låta Slingersvans komma undan igen. Inte när han var inom räckhåll.

”Du får inte! Jag förbjuder dig att döda Slingersvans, farbror Sirius!” sa Harry desperat. ”Det är mitt beslut! Det är mina föräldrar han dödade! Du måste låta honom leva!”

Sirius slutade kämpa emot och mötte Harrys blick. Han såg en lång stund på honom, men suckade sedan tungt. ”Om du vill det, Harry, så respekterar jag ditt beslut. Men tänk på vad han har gjort! Att förlora Vingfåle betyder ingenting om vi kan ta fast dina föräldrars mördare.”

”Kanske inte, men i så fall måste vi låta Fudge ta fast honom och ta honom till Azkaban”, sa Harry envist. ”Du får inte döda honom. Han förtjänar att spärras in i fängelse.”

”Hur ska vi göra det? Han är ju försvunnen redan”, inflikade Ron, som följt råttan med sin blick. ”Jag såg honom springa under Hagrids hus precis.”

”Tog du med dig kartan, Remus?”

”Nej, jag lämnade den på bordet när jag såg Peter på den. Jag hade inte tid till annat än att springa hit snabbast jag kunde.”

”Det är bäst att vi gömmer oss och väntar”, sa Harry. ”Vi får rädda Vingfåle först och leta reda på Slingersvans först efteråt.”

”Är du säker nu? Om Remus går fram till Dumbledore nu, kan han berätta att han såg Slingis här nyss.”

”Nej, inte nu. Vi räddar Vingfåle först”, sa Harry bestämt. ”Jag är inte beredd att låta mer oskyldigt blod gjutas för Slingersvans skull.”

Sirius suckade tungt, men gav sig. Han plockade upp sin trollstav som han tappat förut och gömde sig tillsammans med de andra. Han lade handen i fickan för att vara redo att ta fram burken med eld därifrån i rätt tid. Exekutionspatrullen kom fram till Hagrid stuga och knackade på hans dörr. Han väntade på att Hagrid skulle komma ut därifrån, men istället öppnades dörren och alla männen gick in i stugan. De hörde dörren stängas och Macnairs röst sa: ”Var är odjuret?”

”U-utanför”, kraxade Hagrid.

Sirius spejade mellan träden och såg Macnairs ansikte dyka upp i Hagrids fönster. Fudge visade sig bredvid honom i fönstret, men vände sig sedan mot Hagrid. 

”Vi … öh … måste läsa upp det officiella tillkännagivandet av avrättningen för dig, Hagrid. Jag ska göra det snabbt. Och sen måste du och Macnair skriva under det. Macnair, ni bör också lyssna, det ingår i proceduren …”

Sirius såg vantroget på hur alla försvann från fönstret koncentrerade på att lyssna på Fudge. 

”Jag tror inte vi behöver tända på i vedförrådet. Ni kan smyga fram till Vingfåle nu medan de är alla där inne”, viskade han.

”Du har rätt. Det blir mycket bättre om Vingfåle bara försvinner i all tysthet”, sa Hermione förtjust.

”Vilken tur att Fudge måste läsa upp tillkännagivandet först”, sa Harry med ett leende.

”Skynda er”, viskade Remus.

”Det är bäst att du gör det, Harry”, sa Ron. ”Vingfåle känner dig bäst.”

Harry nickade och klättrade snabbt över staketet till trädgårdslandet. Han närmade sig Vingfåle utan att blinka och bugade sedan för honom. Vingfåle såg på honom en stund, men sjönk sedan ner i en bugning, böjande sina framknän. Harry störtade då fram och började fumla med repet som höll honom bunden vid trädet.

Fudges metodiska röst kunde höras inifrån, men Harry struntade i den och drog i Vingfåles rep. 

”Kom så, Vingfåle”, viskade han. ”Kom så, vi ska hjälpa dig. Stilla … stilla …”

Han använde hela sin kraft för att dra i repet, men Vingfåle grävde ner framfötterna i jorden och vägrade att röra på sig. 

”Nå, låt oss få det överståndet”, ljöd den gamla kommittémedlemmens pipiga stämma inifrån stugan. ”Hagrid, det kanske är bättre om du stannar här inne …”

”Nej, ja .. ja vill va me han … Ja vill inte att han ska va ensam …”

Sirius såg bestört på stugdörren. Det hördes steg inifrån stugan och han var rädd att dörren skulle öppnas vilken sekund som helst. 

”Vingfåle, rör på dig!” väste Harry panikslaget.

Han drog hårdare i repet runt hippogriffens hals och fick den äntligen att gå. Den rasslade irriterat med vingarna, men följde ändå med honom mot skogen. Sirius hade andan i halsen medan han följde Harry och hippogriffen med sin blick. De gick alldeles för sakta. De hade ännu tre meter kvar till skogskanten och Sirius var rädd att bakdörren till stugan kunde öppnas när som helst. Han reste sig från sitt gömställe beredd att kasta en dissillusioneringsförtrollning över Harry, när Dumbledore hördes säga: ”Ett ögonblick, Macnair. Ni måste också skriva under.”

Fotstegen stannade och Sirius slappnade av. Harry slet och drog i repet. Vingfåle klapprade med näbben och gick lite fortare. 

”Harry, skynda dig!” viskade Hermione ljudlöst bredvid Sirius.

Harry gjorde ett nytt ryck i repet och Vingfåle föll motvilligt i trav. De nådde fram till träden. 

”Fort! Fort!” stönade Hermione och kilade fram bakom trädet. Hon grep också tag i repet och drog i den för att få Vingfåle att röra sig snabbare. 

”Kom, vi måste ta oss längre in i skogen”, viskade Sirius.

Remus hade redan rest sig med Ron och ledde vägen in bland träden. De lämnade skyndsamt Hagrids stuga bakom sig och försvann så djupt in i skogen att de inte kunde höras från Hagrids trädgård. 

”Var är den? Var är odjuret?” hördes plötsligt någon ropa.

”Den stod ju tjudrad här!” sa en annan röst ursinnigt.

Sirius kände igen den som Macnair. Det hördes ett svischande i luften och dunsen av en fallande yxa. Macnair verkade ha svingat den mot staketet i sin ilska. Sedan hörde de ljudet av någon som tjöt och den här gången kunde de urskilja Hagrids ord genom snyftningarna. 

”Borta! Borta! Min lilla hippogriff, han är borta! Han måste ha slitit sig loss! Duktig pojke, Vingfålen min!”

Vingfåle började streta emot repet i ett försök att ta sig tillbaka till Hagrid. Harry och Hermione tog ett fastare grepp om den och borrade ner klackarna i marken för att hålla kvar den. Ron skyndade sig för att hjälpa dem. Sirius och Remus var inte bekanta med Vingfåle och höll sitt avstånd. Man behövde ha respekt för hippogriffer så att de inte gick till anfall. 

”Nån har befriat honom!” hördes Macnair säga ilsket. ”Vi borde söka genom hela området och skogen också!”

”Macnair, om Vingfåle verkligen har blivit stulen, tror ni då att tjuven har fört bort honom till fots?” svarade Dumbledore roat. ”Undersök himlen om ni vill … Hagrid, jag kunde gott tänka mig en kopp te. Eller en stor konjak.”

”Sj-självklart, professorn”, sa Hagrid som lät alldeles matt av glädje. ”Kom in, kom in …”

De hörde steg och Macnairs lågmälda svordomar. Sedan stängdes stugdörren igen med en liten smäll och det blev återigen tyst. 

”Vad gör vi nu?” sa Harry och såg sig omkring.

”Vi måste gömma oss här inne”, sa Hermione som såg uppskakad ut. ”Vi måste vänta tills de har gått tillbaka till slottet. Sen kan Sirius flyga iväg med Vingfåle.”

”Det gör jag inte alls. Jag tänker gå och leta efter Slingersvans först”, sa Sirius bestämt. ”Jag kan förvandla mig till Tramptass och leta efter hans spår.”

”Det var en bra idé”. sa Remus. ”Jag kan stanna med ungdomarna här tills du har letat reda på honom.”

Sirius vände sig mot himlen. Solen hade gått ner, men det skulle ta ännu lite tid innan månen gick upp. De hade tid att hitta Slingersvans först. 

”Vi gör så. Ni får gömma er här så går jag och nosar i Hagrids trädgård.”

”Borde inte du vänta att alla gått därifrån?” anmärkte Harry.

”Det behöver jag inte så länge jag är Tramptass. Dumbledore är den enda som känner igen mig.”

”Nå, gå då, så väntar vi här”, sa Remus. 

Chapter Text

Tramptass nosade igenom hela Hagrids trädgård för att finna spåren efter Slingersvans, men det var nästan omöjligt att skilja den lilla råttans doft från alla andra små knagare, som sprungit kors och tvärs i trädgårdslandet. Han nosade länge vid det ställe bredvid stugan där Slingersvans slunkit under huset och kunde hitta en svag doft efter honom, men råttan var inte kvar under huset längre. 

Frustrerat sprang han runt huset letande efter stället där Slingersvans kommit ut och hittade efter en kvart ett svagt spår efter honom. Spåret gick till vedförrådet, men där tappade han spåret igen. Han fick leta i tio minuter innan han hittade spåret på nytt och den gången gick det mot skogen. 

Tramptass försvann in i skogen i samma stund som stugans dörr öppnades. Han kröp snabbt under en buske för att lyssna och hörde Dumbledore ta adjö av Hagrid. Ministern var ännu med honom tillsammans med den gamla tjänstemannen och Macnair, men det lät som om de alla var på väg att gå därifrån.

”Kom ihåg nu att meddela oss direkt om du ser Vingfåle, Hagrid”, sa Fugde innan han följde efter Dumbledore, som redan börjat gå upp mot slottet.

Tramptass lyfte huvudet så pass mycket att han kunde se de fyra männen gå tillsammans därifrån. Hagrid hördes ännu stå vid sin dörr mumlande för sig själv en förhoppning om att Vingfåle aldrig kom fram igen. Tramptass viftade lätt på svansen och hade lust att springa fram till Hagrid för att berätta sanningen, men motstod impulsen. Det var inte läge för några erkännanden i det läget. 

Längre bort hade de fyra männen skiljts åt. Dumbledore gick nu ensam mot slottet medan de tre gästerna fortsatte mot Hogwarts grindar för att ta sig hem. Tramptass såg en kort stund efter dem, men kröp sedan ut ur busken och fortsatte spåra Slingersvans. Det lyckades i fem minuter till, men sedan försvann spåret in bland alla dofterna i skogen. Det var lika omöjligt att hitta Slingersvans i skogen den kvällen som det varit efter påsk. 

Tramptass sprang frustrerat i cirklar, men gav sedan upp och sprang tillbaka till Harry och de andra. Han kom plötsligt på att fullmånen var på väg upp och att Remus borde vara inne i sitt rum för natten redan. Förhoppningsvis hade han kommit ihåg det själv och lämnat Harry, Ron och Hermione att se efter Vingfåle. 

I galopp tog sig Tramptass igenom snårigheten i den mörka skogen. Han fylldes plötsligt av onda aningar och skyndade på stegen. Sedan skymtade han Vingfåle mellan träden längre bort. Remus stod där tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Med hjärtat i halsgropen tog han sig fram till dem förvandlande sig till människa i samma stund som han stannade från galoppen. 

”Hittade du Slingis?” sa Remus direkt.

”Nej, han hade försvunnit in i skogen och det är omöjligt att spåra en liten råtta här inne.”

”Nå, ska du flyga iväg med Vingfåle nu då?” sa Harry.

Sirius vände sig mot det stora djuret. Den hade en hästs kropp, men ett örns huvud och framfötter. Det var ett ståtligt djur och oerhört stolt av sig, precis som hippogrifferna brukade. Sirius hade läst skötsel av magiska djur ända upp till sjuan och fått högsta betyg i ämnet, så han var väl medveten om hur man handskades med hippogriffer. Han såg Vingfåle rakt i ögonen och bugade sig. 

Vingfåle vände sig mot honom och såg nyfiket på honom. Sedan böjde den sig för att buga tillbaka. Han hade vunnit dess gunst. Med ett leende steg han fram och klappade den i den starka näbben. 

”Duktig pojke”, sa han berömmande, men vände sig sedan mot Remus. ”Borde inte du vara inne? Månen är på väg.”

Remus hajade till och sneglade bestört mot himlen. ”Jag hade helt glömt bort … jag var så inne i händelserna och tanken på Slingis …” Plötsligt tappade han all färg på ansiktet. Han greppade tag om Sirius arm som om han var i värsta nöd. ”Sirius … Jag har inte druckit den sista dosen!” 

”Vad säger du?” Det kändes som om Sirius värsta mardrömmar höll på att besannas. Han vände sig skräckslaget för att se på Harry. ”Barnen är här, Remus! Du kan inte …!”

”Jag vet! Men det är försent nu … Månen är här …”

Plötsligt lystes skogen upp av det silvriga ljuset från himlen och Remus började krampa okontrollerat. ”Spring härifrån! Fly!” fick han ur sig i fasa.

Harry, Ron och Hermione stod som fastfrusna på plats. Deras ögon spärrades upp av skräcken när de såg Remus kropp börja förvandlas. 

”Fly! Han blir en riktig varulv, Harry! Fly härifrån med Ron och Hermione”, skrek Sirius, som kastade sig mellan ungdomarna och den förvandlande varulven. 

Framför deras ögon förvreds Remus ansikte när en lång nos växte fram från näsan. Hans skuldror kröktes när han föll ner på alla fyra, och hans händer förvreds till kloförsedda tassar. Det hördes ett skräckinjagande morrande från någonstans djupt inom honom. Hermione gav ifrån sig en skrämd flämtning, när varulven reste sig på bakbenen och högg i luften med de långa käkarna. Harry som vuxit upp med att se Remus bli till Måntand varje fullmåne hade aldrig sett något liknande. För honom hade Måntand alltid varit en harmlös varg, men denna skräckinjagande varelse var allt annat än den trötta vargen han var van vid.

”Kom, vi måste härifrån!”

Harry fick äntligen fart på sig och drog Ron och Hermione med sig. De kunde höra ett fasansfullt ylande och sedan ett morrande och skällande, som fick deras blod att frysas till is medan de sprang därifrån allt vad de kunde. När Harry sneglade bakåt kunde han se Tramptass kasta sig rakt mot den jättelika varulven. Hunden grep fatt om halsen på varulven och drog den baklänges, bort från Harry, Ron och Hermione. 

”Sirius!” fick Harry ur sig i fasa.

Måntand hade vänt sig mot Tramptass och de kämpade fastlåsta vid varandra, gap mot gap, medan de klöste och rev varandra med klorna. 

”Harry, vi måste härifrån …”, kved Hermione och drog i Harry, som stannat skräckslaget för att se på kampen.

”Men Sirius blir biten …”

”Han är en hund. Det är inte farligt om varulvar biter andra djur”, sa Hermione förtvivlat och drog ännu hårdare i honom. ”Kom, vi måste gå! Vi vet inte hur man blir animager, Harry. Vi är i livsfara!”

I samma stund gav sig Vingfåle på varulven med sina starka framklor. Den stegrade sig upp som en häst på bakbenen, skriade högt och rev med sina långa klor på Måntand. Varulven gnydde av smärta och släppte taget om Tramptass. Backande snabbt undan från Vingfåle tog den till flykten och försvann in i skogens mörker.

Harry började då springa tillbaka mot Sirius som fallit flåsande ner till marken. Han hade flera djupa rivsår över nosen och ryggen och blödde kraftigt. När Harry kastade sig ner till marken bredvid honom förvandlades han tillbaka till människa. 

”Vi måste snarast få honom i vård”, utbrast Hermione, som följt Harry hack i häl.

”Men vad ska vi göra med Vingfåle?” sa Ron kastande sig bredvid Harry till marken. Han såg skrämt på de djupa såren i Sirius ansikte och hals. Harry försökte få blodflödet att sluta, men det var lönlöst. 

”Hjälp Sirius upp på Vingfåles rygg”, föreslog Hermione. ”Vi flyger honom upp till det närmaste tornet till sjukhusflygeln så att vi får honom in till madam Pomfrey.”

”Bra idé, men vad ska vi göra med Vingfåle sen”, sa Ron. ”De kommer ju avrätta honom om de ser honom.”

”Du får gömma honom hos Hagrid tills Sirius kan flyga honom hem till oss”, sa Harry bestämt. ”Jag och Hermione tar Sirius till madam Pomfrey och du får ta Vingfåle tillbaka hit till Hagrid. Han går säkert med på att gömma honom.”

Ron nickade stumt. Det lät som en genomförbar plan. Han reste sig med Harry och hjälpte Sirius på fötter. Tillsammans stöttade de honom för att få upp honom på Vingfåles rygg. Sedan hoppade de alla tre bakom Sirius, och Harry manade på Vingfåle att flyga. 

Det var trångt i ryggen när de var så många, men de tryckte sig mot varandra för att ta så lite utrymme som möjligt och höll fast vid Vingfåle allt vad de orkade. Hermione var rädd att flyga och slöt ögonen av skräck när de kom uppför träden. Vingfåle hade lydigt börjat flyga mot det torn som Harry ledde den mot. 

”Jag hatar att flyga”, viskade Hermoine ängsligt.

”Det ska gå bra, jag lovar”, sa Ron tröstande.

”Håll fast er ordentligt”, mumlade Sirius.

Han kände sig yr och hade svårt att koncentrera sig på det som skedde. Kampen mot Måntand hade tagit musten ur honom och han kände hur blodförlusten gjorde honom svag. Han höll hårt i Vingfåle för att inte falla av och kände enorm tacksamhet när de anlände till tornet de flugit mot. Med ett duns landade de på stengolvet och Sirius gled av Vingfåles rygg. Harry hoppade snabbt ner för att stötta honom, så att han inte föll till golvet, och Hermione skyndade sig att hjälpa. 

”Här, ta min osynlighetsmantel, Ron”, sa Harry räckande honom den silvriga manteln. ”Du behöver den för att ta dig tillbaka till Gryffindortornet.”

”Ta inte Vingfåle till Hagrid”, fick Sirius ur sig. ”Han får inte veta vad som hänt honom ännu.”

”Varför inte det?” sa Hermione förvånat.

”Det är riskabelt så länge vi har elever på skolan. Det är bättre om Ron stannar här för att vakta Vingfåle tills jag kommer tillbaka.”

”Men måste inte du stanna i sjukhusflygeln för natten?” sa Harry förvånat.

”Nej. Madam Pomfrey botar mig säkert på en halvtimme. Hon har botat värre åkommor än så här.”

”Då stannar jag här, men jag lånar helst manteln ifall nån kommer hit”, sa Ron.

”Gör det”, sa Harry.

Han och Hermione lämnade tornet för att hjälpa Sirius nerför trapporna. Det gick mödosamt, eftersom Sirius kände sig även mer vimmelkantig nu. Han blödde starkt från halsen; det gick inte att stilla blodflödet trots att han tryckte sin hand mot såret. 

Hermione såg oroligt på honom. Hon hade märkt att såret var nära halspulsådern och var rädd att Sirius kunde förblöda vilken minut som helst. ”Skynda på, Harry”, gnydde hon när de kom nerför trapporna och började gå korridoren fram mot sjukhusflygeln.

Det var inte långt dit och ett par minuter senare steg de in genom dubbeldörrarna till sjuksalen. 

”Madam Pomfrey”, ropade Harry. ”Vi behöver hjälp!”

Det gick några sekunder och Harry hann ropa igen, men sedan steg madam Pomfrey ut ur sitt kontor iklädd morgonrock och nattmössa. 

”Vid Merlin!” fick hon ur sig när hon såg blodet på Sirius och sprang fram till dem. ”Lägg honom på sängen!”

De gjorde som hon bad och hon riktade sin trollstav mot Sirius för att börja läka såren. 

”Vad är det som bitit honom?” sa hon när hon fått de svåraste såren att sluta sig.

”Det var ett vilddjur i skogen”, sa Harry som inte ville avslöja att det varit Remus.

”Vilken sorts vilddjur? Jag måste behandla såren med rätt medicin så att de läker ordentligt och behöver veta vilket odjur som ligger bakom det här.”

Hermione och Harry bytte bestörta blickar med varandra och vågade inte yppa ett enda ord. 

”Det är ingen fara, Poppy. De här såren läker fint ändå”, sa Sirius lugnt.

Hon såg skarpt på honom. ”Vad är det du försöker dölja från mig, Sirius Black? Vill du ha ärren kvar, eller?”

Sirius gjorde en grimas. ”Helst inte, men om du vill veta, så får du be Dumbledore komma hit först.”

”Ska jag väcka rektorn för det här?” sa hon vantroget.

”Han har knappast gått och lagt sig än”, sa Sirius lojt. Han kände sig bättre nu när han slutat blöda, men var ännu för svag för att stå på benen. 

Madam Pomfrey gav honom en missnöjd blick. ”Jag går och hämtar dig nåt stärkande att dricka”, sa hon och försvann till sitt kontor.

”Hur känns det nu, farbror Sirius?” sa Harry oroligt.

”Det löser sig, Harry. Oroa dig inte. Jag mår bra och återhämtar mig alldeles strax, det lovar jag.”

”Tror du att madam Pomfrey verkligen måste veta vad som hänt dig för att kunna bota dig helt?” sa Hermione oroligt.

”Jag vet inte. Jag har aldrig förut blivit biten av Månis”, sa Sirius tveksamt. ”Vi måste nog höra med Dumbledore om det först.”

”Ska jag hämta honom?” sa Harry.

”Nej, det behöver du inte göra. Jag är säker på att madam Pomfrey redan kallat på honom. Hon kan göra det från sitt kontor.”

”Tror du det?”

”Jo då. Jag bad ju henne nyss att göra det.”

De vände sig för att se mot skolsköterskans kontor, som låg i direkt anslutning till sjuksalen. I samma stund öppnades dörren och madam Pomfrey kom ut därifrån. Hon bar på en trolldryck som hon gav Sirius att dricka. 

”Det här borde hjälpa dig att piggna till”, sa hon. ”Du hann förlora en hel del blod, men det är ingen fara med ditt liv längre.”

”Det var väl ingen fara med hans liv”, sa Harry förbryllat.

”Jo, det var det. Han hade så djupa sår att han höll på att förblöda”, sa Hermione allvarligt.

”Det är tur att ni fick honom in hit så snabbt”, sa madam Pomfrey. ”Det är som sagt ingen fara med honom nu längre.”

”Får jag gå hem i så fall?” sa Sirius hoppfullt. Trolldrycken hade fått hans yrsel att släppa och han kände att hans krafter höll på att återkomma. 

”Inte än. Rektorn är på väg och jag vill som sagt läka dina ärr först, bara jag vet vilken medicin jag ska smörja på dem. Det är viktigt att veta vilken sorts odjur som bitit en, eftersom olika djur har olika former av gifter eller magi i sina bett.”

”Det fattar jag, men jag måste som sagt tala med rektorn först”, sa Sirius envist.

Madam Pomfrey suckade. ”Nå, jag ger dig nåt annat i väntan på att höra vad rektorn säger.”

Hon försvann återigen från rummet, men Dumbledore dök i samma stund upp vid dörren. 

”Sirius, Harry och Hermione! Vad är det som händer?” sa han med oro i rösten.

”God kväll, Albus”, sa Sirius med ett snett flin. ”Gott att se dig!”

”Jag trodde att du åkt hem redan, Sirius”, svarade Dumbledore.

”Nä, det blev inte riktigt så. Jag hamnade istället i en strid med Måntand i Förbjudna skogen.”

Dumbledore bleknade. ”Vad säger du? Är inte professor Lupin på sitt kontor?”

”Nej, det är han inte. Han glömde ta sista dosen ikväll och är i skogen för tillfället”, berättade Harry bistert.

”Det var Slingersvans fel alltihopa”, sa Sirius mörkt. ”Remus såg honom på Marodörkartan och sprang ut i skogen för att ta fast honom. Jag var ju där med Harry för att stjäla Vingfåle och vi var nära på att lyckas döda Slingersvans äntligen …”

Han tystnade tvärt när madam Pomfrey återvände till rummet bärande på ännu en bägare med illaluktande dryck. 

”Vad skönt att du kom, Albus! Sirius vägrar berätta vilket odjur som bitit honom och jag vet inte hur jag ska läka ärren han fått. De gick inte bort med den vanliga läkningsformeln.”

”Vad det Tramptass som blev biten, Sirius?” sa Dumbledore med begrundande blick.

”Självklart. Han behövde ju rädda Harry och hans vänner från Måntand.”

Dumbledore sneglade mot Harry och Hermione. ”Var är mr Ronald Weasley? Han är väl inte skadad också?”

”Nej då. Han är i säkerhet”, sa Harry snabbt.

”Bra. Då så. Jag tar hand om det här, Poppy”, sa Dumbledore bestämt.

”Som du vill, Albus”, sa hon beskedligt.

Hon gav Sirius drycken hon hämtat och väntade att han svepte ner alltihopa. Sedan steg Dumbledore fram med sin trollstav och började föra den över ärren, som ännu lyste röda på Sirius hud. De försvann inför deras ögon, fastän Dumbledore inte sa ett enda ord. Det var istället fullständig tystnad i salen medan han botade Sirius. 

”Nå, det där borde göra susen”, sa han belåtet när han lade undan sin trollstav.

”Tack, Albus. Det var verkligen vänligt av dig att komma och hjälpa så här sent”, sa madam Pomfrey lättad.

”Självklart, Poppy, självklart.” Hans klarblå ögon glittrade bakom glasögonen. 

Madam Pomfrey log kort mot honom, men undersökte sedan Sirius igen. ”Du är botad nu då, Sirius. Du borde vila tio minuter till, men kan sen åka hem.”

”Tack, Poppy”, sa han leende.

”Jag lämnar väl er till att tala ifred då”, sa hon och återgick till sitt kontor för att gå och lägga sig.

”Vad blev det av Slingersvans nu då?” sa Dumbledore intresserat när dörren stängts efter sköterskan.

”Han kom undan igen”, sa Sirius bistert och berättade kortfattat om allt som hänt i skogen.

”Vad synd att vi kom så snabbt ner”, sa Dumbledore när han talat klart.

”Ni kom ju i tid, så det är inte ditt fel.”

”Sant, men jag hade gärna haft lite förvarning från din sida, Sirius. Jag menar inte att jag har nåt emot att Vingfåle får leva, men …”

”Jag vet, men jag ville inte göra dig till en lögnare, Albus”, sa Sirius avbrytande honom. ”Jag hade tänkt berätta allt för dig imorgon efter att jag flugit Vingfåle hem.”

Dumbledore log. ”Vad omtänksamt av dig.”

”Vad ska det bli av Slingersvans nu, professor Dumbledore?” insköt Harry.

”Jag gissar att han har stuckit härifrån. Sirius skrämde honom rejält i natt.”

Sirius hajade plötsligt till och satte sig bestört upp. ”Harry! Förutsägelsen! Tänk om den syftade på Slingersvans?”

Harry bleknade. Tanken var hårresande. ”Tror du det?”

”Vilken förutsägelse?” sa Dumbledore förvånat.

”Den som Trelawney gav Harry tidigare idag”, sa Sirius och förklarade kort om vad som sagts i den.

Hermione förde handen till sin mun i bestörtning när hon hörde orden. 

”Tror ni att det var en äkta förutsägelse hon gjorde, professor Dumbledore?” sa Harry oroligt när Sirius tystnat. ”Farbror Sirius tror det och jag börjar ju undra efter det som hänt …”

Dumbledore såg lätt imponerad ut. ”Vet du vad, Harry, det kanske det var”, sa han tankfullt. ”Vem kunde ha trott det? Det får antalet av hennes äkta förutsägelser att stiga till två. Jag borde erbjuda henne en löneförhöjning.”

”Men … tror ni att allt hände bara för att jag hindrade farbror Sirius att följa efter Slingersvans och döda honom?” sa Harry ängsligt. ”Om förutsägelsen syftar på honom och han återvänder till lord Voldemort efter det här, så är det ju mitt fel om Voldemort återvänder.”

”Visst inte”, sa Dumbledore lugnt. ”Följderna av våra handlingar är alltid så invecklade och så många att det är oerhört svårt att spå om framtiden. Professor Trelawney, den kära varelsen, är ett levande bevis på det. Du var mycket ädelmodig när du räddade Pettigrews liv ikväll, Harry.”

”Men tänk om han nu hjälper Voldemort tillbaka till makten!”

”Pettigrew har dig att tacka för sitt liv. Du har sänt lord Voldemort en anförvant som står i skuld till dig. När en trollkarl räddar en annan trollkarls liv skapar det ett särskilt band mellan dem … och jag skulle missta mig mycket om Voldemort vill ha en tjänare som står i skuld till Harry Potter.”

”Jag vill inte ha nåt band till Pettigrew”, utbrast Harry. ”Han förrådde mina föräldrar!”

”Det här är den allra djupaste, den allra mest outgrundliga magin, Harry. Men tro mig … det kan komma en tid då du känner dig mycket glad över att du räddade Pettigrews liv.”

Harry verkade ha svårt att föreställa sig det. Sirius reste sig från sängen och lade sin hand på hans axel för att trösta honom. Han kunde förstå att Harry kände sig upprörd över det som hänt. Han var själv upprörd, men ville inte visa det inför Harry. 

”Jag kände din far mycket väl, både på Hogwarts och senare, Harry”, sa Dumbledore milt. ”Han skulle också ha skonat Pettigrew. Det är jag säker på.”

Harry såg från Dumbledore till Sirius med frågande blick.

”Dumbledore har rätt, Harry. James hade aldrig dödat Peter”, sa Sirius. ”Han hade fångat honom och sänt honom till Azkaban. Precis som du ville. James var alltid ädlare än jag, och du är ibland så ofantligt lik honom …”

”Det är du sannerligen och inte bara till ditt utseende”, log Dumbledore. ”Jag antar att du jämt får höra hur lik du är din far och hur du har din mors ögon, Harry, men det mest slående är ändå sättet du är på och hur din karaktär påminner om båda dina föräldrar. Lily hade inte heller låtit Sirius och Remus döda Peter Pettigrew. Hon hade försvarat honom och sagt att han inte kunde rå för sin feghet och att han behövde få en rättvis rättegång. Varken hon eller James hade velat göra sina bästa vänner till mördare på det sättet som höll på att ske ikväll.”

Hans ord fick Harry att lugna ner sig och Sirius kände hur han slappnade av. 

”Hur skulle det vara om du och Hermione hämtade Ron och tog er till Gryffindortornet nu då, Harry?” föreslog han. ”Jag måste flyga hem med Vingfåle nu när det ännu är mörkt.”

”Det låter bäst. Vi vill inte att nån ser dig, Sirius”, sa Dumbledore allvarligt.

”Bevare oss …!”

Med det tog de adjö av Dumbledore och lämnade sjukhusflygeln för att skynda sig tillbaka ti

Chapter Text

Sirius tog sig utan besvär till Holnatt med Vingfåle och satte honom i spiltan han byggt klart åt honom. Efter att ha matat honom och gett honom färskt vatten sände han ett kort meddelande till Harry för att berätta att han anlänt tryggt hem och gick sedan och lade sig. Han hade varit uppe i ett helt dygn vid det laget och orkade inte ens byta sina kläder somnande direkt när han fick huvudet på kudden. 

Han hade inte sovit mer än fyra timmar när Fawkes väckte honom genom att dyka upp i rummet och skria så högt att han hoppade skrämt upp från sängen. 

”Fawkes! Vad är det nu då?”

Han tog upp meddelandet som Fawkes tappade på golvet och sneglade på klockan samtidigt som fenixen försvann ur sikte i en eldklot. Det hade hunnit bli förmiddag och han önskade att han fått sova lite till, men slet istället upp kuvertet. Det var från Dumbledore. 

Käre Sirius! 

När jag skriver det här antar jag att du är hemma tryggt med Vingfåle. Ingen här på Hogwarts har sett något, så du kan vara lugn när det gäller dig och den olycksaliga hippogriffen. Dock måste jag tyvärr meddela dig om att Remus hemlighet är ute i skolan nu. Severus slapp det ur sig inför Slytherinelever under frukosten efter att han hört var och hur Remus tillbringat sin natt. Som du säkert kan tänka dig, var han oerhörd upprörd att få höra vilken fara Remus satte skolans elever i och kunde inte hålla munnen längre. Han har tyvärr inte litat på mitt omdöme när det gäller Remus och har varit emot att jag anställde honom som lärare. 

Jag är oerhört ledsen för det här och har redan bett Remus om förlåtelse. Jag hade hoppats att han kunde behålla sin hemlighet intakt, men det är förmodligen delvis förbannelsen som spelat in här. Jag tar på mig skulden för det skedda och har rått Remus att åka hem snarast. Han håller på och packar sina väskor för tillfället och jag skulle tro att han behöver ditt stöd idag. Det viktiga är att se till att han kommer hem på ett säkert sätt och jag litar på att du kan hjälpa honom i det. 

Din trofaste vän, Albus Dumbledore

Sirius tappade färgen på ansiktet när han läste brevet. Han skrynklade det bistert i sin hand och kastade det ifrån sig störtande ut ur rummet. Han var redan på väg ut genom ytterdörren när han skymtade sin spegelbild i spegeln som hängde i hallen och stannade tvärt. Han såg ut som ett nyvaket troll och gjorde en grimas. Den långa flygningen från Hogwarts hade varit så uttröttande att han aldrig orkat duscha eller byta om när han kom hem och han hade ännu på sig de blodiga kläderna från kvällen. 

Snabbt drog han fram trollstaven och fixade till sitt yttre. Madam Pomfrey hade torkat blodet från hans hud redan i sjukhusflygeln, men han använde nu en skiftningsförtrollning för att få på sig fräscha kläder. Sedan störtade han äntligen ut ur huset och sprang till vägen för att transferera sig utanför Hogwarts. 

Hans mage kurrade högljutt när han steg in genom grindarna och styrde stegen mot slottet. Han struntade i hungern och gick raka vägen till Remus kontor. När han stunden senare steg in där hittade han Harry där hjälpande Remus att packa. 

”Hej på er!”

”Sirius, är du här?” sa Remus förvånat.

Han såg härjad ut och hade egentligen behövt vara till sängs, men hade envist tvingat sin kropp att lyda så att han kunde packa sina saker. Han hade bunten med de ickerättade proven i handen och satte dem försiktigt in i sin portfölj. 

”Har du hört att Snape gått och skvallrat för alla om farbror Remus?” sa Harry förbittrat.

”Jo då. Jag fick precis ett brev från Dumbledore om det”, grymtade Sirius.

”Kom du hem säkert i natt då?” sa Remus.

”Det gjorde jag. Jag gissar att Pongo är ännu på väg med meddelandet jag skickade hit i morse. Vingfåle är tryggt i sin spilta och ingen såg oss.”

”Vad skönt!” sa Harry lättat. ”Vi har oroat oss över er båda.”

”Det anade jag väl”, sa Sirius med ett litet leende, men vände sig sedan mot Remus. ”Hur mår du då? Du bet väl ingen i natt?”

”Ingen annan än dig”, sa Remus bistert. ”Du har väl inga biverkningar från det?”

”Nej då. Det var Trampen du bet och inte mig, så det är lugnt.”

Harry såg ironiskt på honom. Efter det som Hermione sagt under natten hade han fattat hur nära han varit på att förlora sin gudfar. 

”Jag är jätteglad att du är okej, farbror Sirius”, sa han med allvar i ögonen.

”Det är jag med. Jag är tacksam att ni alla är okej”, sa Remus från sitt hjärta. ”Bara tanken på vad jag hade kunnat göra mot er i skogen …”

”Tänk inte den tanken, Remus. Det är ingen idé att gräma sig”, sa Sirius tvärt. ”Sätt dig ner istället så packar jag dina saker med Harry.”

Remus försökte protestera, men gav upp när Sirius tvingade honom att vila. 

”Dumbledore lovade låna mig sin vagn att flyga hem med”, berättade Remus. ”Jag har svårt att få med mig mina väskor annars.”

”Det låter bra. Jag flyger den hem åt dig”, sa Sirius. ”Du är knappast i skick att flyga själv.

”Men orkar du verkligen det? Jag menar … du har ju flugit hela natten redan.”

Sirius fnös och bevärdigade honom inget svar. 

”Vad ska det bli av farbror Remus nu när alla vet vad han är?” insköt Harry med oro i rösten.

”Det blir väl inte värre än det varit hittills. Han får bara inget jobb längre nånstans.”

”Vilket jag inte fått hittills heller”, anmärkte Remus.

Sirius skrockade torrt. ”Exakt, fast jag tror att det är bäst om mrs Figg fortsätter sälja dina ägg åt dig efter det här.”

”Så sant så. Jag tror inte ägghandlarna vill ha ägg från en varulv.”

Harry såg bestört på Remus. ”Men det låter ju hemskt! De har ju köpt dina ägg i alla år! Varför skulle de sluta göra det bara för att du är en varulv?”

”För att jag är just en varulv”, sa Remus sorgset. ”Det är så världen är, Harry. Folk vill inte ha med varulvar att göra.”

”Men mrs Figg är ju inte sån och inte heller Hagrid eller Dumbledore eller …”

”De flesta är såna, Harry, men inte våra vänner. Det gäller att välja sina vänner rätt”, sa Sirius.

”Sirius har så rätt så”, sa Remus. ”Jag har välsignats med så många bra vänner att jag ibland kan knappt tro det själv, men jag är tacksam för var och en av dem.”

”Vi har verkligen bra vänner”, log Sirius. ”Och jag är säker på att mrs Figg gärna fortsätter sälja äggen åt dig, precis som hon gjort det här året. Handlarna är ju redan vana vid att köpa från henne nu.”

Remus nickade tankfullt. ”Du har säkert rätt i det. Jag får ge henne en peng för att hon agerar mellanhand åt mig, men jag tror inte hon tar mycket för den tjänsten.”

”Det tror inte jag heller.”

”Så farbror Remus måste hädanefter hålla sig undan från alla, eller”, sa Harry förbittrat.

”Nej, inte riktigt. Jag behöver nog bara ligga lågt för en tid framöver, men de flesta vet ju inte hur jag ser ut. Det är bara folk på Hogwarts som känner mig.”

”Men alla kommer ju att skriva hem till sina föräldrar om dig nu”, sa Harry ängsligt.

”Sant, men föräldrarna vet inte vem jag är, så de kan inte känna igen mig om jag är ute på stan.”

Harry drog en lättnadens suck. ”Det tänkte jag inte på.”

”Du kan sluta oroa dig för Remus, Harry. Vi klarar det här tillsammans precis som vi alltid gjort”, sa Sirius lugnande.

”Visst”, sa Harry lättad.

Han böjde sig för att låsa Remus resväska och Sirius bytte allvarliga blickar med Remus. De visste båda att det inte alls var så enkelt som de försökte få Harry att tro. Remus skulle vara stämplad för livet efter det här och ministeriet skulle få höra vad han var. Hans hemlighet var ute och han skulle bli en utböling i trollkarlsvärlden hädanefter. Han kunde visserligen röra sig anonymt i Diagongränden och på andra ställen där det fanns mycket folk i rörelse, men han skulle inte bli välkommen i finare salonger längre. Hans vänner var det enda umgänget han kunde hädanefter ha. Men det var en sak som Harry inte behövde veta så noga om i trettonårsåldern. 

”Då tror jag att jag tar Remus hem då”, sa Sirius.

”Visst”, sa Harry med sorgsen blick. ”Vi kommer alla sakna dig som vår lärare, farbror Remus. Alla i Gryffindor struntar i nyheten om vad du är och hade helst behållit dig ändå.”

Remus log varmt mot honom. Han trodde inte för ett ögonblick att alla i Gryffindor hade tagit hans verkliga natur med ro, men sa inte emot Harry. 

”Sköt om dig nu, grabben min, och vi ses när du kommer hem till sommarlovet.” Han grävde i sin ficka och drog fram ett gammalt pergament. ”Nu när jag inte är din lärare längre, så behöver jag inte känna mig skyldig om jag ger dig den här. Jag är säker på att du, Ron och Hermione kommer att finna många möjligheter att utnyttja den.” Han hade glimten i ögat när han sträckte fram det hopvikta pergamentet till honom. 

”Tack! Vad schysst!” sa Harry lyckligt.

Sirius skrattade åt hans min. ”Jag är säker på att din far kommer att heja på dig från himlen när han ser dig använda kartan som han själv ritat i sin ungdom, Harry.”

”Ja, James hade funnit det som ett roligt skämt”, flinade Remus.

Harry satte skrattande kartan i sin ficka. ”Det tror jag också.”

De sista veckorna av skolåret gick lugnt till hemma på Holnatt. Remus var lättad att få vara hemma och vilade upp sig efter det ansträngande året. Han hade en del prov ännu att rätta och behövde skriva utvärderingar för elever i högre klasser, men annars var han klar med arbetet. Han hade lovat skicka de sista resultaten till Dumbledore när han blev klar med allt och hade redan fått sin lön för det i förväg. 

Sirius hämtade hans höns hem åt honom och satte upp gården så att Vingfåle inte kunde jaga hönsen eller ens försöka äta upp någon av dem. Hippogriffen hade hunnit vänja sig vid livet i Holnatt och trivdes väl med både Sirius och Remus. Den blev dock eld och lågor när Hagrid kom på besök helgen innan Harry förväntades hem. Han hade hört från Dumbledore om vad som hänt och åkte till Holnatt för att hämta tillbaka resevagnen därifrån. Han var översvallande i sin glädje och tacksamhet över Sirius för att denne räddat Vingfåle åt honom. 

”Ja vet inte va ja hade gjort om han gått och dött på de dära vidriga sättet”, svamlade han med gråten i halsen och kramade sedan Sirius så hårt att han trodde att hans revben skulle knäckas.

Harry skrev i sitt sista brev hem att alla i hans klass saknade Remus som lärare. 

Vi har slagit vad om vem vi ska få som nästa lärare i försvar mot svartkonster med killarna från min sovsal. Dean Thomas tror att det är en vampyr, medan Seamus Finnigan säger att det är någon idiot igen som inte kan något. Neville säger att det är säkert du, farbror Sirius, och Ron har gissat på Nevilles farmor. Det var bara på skoj, men det var skitkul ändå. 

Jag kunde inte komma på något lustigt och gissade på Monsterögat Moody. Han var den enda jag kom att tänka på och jag är säker på att jag har fel i det, men behövde ju säga något för att få vara med i vadslagningen. Fast det vore skithäftigt om vi fick någon som Moody som verkligen vet vad han talar om … 

Snape är värre än någonsin. Det är tur att skolåret är nästan slut och jag slipper hans lektioner snart. Jag är säker på att han kuggar mig då jag fick noll poäng i provet, men jag bryr mig inte om jag måste sluta studera trolldryckskonst. Jag avskyr hans lektioner ändå. Han går och ler skadeglatt mot mig varenda gång han ser mig, fullt medveten om att jag plågas av det han gjorde mot farbror Remus. Vad jag hatar honom! 

Det enda som tröstar mig är att vi vann i både quidditch och i elevhemsmästerskapet. Det blir tredje året i rad för Gryffindor att vinna det och jag är säker på att Snape surar över det. Det gör Malfoy också. Han är skitsur för att Vingfåle försvann och går och svär över det, säker på att Hagrid gömt honom någonstans. Jag har inte känt mig så skadeglad sedan hans pappa sparkades från skolstyrelsen förra året. Det var en av mina bästa stunder i livet, kan jag lova.

Jag ser framemot att komma hem snart för sommarlovet och slippa skolan för ett par månader. Hälsa farbror Remus så gott från mig! Vi syns om några dagar.

Kram Harry

Sirius skrattade gott när han läste brevet och satte sig sedan för att skriva ett svarsbrev. 

Käre Harry!

Du kan glömma att du kuggas i trolldryckskonst. Jag har redan talat med Dumbledore om det och han låter inte Snape kugga dig. Du får inte heller hoppa av trolldryckskonsten. Det är ett oerhört viktigt skolämne, som du säkert är medveten om redan. Hur skulle Remus klara sig om jag inte gjorde alla de drycker till honom varje månad som han behöver kring fullmåne? Det finns många situationer i livet där man behöver konsten att skapa rätt sorts trolldrycker och jag vill att du lär dig åtminstone grunderna i ämnet. 

Vi längtar också att få hem dig till sommarlovet. I år kan vi inte åka bort med tanke på vårt nya husdjur, men världsmästerskapen i quidditch ska hållas i England i sommar och jag ska skaffa biljetter åt oss dit. Fråga gärna om Hermione vill följa med dit. Jag ska prata med Rons föräldrar och se om de också ska dit, annars tar vi Ron med oss. 

Den där idén om att ha Moody som lärare åt er hade inte varit tokig. Jag får föreslå det till Dumbledore, fast jag är inte säker på att Moody går med på saken. Han har blivit lite paranoid på sista tiden och är inte riktig samme man längre sedan han gick i pension. 

Grattis till vinsten i elevhemsmästerskapet! Både jag och Remus glädjer oss över det här hemma och speciellt när vi vet hur sur Snivellus blir av det. Vi har det bra här, så du behöver inte oroa dig för oss. 

Jag kommer ensam för att hämta dig från stationen. Det är bäst om Remus inte syns där just nu. Vi ses snart!

Kram Sirius

När Sirius var på väg att skicka sitt brev hittade han sin uggla Pongo sjuk i uggleboet. Den verkade ha magkrämpor och han behövde ta den med sig till en djurbotare för vård. Efter att ha tillbringat halva dagen där återkom han hem med två ugglor: den ännu sjuka Pongo, som han tog in i huset för att fortsätta vårda honom, samt en liten grå uggla han köpt av en impuls på hemvägen. 

”Vad ska du med den där lilla rackarn till?” sa Remus förvånat. ”Pongo är väl inte dödssjuk heller och du kan alltid låna Kicki av mig om du behöver.”

”Det fattar jag väl, men jag kom på att jag är skyldig Ron ett husdjur. Jag vågade inte köpa en stor uggla åt honom då jag inte är säker på vad Molly och Arthur säger, men den här lilla kostar inte mycket i uppehälle.”

Remus skrockade. ”Den där pyttelilla varelsen kostar väl knappt en tiondel av vad Slingersvans kostade åt Weasleys att mata.”

”Så sant så”, flinade Sirius. Ugglan i hans hand var så liten att den fick plats i hans näve och hoade glatt åt honom, ivrig att få vara till lags. 

”Hur i all sin dar ska du skicka nåt med en så liten uggla, Sirius?” 

”Det är en ivrig liten rackare och jag är säker på att den klarar att leverera mitt brev till Harry. Jag måste bara skriva några rader till där för att förklara om ugglan.”

Han slog sig ner vid sekretären i vardagsrummet och öppnade brevet han skrivit förut. Efter att ha doppat fjäderpennan i bläcket skrev han en post scriptum som löd: 

Pongo är sjuk, så jag skickar dig brevet med den här lilla ugglan. Om Ron har lust kan han få behålla den. Det är ju mitt fel att han inte har någon råtta längre. 

Han slöt brevet noggrant och band det sedan fast i den lilla ugglans fot. 

”Du får leverera brevet till Harry Potter på Hogwarts”, sa han till ugglan.

Den hoade lyckligt och gjorde en piruett i luften innan den flög ut genom det öppna fönstret. Remus såg roat efter den. 

”Det är i alla fall inget fel på entusiasmen på den där lilla krabaten.”

”Jag vet. Det var därför jag fick impulsen att köpa honom”, sa Sirius med skratt i ögonen. 

När Sirius stod på perrong nio och trekvart några dagar senare kände han sig lycklig. Det var gott att få Harry hem äntligen. Han hade sett noga omkring sig på perrongen för att säkerställa att inga råttor syntes i närheten. Moody var med honom, men höll sig undanskymd precis som vanligt. Han kände sig trygg med tanken att ha honom i närheten med hans magiska öga. Inget undvek det ögat. 

Kvällen var på gång när Hogwartsexpressen syntes köra in mot stationen. Det var en vacker sommarkväll och Sirius log belåtet. Det var alltid en varm känsla som fyllde honom när han såg det gamla tåget. Hur han hade älskat det redan i sina tonår! Det hade varit räddningen för honom varje skolår när han fick ta sig hemifrån med hjälp av det och slippa sina hårda föräldrar. 

Harry syntes vinkande åt honom i fönstret och han vinkade glatt tillbaka. Sedan stannade tåget på perrongen, dörrarna till alla vagnarna öppnades och eleverna började strömma ut från dem. Sirius gick fram till vagnen där han sett Harry och tog emot hans koffert när han kom fram till dörren. 

”Hej, farbror Sirius!”

”Hallå, Harry! Så gott att se dig! Och er två också, Ron och Hermione!”

De tre ungdomarna kom alla tillsammans ut ur tåget bärande på sina djurburar. Ron hade lagt den lilla ugglan i Scabbers gamla bur för att få hem den på ett säkert sätt. Den skuttade runt i buren kvittrande av glädje över tumultet omkring dem. 

”Jag ser att du behöll ugglan, Ron”, sa Sirius.

”Javisst. Tack för den”, sa han med ett brett leende.

”Ron kollade för säkerhets skull att det verkligen var en uggla innan han accepterade den”, berättade Harry muntert.

”Hur menar du?” sa Sirius förvirrat.

”Han lät Krumben nosa på ugglan”, förklarade Hermione med ett flin.

”Japp. Hädanefter tänker jag aldrig ha ett husdjur som Krumben inte godkänner”, sa Ron bestämt. ”Han är bäst på att veta vem man ska lita på.”

”Där här du så rätt i så”, skockade Sirius.

Han hjälpte dem att lasta sina koffertar på kärrorna, och de tog sig fram till kön som var på väg ut ur perrongen.

”Jag fick förresten godkänt i trolldryckskonst, precis som du sa, farbror Sirius”, upplyste Harry honom.

”Jag tänkte väl det”, log han.

”Fast Snape såg inte så glad ut när han såg mig få mina resultat.”

Sirius föll i skratt och fick honom också att skratta. 

”Du anar förresten aldrig vad Hermione har hållit hemligt från oss hela skolåret.”

”Vadå?”

”Hon har gått med en tidvändare hela året för att komma i tid till alla sina lektioner”, sa Ron. ”Och hon berättade inget om det för oss!” Han kastade en sur blick mot Hermione, tydligen ännu stött över hemligheten. 

”Fast det var väl inget Hermione fick berätta för nån”, anmärkte Sirius.

”Va? Har du vetat om det?” sa Harry vantroget.

”Självklart har jag vetat om det. Remus berättade om det för mig redan i höstas. Alla lärare visste om det.”

”Och du behöll det från mig!” sa Harry stött.

”Ja, det gjorde jag. Det är inte min sak att gå och skvallra om andras hemligheter till dig, Harry.”

Harry himlade med ögonen, men Sirius struntade i honom. 

”Varför har du avslöjat det för Harry och Ron nu då, Hermione? McGonagall blir nog inte så glad om hon hör om det.”

”Det gör inget. Jag har inte kvar tidvändaren längre”, sa Hermione glatt. ”Jag hoppade ju av spådomskonsten redan i påskas och har även lagt av med mugglarstudier nu. Jag fick trehundratjugo procent på examensprovet och har inte riktigt behov för det ämnet när jag är mugglarfödd.”

”Det har du så rätt i”, skrockade Sirius.

”Det betyder att jag klarar av ett normalt schema nästa år och slipper tidvändaren. Den höll på att driva mig till vansinne ändå.”

”Det låter ju bra. Jag hörde från Remus att du verkade lite överansträngd mot slutet av året.”

”Det var jag också, så jag är oerhörd lättad att få slippa den.”

”Är det sant förresten att du ska ta oss till världsmästerskapen i quidditch om min pappa inte gör det?” inflikade Ron, som inte orkade diskutera ämnet tidvändare mer.

”Det är klart jag gör”, lovade Sirius.

”Jag följer gärna med”, sa Hermione. ”Det låter väldigt spännande!”

”Det gör jag med”, sa Ron snabbt. ”Fast jag är säker på att pappa vill skaffa biljetter åt oss alla ändå. Mamma vill nog inte gå, men pappa vill säkert nu när finalen är i England.”

”Det gissar jag också”, sa Sirius. ”Jag ska skriva till din pappa om det, så kan vi nog alla gå dit tillsammans.”

”Det låter strålande!” sa Harry lyckligt och följde honom sedan ut genom spärren för att ta sig till mugglarstationen utanför. 

Chapter Text

Del 2

Den magiska trekampen

Juli 1994

Det var regn i luften i Suffolk när Harry stod ute på gården matande Remus magiska höns, som flockades kring honom. De var alla ståtliga och respektingivande och klarade sig väl i en kamp mot vanliga rävar; det var magiska odjur man fick beskydda dem från. Sirius hade fått förstärka skyddet över dem nu när Vingfåle var tjudrad fast i en lång hundlina över gården. Linan gav den utrymme att röra sig ganska fritt mellan huset och den stora lagården där den hade sin spilta. Hönsgården låg längst bort i lagårdens andra ände och var avskilt så att hippogriffen inte kunde komma åt hönsen. Annars hade den gärna ätit upp en oförsiktig kyckling som vandrade för långt från resten av flocken. 

Nu stod den otåligt skrapande på marken och gnäggade i ett försök att få Harrys uppmärksamhet. 

”Ja, ja … Jag kommer till dig också, Vingfåle. Du ska få din frukost direkt när jag matat hönsen”, lovade Harry.

Vingfåle flaxade med sina långa vingar som svar, men försökte inte ta sig upp i luften. Den hade vant sig redan hösten innan att tillbringa sina dagar bunden och oförmögen att flyga, och även om den ibland längtade efter frihet, trivdes den på den stillsamma gården. Den hade respekt för både Harry och Sirius men gillade Remus bäst, precis som alla andra djur. Som varulv utsöndrade han en sorts feromoner som vanligt folk inte hade och som gjorde de flesta djuren förtjusta i honom vid första ögonkastet. 

”Jag kommer, jag kommer. Håll dig i skinnet”, sa Harry när han stunden senare närmade sig Vingfåle för att ge honom ett par döda illrar till frukost. ”Här”, sa han och kastade illrarna till marken framför hippogriffen.

Vingfåle gnäggade förtjust och böjde sitt huvud för att slita köttet ur illrarna. 

”Smaklig måltid!” flinade Harry.

Han lämnade djuren att äta och gick in i huset där Sirius och Remus stod diskande i köket. Fast det var mer så att diskborsten diskade disken själv, medan Remus dirigerade disken med hjälp av sin trollstav och Sirius förtrollade kökshandduken att torka all disk. 

”Jag är klar ute”, sa Harry när han kom till köket. ”När ska vi åka iväg?”

”Inte än. Festen börjar först om två timmar, så du har tid att lata dig en stund”, sa Sirius.

”Jag vill inte lata mig. Kan inte vi använda tiden till att träna förvandlingskonst istället?”

Sirius skrockade. ”Du är då den tokigaste tonåringen jag mött, Harry. Du har sommarlov och insisterar på att få träna trolldom.”

Harry himlade med ögonen. ”Börja inte, när det var din egen idé att lära mig om avancerad förvandlingskonst så att jag kan bli en animagus som du.”

Både Sirius och Remus skrattade. 

”Han börjar låta mer och mer som sin far”, sa Remus roat.

”Jag är faktiskt min fars son”, sa Harry näsvist.

”Det är du sannerligen”, flinade Sirius.

”Och din gudson, Sirius. Han är ibland alldeles för lik dig”, tillade Remus.

”Vad tror du att han ska vara när jag är hans förmyndare?”

”Farbror Sirius har så rätt så”, sa Harry med ett leende. ”Jag tänker bli exakt som han när jag blir stor.”

”En latmask som spekulerar på börsen?” sa Remus med glimten i ögat.

Sirius fnös. ”Det är faktiskt mina spekulationer på börsen som ger mat på vår bord.”

”Gör det inte alls. Det är din morbrors och mammas guld som gör det.”

”Det är ingen idé att du bråkar med farbror Remus om din förmögenhet, farbror Sirius”, sa Harry flinande. ”Han vet exakt varifrån dina pengar kommer.”

Sirius skrattade gott. ”Nå, ska vi glömma mitt guld och min lathet och gå ut för att träna nåt vettigt? Vad sägs om du ska försöka byta dina kläder med hjälp av skiftningsförtrollningen?”

Harry stönade. ”Men det är ju så tråkigt! Varför kan jag inte få träna på att förvandla stenar till kycklingar istället?”

”Det gjorde du i förrgår och du kan det redan. Du behöver bli kunnig i alla former av förvandlingar innan du ens närmar dig den skicklighet som krävs för att bli animagus.”

”Ja, ja”, sa Harry uppgivet. ”Jag går och tar fram mina festkläder då och försöker byta dem på mig med hjälp av min trollstav.”

”Duktig pojke”, sa Sirius belåtet. ”Jag följer dig upp och tar fram mina kläder också. Då är vi klara med det och kan träna ute tills vi ska åka iväg.”

”Låter perfekt!”

Sirius följde Harry upp och tog fram en blå festklädnad som var tunn nog så här på sommaren. Hans kusinbarn, Nymphadora Tonks, hade tagit sin examen från Aurorprogrammet och de skulle åka på hennes examensfest den dagen. Hon var överlycklig för att hon klarat av den tuffa utbildningen och hade redan fått ett datum på när hon skulle börja jobba på Trolldomsministeriet. Aurorerna var elitstyrkan på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning, och det var en stor bedrift att bli en auror. Bara kraven att komma in på utbildningen var höga och än mer krävdes det för att klara av den och lyckas utexamineras, vilket Tonks nu gjort till sina föräldrars stora stolthet. 

Sirius var själv stolt över det. Dora Tonks var enda barnet till hans älsklingskusin Andromeda (eller kusin Andy som han kallade henne). Han hade en varm kontakt med hela familjen Tonks och hade sett framemot examensfesten i flera dagar redan. 

Efter att ha hängt fram sin festklädnad gick han ut där Harry redan väntade på honom. 

”Då så … kommer du ihåg vad jag lärde dig om skiftningsförtrollningen?”

”Självklart. Jag är inte född igår”, sa Harry avmätt.

Han drog fram sin trollstav och började träna med den för att försöka byta sina shorts och T-shirten mot den festklädnad som han var menad att ta på sig. Det var inte så lätt som det lät. Han hade endast gått tre år på Hogwarts och var ännu inte någon mästare på förvandlingskonst. Hans bästa ämne i skolan var försvar mot svartkonster, men han var numera bestämd i att bli tillräckligt duktig även i förvandlingskonst så att han kunde bli en animagus. 

Han hade alltid tyckt att det var häftigt hur Sirius kunde förvandla sig till en stor skotsk hjorthund och önskat att han kunde bli det också. De hade en tavla i vardagsrummet där en kronhjort flankerade en enorm varg tillsammans med en stor svart hund, men endast de invigda visste att bilden föreställde hans pappa James i sin animagusform, Tagghorn, Remus som varulven Måntand och Sirius som hunden Tramptass. Hans önskan hade de gångna veckorna bytts ut till en ny beslutsamhet efter allt som hänt på Hogwarts. Bara minnet av Tramptass förtvivlade kamp mot Måntand i Förbjudna skogen fick honom att rysa av obehag och han hade bestämt sig för att bli en kronhjort som sin pappa för att kunna hjälpa Sirius i framtiden, ifall det som inte fick hända skulle hända igen. 

Då Sirius inte hade några skrupler med att träna Harry i försvar mot svartkonster när de var hemma, hade han inte heller problem med att träna honom i förvandlingskonst och handleda honom i hans iver att bli en animagus, hur olagligt det än var. Ingen kunde veta vad de gjorde på Holnatt när fideliusförtrollningen gjorde att allt inom gården var dold, även magin som utfördes där, och Harry kunde därmed utöva trolldom utan restriktioner, fastän han var minderårig.

Den förmiddagen hade de tränat i en timme bakom huset (utan att Harry ännu lyckats med skiftningsförtrollningen) när de hörde varningsanordningen ljuda på vägen utanför. Den talade om när någon av deras vänner som kände till husets hemlighet transfererat sig dit.

”Vem kan det vara?” sa Sirius förbryllat. Alla visste ju att de skulle på Tonks fest den dagen. 

Han rundade huset och såg Vingfåle stirra stelt på gästen, som stannat i vägslutet för att buga för den. Sirius log när han märkte att gästen var Stella, som darrade lätt av rädsla inför det ståtliga djuret. Hon var inte förtjust i stora djur och speciellt inte farliga sådana, såsom hippogriffer. 

Vingfåle såg utvärderande på henne en stund, men böjde sedan på sina framknän och bugade tillbaka. Stella andades ut av lättnad och försökte skynda förbi hippogriffen. Det gick inte som hon tänkt, då Vingfåle steg fram till henne i hopp om att bli klappad och hon hoppade skrämt undan. 

”Du måste klappa honom nån gång, Stella! Han bits inte efter att han bugat till dig”, ropade Sirius.

”Lätt för dig att säga när du inte är rädd för honom”, sa Stella ironiskt. ”Jag har aldrig i mitt liv mött en värre vakthund!”

”Akta dig för att tala på det där sättet om Vingfåle”, varnade Sirius. ”Minns du inte vad jag sa om hans stolthet? Det är bäst att aldrig förolämpa en hippogriff!”

Stella backade även längre ifrån Vingfåle, som nu stirrade misstänksamt på henne. 

”Hon menade att du är respektingivande, Vingfåle”, sa Sirius skyndande sig fram till honom för att hålla honom lugn. ”Hon förolämpade dig inte alls utan sa att du är bättre än alla vakthundar tillsammans.”

Vingfåle vände sig mot honom och verkade acceptera förklaringen. Den knuffade till honom i axeln och han började skrattande klia den bakom örat. 

”Det är det här du ville, eller hur”, sa han lojt.

Vingfåle slöt njutningsfullt ögonen. Den älskade att bli kliad bakom örat. 

”Det är bäst att du skyndar dig hit till verandan nu, Stella”, insköt Harry som följt spektaklet därifrån.

”Bra idé”, sa Stella och sprang snabbt fram till honom. Hon andades ut när hon var i trygghet på verandan och log sedan mot Harry. ”Hur är det, Harry?”

”Det är bara bra. Själv?”

”Jo då. Jag kommer bara med lite nyheter åt er.”

”Jaså”, sa Sirius och lämnade Vingfåle på gården trots dess protester. Den ville fortsätta bli kliad bakom örat och tog tag i hans ärm för att stoppa honom. 

”Släpp mig, Vingfåle. Vi har gäster”, sa Sirius strängt.

Vingfåle gnäggade ogillande, men släppte honom ändå och lät honom gå in.

”Hej, Stella”, sa Remus förvånat när de steg in i vardagsrummet där han suttit för att läsa tidningen.

”Hej, Remus! Hoppas du mår bra?”

”Det är inget fel på mig en dag som denna.”

Stella såg begrundande på honom, men slog sig sedan ner i soffan. Hon hade sitt bruna hår i en slarvig hästsvans och hade klätt sig i en ledig trollkarlsklädnad i himmelsblått, som dolde hennes knubbighet. 

”Vill du ha nåt?” sa Sirius.

”Lite vatten räcker. Jag blev nog lite torr i munnen därute …”

”När ska du sluta vara rädd för stackars Vingfåle?” sa Remus. ”Han bits ju inte så länge du bugat ordentligt för honom.”

”Lätt för dig att säga när du inte är rädd för stora djur”, svarade Stella avmätt. ”Jag önskar att ni kunde flytta hans lina lite längre bort så att man kunde komma oskadd in till huset.”

Sirius gav henne en road blick. ”Jag får väl tänka på saken då”, sa han räckande henne ett glas med vatten.

”Antingen det eller så släpper du på transferensskyddet från vägen in hit.”

”Det kan jag tyvärr inte göra. Du vet att det är ett extra lager av säkerhet för oss.”

Stella suckade. ”Jag vet. Det var ett dumt förslag.”

”Jag tror att Stella kan ta sig oskadd in hit om vi flyttar linans andra ände till äppelträdet, Sirius”, anmärkte Remus.

”Det kunde nog funka”, sa Sirius fundersamt.

Äppelträdet stod inne på gården och skulle hindra Vingfåle att gå för nära anländande gäster ifall linan var fäst i det. För tillfället var den bunden i ett tall i början av den lilla skogen som omgärdade gården och gjorde att Vingfåle kunde röra sig fritt över hela den främre gården.

”Jag vore tacksam om ni gjorde det”, sa Stella lättad.

Hon hade fått en smärre chock några veckor tidigare, när hon kommit på besök och hittat Vingfåle tjudrad på gården. Sirius hade ju inte berättat för någon i förväg om sina planer med hippogriffen.

”Harry, ska inte du gå och byta om till dina festkläder nu?” påpekade Remus. ”Vi ska ju åka iväg snart.”

”Men jag vill höra vad Stella kom hit för att berätta”, sa Harry envist. 

Han hade slagit sig ner i fåtöljen mittemot soffan och såg nyfiket på Stella, medveten om att hon hade en anledning för sitt besök den dagen. Hon hade ju besökt dem bara två kvällar innan och visste mycket väl att de var bortbjudna den dagen. 

Stella skrockade. ”Det är faktiskt viktigare att du hinner till din kusins fest i tid än hör mina nyheter, Harry.”

”Dora är inte min kusin. Hon är farbror Sirius kusin. Jag har en mugglare till kusin och enligt farbror Sirius är han ingen man ska göra bekantskap med.”

”Sluta larva dig, Harry, och gå och byt om”, sa Sirius strängt.

Harry reste sig med en djup suck och klampade upp till övervåningen så sakta och så högljutt att det var tydligt att han var missnöjd. 

”Man hör att han är nästan fjorton år gammal”, flinade Stella.

”Japp. Han har börjat visa lite tonårsfasoner sista tiden”, sa Sirius.

”Vad ville du prata om då?” sa Remus. ”Jag tror inte Harry är uppe länge, så det gäller att passa på …”

Leendet på Stellas ansikte slocknade och hon sänkte sin röst. ”Jag hörde ett oroande rykte från Hattie igår och jag ville helst berätta om det för er så snabbt som möjligt.”

”Vadå för rykte?”

Stella vände sig mot Remus och såg beklagande på honom. ”Det sägs att du är en varulv, Remus. Hattie hade hört det från en som hon känner på Trolldomsministeriet. Du ska tydligen ha fått sparken från Hogwarts nu i juni efter att det avslöjats vad du är.”

Remus gjorde en grimas. ”Vad trevligt att höra hur ryktet sprider sig.”

”Och verkar växa och allt”, tillade Sirius avmätt.

Stella rynkade pannan. ”Menar ni att ni visste om ryktet?”

”Självklart visste vi om det! Severus Snape såg till att sprida det på Hogwarts för att hämnas på oss alla”, sa Sirius mörkt. ”Han hatar ju oss, som jag nämnt till dig förut, och tog chansen nu när han kunde.”

”Fast det var inte konstigt när jag glömde mig på det sättet”, sa Remus vemodigt. ”Det var mitt fel alltihopa ändå.”

”Var det inte alls! Det var Slingersvans fel och inte ditt!” fräste Sirius.

”Vad är det ni pratar om?” sa Stella oförstående.

”Hemligheter, Stella … hemska hemligheter …”

”Var inte en sån dramaqueen, Sirius!” sa Remus avmätt. ”Det är nog dags att inviga Stella in i våra största hemligheter nu då. Alla andra i landet vet ju om det redan så …”

”Vad menar ni?”

”Bara att ryktet är sant. Jag är en varulv och har varit det nästan hela livet”, sa Remus lugnt. ”Dumbledore visste om det redan när jag gick skolan som tonåring och anställde mig förra hösten med full vetskap om allting. Jag fick inte alls sparken utan var menad att jobba bara ett år som lärare.”

Stella tappade färgen på sitt ansikte. ”D-du … d-du är en riktig v-varulv …”

”Ja, det är han. Vi har en varulvskoja och allt till honom”, sa Sirius med ett snett flin. ”Jag brukar ta hand om honom kring fullmåne själv.”

”M-men varulvar är ju livsfarliga …!” Stella var vit av chocken och såg närmast idiotisk ut när hon gapade med munnen och flackade med sin panikslagna blick mellan Remus och Sirius. 

I samma stund sprang Harry ner färdigklädd i sin festklädnad. ”Var var det jag inte fick höra nu då?” sa han stannande vid tröskeln till rummet.

”Bara att Stella fått höra ryktet om Remus nu då”, sa Sirius.

”Jaså, var det bara det”, sa Harry besviket. Han slog sig ner i fåtöljen och märkte Stellas bestörtning. ”Du ser ut som om du sett spöket från Spökande stugan, Stella.”

”Det är ju precis det hon gjort”, sa Sirius retsamt.

Remus fnös. ”Ni är båda två idioter! Stackars Stella är jättechockad och ni bara retas med henne.”

Sirius satte sig skrockande bredvid Stella och tog hennes hand i sin. ”Det är ingen idé att se så skräckslagen ut, Stella. Jag har vetat om att Remus är en varulv sen vi gick skolan tillsammans och det är inget livsfarligt med honom alls.”

”Nej, det är det inte … så länge han dricker ulvatandsdrycken i tid”, sa Harry menande.

”Påminn mig inte om det, är du snäll, Harry”, sa Remus surt.

Stella såg förstummat på Harry. ”Så Harry vet också om det.”

”Det är klart han vet om det. Han har ju vuxit upp med Remus i huset.”

”Men hur kunde du …? Det låter ju jättefarligt att utsätta Harry för en varulv på det sättet”, sa Stella förskräckt.

”Det är väl inget farligt med farbror Remus”, sa Harry lugnt. ”Farbror Sirius är etter värre än honom.”

”Det är han sannerligen”, log Remus.

”Ja, det finns väl ingen snällare eller hövligare person i hela England som vår Remus”, sa Sirius bestämt. ”Vi har inget problem med hans varulvsförbannelse. Det är såna som Severus Snape som har problem för att de hatar varulvar och inte kan se Remus för vem han är på grund av det.”

Stella svalde ljudligt. ”Jag har aldrig ens träffat en varulv förut.”

”Har du visst. Du känner ju farbror Remus”, påminde Harry flinande.

”Retas inte, Harry. Det är ohyfsat i såna här situationer”, sa Remus förmanande.

”Förlåt. Jag menade inte …”

”Menade du visst, men du är förlåten”, sa Sirius med ett snett flin.

Stella vände sig återigen mot Remus, men hade hunnit lugna ner sig en aning. ”Var du verkligen en varulv redan på Hogwarts?”

”Jadå. Jag har varit det sen jag var en liten pojke och professor Dumbledore ville ge mig chansen att få växa upp som alla andra pojkar. Han har aldrig varit rädd för varulvar och vet hur man beskyddar sig från oss, så han låste bara in mig varje fullmåne.”

Stella spärrade förstummat upp ögonen. ”Så du var en varulv när jag gick i skolan.”

”Det var han, men det går att handskas med varulvar bara man vet hur man gör”, sa Sirius lugnt.

”Och det gick ju så väl sist”, sa Remus bistert.

”Sist gick allting fel för att du glömt elixiret och vi var ute efter Slingersvans i Förbjudna skogen”, sa Sirius. ”Inget av det var ditt fel, Remus. Jag har ju sagt det till dig tusen gånger redan.”

”Jag vet inte vad du pratar om, Sirius. Jag vet inte ens vem Slingersvans är”, anmärkte Stella blekt.

Sirius suckade. ”Det var nu i juni när jag var till Hogwarts för att hämta Vingfåle hit. Det var ju Harrys idé att rädda honom, som jag nog nämnt till dig.”

”Jo, du har berättat allt om Vingfåle, men inget om nån som heter Slingersvans.”

”Förut, när vi gick i skolan, fanns det en råtta som brukade antingen sitta i huvudet på Tagghorn eller i nacken på Tramptass, när vi var ute i Förbjudna skogen med Måntand”, berättade Sirius. Han reste sig från soffan och gick fram till tavlan ovanför den öppna spisen för att visa vem som var vem på bilden och avslöjade att både han och Harrys pappa, James, blev animager när de gick på Hogwarts. 

”Det som fattas från den här bilden är råttan”, sa han bistert och berättade hela historien om Peter Pettigrew och hur den hade slutat med deras jakt på honom i Förbjudna skogen bara några veckor tidigare. 

”Det var efter den natten som Snape avslöjade för eleverna i skolan att Remus är en varulv och han fick åka hastigt hem.”

”Fast alla i min klass hade velat ha honom kvar”, tillade Harry. ”Han var ju bästa läraren vi haft och ingen brydde sig om att han är en varulv.”

”Kanske inte i Gryffindor, men folk i Slytherin hade aldrig stått ut med en varulv som lärare”, anmärkte Sirius.

”Inte många från andra elevhem heller”, sa Remus betryckt. ”Folk brukar vara rädda för varulvar.”

”Fast det är ju helt onödigt!” sa Harry häftigt. ”Du är ju inte farlig mer än en natt i månaden, farbror Remus!”

Stella skrockade torrt. ”Försöker du säga till mig att jag inte ska vara rädd för Remus nu plötsligt, Harry?”

”Självklart. Han är den samme nu som han var förut också.”

”Alla våra vänner vet om att han är en varulv”, tillade Sirius. ”Du var den enda som inte visste, eftersom vi känt dig en så kort tid, Stella.”

”Det innefattar Hagrid, Dumbledore, mrs Figg och dina kusiner, eller”, sa Stella frågande.

”Nja, inte alla mina kusiner. Bara familjen Tonks.”

”Det fattar jag väl. De är ju de enda kusinerna du umgås med.”

”Min pappa och Monsterögat Moody vet också”, inflikade Remus. ”Alla som vet om hemligheten om Holnatt vet om mig också.”

”Men alla vet inte om att jag är en oregistrerad animagus”, tillade Sirius. ”Det är bara Dumbledore, Moody och vi här inne som vet om det.”

”Och Ron och Hermione”, påminde Harry.

”Ja, de också. De vet alla våra hemligheter.”

”Varför är du oregistrerad?” sa Stella förvånat.

”För att det beskyddar Harry när folk inte vet att jag kan bli en hund.”

Stella drog på smilbanden. ”Självklart. Det låter vettigt.”

”Nå, vad tror du, Stella? Tänker du börja vara rädd för mig nu då?” sa Remus.

Hon suckade. ”Nej, det kan jag väl inte … Det låter ju dumt när du säger på det sättet.”

”Det är exakt vad det är”, sa Sirius.

”Vad ska jag säga till Hattie nu då?”

”Inget.”

Stella skrockade urskuldande. ”Förlåt. Du har rätt. Hon kan gå och sprida sina rykten, men jag behöver inte delta i det.”

”Remus sanna identitet är faktiskt inget av värde, Stella, inte som saker och ting nu är”, sa Sirius bistert. ”Slingersvans har nämligen flytt utomlands nu för att leta reda på lord Voldemort och det spås om honom att han kommer att hjälpa honom att återuppstå och bli mäktigare än nånsin.”

Stella tappade all färg från sitt ansikte. ”Är det sant?” fick hon ur sig i en hes viskning.

”Tyvärr”, sa Remus. ”Dumbledore tror på det och det gör vi också.”

”Vi är alla beredda på att han kan återkomma nu då”, tillade Harry mörkt. 

Chapter Text

Världsmästerskapen i quidditch spelades i England för första gången på trettio år den sommaren och i slutet av augusti hölls finalmatchen mellan Irland och Bulgarien. Sirius hade haft kontakt med Rons pappa, Arthur Weasley, i saken precis som han lovat och fått höra att han kunde få fram bättre biljetter genom sina förbindelser med Avdelningen för magiska spel och sporter. Han arbetade på Trolldomsministeriet som chef för Kansliet för missbruk av mugglarprodukter och kände mr Bagman, som hade ansvaret för mästerskapsspelen. 

Det gjorde att Sirius lät mr Weasley skaffa dem deras biljetter och kom överens om att åka med Harry till Kråkboet (där Weasleyfamiljen bodde) för slutet av sommarlovet. Mr Weasley lyckades över förväntan och fick biljetter till några av de bästa platserna, vilket Sirius aldrig hade kunnat fixa själv. 

Remus kunde omöjligen följa med dem, eftersom det var fullmåne natten innan finalen och han skulle vara för sjuk för att lämna hemmet för något. Sirius skötte om honom som vanligt dagarna innan det genom att laga honom alla de trolldryckerna han behövde och fixande all mat till honom, så att han kunde vila i sitt rum. Remus brukade bli svag och illamående redan flera dagar innan fullmåne och blev sjukare ju närmare tiden för fullmånen kom. Därmed blev resan till Kråkboet skjutet fram till sista stund, vilket var söndagen innan matchen. 

Dagen innan det väcktes Sirius tidigt på morgonen av en ängslig Harry, som kom inrusande till hans sovrum iklädd sin pyjamas och med håret stretande åt alla håll. 

”Farbror Sirius, farbror Sirius! Vakna!”

”Vad är det?” mumlade han trött.

”Det gör ont i mitt ärr på samma sätt som då när Voldemort var nära mig på Hogwarts mitt första år!”

Med ens försvann all sömn från Sirius ögon och han sprang upp från sängen. Greppande tag om sin trollstav skyndade han sig för att söka igenom huset och gården för att säkerställa att ingen kunnat ta sig in dit utan deras vetskap. Tanken var befängd; Voldemort kunde omöjligen hitta dem på den hemliga gården eller ens veta var Harry fanns, men han sökte ändå igenom allting och kollade även de magiska varningsanordningarna han lagt runt omkring gården. Inget fick lämnas åt chansen.

Efter att ha säkerställt att allt var intakt och att gården var öde och tom på alla andra än dess rättmätiga invånare återvände han in och hittade Harry i vardagsrummet väntande ängsligt på honom. 

”Hur känns ditt ärr nu då, Harry?”

”Det svider ännu, men inte så starkt som när jag vaknade från drömmen …”

Sirius rynkade pannan. Stoppande undan sin trollstav satte han sig i soffan med Harry. ”Vilken dröm pratar du om?”

Harry gjorde en grimas. ”Jag drömde om Voldemort. Han var med Slingersvans i nåt hus som jag inte kände igen. Det var nån annan där också, men jag minns det inte så noga.” Han ansträngde sig för att minnas, men detaljerna från drömmen höll på att försvinna från hans minne som om någon spolat bort dem med vatten. 

”Jag tror att de pratade om nån som de dödat … eller var det så att de dödade nån, jag är inte säker … Det enda jag minns är att de gjorde planer för att döda mig.”

Sirius blick mörknade och han lade sin arm beskyddande om Harrys axlar. ”Jag lovar att beskydda dig, Harry. Voldemort ska inte komma åt dig och inte heller den där förrädaren Slingersvans.”

Harry log svagt mot honom. ”Jag är inte rädd egentligen. Det var bara så otäckt när mitt ärr sved så starkt. Jag är inte van vid att det svider …”

Sirius såg på det blixtformade ärret i hans panna. Det såg ut som vanligt, men han kände ändå på det. ”Gör det ont när jag rör vid det?”

”Lite grann, men det börjar släppa nu.”

”Vad bra. I så fall var det inte för att Voldemort tagit sig hit. Han kan ju omöjligen göra det ändå, men allt var lugnt ute nyss när jag kollade …”

”Det är skönt att veta”, sa Harry tacksamt.

”Exakt. Men nu tror jag att jag fixar dig lite varm choklad och kanske lite pannkakor. Vad tror du? Det om nåt får dig att glömma alla otäcka drömmar om lord Voldemort.”

”Det gör det absolut”, sa Harry med ett svagt skrockande.

De gick tillsammans till köket och Sirius började fixa Harry hans frukost tänkande på den ovanliga väckningen. Det var åratal sedan som Harry sett mardrömmar om Voldemort. Det hade skett många gånger när han var liten, men vanligtvis hade han endast sett drömmar om explosioner av grönt ljus och hört sin mamma skrika i nöd. Drömmen den natten kunde mycket väl ha fötts av det trauma han var med om i juni och för att han visste att Slingersvans lämnat landet för att leta reda på Voldemort. 

Det var inte förvånande, men det konstiga var att ärret i hans panna gjorde ont. Det var ett väldigt ovanligt ärr som tillkommit den natten då Voldemort försökt döda Harry men förgjorts själv när den dödande förbannelsen slagit tillbaka på honom själv. Ärret var därmed förbannat och Sirius visste sedan förut att Voldemort fört över en del av sina egna krafter till Harry genom det. Ärret hade inte värkt förut — om man inte räknade den gången när Harry började på Hogwarts och stod öga mot öga med Voldemort igen. Varför det värkte den morgonen var ett mysterium, men Sirius beslöt sig för att skriva till Dumbledore och fråga honom om det för säkerhets skull. 

”Här ska du få, ponken min”, sa han med värme i rösten när han lastade Harrys tallrik full med pannkakor.

”Tack”, sa Harry på bättre humör.

Han kände sig trygg med Sirius och glömde snart bort allt om drömmen och sitt ärr när han åt av de goda pannkakorna och drack den varma chokladen. Sirius hade slagit sig ner vid bordet med honom och pratade om deras planer inför quidditchfinalen. 

”Det ska bli spännande att få se Irland spela mot Bulgarien”, sa Sirius. ”Jag är säker på att det blir ett rejält hårt spel.”

”Det tror jag också”, sa Harry leende. ”Det ska bli ofantligt kul att få se Viktor Krum spela, men Irland har sju superbra spelare och det kan hända mycket under matchen.”

De var båda väl insatta i mästerskapsspelen då de lyssnat på varje match från radion den sommaren. Sirius hade gärna tagit Harry på fler matcher än finalen om Harry inte varit så känd i trollkarlsvärlden som han var och om hotet med Slingersvans flykt inte funnits. Att fixa säkerheten kring Harry under en stor match var inte det lättaste, inte ens för Fenixorden som var van att vakta Harry närhelst han rörde sig ute i samhället. 

Därmed hade de hållit sig till radiosändningar och sportnyheter för att följa med i de spännande matcherna. Både Sirius och Harry älskade quidditch och följde även den vanliga quidditchligan som hölls varje år i landet. Sirius hade sedan sin ungdom hejat på Puddlemere United, som var ett lag från Dorset och som Harrys pappa, James, vuxit upp med att älska. Han hade smittat Sirius med sin kärlek till laget och Sirius hade smittat Harry. Remus hade å sin sida hejat på Tutshill Tornados sedan han var fem år gammal och brukade bråka med Sirius och Harry om vilket lag som var bäst. Båda lagen brukade klara sig hyfsat bra i ligan, men Puddlemere United hade fler vinster än Tutshill Tornados, vilket Sirius såg till att påminna Remus om varje gång frågan kom upp i tal.

Efter frukosten den morgonen satte sig Sirius vid sin sekretär för att skriva till Dumbledore, medan Harry gick för att sova lite till. Sirius berättade om Harrys mardröm och frågade vad det kunde betyda att ärret gjort ont. Han kände sig oroad och hoppades att Dumbledore kunde svara honom redan dagen därpå, men det kom inget brev till Holnatt. Sirius var disträ när han packade allt de behövde ha med sig för sin vistelse på Kråkboet väntande hela tiden på att få höra Fawkes röst i huset, men fenixen lös med sin frånvaro.

”Skulle inte jag ha med mig den där galaklädnaden du köpte till skolan, farbror Sirius?” sa Harry när Sirius stängt hans skolkoffert utan att packa med den.

Det hade stått i brevet från Hogwarts att Harry behövde ha med sig en galaklädnad till skolan det året och Sirius hade gått och skaffat en helt ny klädnad åt honom. Han hade festkläder sedan förut också, men höll på att växa ur dem och hade fått en ny grön sådan att ta till skolan. 

”Just det, jag höll ju på att glömma det …”

Sirius gick för hämta klädnaden från Harrys skåp och vek den försiktigt in i hans skolkoffert. Det var meningen att de skulle stanna på Kråkboet tills Harry återvände till skolan och han behövde ha allt med sig dit. 

”Har du allt nu då?” sa han med rynkad panna.

”Jag tror det. Jag gömde min tvåvägsspegel och Marodörkartan under alla mina kläder redan och osynlighetsmanteln har jag där på sängen så att jag kan ha den på mig under resan.”

”Bra”, sa Sirius lättad och tog hans koffert ut till den väntande motorcykeln.

”Jag har packat klart allt i hojen nu, även din Nimbus är på plats”, sa han när han återvände in. ”Om det fattas nåt, får jag komma och hämta det härifrån i värsta fall.”

”Det löser sig”, sa Harry. ”Har du fixat klart alla trolldrycker som farbror Remus behöver medan vi är borta?”

”Jo, de står i köket åt honom.”

Sirius gick för säkerhets skull för att dubbelkolla att han lagt allt i flaskor åt Remus på det sättet han lovat. Ulvatandsdrycken kokade ännu i hans kittel och han rörde i den. De kunde åka direkt när drycken blev klar. Det var den sista dosen för den kvällen och Sirius behövde få den klar åt Remus innan han lämnade Holnatt. Fullmånen var väntad till natten. 

Remus kom till köket medan han stod rörande i sin kittel. 

”Vill du ha nåt?” sa Sirius omsorgsfullt.

”Jag ska bara dricka lite”, svarade Remus trött. Han såg härjad ut, som vanligt var den tiden på månaden, och tog en flaska med pumpasaft från kylen. 

”Du har dina återställare där i hörnet åt dig för imorgon”, sa Sirius pekande på flaskorna som han fyllt med olika uppiggande trolldrycker.

”Du sa det redan i morse till mig.”

”Bra. Behöver du mer smärtstillande?”

”Nej. Jag har tillräckligt av det i mitt rum, så du kan slappna av. Jag har redan allt jag behöver.”

Sirius log mot honom. ”Då så … Glöm nu bara inte att dricka den här ikväll.”

”Jag lovar att jag aldrig nånsin kommer att glömma ulvatandsdrycken igen”, sa Remus med en grimas.

Sirius skrockade och hällde drycken in i en bägare. Det rök om den på det sättet det skulle och den var drickfärdig i några timmar framåt. Man kunde tyvärr inte laga för stora mängder åt gången, eftersom drycken förlorade sin effekt efter en tid. Ulvatandsdrycken var en knepig dryck att koka och inget som Remus själv klarade av. Han var inte duktig med trolldryckskonst på det sättet som Sirius. 

”Jag lämnar den här på bänken åt dig, Remus. Du måste dricka den senast klockan åtta för att den ska ha effekt.”

”Du behöver inte oroa dig. Jag lovar att dricka den”, sa Remus fränt.

Han mådde inte bra och orkade inte för stunden med Sirius pjoskande. Han hade varit värre än någonsin med det sedan händelserna i juni och hade skött om Remus som om han var ett barn och inte en fullvuxen trollkarl. 

Sirius såg lojt på hans missnöjda min. Han struntade i Remus dåliga humör och såg om sig en sista gång i köket. Allt var klart där för Remus så att han kunde ta hand om sig själv de följande dagarna. 

”Det är två sorters soppa åt dig i kylen så att du får i dig näring, och jag lagade också en full kastrull med gröt till dig.”

”Du har sagt det redan och har visat mig det också”, anmärkte Remus surt. ”Du kan bara åka med Harry nu och lämna mig ifred.”

”Visst. Var sån då”, skrockade Sirius. ”Vi åker väl nu då.”

”Äntligen!” sa Harry som väntat otåligt på honom vid dörren till köket.

”Ha det så trevligt hos Ron då, Harry”, sa Remus varmt till honom. ”Jag hoppas finalmatchen blir riktigt spännande.”

”Det hoppas jag med”, sa Harry belåtet. ”Och sköt om dig nu här hemma.”

”Jag lovar.”

Remus kramade om de båda och följde dem till dörren när de tog sig ut för att sätta sig i Sirius blåa Triumph Bonneville. Harry satte sig i sidovagnen som Sirius kastat en osynlig utvidgningsförtrollning över, så att hans skolkoffert fick plats där under hans fötter. Den gången hade Sirius även stuvat in sin egen resväska där, men det syntes inte utanpå. Motorcykeln såg alldeles normal ut — ingen hade kunnat ana att den var förtrollad på något sätt — och de lämnade gården körande på vägen precis som alla andra. Harry vinkade glatt till Remus tills huset försvann utom synhåll, men sedan drog han på sig sin osynlighetsmantel för att dölja sig från nyfikna blickar. 

Det var en säkerhetsrutin han fått använda sedan han var en liten pojke och han var van att vara osynlig när han åkte iväg med Sirius på motorcykeln. Sirius använde själv sin trollstav för att göra sig själv och motorcykeln osynliga och flög sedan upp i luften med den för att ta fågelvägen till Ottery St Catchpole, som låg i västlandet ungefär trettio mil från Holnatt. Det var redan eftermiddag när de åkte hemifrån och de räknade att anlända till Kråkboet lagom till middagen. 

När Sirius ett par timmar senare stannade sin motorcykel på gården utanför det höga, vingliga huset, som från början varit en enkel svinstia men som byggts på med en massa våningar för att inhysa alla i familjen Weasley under ett och samma tak, möttes han av mr Weasley själv. Han hade kommit ut ur huset iklädd en sliten trollkarlsklädnad och ett välkomnande leende på ansiktet. 

”Så trevligt att ni kom!” sa han skakande Sirius varmt i handen innan han hälsade på Harry.

Ron och tvillingarna Fred och George rusade i samma stund ut för hälsa på dem. 

”Vi har väntat på er!” sa Ron glatt, kramande om Harry.

”Ni ska få sova i vårt rum”, berättade Fred. ”Mamma tvingade oss att flytta in i Rons lilla rum så länge ni är hos oss.”

”Ja, så du får välja om du ska sova i min eller Freds säng, Harry”, sa George.

Harry skrockade. ”Det spelar väl inte mig nån roll, bara jag har en säng att sova i.”

”Jag hoppas det passar, Sirius. Vi har det trångt nu när även Bill och Charlie är hemma”, sa mr Weasley. ”De följer ju med oss till finalmatchen imorgon, så Molly tyckte att du kunde sova med Harry i tvillingarnas rum under er vistelse här.”

”Det går så bra så”, sa Sirius lugnt. ”Som Harry sa, så det räcker det bara vi har sängar att sova i.”

”Du anar inte hur trångt det är i mitt rum nu, Harry”, sa Ron, som verkade missnöjd över saken. ”Med Freds och Georges sängar har man knappast plats att vända sig i rummet, men Percy ska ändå få behålla sitt rum helt för sig själv, eftersom han måste få arbeta i fred.”

”Arbetar han hemifrån?” sa Sirius förvånat.

”Han fick jobb på Avdelningen för internationellt magisamarbete på ministeriet efter sin examen nu i sommar och ska under veckan skriva rapport om metalltjockleken på kokkittlar”, förklarade mr Weasley. ”Han gör det hemma för att kunna åka med oss på finalmatchen.”

”Varför i all sin dar måste han rapportera om tjockleken på kokkittlar för?” sa Harry förstummat.

Ron stönade. ”Fråga inte, Harry! Jag varnade ju dig redan i mitt brev om att inte prata om Percys jobb. Det är skitråkigt!”

Mr Weasley gav honom en skarp blick. ”Tala inte på det där sättet om din bror, Ron”, sa han innan han vände sig till Harry för att förklara. ”De försöker standardisera tjockleken på de importerade kittlarna, eftersom det varit en ökning av läckage den sista tiden. Alla kittlar håller inte riktigt måttet och Percy ska undersöka vilken tjocklek vi ska kräva på importgods här i Storbritannien.”

”Det låter onekligen intressant”, sa Sirius så sarkastiskt att Harry skrattade.

”Om du vill höra mer om ämnet, bör du nämna det till Percy under middagen, Harry”, insköt George med ett snett flin. ”Han kommer garanterat tråka ut dig med alla detaljer om hur många procent av kittlarna som är undermåliga och vilka faror det för med sig om vi accepterar alla sorters kittlar i landet.”

”Jag lovar att du kommer att få höra så mycket om det att du drömmer om läckande kittlar i natt”, tillade Fred skrockande.

Det fick Harry att skratta även mer, medan mr Weasley föreslog att de skulle ta sig in. 

”Jag kan hjälpa er att ta in era väskor”, erbjöd han hjälpsamt.

”Tack. Jag har stuvat allt in i sidovagnen”, sa Sirius.

Medan de lyfte ut Harrys skolkoffert och Sirius resväska från motorcykeln grävde Fred efter godis i sin ficka. 

”Här, Harry. Du måste smaka på det här.”

Han gav Harry en stor kola i färgrannt papper som Harry inte sett förut. Nyfiket stoppade han kolan i munnen utan att märka de ivriga minerna på Fred och Georges ansikten. Sirius hade precis förtrollat väskorna att flyta in av sig själva, när han hörde ett gurglande ljud från Harry. Han vände sig om och såg Harry hålla sig om halsen medan han höll på att kvävas av en tre decimeter lång, blåröd, slemmig sak som stack ut ur hans mun. Efter ett par sekunders förvirring gick det upp för Sirius att den långa tingesten var Harrys tunga, som höll på att svälla och växa ut ur hans mun.

”Fred och George, vad har ni gjort?” ropade mr Weasley förskräckt.

Sirius såg förstummat från mr Weasley till de fnittrande tvillingarna, som höll handen för sina munnar för att hindra skrattet. Även Ron hade börjat skratta, fast mer ohämmat, och Sirius förstod att tvillingarna spelat Harry ett spratt. 

”Det där verkar vara en glupskhetsbesvärjelse”, sa han.

”Det var kolan”, sa mr Weasley förbittrat. ”Det är Fred och George som gjort dem …”

Han drog fram sin trollstav och riktade den mot Harry för att fixa hans svällande tunga. Den hade hunnit växa så att den var en halv meter lång redan och Harry hade fallit på knäna hållande om den. Utan ett ord viftade mr Weasley med trollstaven och Harrys tunga började krympa igen. Den rullade snabbt tillbaka in i hans mun och krympte tills den var återigen i normal storlek. 

Harry flämtade starkt, kippande efter andan, och lutade sig framåt med händerna mot marken. Sirius skyndade sig fram till honom och knäböjde bredvid honom för att säkerställa att han mådde bra igen. 

”Kan du andas, son?”

”Ja, det är lugnt”, sa Harry som återhämtat sig.

”Hur kunde ni?” sa mr Weasley anklagande till tvillingarna. ”Harry är vår gäst och jag vill inte höra er göra spratt mot honom på det där sättet!”

”Men det var ju bara ett skämt, pappa”, sa Fred till sitt försvar. ”Harry tar inte åt sig … eller hur, Harry?”

Sirius hjälpte Harry tillbaka på fötter igen och han vände sig mot Fred. 

”Nej, det gör jag inte”, medgav han med ett lojt leende. ”Vad var det där för nåt?”

”En tungtänjarkola”, sa Fred glatt. ”George och jag har uppfunnit dem själva, och vi har letat hela sommaren efter nån att pröva dem på.”

”Det var strålande!” sa George lyckligt. ”Din tunga svällde även mer än vi hoppats på, Harry!”

”Det var verkligen minnesvärt”, instämde Ron skrattande.

Mr Weasley grymtade. ”Ni borde ha sagt till Harry i förväg vad ni utsätter honom för. Er mamma blir galen om hon får höra vad ni gjort.”

”Nå, det var väl inte så farligt. Harry var inte i nån fara direkt”, sa Sirius lugnt. ”Det var ju bara ett skämt.”

Fred och George strålade mot honom, tacksamma för att han inte blivit arg på dem. 

”Inte bara ett skämt, farbror Sirius. Det var ett strålande skämt!” sa Harry upprymt. ”Jag måste få några såna kolor med mig till Hogwarts. Jag vill absolut mata Malfoy med dem.”

Det fick Ron att skratta förtjust. ”Det vill jag också!”

”Du ska få kolor av oss, Harry, det lovar jag”, sa Fred. ”Du var den perfekta försökskaninen och kan få en hel bunt med tungtänjarkolor från oss.”

”Tack”, sa Harry förtjust.

”Det var ingen dålig uppfinning”, sa Sirius berömmande.

Fred och George log belåtet. 

”Vi har jobbat järnet för att få dem att funka som de ska och jag tror att de äntligen är klara”, sa George.

Han grävde i sin ficka och tog en näve kolor för att ge till Harry. Han gjorde det så slarvigt att han tappade flera till marken och fick böja sig för att plocka upp dem. I samma stund öppnades ytterdörren och mrs Weasley steg ut ur huset. Sirius och Harrys väskor hade bankat på dörren i flera minuter redan, eftersom Sirius hunnit förtrolla dem och skicka dem in och de hade inte kunnat komma igenom den stängda dörren. Det hade påkallat mrs Weasleys uppmärksamhet och hon steg nu ut för att se vad som pågick där. 

”Ska ni inte komma in i huset?” sa hon släppande in de förtrollade väskorna.

Hon hade sina ärmar upprullade och ett förkläde som skyddade hennes kläder då hon varit och lagat middag i köket. Hennes röda hår var uppsatt i en slarvig knyt i nacken, och hon hade rosiga kinder när hon log välkomnande mot dem. I samma stund märkte hon de färgglada kolorna som Fred och George skyndsamt plockade upp från marken och stelnade till. 

”Vad är det där för godis? Säg inte att de har nåt med Bröderna Weasleys trollkarlstrick att göra!” sa hon med en gäll röst som steg i decibelgraderna för varje ord hon sa. ”Jag har ju sagt att ni ska lägga av med det tokeriet! Jag vill inte se det hemma hos oss och jag förbjuder er att tillverka nåt mer av det!”

Sirius hade upplevt mrs Weasleys ilska mot hennes barn förut och såg från hennes ansiktsuttryck att det var bäst att ta Harry därifrån. Det angick inte dem hur Weasleys uppfostrade sina barn. 

”Vi går väl och tar våra väskor in på vårt rum, Harry”, sa han skyndsamt.

”Bra idé”, sa Harry och följde honom hack i häl in.

Mrs Weasley hördes fortsätta skrika åt tvillingarna, som fick stanna kvar ute medan Ron sprang in efter Harry och Sirius. I hallen mötte de Hermione Granger och Rons lillasyster, Ginny, som var lika rödhårig som resten av familjen. De hade varit i köket för att hjälpa mrs Weasley med middagen, men kom nu nyfiket fram för att se vad uppståndelsen handlade om. De log båda när de såg Harry och Sirius, men Ginny blev blossande röd om kinderna. Hon hade varit förtjust i Harry sedan hon sett honom för första gången. 

”Hej, Harry och Sirius!” sa Hermione glatt. ”Vad är det som står på?”

”Mamma hittade Freds och Georges tungtänjarkolor precis”, sa Ron avmätt.

”Å … ja då skriker hon sig hes innan hon kommer in igen”, sa Ginny.

Sirius pekade sin trollstav mot de flytande väskorna, som stannat för att vänta på honom i hallen, och skickade dem uppför den skrangliga spiraltrappan som kryssade genom hela huset till övervåningarna. Han visste vägen till tvillingarnas rum och började gå upp före de andra. 

”Vad är Bröderna Weasleys trollkarlstrick för nåt?” sa Harry nyfiket.

Ron och Ginny skrattade, men inte Hermione. 

”Mamma hittade en hög beställningsblanketter när hon städade Freds och Georges rum åt er”, sa Ron. ”Utförliga ordersedlar med priser på grejer som de hade uppfunnit. Skämtgrejer, ni vet. Falska trollstavar och trickgodis, massor av sånt. Det var fantastiskt. Jag hade ingen aning om att de hade uppfunnit alla de där sakerna.”

”Vi har hört explosioner inifrån deras rum i evigheter, men vi visste inte att de faktiskt tillverkade nånting”, sa Ginny. ”Vi trodde bara att de gillade höga smällar och brak.”

”Men det mesta av det — ja, faktiskt alltihop — var lite farligt, och de hade planer på att sälja det på Hogwarts för att tjäna pengar”, tillade Ron. ”Mamma blev vansinnig. Hon förbjöd dem att tillverka nåt mer och brände alla beställningsblanketterna. Hon var ju sur på dem redan förut då de inte fick så många ämnen godkända i GET-proven som hon hade hoppats på.” 

”Och sen bröt det ut ett storgräl”, sa Ginny. ”Mamma vill ju att de ska söka in till Trolldomsministeriet precis som pappa, medan det enda de vill göra är att öppna en butik för skämtartiklar.”

I samma ögonblick öppnades en dörr på andra våningen och ett ansikte med hornbrillor och mycket irriterad min visade sig. 

”Hej, Percy”, sa Harry.

”Å, hej på dig, Harry ... och mr Black, angenämt”, sa Percy. ”Jag undrade bara vem det var som förde ett sånt oväsen. Jag försöker få nåt gjort här inne, förstår ni — jag måste skriva färdigt en rapport för min avdelning på ministeriet …”

”Oroa dig inte, Percy. Vi går bara upp med våra väskor snabbt”, sa Sirius lugnande.

”Kan ni gå lite tystare i så fall?” sa Percy fränt. ”Det är ganska svårt att koncentrera sig när folk dundrar i trappan hela tiden.”

”Vi dundrar inte”, sa Ron irriterat. ”Vi går som vanligt. Ursäkta om vi störde ditt topphemliga arbete för Trolldomsministeriet.”

”Det är inget topphemligt jag jobbar med, Ron, det borde du veta”, fräste Percy. ”Men det är oerhört viktigt …”

”Visst, jätteviktigt”, sa Ron avbrytande honom. ”Din rapport kommer garanterat att ändra världsordningen. Den kommer säkert att stå på förstasidan på Daily Prophet under rubriken ’Läckande kittlar’.”

Percy rodnade lätt. ”Du får gärna håna mig, Ron, men om man inte reglerar det hela med nåt slags internationella bestämmelser eller lagar, kommer marknaden snart att översvämmas av svaga, tunnbottnade produkter som utgör en allvarlig risk …”

”Ja, ja, du har säkert rätt”, sa Ron och fortsatte uppför trappan.

Percy slog igen dörren till sitt rum med en smäll. Sirius log roat för sig själv när han fortsatte upp till nästa våning där tvillingarna hade sitt rum. Rummet såg precis så välstädat ut som man kunde tänka sig efter mrs Weasleys storstädning. Alla tvillingarnas grejer var prydligt inne i skåpen och de två sängarna var bäddade snyggt och rakt med rena lakan. 

”Du överlever väl med att sova här inne med mig, Harry, eller hur?” sa Sirius. ”Jag vet att du hade säkert velat sova i Rons rum men …”

”Det gör inget. Vi kan väl knappast klämma in en till säng i Rons rum.”

Harry kastade sin Nimbus Tvåtusen på Freds säng och öppnade sin skolkoffert för att trycka sin osynlighetsmantel in dit. 

”Det här duger så bra så”, tillade han.

”Då så”, sa Sirius belåtet.

Han hade tagit av sig jackan och kammade kort sitt axellånga hår, som blivit oregerligt efter blåsten de blivit utsatta för under vägen. 

”Hur går det med din uggla nu då, Ron?” sa han nyfiket.

Både Ron och tjejerna hade följt dem in i rummet för att undkomma mrs Weasleys skrikande. Det kunde ännu höras ute på gården och ingen av dem ville utsätta sig för det. 

”Det går bra. Jag får ha honom i mitt rum, eftersom han irriterar Errol och Hermes i uggleboet”, sa Ron. ”Han är lite för pigg och ivrig av sig och irriterar faktiskt mig också när han jämt ska flyga runt som en dåre i mitt rum.”

Sirius drog på smilbanden. ”Du var inte tvungen att behålla honom om han irriterar dig, Ron.”

”Äsch, det gör inget. Han är okej annars”, sa Ron nonchalant.

Harry skrockade, van att höra Ron klaga över sitt husdjur. ”Varför kallar du din uggla för Piggy, Ron?” sa han nyfiket. Ron hade nämligen nämnt det i sitt brev till honom och han hade skrattat över namnet.

”Därför att han är liten och dum som en gris”, sa Ginny med glimten i ögat. ”Hans riktiga namn är Piggelin.”

”Ja, och det är ett fint namn jämfört med Piggy”, sa Ron surt. ”Ginny tycker att Piggy låter gulligt och döpte honom till det istället för Piggelin. Jag försökte ändra på det, men det var försent. Han lystrar inte till nåt annat namn längre, så nu heter han alltså Piggy.”

”Det är ju bara ett namn, Ron”, sa Sirius. ”Vem bryr sig så länge din uggla känner igen sig från det?”

”Exakt”, sa Ginny flinande brett.

Ron fnös, men slog sig sedan ner på sängen bredvid Harrys kvastskaft. 

”Var är Krumben?” sa Harry vändande sig till Hermione.

”Ute i trädgården, skulle jag tro. Han gillar att jaga tomtenissar. Han har aldrig sett några såna förr.”

”Percy verkar trivas med sitt arbete”, sa Sirius.

Ginny skrockade, men Ron gjorde en grimas. 

”Trivs med det?” sa han dystert. ”Jag tror inte han skulle komma hem om inte pappa tvingade honom. Han är som besatt. Fråga honom för allt i världen inte om hans chef. Enligt mr Crouch … Som jag sa till mr Crouch … Mr Crouch anser … Mr Crouch talade just om för mig … De kommer nog förlova sig snart.”

Sirius skrattade. ”Jag råkar minnas mr Crouch från kriget. Han var en hård och kallsinnig djävel på den tiden, men han fick saker och ting att hända.”

”Arbetade han redan då på ministeriet?” sa Hermione intresserat.

”Jadå. Han ledde kriget mot Voldemort tillsammans med aurorerna. Han hade såna framgångar att han spåddes bli nästa trolldomsminister, men det sket sig när hans son åkte fast för att vara dödsätare och vi fick istället den där fjanten Fudge som minister.”

”Var hans egen son dödsätare?” sa Ron vantroget. ”Den fina mr Crouch son?”

”Absolut. Han dog i Azkaban ett år efter kriget. Crouch sände honom själv dit efter att han åkt fast. Det var en stor skandal och vad jag minns dog mrs Crouch av sorgen.”

”Oj, vad dramatiskt!” sa Hermione blekt.

”Det var så förut. Allt var dramatiskt”, sa Sirius ironiskt.

”Jag tror att de har slutat gräla nu”, inflikade Ginny som lyssnat på ljuden utifrån.

”Sant. Ska vi gå ner och hjälpa er mamma med middagen?” sa Hermione.

”Det gör vi”, instämde Ron.

”Det är nog bäst”, sa Sirius.

Han följde de fyra ungdomarna ner igen, men hann inte stiga in i köket när mr Weasley precis kom in utifrån. 

”Vill du komma in hit med mig, Sirius? Jag har saker att tala med dig om.”

”Absolut.”

Sirius lämnade ungdomarna att gå utan honom till köket där han kunde höra mrs Weasley muttra vresigt för sig själv och följde istället mr Weasley till vardagsrummet. Denne stängde dörren noggrant efter dem och såg till att fönstren var stängda innan han vände sig mot Sirius. 

”Vill du ha ett glas med eldwhisky?”

”Tack, gärna.”

Sirius slog sig belåtet ner i soffan med sitt whiskyglas och såg förväntansfullt på mr Weasley. ”Är det nåt särskilt du vill prata med mig om?”

”Ja, det är det. Det är bäst att tala tyst så att barnen inte hör. Det är en hemlighet för dem.”

”Okej …”

”Det är så att Dumbledore bad mig tala med dig. Han har inte haft tid att besöka dig, men visste ju att du skulle hit nu så …”

”Jo, han har varit ovanligt upptagen nu i sommar.”

”Precis. Hörde du att han anställt Monsterögat Moody som lärare?”

”Vad menar du? Jag trodde att Moody hade tackat nej till erbjudandet”, sa Sirius med rynkad panna. ”Det var jag som föreslog honom till Dumbledore i början av juli efter att jag fått idén från Harry, men Moody ville inte.”

”Gjorde du verkligen? Det visste jag inte, men jag hörde nu i veckan att han tackat ja till tjänsten.”

Sirius log förtjust. ”Så han har ändrat sig … Förträffligt! Det kommer bli perfekt för ungdomarna!”

”Det blir det, speciellt med tanke på vad som ska ske på Hogwarts i år.”

”Vad menar du?”

”Det som jag ville tala med dig om,” sa mr Weasley med ett hemlighetsfullt leende. ”Vi ska nämligen ordna Turneringen i magisk trekamp på Hogwarts i år.”

Sirius rynkade pannan igen. Han hade aldrig hört talas om någon turnering i magisk trekamp och såg frågande på mr Weasley. ”Vad är det för nåt?”

”Det är en urgammal turnering som inte anordnats på över hundra år. Det är en vänskaplig tävling mellan de tre största trolldomsskolorna i Europa: Hogwarts, Beauxbatons och Durmstrang. Första gången ägde den rum för ungefär sjuhundra år sen och den brukade anordnas var femte år så att skolorna turades om att vara värdar för turneringen. Det ansågs allmänt vara ett utmärkt sätt för unga häxor och trollkarlar av olika nationaliteter att knyta vänskapsband sinsemellan, men tyvärr skedde det för många olyckor under tävlingsmomenten, så man var tvungen att upphöra med turneringen.”

”Vad menar du med olyckor?” sa Sirius bekymrat.

”Det var för många dödsfall bland deltagarna helt enkelt. Man var inte så noga om säkerheten förr i tiden och det slutade med att man skrotade hela turneringen till slut. Det har varit många försök att återuppliva turneringen under åren som gått, men de har alla misslyckats.”

Sirius såg chockat på honom. ”Försöker du säga att Hogwarts ska återuppliva en dödligt farlig tradition på skolan i år?”

”Du behöver inte oroa dig, Sirius. Vi har arbetat hårt hela sommaren i ministeriet för att försäkra oss om att turneringen kan den här gången återupplivas på ett säkert sätt och att ingen deltagare ska utsättas för dödsfara. Det är Barty Crouch själv som rott fram det hela och fått Durmstrang och Beauxbatons att gå med på det.”

”Och du menar att Dumbledore har gått med på det också?”

”Ja, det har han.”

Sirius log bistert. Han visste att om Barty Crouch var bakom det hela, så togs säkerheten kring evenemanget på ett seriöst sätt, men han kunde ändå inte låta bli att oroa sig över Harrys säkerhet under det kommande skolåret.

”Ludo Bagman, du vet chefen för Avdelningen för magiska spel och sporter, är med i det också”, berättade mr Weasley. ”Det var ju han som skaffade oss de fina biljetterna till finalen. Jag gjorde honom en liten tjänst en gång. Hans bror Otto hade råkat i knipa — det gällde en gräsklippare med onaturliga krafter — och jag fick saken nertystad.”

Sirius skrockade. ”Jag vet vem Ludo Bagman är. Var inte han en känd slagman åt Wimbourne Wasps en gång i tiden?”

”Det var han. Jag gillar honom, även om han är lite slapphänt ibland med sitt arbete. Både hans och Crouch avdelningar har jobbat järnet med den kommande turneringen. Man har bestämt en åldersgräns för årets deltagare, vilket kommer att säkerställa att alla klarar sig helskinnade från de olika tävlingsmomenten. Det är bara elever som fyllt sjutton år som får tillåtelse att anmäla sig till tävlingen.”

Sirius andades ut. Det betydde att Harry inte kunde vara med.

”Det blir bara en representant från varje skola som blir utvald och kommer att tävla om trekampspokalen, sin egen skolas ära och prisvinsten om tusen galleoner, som betalas av Trolldomsministeriet.”

”Oj, det var inte lite!”

”Nej, vinstpengarna är säkert en morot för deltagarna, men även äran att vinna trekampen. Det garanterar att man blir så pass känd att man kan få ett bättre jobb när man slutar skolan.”

Sirius fick ett snett leende på sina läppar. Det var då absolut inget som han eller Harry brydde sig om. De hade alldeles tillräckligt av ära och kändisskap sedan förut, men det fanns säkert många sjuttonåringar på Hogwarts som drömde om ära och rikedomar.

”Betyder det att förkämparna från Durmstrang och Beauxbatons kommer att vara på Hogwarts det här skolåret?”

”Inte bara förkämparna utan även rektorerna, som kommer med en stor grupp duktiga elever från båda skolor. De väljer med sig elever som de tror sig kunna klara av turneringen. Vi vet ju inte i förväg vem som blir utvald utan det ska bestämmas först under Halloween på Hogwarts.”

Sirius blick mörkades. ”Är inte eleverna från Durmstrang undervisade i svartkonster? Det är i alla fall vad jag hört.”

”Jo, det tror jag också, men Dumbledore säger att de inte kommer att utgöra nån fara på skolan. Man behöver ju inte vara farlig bara för att man har fått undervisning om svartkonster.”

Sirius gjorde en grimas. ”Ursäkta mig, men jag håller inte med i det där. Jag har alltid ansett att man ska veta så lite om svartkonster som möjligt. De är smutsiga och onda och under en trollkarls värdighet att kunna.”

Mr Weasley drog på smilbanden. ”Jag håller nog med dig i det, Sirius, men jag litar på att Dumbledore kan hålla Hogwarts säker i alla förhållanden. Det kan knappast bli värre med elever från Durmstrang där än när vi hade Slytherins monster lurande i skolan för två år sen.”

”Du har så rätt så. Det var då inget roligt skolår, kan jag lova.”

”Exakt”, sa mr Weasley med en bister min. Han hade varit nära på att förlora sin dotter Ginny då och hade inga bra minnen från det. 

”När hålls den där magiska trekampen då”, frågade Sirius för att återgå till ämnet.

”Eleverna från de andra skolorna kommer till Hogwarts i oktober, strax innan Halloween. Efter att förkämparna har valts ut under Halloweenkvällen, kommer man att hålla tre deltävlingar: den första redan innan jul, den andra under vårterminen och den sista under sommarterminen.”

”Så det pågår hela skolåret då.”

”Ja, och det blir så mycket jobb av det för lärarna att man inte kan hålla elevhemstävlingen i quidditch i år.”

Sirius höjde förvånat ögonbrynen. ”Det blir inte Harry glad att få höra.”

Mr Weasley skrockade. ”Det blir nog samma sak med Fred och George. De älskar spela quidditch, men det är inget att göra åt saken. De får istället nöja sig med att vara publik under tävlingsmomenten i magisk trekamp.”

”Det låter spännande det med.”

”Det tror jag också. Jag hade velat ta mig till Hogwarts själv för att se det, men jag tror inte jag hinner för mitt arbete. Annars vet jag att föräldrar är välkomna till publiken, om de kontaktar Hogwarts i förväg om det och ber om att få platser.”

”Det ska jag absolut göra”, sa Sirius bestämt.

”Gör det, men låt bli att berätta nåt för Harry i förväg. Det här ska hållas hemligt från eleverna. Ministeriet vill av säkerhetsskäl hålla turneringen en hemlighet tills det är dags …”

”Okej, om du säger det.”

Chapter Text

Nästa morgon fick de vakna redan innan tuppen gal och bege sig ut till fots för att komma till närmaste flyttnyckel, som avgick från orten för att ta trollkarlarna därifrån till världsmästerskapen. Förutom Weasleys tog även familjen Diggory samma flyttnyckel; de träffades på en kulle några kilometer bort från Kråkboet i morgondimman. Amos Diggory var arbetskamrat åt mr Weasley och hälsade glatt på dem, men blev sedan ytterst förtjust när han kom på att de hade Harry Potter med sig. 

Hans nästan sjuttonårige son, Cedric, rodnade svagt över sin fars entusiasm och såg ursäktande på Harry. Sirius kände igen honom som en hufflepuffare från Hogwarts, då han hade undervisat de flesta klasser åtminstone en gång i försvar mot svartkonster under det gångna året. 

”Det är väl sjätte året du börjar på Hogwarts nu, Diggory”, sa Sirius vänligt efter att ha hälsat på honom.

”Jo, det gör jag, professor Black.”

”Å nej, kalla mig inte för professor längre”, skrockade han. ”Jag var ju bara vikarie ett par gånger förra året.”

Cedric Diggory höjde sin blick och såg nyfiket på honom. ”Alltid kring fullmåne.”

Sirius läppar drogs till ett snett leende. ”Jag har sett dig flyga. Du är duktig i quidditch.”

”Inte som Harry, men jag duger nog.”

”Inte bara duger, son! Du är ju lagkapten åt Hufflepuff!” insköt hans pappa stolt.

”Nu är det nog dags att vi ger oss av”, sa mr Weasley och drog fram sitt fickur. ”Ja, det är bara en minut kvar …”

De samlades alla hastigt kring en gammal stövel som var deras flyttnyckel och väntade att klockan blev exakt sju minuter över fem. Mr Weasley räknade ner och de for iväg med ett ryck. Sirius var van att färdas med flyttnyckel, men Harry hade inte använt det mer än ett par gånger i sitt liv och ramlade omkull tillsammans med de andra ungdomarna. Det var endast Cedric Diggory som höll sig på benen tillsammans med de vuxna när de anlände på en öde och disig hed. 

Framför sig hade de ett par trötta och surmulna trollkarlar, som båda var klädda som mugglare men som tydligt var tjänstemän från ministeriet. Mr Weasley hälsade hövligt på dem och talade med den ena som var klädd i en kilt och en poncho för att höra om deras lägerplats. Sirius höll sig i skymundan med Harry, Ron och Hermione efter att han rensat deras deras kläder från gräsfläckar. 

Han rörde sig först när mr Weasley gjorde ett tecken åt de andra att följa honom, men föll avsiktligt bakom gruppen för att kunna hålla uppsikt över den ödsliga heden på det sättet han var van vid när han rörde sig ute med Harry. Han sneglade en sista gång på mannen med kilten innan de lämnade heden bakom sig och gick på en stig som man nätt och jämt såg i den tjocka dimman. 

”Jag har sett en gång förut också en sån där kjol som den där tjänstemannen hade på sig. Är det nåt som mugglarmän verkligen har på sig, Hermione?” sa han nyfiket. ”Det ser ganska skojigt ut.”

Hermione gav honom en skarp blick. ”Tänk inte ens på att gå och skaffa dig en kilt, Sirius! Det är inget man tar på sig bara så där. Du kommer att göra dig till åtlöje om du klär dig som den där trollkarlen gjorde.”

”Är det sant?” insköt mr Weasley. ”Var han inte passande klädd?”

”Nej, det var han absolut inte.” Det drog på smilbanden på Hermione när hon mindes hur löjeväckande synen med ponchon över kilten varit. ”Det är bara skottar som använder kilt och det finns en strikt klädkod till den. En poncho passar absolut inte ihop med en kilt!”

”Nå, då går jag inte och köper en då då”, sa Sirius skrockande.

”Det är bäst för dig”, sa Hermione och mötte flinande hans blick. 

Hon hade intresserat sig för hans klädsel ända sedan hon firat jul på Holnatt den vintern och fått gå igenom hans färgglada mugglargarderob, som varit fylld med pråliga kläder från sjuttio- och åttiotalet. Den dagen hade Sirius klätt sig i slitna jeans och sin ankellånga, armlösa skinnjacka. Hans T-shirt under jackan var enfärgat grön och tråkig i hans tycke. Den var följde nittiotalsmodet och skiljde sig markant från de glittriga sjuttiotalsskjortor och de färggranna Hawaii-skjortorna han var van vid, men Hermione hade låtit honom behålla endast de minst uppseendeväckande plaggen och rått honom göra sig av med resten. 

Han hade motvilligt gjort som hon sagt och gått och köpt sig nya kläder efter dagens mode. Trollkarlslagen påbjöd ju en att klä sig på det sättet mugglarna själva gjorde och då gällde det att lita på Hermiones omdöme. Han hade stor respekt för henne och hennes kunnande. 

Efter en tjugo minuters promenad kom de fram till fältet där mr Weasley bokat tältplats åt dem. Han betalade en mugglare vid grindstugan med mugglarnas pund (efter lite hjälp från Hermione att räkna fram rätt summa) och de kunde sedan äntligen stiga in på campingen, som de skulle övernatta på. Det var redan hundratals tält där och de fick gå förbi långa rader av tält för att ta sig till sin egen plats. 

”Det var väl inte oväntat att en del inte följer reglerna”, sa Sirius ironiskt när de halvvägs upp på fältet såg ett miniatyrslott i randigt siden. Ett snäpp längre fram fanns ett tält med tre våningar och flera torn, men för det mesta verkade tälten åtminstone likna mugglarnas tält. 

”Det är alltid så i såna här sammanhang. Vi kan inte låta bli att visa oss på styva linan när vi träffas”, sa mr Weasley. ”Å, här är det! Titta, här är våra tältplatser.”

De hade kommit fram till skogsbrynet längst bort på fältet där någon hade satt upp en skylt på vilken det stod ”Weezly”. 

”Det här blir ju perfekt!” sa Sirius belåtet. 

Stället var nämligen mycket lättare att vakta och hålla säker än om de haft tältplats mitt i smeten. I värsta fall var det lätt att försvinna in i den lilla skogen bredvid om det knep sig. 

Mr Weasley mötte hans blick i samförstånd. ”Jag drog i lite strängar för att få ordnat den här platsen åt oss. Stadion ligger precis på andra sidan skogen här, så vi är så nära inpå det vi kan komma. Jag hade mina misstankar om att du skulle gilla det.”

”Det gör jag absolut!”

Sirius vände sig leende om för att se mot tälthavet och skymtade Emmeline Vance stå en tjugo meter ifrån dem utanför sitt eget tält. Hon nickade obemärkt till honom och han nickade tillbaka. Hon var en skicklig häxa och en gammal medlem av Fenixorden, som Dumbledore skickat till världsmästerskapen för att hjälpa till med säkerheten kring Harry. Sturgis Podmore var också där någonstans, men Sirius såg honom inte i tälthavet. 

”Hör på nu”, sa mr Weasley ivrigt. Han hade tagit av sig sin ryggsäck och började plocka med tälten han haft med sig. ”Det är egentligen inte tillåtet att använda nån form av magi nu när vi har samlats så många på mugglarmark. Vi ska resa våra tält med handkraft! Det borde inte vara svårt … mugglarna gör det ju hela tiden. Säg, Hermione, var tycker du vi ska börja?”

Sirius vände sig tillbaka och såg roat på glädjen i mr Weasleys ansikte. Han hade själv använt sin trollstav i smyg om det varit hans tält det gällde, men mr Weasley såg ut att roa sig kungligt när han försökte få upp de två anspråkslösa tält han lånat för deras övernattning. Harry hjälpte till i sysslan och listade ut med Hermione var de flesta stängerna och pinnarna skulle sitta, medan mr Weasley var mest till besvär i sin iver att få vara med och resa tälten på mugglarnas vis. 

Sirius blandade sig inte i det. Det fanns tillräckligt med händer att resa två tält i deras sällskap och han tog istället tillfället i akt för att gå en kort runda omkring deras lägerplats. Han ville bekanta sig med området och se vilka slags tält de hade som sina grannar. Det var tyvärr för tidigt på morgonen ännu för att se folk ute mycket, men han hittade åtminstone Sturgis Podmore ett par tältrader bort. 

Han gick förbi utan att säga något låtsandes att de inte alls kände varandra, men deras ögon möttes för en kort stund. När han stunden senare återvände till lägerplatsen, hade de andra fått upp tälten och hade försvunnit in i ett av dem. Sirius var precis på väg att kika in, när Harry redan kravlade sig ut. 

”Vi ska hämta vatten, farbror Sirius”, upplyste han. ”Mr Weasley går och samlar ved med Fred, George och Ginny under tiden.”

”Vad ska vi med ved till?” sa Sirius förbryllat.

”Vi ska tydligen laga maten över lägereld som mugglare gör”, berättade Ron avmätt. ”Pappa säger att vi måste följa säkerhetsföreskrifterna.” 

Han såg lite sur ut över saken, men Sirius skrattade roat. 

”Nå, då går vi och hämtar vatten till vår mugglarfrukost”, sa han godmodigt. ”Vart är det man får det ifrån?”

”Det ska finnas en vattenkran i andra änden av fältet”, sa Ron. ”Det är märkt på den här kartan som vi fick av mugglaren vid grinden.”

”Led vägen bara”, sa Sirius och följde efter Harry, Ron och Hermione tvärs över lägerplatsen.

Solen hade gått upp och dimman hade lättat så pass mycket att de kunde se tältstaden som bredde ut sig åt alla håll. Folk hade börjat vakna i sina tält och de kunde se småbarn leka utanför sina föräldrars tält, en del på leksakskvastar som flöt över marken. 

”Du hade en sån där när du var liten, Harry”, sa Sirius leende. ”Jag köpte det till dig när du fyllde ett år. Du älskade att flyga med den och jagade Candy med den.”

”Det minns jag inte alls. Jag minns bara leksakshojen du förhäxade så att jag kunde flyga med den.”

”Den köpte jag till dig den första julen vi firade med Remus. Din kvast förstördes ju i sprängningen, så jag förtrollade leksakshojen åt dig istället. Du var nog lika förtjust i den som du var i din kvast.”

Harry såg storögt på honom. ”Så jag hade en leksakskvast i Godric’s Hollow när mamma och pappa ännu levde.”

”Ja. Lily tyckte att du var lite för liten att flyga med den ännu, men James fann det strålande och satte dig direkt på kvasten när jag kom med den. Det var på din ett års födelsedag, som vi firade i ett gömställe uppe i Skottland.” Sirius flinade brett över minnet. 

”Så det var inte i Godric’s Hollow.”

”Nej då. Ni var ju på flykt på den tiden och flyttade in i huset först veckan innan Halloween, när …” Han tystnade och hans leende slocknade när han kom att tänka på Slingersvans. ”Kom nu, det är bäst att vi skyndar oss”, sa han med plötslig tvärhet. ”Onödigt att gå och prata minnen från kriget en vacker dag som denna …”

Harry sneglade på hans bistra min och sa inget. Han hade varit dystrare den sommaren än vanligt, men det var inte konstigt med tanke på händelserna i juni. 

De fortsatte sin väg, och efter att de stannat vid en massa irländska tält för att hälsa på Harrys skolkamrat, Seamus Finnigan, och visat de bulgariska flaggorna som ståtade med den kände sökaren Viktor Krums ansikte till Hermione, kom de äntligen fram till vattenkranen. Det var en liten kö framför den och de ställde sig bakom ett par män, som var inbegripna i en hetsig diskussion. Det var en ordningsvakt från ministeriet som försökte få en äldre trollkarl och ta reson och sätta på sig ett par mugglarbyxor. Han var iförd ett långt blommigt nattlinne och till och med Sirius kände igen det som ett kvinnoplagg. 

”Sätt bara på dig dem, Archie, är du hygglig. Du kan inte gå omkring i den där munderingen. Mugglaren vid grinden håller redan på att bli misstänksam …”

”Jag har själv köpt det här plagget i en mugglarbutik”, sa den gamle trollkarlen envist. ”Det måste ju betyda att mugglarna går omkring i den sortens kläder.”

”Mugglarkvinnorna har såna, Archie, inte männen. Mugglarmännen går klädda i såna här”, sa ordningsvakten och viftade med byxorna.

”Jag vägrar att sätta på mig dem”, sa gamle Archie harmset. ”Jag tycker om att känna en frisk fläkt om mina ädlare delar.”

Hermione greps av ett så häftigt fnissanfall att hon måste lämna kön. Sirius såg skrockande efter henne, men sa inget innan Archie fått sitt vatten och gått därifrån. 

”Det är väl tur att jag åtminstone är van vid mugglarbyxor, eller hur, Hermione”, sa han skojfriskt till henne, när de fyllt på sina vattenkärl och gjorde sig redo att gå tillbaka. ”Tänk om jag hade haft på mig en sån där klänning som den där Archie.”

Hermione fick ett nytt fnitteranfall och spillde ut vattnet från grytan hon bar på. Hon tvingades fylla på den på nytt och kastade en frän blick på Sirius. ”Låt bli att få mig att skratta på det där sättet nu när vi ska bära det här vattnet. Det där var ju ett nattlinne för kvinnor, inte en klänning. Man ska sova med den och inte gå runt med den utomhus.”

Sirius föll i skratt. ”Är det sant? Då var det ju ännu lustigare!”

”Det var exakt vad det var”, fnittrade hon.

”Det är tur att vi har dig, Hermione. Det gäller att ha mugglarfödda som vänner så att man slipper skämma ut sig bland folk”, sa Harry muntert.

”Det räcker inte alltid, Harry”, sa Sirius flinande. ”Din mamma var ganska missnöjd med din pappa för att han tog på sig en guldskjorta till din mosters bröllop. Tydligen hade alla andra männen på bröllopet en vit skjorta, så James var uppseendeväckande i sin mundering.”

”Det är klart man har en vit skjorta till bröllop!” sa Hermione skrockande. ”Jag kan inte ens tänka mig hur det måste ha sett ut med Harrys pappa i guldskjorta.”

”Det där var exakt Lilys reaktion”, sa Sirius leende över minnet. ”Jag var inte med på det bröllopet, men James berättade om det för mig.”

”Varför bytte pappa inte till en vit skjorta då? Var han inte kunnig i skiftningsförtrollningen?” sa Harry förvirrat.

”Jodå, man han ägde ingen vit skjorta och Lilys föräldrar tyckte att han kunde gott och väl vara klädd som han själv ville.”

Harry såg nyfiket på honom. ”Du pratar aldrig om mina morföräldrar, farbror Sirius. Kände du dem alls?”

”Tyvärr inte. Jag träffade dem bara på bröllopet, men de var väldigt trevliga, precis som mr och mrs Granger. Och de var mycket förtjusta i din pappa.”

Harry log över det. ”Varför har vi aldrig besökt deras grav? Vi borde ju lämna blommor där också nån gång.”

”Jag vet inte var de är begravda, Harry. Jag var ute på uppdrag åt Dumbledore då när James och Lily åkte på den begravningen.”

”Var jag med där?”

”Det var du, men du var bara nån månad gammal så du kan inte minnas nåt av det.”

Harry suckade, men gav sig. 

”Borde inte Harrys moster veta var de är begravda?” insköt Hermione.

Både Sirius och Harry såg förvånade på henne. 

”Det gör hon säkert, men jag vet inte var hon bor”, sa Sirius.

”Farbror Sirius säger att min moster inte tycker om trollkarlar”, förklarade Harry.

”Oj, det visste jag inte”, sa Hermione och såg medlidsamt på honom.

”Så du har aldrig träffat din moster”, sa Ron.

”Nej, det har jag inte. Jag vet bara att hon är gift och har en son som är jämngammal med mig.”

”De är tyvärr inga trevliga människor så som Harrys morföräldrar var”, sa Sirius. ”Det gäller att låta dem vara.”

”Jag har en massa släktingar som jag önskar att mamma och pappa hade samma inställning till. Speciellt gammelfaster Muriel!” sa Ron fränt. ”Hon är den allra värsta!”

”Det tillhör livet att ha idioter i sin släkt, Ron”, sa Sirius. ”Jag har haft såna i skaror.”

De föll alla i skratt över det, men behövde sedan sansa sig för att inte spilla allt vatten de bar till marken. Deras väg tillbaka till tälten gick långsamt, när de hade fulla vattenkärl att bära och de behövde stanna då och då för att hälsa på skolkamrater till Harry. Sirius märkte hur Harry spillde en massa vatten på sig när Ravenclaws söta sökare, Cho Chang, vinkade till honom. Han höjde roat sina ögonbryn, men sa inget. 

”Vad lång tid det tog för er”, sa George när de äntligen kom tillbaka till familjen Weasleys tält. 

”Vi stötte på några som vi känner på vägen”, sa Ron. ”Har ni tänt brasan än?”

”Pappa roar sig med tändstickorna”, sa Fred.

Mr Weasley såg ut som ett barn på julafton när han försökte ivrigt få tändstickorna att tändas. Sönderbrutna tändstickor låg överallt omkring honom, men han tog bara fram nya från asken i sitt försök att få elden tänt. 

”Oj då!” sa han när han äntligen lyckades stryka eld på en sticka. I blotta häpnaden tappade han den till marken så att den slocknade. 

Hermione lade ifrån sig vattenkärlet hon burit och slog sig ner bredvid mr Weasley. ”Titta nu här, mr Weasley.” Hon tog asken från honom och visade hur man gjorde med tändstickor. 

Sirius följde hennes uppvisning nästan lika intresserat som mr Weasley. Han hade aldrig sett tändstickor förut och fann det fascinerande att se dem tändas. ”Tänk vad mugglarna kan hitta på trots att de inte kan trolldom”, sa han häpet.

”Ja, det ser ju nästan ut som trolldom”, sa mr Weasley förtjust.

De fick lägerelden tänd, men det tog en timme till innan de kunde börja laga mat över den. De hade förstås ingen brådska och satte sig ledigt runt elden för att se på folkvimlet omkring sig. Deras tält råkade vara placerat alldeles intill en genomfartsväg till stadion och folk från Trolldomsministeriet skyndade förbi dem stup i kvarten.

De hälsade alla lika hövligt på mr Weasley, som redogjorde för Harry, Hermione och Sirius vem de var. Sirius kände endast ett par av dem till utseendet, men flera av namnen var bekanta. Han var ju inte den som hade något stort umgänge i trollkarlsvärlden när han levt ett undanskymd liv i alla år med Harry, men man brukade kunna läsa om tjänstemännen på ministeriet i tidningar ibland. 

De äldre Weasleysönerna anlände till lägret lagom till att maten var klar. Det var både Percy, Bill och Charlie som kom, då de hade transfererat sig på plats efter en välsövd natt. Sirius hade hunnit träffa Bill och Charlie redan kvällen innan och hälsade nu glatt på dem. De var lika sympatiska som resten av medlemmarna i familjen Weasley. Charlie såg ut mer som tvillingarna och var kortare och rundare än Ron och Percy, som var båda långa och gängliga. Charlie var väderbiten och fräknig och stoltserade med ett stort, lysande brännsår på ena armen, förmodligen efter en drake, då han ju jobbade i ett drakreservat i Rumänien. Sirius tyckte att han påminde lite om professor Kettleburn, hans gamla lärare i skötsel av magiska djur. 

Bill var å sin sida reslig med långt hår, som han hade samlat i en hästsvans i nacken. Han hade en dinglande huggtand som örring och såg tuff ut, men han hade lika lätt till skratt som sina bröder. Sirius hade suttit och talat med honom om hans arbete som förbannelsebrytare åt Gringotts en stund under middagen den föregående kvällen och hade fyllts av en plötslig längtan att själv bege sig till Egypten för att pröva yrket. Det hade nog varit roligt. Fast sedan hade han kommit på att han hade Harry att se efter och glömt bort Egypten med dess skatter. 

De var halvvägs igenom maten när mr Weasley såg Ludo Bagman komma mot dem och kallade honom till sig. Han var dagen till ära klädd i sin gamla svartgula spelklädnad åt Winbourne Wasps och var på strålande humör. Inget av det jäktet som lyste i de andra ministerietjänstemännens ansikte var närvarande i hans, fastän han hade ansvar över hela arrangemanget med mästerskapen som chef för Avdelningen för magiska spel och sporter.

Efter att ha hälsat glatt på mr Weasley blev han presenterad för de andra. Han ryckte till över Harrys namn och hans blick for till blixtärret i pannan, men annars reagerade han inte nämnvärt. Istället började han berätta att han höll i vadslagningen för matchen den kvällen och frågade om de ville vara med. 

”Ja, kör till då”, sa mr Weasley godmodigt. ”Låt mig se … en galleon på att Irland vinner.”

”En galleon?” Ludo Bagman såg besviken ut, men hämtade sig snabbt. ”Utmärkt, utmärkt. Är det några fler som vill satsa?”

”Hundra galleoner på att Viktor Krum vinner spelet till Bulgarien genom att fånga kvicken”, sa Sirius.

”Strålande! Det är inte så höga odds i det vadet då det knappast finns nån bättre sökare i hela världen än Viktor Krum, men jag sätter upp er på det, mr Black.” 

Ludo Bagman verkade ytterst belåten över hans satsning och tog fram en anteckningsbok och en fjäderpenna för att krafsa ner hans namn. Bill och Charlie satsade båda tio galleoner var för Irlands vinst och sedan ville tvillingarna också vara med. 

”Vi sätter trettiosju galleoner, femton siklar och tre knutingar på att Irland vinner, men att Viktor Krum får tag i kvicken”, sa Fred. ”Och vi kan dessutom lägga en falsk trollstav till insatsen.”

George samlade snabbt ihop alla deras pengar för att ge dem till Bagman. 

”Ni ska väl inte visa mr Bagman sånt där skräp”, väste Percy när George tog fram den falska trollstaven ur fickan.

Bagman tog emot staven med ett pojkaktigt förtjust intresse och gav ifrån sig ett rungande skratt, när staven utstötte ett högt skrik och förvandlades till en gummihöna. 

”Fantastiskt! Jag har inte sett en så övertygande falsk trollstav på åratal. Jag betalar gärna fem galleoner för den.”

Percy stelnade av chockerat ogillande. 

”Pojkar”, sa mr Weasley halvhögt. ”Jag vill inte vara med om att ni slår vad om pengar. Det där är ju alla era sparpengar. Er mamma …”

”Var nu inte en sån glädjeförstörare, Arthur!” brummade Ludo Bagman. ”De är gamla nog att veta vad de själva vill! Ni tror alltså att Irland vinner, men att Krum får tag i kvicken? Inte en chans, pojkar, inte en chans … Ni ska få bra odds för det vadet … och så lägger vi till fem galleoner för den skojiga trollstaven. Är ni med på det?”

”Toppen!” sa George med ett brett flin.

Han tog fram den lilla pergamentbiten som Bagman räckte honom och stoppade den omsorgsfullt ner i framfickan på sin jacka. Mr Weasley såg bekymrat på honom, men sa inget mer. 

Ludo Bagman slog sig ner i deras sällskap för att få sig en kopp med te och berättade att han väntade på Barty Crouch för att tolka åt honom så att han kunde tala med sin bulgariske kollega. Tydligen talade han inte engelska något vidare bra. 

”Har du hört nåt nytt om Bertha Jorkins, Ludo?” sa mr Weasley.

”Inte så mycket som ett pip”, svarade Bagman lugnt. ”Men hon dyker säkert upp. Stackars gamla Bertha … minne som ett läckande såll och inget lokalsinne alls. Hon har åkt vilse, tro mig. Hon kommer nog inklivande på kontoret nån gång i oktober i tron att det fortfarande är juli.”

”Tycker du inte det kunde vara dags att skicka ut nån för att leta efter henne?”

”Det säger Barty Crouch också hela tiden, men vi kan faktiskt inte undvara en medarbetare för ögonblicket”, sa Bagman nonchalant. ”Å, när man talar om trollet! Barty!”

En trollkarl hade just transfererat sig till närheten av deras lägereld. Han var en stel och korrekt äldre man, rak i ryggen och iklädd en oklanderlig nypressad kostym med slips. Sirius fick ett snett leende på sina läppar när han kände igen honom. Han hade åldrats under det gångna decenniet, men otaliga var de gångerna Sirius varit i strid sida vid sida med aurorerna, som leddes under kriget av just Barty Crouch. Han hade varit skicklig med sin trollstav och obeveklig i sin jakt efter dödsätare, men han var alldeles för kall och hård för att falla i Sirius smak. Han hade inte haft några betänkligheter i att använda svartkonster mot dödsätarna under kriget och Sirius visste att Azkaban befolkades än idag av människor som aldrig fått sig en rättegång när Crouch satte dem dit utan Wizengamots inblandning. 

”Jag har sökt efter dig överallt, Ludo”, sa Crouch stigande fram till deras lägereld. ”Bulgarerna insisterar på att vi utökar hederslogen med tolv platser.”

”Jaså, var det det de var ute efter?” sa Bagman. ”Jag trodde att karln bad om att få låna tåplåster. Han bröt ganska kraftigt.”

Percy hade ställt sig hastigt upp med en tekopp i handen och sjönk ihop i en halvbugning, som fick honom att likna en puckelrygg. ”Mr Crouch, skulle ni vilja ha en kopp te?” sa han andlöst.

”Å … Ja, tack ska du ha, Weatherby.” Crouch såg aningen förvånat på honom, men tog emot koppen han erbjöd. 

Percy blev röd om öronen och fick bråttom att sätta sig på sin plats igen för att rå om elden. Fred och George frustade så att de höll på att sätta sitt eget te i halsen, men mr Crouch märkte inget. Han vände sin uppmärksamhet mot mr Weasley och började tala med honom om förbudet mot flygande mattor i landet. 

Sirius följde inte med i det samtalet så noga. Det var inget han var intresserad av. Det gällde att inte blanda sig i diskussioner om föremål som var olovliga att förtrolla, när han själv ägde en olovligen förtrollad motorcykel. 

”Nå, har du haft det arbetsamt på sistone, Barty?” sa Bagman gemytligt när diskussionen om mattorna dog ut.

”Tämligen”, svarade mr Crouch torrt. ”Att organisera flyttnycklar på fem kontinenter är inget latmansgöra, Ludo.”

”Ni kommer väl att vara glada båda två när det här är över”, sa mr Weasley.

Ludo Bagman såg chockat ut. ”Glada? Jag tror inte jag har haft så roligt på år och dar! Och vi har förresten mycket att se fram emot fortfarande eller vad säger du, Barty. Det fattas inte begivenheter som ska organiseras!”

Mr Crouch höjde ögonbrynen mot mr Bagman. ”Vi var ju överens om att inte uttala oss förrän alla detaljerna …”

”Äsch, detaljerna!” sa Bagman nonchalant. ”De har ju skrivit under, inte sant! De har samtyckt, eller hur. Jag kan slå vad om att ungarna här snart nog listar ut det på egen hand. Det ska ju försiggå på Hogwarts, menar jag …”

”Ludo, vi har bråttom. Vi måste iväg och tala med bulgarerna, som du vet”, avbröt mr Crouch honom tvärt. Han räckte tillbaka sin orörda tekopp till Percy. ”Tack för teet, Weatherby.”

Bagman svalde det sista av sitt te och tog sig mödosamt upp på fötter. Guldmynten i hans fickor klirrade muntert. 

”Vi ses senare allesammans! Ni ska sitta i hederslogen tillsammans med mig — jag ska vara kommentatorn!” 

Han vinkade medan Barty Crouch nickade avmätt och sedan transfererade de sig bort båda två. 

”Vad är det som ska hända på Hogwarts, pappa?” sa Fred med detsamma. ”Vad var det de pratade om?”

”Det får du veta tids nog”, sa mr Weasley leende.

”Det är hemligstämplad information tills ministeriet bestämmer sig för att offentliggöra det”, sa Percy högtidligt. ”Mr Crouch gjorde alldeles rätt i att inte avslöja det.”

”Å, håll klaffen, Weatherby”, sa Fred.

Chapter Text

Det hade blivit kväll när matchen var satt att börja och hela sällskapet hade tagit sig igenom skogen för att slå sig ner i hederslogen i det jättelika stadion som var byggd för matchen. Det fanns sittplatser för hundratusen åskådare där och man hade försedd hela anläggningen med antimugglarbesvärjelser, så att ingen mugglare kunde ta sig för nära den. 

Hederslogen låg högst upp i stadion, mitt emellan de gyllene målstolparna. I logen stod omkring tjugo förgyllda stolar med mörkröda sitsar i två rader. Familjen Weasley var först på plats och tog säten åt sig i den främsta raden där man hade magnifik utsikt över stadion. Sirius tog sätet bredvid Harry och såg belåtet omkring sig. Harrys ansikte sken av lycka och Sirius kände sig varm om hjärtat för att han lyckats ta honom till finalmatchen i världsmästerskapen i quidditch. Det skulle bli ett minne för livet för honom. 

Harry vände sig bakåt i sin stol och märkte en liten husalf som satt på den näst yttersta platsen i raden bakom dem. Sirius hade märkt den redan, men nonchalerat den. Det var tydligt att den höll plats åt sin herre där. 

”Dobby?” sa Harry misstroget.

Sirius hajade till och vände sig mot husalfen, men det var inte Dobby. Den hade suttit med händerna för ansiktet dittills, men lyfte nu huvudet och tittade ut mellan fingrarna på dem. 

”Kallade ni mig för Dobby, sir?” pep den nyfiket med en gällare röst än Dobby.

Sirius förstod på rösten att alfen var av honkön, vilket man inte såg direkt på utseendet på en husalf. 

”Förlåt, jag trodde att du var en som jag känner”, sa Harry.

”Men jag känner ju också Dobby, sir!” pep alfen. ”Jag heter Winky och ni, sir … ni måste vara Harry Potter!” Hennes mörkbruna ögon blev stora som tefat när blicken föll på Harrys ärr.

”Ja, det är riktigt”, sa Harry.

”Dobby talar alltid om er, sir”, sa hon med en vördnadsfull röst.

”Hur mår han? Trivs han med friheten?”

”Å, sir”, sa Winky och skakade på huvudet. ”Jag vill inte vara oförskämd, men jag är inte säker på att ni gjorde Dobby en tjänst när ni befriade honom.”

”Varför det? Vad är det för fel på honom?” 

”Friheten har stigit Dobby åt huvudet”, sa Winky sorgset. ”Han har för höga tankar om sig själv, sir. Han kan inte få nån ny tjänst.”

”Varför inte det?”

Winky sänkte rösten en halv oktav och viskade: ”Han vill ha betalt för sitt arbete, sir.”

”Vill han ha betalt?” sa Harry förvånat. ”Ja, men varför skulle han inte få det?”

Winky såg förfärad ut vid blotta tanken och klämde åter ihop fingrarna så att ansiktet nästan doldes igen. 

”Husalfer ska inte ha betalt!” sa hon med ett halvkvävt pip. ”Nej, nej, nej! Jag säger jämt till Dobby att han ska försöka hitta en trevlig familj och slå sig till ro, det är just vad jag säger. Men han hittar bara på en massa galenskaper, sånt som inte passar sig för en husalf. Om du fortsätter vara ute och slarva på det här viset, Dobby, säger jag till honom, så får jag väl snart höra att du är inkallad till Avdelningen för övervakning av magiska varelser som en tarvlig gemen svartalf.”

”Ja, men det är väl på tiden att han får ha lite roligt”, tyckte Harry.

”Det är inte meningen att husalfer ska ha roligt, Harry Potter! De ska göra som de blir tillsagda. Jag tycker inte alls om höga höjder, Harry Potter, inte alls … men om min herre skickar upp mig hit i logen, så lyder jag.” Hon kastade en blick över kanten på logen och svalde häftigt. 

”Varför har han skickat upp dig till översta logen om han vet att du inte tål höjder?” sa Harry med rynkad panna.

”Min herre … min herre vill att jag ska hålla en plats åt honom, Harry Potter, för han är väldigt upptagen. Winky skulle önska att hon var tillbaka i sin herres tält, Harry Potter, men Winky lyder alltid, för Winky är en duktig husalf.” Hon kastade ännu en skrämd blick över kanten på logen och slog på nytt händerna för ögonen. 

Harry lät henne vara och vände sig tillbaka mot sina vänner. 

”Det där är alltså en husalf”, sa Ron lågmält. ”Konstiga kryp, eller hur.”

”Dobby är ännu konstigare”, sa Harry med ett snett leende.

”Ni borde träffa min husalf, så fick ni se nåt alldeles extra”, sa Sirius ironiskt.

”Har du en husalf?” sa Hermione med uppspärrade ögon.

”Det är min mammas gamla alf, så den är i London. Jag har ingen nytta av den hemma”, sa Sirius med förakt i rösten.

Hermione gav honom en konfunderad blick, men sa inget mer. Istället vände hon sig för att se på det sammetsinbundna programmet. 

”De båda lagens maskotar kommer att paradera före matchen”, läste hon högt.

”Å, det är alltid roligt att titta på”, sa mr Weasley. ”Landslagen tar med sig magiska varelser hemifrån, förstår ni, som ger en liten uppvisning.”

Under den följande halvtimmen fylldes platserna omkring dem. Mr Weasley skakade ideligen hand med folk som tydligen var mycket betydande trollkarlar. De var alla förtjusta att få se Harry Potter med sin gudfar på plats och skakade hand med dem på strålande humör, men de flesta struntade i mr Weasleys barnaskara. Sirius var inte intresserad av någon av dem och sa inte mycket under presentationerna, men höll sig noga bredvid Harry. Han la en skyddande hand på hans axel varje gång de tvingades resa sig för att skaka hand med någon. 

Percy gjorde sig till åtlöje på liknande sätt som han gjort med mr Bagman och Crouch; han bockade och bugade och ville vara alla till lags, medan hans storebröder Bill och Charlie höll sig undan och hälsade hövligt på folk endast om de blev tilltalade själv. När trolldomsministern, mr Fudge, anlände, bugade Percy så djupt att glasögonen föll av och sprack. Ytterst generad plockade han upp dem och lagade dem med hjälp av sin trollstav. 

Efter det satt han kvar på sin stol, men kastade avundsjuka blickar på Harry, eftersom Cornelius Fudge hälsade på honom som om de var gamla vänner. De hade träffats en gång förut på Hogwarts, dock endast kort, men det hindrade inte Fudge från att vara hjärtlig mot Harry och fråga hur han mådde. 

”Ni har gjort ett utomordentligt jobb med att uppfostra Harry, mr Black”, sa han gemytligt till Sirius. ”En sån charmant ung man med så goda manér!”

Han vände sig mot sitt sällskap och presenterade Harry för dem. ”Det här är Harry Potter”, sa han med hög röst till den bulgariske ministern, som inte verkade förstå ett ord engelska. ”Harry Potter. Seså, ni vet säkert vem han är … pojken som överlevde Ni-vet-vem … Ni måste veta vem han är …”

Den bulgariske ministern upptäckte plötsligt Harrys ärr och började babbla högt och upphetsat på sitt eget språk medan han pekade på det. 

”Jag visste att det skulle gå upp för honom till sist”, sa Fudge trött till Sirius. ”Jag är inte särskilt duktig på språk; jag behöver assistans av Barty Crouch vid såna här tillfällen. Jag kan se att hans husalf håller en plats åt honom. Mycket förståndigt, för de här bulgariska typerna har försökt sno åt sig alla de bästa platserna … Å, här har vi ju Lucius!”

Sirius min mörknade när han såg Lucius Malfoy dyka upp med sin son Draco och sin hustru Narcissa — Sirius egen kusin Cissy. Hon var lång och smal och hade blont hår till skillnad från resten av Blacks, som alla var mörka. Cissys båda systrar hade mörkbrunt hår, medan Sirius själv var svarthårig. Det hade inte varit många ljushåriga i deras släkt under århundraden, men Cissy var en av dem. 

Det fanns tre lediga platser kvar bakom mr Weasley, och de tre Malfoys makade sig fram längs den andra stolsraden för att ta sig dit. Sirius ledde Harry att sätta sig på sin plats igen, men förblev själv stående med handen fingrande på sin trollstav i fickan. Det fanns inga varmare känslor mellan honom och Malfoys hur mycket släkt med honom de än var. 

”Men se, goddag, Fudge”, sa Lucius Malfoy och sträckte fram handen när han kom fram till trolldomsministern. ”Hur står det till? Ni har visst inte träffat min fru, Narcissa, förut? Eller vår son, Draco?”

”Goddag, goddag”, sa Fudge leende och bugade sig för mrs Malfoy. ”Tillåt mig att presentera mr Oblansk … Obalonsk … öh … ja, han är i varje fall den bulgariske trolldomsministern och han förstår inte ett ord av vad jag säger, så det kan göra detsamma. Och låt mig se nu, är det nån mer jag kan presentera … ja, Arthur Weasley känner ni väl redan, skulle jag tro.”

Det blev ett ögonblicks spänd tystnad. Mr Weasley och mr Malfoy såg på varandra. Mr Malfoys kalla grå ögon vilade kortvarigt på mr Weasley, varefter han lät blicken glida vidare utmed raden. 

”Det var värst, Weasley”, sa han med låg röst. ”Vad fick ni lov att sälja för att kunna skaffa platser i hederslogen? Ert hus kan väl aldrig ha inbringat så mycket som biljetterna kostade.”

”Lucius har just gjort en mycket frikostig donation till Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor, Arthur”, sa Fudge som inte hade hört på. ”Han är här som min gäst.”

”Så … så trevligt då”, sa mr Weasley med ett ansträngt leende.

Mr Malfoys blick föll på Hermione, som rodnade lätt men gengäldade blicken med beslutsamhet. Mr Malfoy krökte föraktfullt på läppen, fullt medveten om att Hermione var mugglarfödd. Sedan stelnade han till upptäckande Sirius Black. Deras blickar möttes för ett kort ögonblick och de såg båda lika kallt på varandra. 

”Du känner väl Sirius Black, eller hur, Lucius? Han är ju här med sin gudson, Harry Potter”, sa Fudge godmodigt utan att märka något av männens fientlighet.

”Självklart. Han är ju trots allt kusin med min hustru”, sa Lucius, men såg på Sirius som om han var något som katten släpat in.

De lät bli att skaka varandra i handen. Lucius märkte att Sirius höll sin hand i fickan, fullt medveten om vad det innebar, men han nonchalerade det och satte sig på sin plats istället. Hans son, Draco, kastade en föraktfull blick på Harry, Ron och Hermione, medan han slog sig ner mellan sin mamma och pappa. 

Först efter att de alla satt sig tog Sirius sin plats igen och lade handen ledigt över stolsryggen på Harrys säte. Han var inte glad att Malfoys var i hederslogen med dem, men det var inte mycket de kunde göra i närvaro av trolldomsministern och han förmodade att han kunde gott njuta av matchen i lugn och ro.

I samma stund kom Ludo Bagman in i logen för att sätta igång matchen. 

”Mina damer och herrar, välkomna! Välkomna till den fyrahundradtjugoandra världsmästerskapsfinalen i quidditch!”

Hans röst dånade magiskt över stadion så att alla hundratusen åskådare kunde höra honom. Det blev ett öronbedövande jubel som fyllde arenan när alla skrek och applåderade viftande sina flaggor i olika nationaliteter. Reklamtavlan som hängde över arenan ändrades till att visa matchresultatet och det stod nu Bulgarien: 0, Irland: 0 på den. 

Sedan presenterades de bulgariska maskotarna, vilka visade sig vara en grupp med hundra vilier. Sirius förtrollade snabbt sina öron att inte höra ett ljud när vilierna började dansa till musiken som strömmade över hela stadion. Han följde dansuppvisningen med nyfikenhet, men utan att påverkas av den sällsynta skönhet som vilierna besatte. De såg ut som kvinnor, men var inte mänskliga alls. Deras silverlysande hår fladdrade som om vinden rört vid det och deras hy sken månvit i kvällens mörker. Han hade aldrig i sitt liv sett vilier förut, men visste att de var starka magiska varelser som hade makten att trollbinda alla männen i hela stadion om man lät dem göra vad de ville. 

I samma stund reste sig både Harry och Ron och steg fram till logens kant. Sirius skrockade för sig själv när han förstod att de hade fallit för viliernas makt. Det samma hade hänt tvillingarna; de reste sig också med hänförda ansikten och såg ut att fundera vilka stordåd de kunde utföra för att visa sin skicklighet för vilierna. 

Sirius drog snabbt fram sin trollstav och klistrade fast Fred och Georges skor till golvet så att de inte kunde hoppa ner från logen. Ron såg ut att ha det redan i tankarna och ställde sig upp vid kanten, som om han var på väg att dyka från en trampolin. Sirius kastade samma förhäxning över honom, men greppade sedan tag om Harrys jacka för att hindra honom att göra samma sak. Han hade redan lyft ena benet på logens kant och det var försent att klistra fast hans skor för att se till att han inte tog sig över kanten. 

Ilskna vrål fyllde stadion när musiken upphörde.

”Harry, vad i all världen sysslar du med?” sa Hermione avmätt.

Harry vände sig blinkande om och verkade ytterst förvirrad. Sirius släppte sitt grepp om honom och koncentrerade sig på att befria Weasleybröderna från deras förhäxningar. De hade också vaknat och återvände förbryllade till sina platser. Hermione smackade föraktfullt med tungan och sträckte upp armen för att dra ner Harry på stolen igen. 

”Patetiskt”, muttrade hon.

Sirius skrockade åt hennes missnöje, men sa inget. De irländska landslagsmaskotarna flög i samma stund upp över arenan som en enorm gyllengrön komet. De såg ut som fyrverkerier när de började sin dans på himlen, men Sirius kunde se genom sin omnikikare att de egentligen var tusentals pyttesmå pysslingar, som bildade olika grönfärgade formationer på himlen. 

Uppvisningen slutade i formen av en treklöver och sedan kom ett gyllene regn över arenan. Det var guldmynt som föll ner överallt och Ron skyndade sig för att samla ihop alla som föll nära honom. Han gav guldet till Harry med ett förtjust leende och förklarade att det var för omnikikaren Harry köpt åt honom. Den hade varit så dyr att han inte haft råd med den, men Harry hade köpt var sin kikare till båda sina vänner. 

Sirius hade inte hjärta att blanda sig i det och säga att pysslingsguld inte var äkta och att det skulle försvinna av sig själv. Harry hade berättat för honom att Ron hade lite svårt för det att Harry hade ett överflöd av pengar att köpa vad han ville med. Ron själv kom ju från en storfamilj som hade det knapert och han skämdes nog en del för sin familjs fattigdom. 

I nästa stund var det dags för spelarna att flyga in på arenan. Viktor Krum, den bulgariske sökaren, fick det största jublet av alla. Han var smal, mörk och blekhyad, med stor böjd näsa och tjocka svarta ögonbryn. Han liknade en förvuxen rovfågel och var blott arton år gammal, men hade spelat under alla mästerskapsspelen och visat sig besitta en legendarisk flygförmåga som fascinerat hela världen. Alla visste numera vem Viktor Krum var och Sirius såg framemot att få se honom spela den kvällen. Hittills hade han endast lyssnat på matcherna i radion och det var häftigt att få se honom livslevande.

Han var säker på att Krum skulle vinna matchen till Bulgarien, även om det irländska landslaget var förträffligt och han egentligen hejade på dem. De var alla skickliga och hade sopat banan i varje match under mästerskapsspelen dittills, förutom just under sin första match mot Bulgarien. Det här var deras andra möte på quidditchbanan och nu var det på blodigt allvar. Det var världsmästerskapet som vägde i skålen och spelet gick i gång i rasande fart. 

Det tog inte lång tid innan Irland gjorde mål, när deras tre jagare Troy, Mullet och Moran spelade i perfekt harmoni och hade ett sällan skådat samspel med varandra. Klonken bytte deras händer i rasande fart och snart stod det trettio–noll till Irland. Spelet blev ännu våldsammare efter det, när de bulgariske slagmännen drämde iväg dunkarna mot irlänningarna med mord i sinnet och hindrade dem från att använda några av sina bästa taktikmanövrar. 

Sedan fick Bulgarien sin chans och gjorde sitt första mål. Vilierna strömmade återigen ut på arenan dansande i triumf. 

”Stoppa fingrarna i öronen”, ropade mr Weasley innan Sirius hann säga något.

Han märkte att Harry även slöt ögonen och log. Det var totalt onödigt när det räckte att bryta viliernas magi genom att inte höra dem, men han lät bli att säga det till Harry i den stunden. Matchen fortsatte i samma rasande fart och en stund senare visade Viktor Krum på sin enastående flygförmåga. Han lyckades lura den irländska sökaren med en perfekt utförd Wronskis fint, som fick irländaren att krascha rakt i marken och bli golvad, så att det blev time-out när han behövde skötas om. Krum själv återvände upp i luften och fortsatte söka efter kvicken, medan allas blickar var vända mot marken där irländaren blev omplåstrat av ett team vårdartrollkarlar. 

”Han klarar sig säkert; han blev bara lite mörbultad”, sa Charlie lugnande till Ginny, som hängde över kanten på logen med skräckslaget ansiktsuttryck.

”Och det var förstås just det som Krum var ute efter”, tillade Bill.

”Det var strålande att se Krum göra en sån perfekt fint! Det är inte många som hade klarat av att räta upp sin kvast från den där djupdykningen som han precis gjorde”, sa Sirius med ett brett flin. ”Det var verkligen värt att vara här och se det på plats.”

”Det var det”, sa Harry med strålande ögon och koncentrerade sig på att se reprisen på de två sökarnas djupdykning genom sin omnikikare, oerhört imponerad av skickligheten i Krums manöver. 

När visselpipan ljöd och spelet gick igång igen, verkade de irländska jagarna vara fast beslutna att hämnas på Viktor Krum. De gjorde tio mål på femton minuter och ledde nu med hundratrettio poäng mot bulgarernas tio. 

”Oj, jag undrar om Bulgarien kan kamma hem vinsten snart längre. Krum behöver finna kvicken nu om han tänker vinna mästerskapet åt sitt land”, sa Sirius bekymrat.

”Vem är det du egentligen hejar på, farbror Sirius?” sa Harry ironiskt.

Sirius skrattade. ”Irland såklart, men jag var säker på att Viktor Krum skulle avgöra matchen ändå.”

I nästa stund hade den bulgariske vaktaren tacklat Mullet och Irland fick ett straffkast. Det födde ett bråk mellan de två lagens maskotar och vilierna började dansa olovligen så att de lyckades förtrolla domaren. Han blev så förödmjukad och ilsken av det, när han väl vaknade från transen han hamnat i, att han försökte kasta ut vilierna från arenan helt. Det fick Bulgariens slagmän att ilskna till och de landade bredvid domaren för att kivas med honom. 

Domaren försökte desperat att återfå ordning på arenan, men när det inte lyckades, blåste han två kraftiga signaler i visselpipan. 

”Två straffkast för Irland”, skrek Bagman, vilket fick de bulgariska åskådarna att vråla av ilska.

”Och nu får allt Volkov och Vulchanov se till att ta sig upp på kvastarna igen. Ja, där är de i luften … och Troy tar klonken …”

Bulgarerna var så ilskna över vändningen att en av slagmännen slog rakt på Moran med sin klubba. Det blev ett foul av det och gav återigen Irland ett straffkast. De irländska pysslingarna flög då upp i luften för att forma en jättelik hand, som visade fingret till bulgarierna, men det borde de inte ha gjort eftersom vilierna tappade det helt. De rusade ut på banan och började kasta eld mot pysslingarna. Deras ansikten förvreds till grymma, skarpnäbbade fågelhuvuden, och långa, fjälliga vingar började växa ut från deras axlar. 

”Och nu kan ni se, pojkar, varför ni aldrig ska döma enbart efter utseendet”, ropade mr Weasley över dånet som fyllde arenan.

Ordningsvakter från Trolldomsministeriet strömmade in på fältet och försökte skilja vilierna och pysslingarna åt, fast utan större framgång. Samtidigt pågick en lika hård kamp upp i luften när de fjorton spelarna gjorde sitt yttersta för att sopa banan med motståndaren. Bulgariens slagmän hade blivit etter värre i sina försök att oskadliggöra Troy, Mullet och Moran, och de tre bulgariska jagarna försökte desperat göra mål själva så att klonken bytte händer med farten av en kanonkula.

Det blev Moran som gjorde nästa mål, men bråket mellan maskotarna nere på marken pågick ännu och inga pysslingar flög upp i luften för att fira målet. Spelet fortsatte utan avbrott och strax därpå slog irländarnas slagman dunkaren rakt mot Krum, som inte väjde undan tillräckligt fort. Dunkaren träffade honom hårt i ansiktet och det kom ett öronbedövande jämmervrål från publiken. Krums näsa hade knäckts och det var blod överallt, men domaren blåste inte i visselpipan. Vilierna hade kastat en handfull eld mot hans kvast, som nu brann i borständen och han hade fullt upp med att släcka branden.

”Time-out! Men se på honom, inte kan han spela i det där tillståndet, se på honom då!”

Det var Ron som skrek orden, men de föll till döva öron. Domaren var alldeles för långt ifrån honom för att kunna uppfatta hans ord eller någon annans heller. Ron var ju inte den enda som skrek. Allas ögon var fästa på den blödande Krum. 

”Titta på Lynch”, skrek Harry helt plötsligt.

Sirius vände sin blick mot den irländske sökaren och märkte att han börjat dyka igen. Han hade sett kvicken. Det verkade som om Irland skulle vinna en överväldigande seger. De ledde med hundrasjuttio mot tio och hade närmast vunnit spelet redan. 

Viktor Krum tog upp jakten på Lynch ännu blödande kraftigt. Hur han kunde se vart han var på väg var en gåta för Sirius. Det flög stora blodstänk genom luften efter honom, men han knappade in på avståndet och nådde fram jämsides med Lynch. Nu susade båda två ner mot gräsplanen igen i vanvettig fart … 

”De störtar i marken”, skrek Hermione.

”Det gör de visst inte”, röt Ron.

”Jo, Lynch gör det”, tjöt Harry.

Och han fick rätt. För andra gången under matchen slog Lynch i marken med fruktansvärd kraft och blev genast nertrampad av en hord ursinniga vilier. 

”Kvicken, var är kvicken?” hojtade Charlie från sin plats.

”Det var Krum som fångade den”, sa Sirius som hade sett det genom sin omnikikare.

”Du har rätt, farbror Sirius! Han har den … Krum har den! Matchen är över”, ropade Harry.

Krum höjde sig lugnt och stilla upp i luften med sin röda klädnad glänsande av näsblod. Han höll upp sin knutna näve och man såg en glimt av guld mellan fingrarna. På måltavlan mittemot åskådarna stod det med stora bokstäver: Bulgarien: 160, Irland: 170. 

”Irland vinner”, skrek Bagman, som kom på det först några sekunder senare. ”Krum fångar kvicken, men Irland vinner! Du store tid, det tror jag inte att nån av oss hade väntat sig!”

”Varför skulle han fånga kvicken?” skrek Ron, hoppande upp och ner och klappande händer ovanför huvudet. ”Han avslutade spelet när Irland ledde med hundrasextio poäng, den idioten!”

”Han visste att de aldrig skulle kunna komma i kapp!” svarade Harry. 

Det var öronbedövande jubel när de irländska anhängarna firade sin seger och de fick skrika för att få sin röst hörd. Sirius jublade med alla andra lycklig över den irländska segern, men även för att de fått se Krum fånga kvicken på ett så otroligt sätt. 

”De irländska jagarna var för skickliga; Krum ville avsluta kampen på sina egna villkor”, sa Harry.

”Du har så rätt så”, sa Sirius med ett brett leende. ”Det var exakt vad som hände.”

”Visst var han väldigt tapper?” sa Hermione som lutade sig fram för att se Krum landa.

En svärm vårdartrollkarlar banade väg fram till honom mellan kämpande pysslingar och vilier under brak och explosioner från sina trollstavar. 

”Han ser verkligen illa tilltygad ut …”

”Jag tror det ser etter värre ut än vad det är, Hermione”, sa Sirius. ”En bruten näsa är inte farligt.”

Nu fylldes arenan av den irländska nationalsången när alla deras anhängare firade segern. De irländska spelarna dansade glädjestrålande i ett regn av guld, som föll ner från deras maskotar uppe i luften. Det verkade som om informationen om segern hade äntligen spridit sig bland varelserna på marken då pysslingarna hade tagit sig upp i luften igen, medan vilierna krympte tillbaka till sina vanliga vackra skepnader och drog sig undan modfällda och ömkliga. Det våldsinta bråket var över och ordningsvakterna kunde dra sig tillbaka. 

”Ja, i alla fall vi kämpade tappert”, sa en dyster röst bakom Sirius och Harry.

De vände sig om och såg att det var den bulgariske trolldomsministern. 

”Men ni kan ju tala engelska”, utbrast Fudge upprört. ”Och ni har låtit mig mima allting hela dagen lång!”

”Ja, det var micket rolig”, sa den bulgariske ministern med en axelryckning.

Det irländska landslaget hade tagit sig upp i luften igen och flög ett ärevarv, medan quidditchpokalen fördes upp till hederslogen. Plötsligt badade de alla som satt där i ett strålande, vitt ljus, när hederslogen lystes upp genom trolleri så att alla på läktarna kunde se in i den. Två trollkarlar bar in en enorm, gyllene pokal och överräckte den till Cornelius Fudge. 

Efter dem kom det förlorande laget med slokande axlar. De fick dånande applåder av publiken, som ännu var begeistrad över Viktor Krum. Han såg bedrövlig ut med två stora blåtiror i sitt blodiga ansikte, men höll ännu ett stadigt tag om kvicken. Så här på nära håll märkte man att han var en smula plattfotad och ganska kutryggig och han verkade inte alls lika smidig i sina rörelser med fast mark under fötterna. 

Det irländska laget kom in sist och fick motta pokalen från Fudge under högtidliga former. Sirius flinade brett och klappade så hårt i händerna att hans handflator var ömma, men han brydde sig inte. Han bytte blickar med Harry, som strålade mot honom. 

”Vilken häftig match vi såg, eller hur, Harry!”

”Legendarisk!” flinade Harry.

Ett snäpp från dem tystade Ludo Bagman sin magiska röst och sa med en helt vanlig, fast ganska hes röst: ”Den här matchen kommer man tala om i många år. Den tog verkligen en oväntad vändning. Synd att den inte varade längre.”

Fred och George skyndade sig fram till honom med framsträckta händer och breda leenden. 

”Ja, just det, jag är skyldig er pengar för vadet. Hur mycket var det nu?”

Det var fullt med folk som strömmade ut ur stadion mot den lilla skogen, som stod mellan den väldiga arenan och det fält där Weasleyfamiljen hade sina tält. Sirius var nu på helspänn hållande koll på omgivningen och med trollstaven färdigt i handen för säkerhets skull. Det var trångt i folksamlingen och situationen kändes otrygg, men det var omöjligt att skynda därifrån när de var trängda från alla håll och behövde anpassa sin fart till de andra runt sig. 

När de kom in i skogen behövde de gå i en lång kö följande stigen, som slingrade sig mellan träden och tog dem till andra sidan. Det var mörkt bland träden, men stigen lystes upp av kulörta lyktor, som hängde i luften över dem. Folk runt dem sjöng och skrattade överlyckliga över den irländska segern. De åtföljdes av alla de som bodde i de irländska tälten på samma fält som dem och de var på även större festhumör än alla andra.

Sirius andades ut av lättnad när de stunden senare steg ut ur skogen och kunde se sina tält längre fram. Mr Weasley gick i täten ledande sin barnaskara rakt mot tälten, medan Sirius föll längst bak i gruppen igen, gående rakt bakom Harry, Ron och Hermione. 

”Sirius! Sirius Black!”

Ropet ljöd över myllret från folkhopen och Sirius vände sig om för att se vem det var som kallade på honom. Det var en kvinnoröst och han såg först mot Emmeline Vance, som stod tio meter ifrån dem hållande vakt i skymundan. Hon såg ut att vänta på sina vänner, men höll egentligen uppsikt över Harry. 

”Sirius!”

Ropet hördes igen och Sirius märkte plötsligt Hattie Greengrass gå rakt mot honom. Han hade inte sett henne sedan han gjort slut med henne i januari, och hans ögon mörknade när han förstod vad Hattie var ute efter. Han hade aldrig låtit Hattie träffa Harry; Harry visste inte ens om att de varit ihop med varandra i två år.

”Så roligt att se dig, Sirius!” sa Hattie med ett förtjusande leende. Hon gav honom en kindpuss och log som om de var gamla vänner, vilket fick Sirius att grymta. 

”Hattie, jag är trött. Kan inte vi bara gå raka vägen till vårt tält?” 

Det var Stella Yaxley som kom olustigt släntrande efter Hattie. Hon såg ursäktande på Sirius, väl medveten om att Hattie var den sista personen Sirius ville träffa under världsmästerskapen. Det var just genom Hattie som Sirius lärt känna Stella, men där Stella visat sig pålitlig och blivit en nära vän med Sirius, hade Hattie visat sig falsk och ytlig och ingen som Sirius ville ha att göra med längre. 

”Men vi måste ju hälsa på Sirius först! Det vore ju ohövligt annars”, sa Hattie oförskräckt.

Weasleys hade stannat för att se vad som hände, och de stod nu alla och såg nyfiket på Hattie Greengrass. Hon var ju ändå den mest kända radioreportern i landet och var en älskad nyhetsuppläsare. Det var inte många trollkarlar som inte kände igen hennes röst. 

Turligt nog hade de precis hunnit vika av från huvudleden och stod vid sidan av sina tält så att de inte var i vägen för folk som fortsatte strömma förbi dem på väg mot sina lägerplatser. Sirius utvärderade situationen snabbt och förstod att det var lönlöst att göra något åt det. Han stoppade obemärkt undan sin trollstav och vände sig för att ge Stella en kindpuss. 

”Gott och se dig”, sa han varmt.

”Vi var egentligen på väg till våra tält, men Hattie såg en skymt av dig och ville prompt komma och hälsa”, sa Stella ursäktande.

”Jag förstod det”, sa Sirius och vände sig återigen mot Hattie. ”Hoppas det är bra med dig, Hattie.”

”Jo, tack. Det var en strålande match, inte sant!” sa hon soligt.

”Det var det.”

Harry steg i samma stund fram och hälsade på Stella. ”Jag visste inte att du var här, Stella”, sa han glatt.

”Jag är här med min vän Hattie”, svarade hon leende. ”Vi hade inte riktigt så fina biljetter som ni och satt längre ner.”

”Vad synd. Du hade säkert kunnat få plats på hederslogen bredvid oss. Man såg jättefint därifrån!”

”Det kan jag tänka mig”, log hon.

Hattie hade märkt blixtärret på Harrys panna och verkade förtjust att få se det i verkligheten. ”Ska du inte presentera mig till dina vänner, Sirius?” sa hon.

Sirius gav henne en skarp blick, men vände sig sedan mot Weasleys. ”Låt mig presentera mr Weasley och hans barnaskara: Bill, Charlie, Percy, Fred, George, Ron och Ginny. Och det här är Hermione Granger”, sa han lämnande Harrys namn medvetet bort. ”Det här är Hattie Greengrass från trollkarlsradion.”

”Å, jag tyckte väl att jag kände igen er röst, miss Greengrass”, sa mr Weasley förtjust.

De skakade alla hennes hand med förtjusta miner. För dem var Hattie en intressant kändis och det var inte dåligt att kunna träffa henne på det sättet. Sirius backade ett par steg och drog Harry med sig. Stella följde i deras led och lät Weasleys hälsa på Hattie i lugn och ro. Hon hade själv inte träffat någon annan än Ron och Hermione förut, men ville inte tränga sig på så som Hattie gjort. Hon skämdes för hennes kupp och stod ovanligt tyst på sin plats önskande att hon kunde få Hattie därifrån utan att ställa till med en scen. 

Det tog ett tag för familjen Weasley att bekanta sig med Hattie, men till slut hade varje fras av hövlighet som kunde utbytas i en sådan situation blivit utbytt och Hattie lyckades frigöra sig från dem för att vända sig mot Harry.

”Och det här måste vara din berömde skyddsling, Harry Potter”, sa Hattie stigande oförskräckt fram till honom för att skaka hans hand.

”Goddag, miss Greengrass”, sa Harry hövligt på det sättet Remus lärt honom att göra med främmande.

”Så förtjusande att få träffa dig, Harry”, sa Hattie duande honom avsiktligt. Hon ville väldigt gärna komma på god fot med honom.

”Du har väl inte träffat min vän, Stella Yaxley, eller hur, Arthur”, sa Sirius med hög röst.

”Nej, jag har inte haft nöjet”, sa mr Weasley med ett leende.

Nu steg alla Weasleys fram för att hälsa på Stella och Sirius kunde återigen dra Harry ur vägen för Hattie. Direkt när hälsningarna var avklarade sa Sirius: ”Det var trevligt att råkas, men jag måste få Harry i säng nu. Adjö, Stella och Hattie!”

Han lade sin hand på Harrys axel och ledde honom skyndsamt in i deras tält. Mr Weasley, som precis varit på väg att fråga om damerna ville ha en kopp med te, blev avbruten och såg förvånat på Sirius. 

”Nja … Det var verkligen trevligt att råkas, men som Sirius säger så behöver barnen komma i säng … Det är sent, förstår ni”, sa han ursäktande.

”Absolut”, sa Stella. ”Man är ju trött själv, så det är alldeles förståeligt …” Med det greppade hon tag om Hattie och drog henne med sig. ”Kom nu, jag vill också komma till sängs.”

Hattie hade inget annat val än att följa med, men hon sneglade bakåt mot tältet dit Sirius försvunnit med Harry. 

När Hermione och Weasleyfamiljen stunden senare kom in i det större av de två tälten hittade de Sirius kokande varm choklad vid spisen. Han använde sin trollstav till det, vilket fick mr Weasley att rynka pannan till honom. 

”Det är mörkt ute nu och vi är inne i vårt tält. Mugglarna kan inte se oss nu”, sa Sirius till honom. ”Jag tänkte att vi nog alla ville ha en kopp med choklad innan sänggående.”

”Ja, jag är i varje fall inte alls trött ännu”, insköt Ron. ”Kan inte vi få sitta uppe en stund till, pappa?”

”Nå, det kan ni väl”, sa mr Weasley beskedligt.

”Jag visste inte att ni känner Hattie Greengrass, mr Black”, sa Percy som varit mest förtjust över att få träffa den kända radioprofilen.

”Vi tillhörde Gryffindor ihop en gång i tiden, så jag har känt henne nästan hela livet.”

”Så då är ni inte några väldigt nära vänner då”, sa mr Weasley försiktigt.

”Nä, vi är inte vänner alls. Det är bara Hattie som vill få en intervju med Harry”, sa Sirius fränt. ”Det är därför hon är så där inställsam mot mig.”

”Jaså, var det det. Nå, det var väl bra att jag inte bjöd henne in för en kopp te då.”

Sirius gjorde stora ögon. ”Det hade ju varit festligt!”

Harry skrockade. ”Verkligen! Farbror Sirius har varnat mig om henne, så jag vet att vara på min vakt, men jag vet inte hur det hade gått om hon kommit in hit.”

”Vi hade ju bara kunnat sticka in i vårt tält då och lämnat de vuxna till sitt”, sa Hermione med glimten i ögat.

Sirius såg varmt på henne. ”Rätt tänkt, Hermione.”

Han kom med kannan med choklad och hällde upp den varma drycken i stora muggar åt de alla. ”Här ska ni få”, sa han och serverade chokladen först till tonåringarna innan de vuxna tog för sig.

”Fast Stella är vår vän”, sa Harry. ”Henne hade man gärna bjudit på en kopp med choklad.”

”Det hade man, men inte när hon är i Hatties sällskap. De är gamla vänner med varandra sen kriget”, sa Sirius.

”Så du är vän med den där mrs Yaxley”, sa mr Weasley förvånat.

”Det är jag. Hon hittar hem till oss och allt. Hon är absolut pålitlig.”

”Hon är ganska skojig,” sa Hermione och berättade hur de besökt gamla grottor med henne under sitt senaste jullov och hur Stella fått de alla att skratta med sina skämt.

De talade en stund om Stella, men snart gick samtalet över till matchen. Det hade varit alldeles för spännande för att inte tala om det och de diskuterade ingående om hur snyggt Krum gjort Wronski-finten och hur ofattbart det varit att han fångat kvicken blödande på det sättet som han gjort. Ingen av dem kände sig sömnig och de blev sittande länge i sofforna i det förtrollade vardagsrummet inuti tältet. Runt omkring dem festade folket i lägret över Irlands seger och ljudet var så högt att det var omöjligt att ens tänka på sömn. 

Chapter Text

Mr Weasley märkte hur sent det hade blivit först när Ginny somnade vid det lilla bordet i tältet och beordrade de alla i säng. Hermione och Ginny gick då in i sitt tält bredvid och Harry och Weasleybröderna lade sig att sova i våningssängarna i det stora tältet. Mr Weasley hade ett eget mindre sovrum som hade en bredare säng. Han hade frågat Sirius om han ville ha det, men Sirius hade inte som avsikt att sova den natten. 

Det fanns en koj kvar i de fyra våningssängarna åt honom, men han föredrog att hålla vakt hela natten igenom. Han litade inte riktigt på att lägret var säkert för Harry och väntade tills mr Weasley dragit sig undan för natten innan han förvandlade sig till Tramptass. I skepnad av en stor skotsk hjorthund lade han sig ner på marken vid ingången till tältet. Det var lätt för honom att lyssna på ljuden runt sig med de skarpa hundöronen, och han kunde höra när Charlie började snarka i rummet bredvid. 

Ännu hördes enstaka rop och jubel från irländarnas håll, men sakta med säkert hade de flesta i det stora lägret lagt sig i sina sängar för att sova. Sirius kunde höra de djupa andetagen av människorna som sov närmast. Någonstans i skogen hördes en ugglas hoande och en nattlig fågel snattrade i buskarna bakom tältet. 

Det gick ett par timmar och Tramptass slumrade till, men plötsligt hördes ljud från någonstans längre bort. Tramptass höjde på huvudet för att lyssna. Det verkade som om ljudet kom från andra sidan fältet. Det var en grupp män som skrattade och en kvinna skrek till. Sedan hördes ett barn gråta.

Tramptass hoppade ut från tältet för att se sig om, men tältlägret var ännu stilla och tyst omkring dem. Det var bara ljuden från andra sidan grinden som stört honom. Han hade onda aningar och sprang snabbt igenom lägret som en skugga i natten. Det var ingen som märkte en svart hund i mörkret och han var snabbt framme vid grinden. Synen som mötte honom där fick hans blod att frysas till is. 

Ett dussintal dödsätare stod i en klunga iförda sina mörka mantlar och de ökända maskerna framför ansiktena, som dolde deras identitet. Sirius märkte Lucius Malfoys trollstav i händerna på en av dödsätarna och morrade dovt. De skrattade tillsammans och hade tydligen ansett det skojigt att väcka mugglarfamiljen, som bodde i stugan bortom fältet. Sirius kände igen mannen som mr Weasley betalat till för deras lägerplatser och tänkte att kvinnan bredvid var säkert hans hustru. 

Det var även två barn där och den mindre grät av fruktan, medan den större såg skräckslaget på de maskerade männen. Tramptass reste ragg, men kunde inte göra något ensam. Dödsätaren med Lucius trollstav svingade precis mugglarmannen upp i luften. Det var en bekant syn för Sirius som använt Levicorpus många gånger själv i sin ungdom, men aldrig mot mugglare. Han morrade igen dovt, men backade sedan tyst därifrån. Mugglarnas skrämda skrik och dödsätarnas skratt klingade i hans öron medan han sprang tillbaka till sitt tält och förvandlade sig själv tillbaka till en människa. 

Snabbt sprang han för att väcka mr Weasley. ”Det är dödsätare på gång. De tänker visa upp sig här i lägret i natt”, viskade han bistert.

”Vad säger du?” utbrast mr Weasley blekt. ”Dödsätare!”

”Ja. Jag var ute och såg dem precis. Det är ett dussintal som klätt sig i dödsätarkåpor och de har tagit mugglarna som äger fältet som sina gisslan. De var utanför lägret nyss, men jag är säker på att de kommer snart in i lägret för att skapa kaos precis som förr i tiden.”

Mr Weasley hade spärrat upp sina ögon av fasa. Han hoppade illa kvickt ur sängen och började dra på sig kläderna. ”Vi måste väcka barnen och få dem härifrån! Jag tror skogen här bredvid kunde vara tryggt att fly till.”

”Jag håller med dig. Jag tar barnen med mig dit så kan du ta Bill och Charlie med dig för att hjälpa ordningsvakterna.”

”Det var en bra idé”, instämde mr Weasley, men såg sedan bekymrat mot honom. ”Är det säkert att du klarar dig med Harrys beskydd då? Tänk om dödsätarna är ute efter honom?”

”Det tvivlar jag på. Inte här och inte när de tagit mugglarna som sina leksaker. De vill nog bara påminna folket om att de ännu finns ute i frihet och ännu kan skapa panik i befolkningen om de vill.”

”Du har rätt. Det låter exakt som nåt de kunde hitta på och jag slår vad om att Lucius Malfoy är bland dem”, sa mr Weasley bistert.

”Det var han. Jag kände igen hans trollstav. Den är speciell.”

”Verkligen?” Mr Weasley blev ivrig. ”Tänk om vi kunde haffa honom i natt!”

Sirius skrockade. ”Det hade inte varit tokigt, men jag tror inte det kommer att bli så lätt.”

”Nej, tyvärr inte. Han är en sliskig djävel som brukar kunna slingra ur sig allting med sitt förbaskade guld.”

Sirius log bistert. Det var exakt vad Lucius alltid lyckades med. 

”Jag går och väcker killarna så kan du gå och hämta tjejerna”, sa han och lämnade mr Weasley åt sitt.

Han skyndade sig till sovrummet med våningssängarna och väckte först Bill och Charlie innan han började ruska på tonåringarna. 

”Upp med er allihopa!” befallde han. ”Vi måste härifrån illa kvickt!”

”V-vad står på?” sa Harry sömnigt.

”Skynda på, Harry! Upp ur sängen”, sa Sirius otåligt.

Han kunde redan höra hur dödsätarna kommit in i lägret och börjat skapa det kaos de ville. Stojet och stimmet i lägret hade ändrat karaktär. Folk hade vaknat i sina tält och man kunde höra ljudet av springande fotsteg och skrik längre bort. 

Skyndsamt pekade Sirius på Harry och använde skiftningsförtrollningen för att byta hans kläder från pyjamas till hans jeans och tröja. Bill och Charlie höll på att dra på sig sina kläder på det vanliga sättet, men de manade sina yngre bröder att bara ta på sig sin jacka över pyjamasen och ta sig ut. 

”Ta din jacka, Harry, och följ med mig!” befallde Sirius.

”Men vad är det som står på?”

Sirius grymtade och greppade tag om Harry dragande honom med sig. Ron hade lytt Charlie och sprang med dem ut. De mötte mr Weasley utanför tältet med tjejerna, som också bara fått på sig sina jackor på pyjamasen. 

Lägret hade hunnit bli till kaos under den korta tid det tagit för Sirius att väcka familjen Weasley. Han såg folk springa i panik bort från mitten av lägret där någonting frambringade plötsliga ljusglimtar och skarpa smällar som från pistolskott. Högljudda hånrop, vrålande skratt och druckna tjut hördes därifrån och sedan blossade ett starkt grönt ljus upp och belyste hela lägret. 

I skenet av det kunde de alla se den hop av dödsätare som marscherade över fältet leviterande de fyra mugglarna ovanför sig. Tält rasade och föll omkull på deras väg och folk flydde i sina nattlinnen för att komma därifrån. 

”Bill och Charlie, vi måste hjälpa ministeriet”, sa mr Weasley. ”Ni andra får följa med Sirius till skogen. Han ska hålla er alla säkra, så håll ihop. Vi kommer och hämtar er när vi har ordnat upp det här.”

”Jag är faktiskt vuxen redan och det är mitt ansvar som medarbetare på ministeriet att hjälpa till”, insköt Percy och lät sårad för att hans far inte tänkt på honom.

”Ja, ja, följ med oss då, Percy, men ni andra får skynda er. Det här är farligt”, sa mr Weasley ängsligt.

Charlie och Bill hade redan börjat springa till mitten av lägret och mr Weasley satte av efter dem med Percy hack i häl. Ministeriets ordningsvakter och andra medarbetare syntes redan störtande från alla håll mot källan till oroligheterna. 

”Fred och George, jag vill att ni hjälper mig att hålla Ginny säker”, sa Sirius innan han svängde om och ledde vägen in i skogen.

Tvillingarna nickade bistert och drog fram sina trollstavar medan de följde efter. Fred tog Ginnys hand i sin för att få henne med. Harry, Ron och Hermione kom sist sneglande ännu bakåt, förskräckta över kaoset i lägret. Ministeriets trollkarlar verkade ha svårigheter med att stävja de maskerade männens framfart, rädda att mugglarfamiljen kunde störta till marken om de ingrep. De var så högt i luften att det var livsfarligt för dem om de föll handlöst ner därifrån. 

Skogen var mörk i natten. De kulörta lyktorna hade försvunnit och de kunde se mörka skepnader famlande omkring bland träden. Någonstans ifrån kom ljudet av ett barns gråt, och ängsliga rop och panikslagna röster hördes överallt i den kalla nattluften. Sirius tände sin trollstav för att lysa vägen för dem och tvillingarna följde i hans led. Det fick Ron och Hermione att dra fram sina trollstavar också, men Harry fumlade förgäves i sina fickor utan att kunna hitta sin trollstav. 

Sirius skymtade i samma stund sitt kusinbarn, Draco Malfoy, stå mellan träden för att se på händelserna i tältlägret. 

”Var har du din mamma, Draco?” utbrast han skarpt. ”Din pappa vet vi redan var han är, men borde inte din mamma se efter dig en natt som denna?”

Draco svängde runt på platsen och såg häpet på Sirius. Han tog in synen på de pyjamasklädda Weasleybarnen och drog på smilbanden. 

”Jag ser att ni flyr med svansen mellan bena”, sa han hånfullt. ”Det är väl det enda blodsförrädare och smutskallar kan göra, men jag har inget att frukta med mitt rena blod.”

”Jaså? Om du nu går och tror att du har så rent blod, borde du ha en ren mun också, Draco!” sa Sirius med en hård glimt i ögonen. ”Jag tål inte höra smutsiga dödsätarynglingar som du använda ett så fult språk!” Med en snabb handrörelse svingade han sin trollstav och Dracos mun fylldes plötsligt med såpa. 

Han började spotta och fräsa. ”Du din djävel …! Jag ska berätta för pappa …!”

”Håll mun, Draco, annars tvingas jag tvätta den igen”, varnade Sirius.

Ron och Harry hade börjat skratta, men Sirius skyndade bara på dem och ledde dem vidare in i skogen. Han hade inte märkt att Fred och George inte hade stannat för att se på Draco. De hade tagit sitt uppdrag att se efter Ginny på fullt allvar och hade endast sneglat på den blonde pojken innan de dragit vidare för att komma djupare in i skogen och hålla henne trygg. 

När Sirius nu skyndade vidare med Harry, Ron och Hermione, kom han snart på att han inte såg de andra tre ungdomarna någonstans. Det var fullt med folk överallt på alla stigar i skogen och han såg panikslaget omkring sig, men kunde inte se en enda rödhårig pojke någonstans — förutom Ron förstås, som var bredvid honom. 

”Var är dina bröder och Ginny, Ron?” sa han blekt.

De stannade alla för att se, men kunde inte hitta dem. En skock tonåringar i pyjamas var inbegripna i en högljudd diskussion lite längre fram på stigen. När de fick syn på Harry, Ron och Hermione vände sig en flicka med tjockt lockigt hår om och sa något på franska. 

”Öh … va?” sa Ron.

”Å …” Flickan som hade talat vände ryggen åt honom och de kunde höra henne säga ”Hogwarts”, brytande på franska. 

”Beauxbatons”, mumlade Hermione.

”Vad sa du?” sa Harry, som inte hört ordentligt.

”De måste vara från Beauxbatons. Du vet, Beauxbatons magiakademi. Jag läste om den i En utvärdering av trolldomsutbildningen i Europa.”

”Självklart gjorde du det. Det som man inte får från födseln får man skaffa sig från böckerna”, skrockade Sirius. ”Fast du låter ju ibland som om du vuxit upp i trollkarlsvärlden, Hermione.”

Hon rodnade förtjust över berömmet.

”Fred och George kan inte ha hunnit så långt”, insköt Ron. ”Vi borde bara fortsätta på stigen så hittar vi dem säkert.”

”Du har rätt. Kom, vi går vidare”, sa Sirius.

Harry grävde återigen i sina fickor, men kunde inte hitta sin trollstav. ”Det kan inte vara sant …”, muttrade han.

”Vadå?”

”Jag tror att jag har tappat min trollstav.”

”Du skojar väl?” sa Ron, men Sirius hade bleknat. 

”Var hade du den senast?”

”Jag vet inte …”

”Den kanske ligger kvar i tältet”, föreslog Ron.

”Den kanske föll ur din ficka när vi sprang”, sa Hermione.

”Det är tveksamt. Jag letade efter den i mina fickor redan där bak där vi såg Malfoy. Jag tror inte jag fick den med mig från tältet.”

Sirius grymtade och gav honom en missnöjd blick, men började inte klaga på honom. ”Det är inget att göra nu, Harry. Du får hålla dig nära mig hela tiden. Du är inte trygg utan din trollstav.”

”Jag vet”, sa Harry beklämt.

”Du har väl ändå din osynlighetsmantel i fickan, eller hur”, sa Sirius som fick en plötslig klump i halsen.

”Nej, det har jag inte. Den blev kvar i min skolkoffert i Kråkboet.”

Sirius tappade all färg i ansiktet. ”Tog du inte din mantel hit?”

”Jag tänkte inte att jag kunde behöva den …”

”Du behöver ha den alltid med dig var än vi är”, utbrast Sirius upprört. ”Du vet mycket väl om det! Jag fattar inte att du kunde glömma den till Kråkboet!”

”Jag är ledsen, men jag kan inte göra nåt åt det nu”, sa Harry bistert. ”Det vore bättre om vi letade reda på en tryggare plats än här mitt i stigen.”

Sirius grymtade ilsket, men sa inte emot. ”Kom då”, fräste han och tog tag i hans hand när han gick vidare med trollstaven i högsta hugg.

Harry såg ut att vilja protestera mot sådan behandling, men höll tyst när han märkte Sirius bistra min. I samma stund hördes prasslande ljud i närheten och de hoppade alla fyra högt. Sirius svängde runt med sin trollstav, men det visade sig bara vara husalfen Winky, som kämpade sig mödosamt fram ur ett buskage i närheten. Hon rörde sig med stor svårighet på ett mycket besynnerligt sätt, som om hon hölls tillbaka av någon osynlig person. 

”Det är onda trollkarlar i farten!” pep hon förvirrat. ”Folk högt, högt uppe i luften! Winky tänker se till att komma härifrån!”

Hon försvann flåsande och pipande in bland träden på andra sidan stigen, envist kämpande mot den kraft som höll henne tillbaka. 

”Vad är det med henne?” sa Ron förundrat. ”Varför kan hon inte springa ordentligt?

”Jag slår vad om att hon inte bett om lov att få gömma sig”, sa Harry.

”Vet ni vad, husalferna far verkligen illa”, sa Hermione upprört. ”Det är rena slaveriet, det är vad det är. Den där mr Crouch tvingade henne att sätta sig i logen högst upp, fastän hon var jätterädd för det, och nu har han förhäxat henne så att hon inte ens kan springa när de börjar trampa ner tälten! Varför är det ingen som gör nånting åt det?”

Sirius himlade med ögonen. ”Strunt i husalfer nu, för tusan, och kom! Vi måste sticka härifrån!”

De lydde honom och fortsatte alla fyra vidare utan att säga ett ord mer om Winky. De fortsatte hålla utkik efter Fred, George och Ginny medan de följde den mörka stigen djupare in i skogen. Ett stycke framöver passerade de en grupp med svartalfer, som kacklade muntert över en säck guld de måste ha vunnit i ett vad om matchen. 

Ett snäpp längre bort kunde de se silverfärgat ljus mellan träden. När de kom närmare fick de syn på tre långa vackra vilier i en glänta omgivna av en skock unga trollkarlar som försökte överrösta varandra med sina heroiska bedrifter. 

”Jag tjänar minst hundra säckar guldgalleoner om året”, sa en av dem.

”Jag är drakdödare åt Kommittén för bortskaffandet av farliga djur”, sa en annan.

”Jag blir snart den yngste trolldomsminister vi nånsin har haft, det lovar jag”, sa en tredje.

Harry började skratta, men Ron blev konstigt slapp i ansiktet och ropade till vilierna: ”Har ni hört att jag uppfunnit en kvast som kan flyga ända till Jupiter?”

Sirius himlade med ögonen, men hann inte reagera lika snabbt som Hermione. Hon greppade tag om Rons arm och drog i honom muttrande: ”Nu får du väl ge dig” så pass ljudligt att de kunde alla höra det. 

Harry slutade skratta och hjälpte henne att dra Ron därifrån. Ljuden av vilierna och deras beundrare dog bort när de kom till hjärtat av skogen. De hade inte sett George, Fred eller Ginny någonstans och verkade vara helt ensamma nu. Skriken från lägret hördes så dämpat dit ut att man inte kunde ana vad som pågick där om man inte varit dit själv. 

”Ska vi vänta här?” föreslog Harry. ”Vi borde höra på långt håll om det kommer nån hit.”

I samma stund dök Ludo Bagman upp bakom ett träd rakt framför dem. Sirius höjde skrämt sin trollstav, men sänkte den direkt när han förstod vem det var. Bagman var inte längre munter på det sättet han varit förut utan såg mycket blek och trött ut. 

”Vem där?” Han steg närmare och kände igen dem i trollstavarnas ljus. ”Vad gör ni här inne i skogen mitt i natten?”

”Är ni inte medveten om upploppet som pågår i lägret, mr Bagman?” svarade Sirius strävt. ”Det är dödsätare som marscherar där.”

”Va?”

”I vårt läger. De håller på och leviterar den där mugglarfamiljen från stugan bortom grinden och trampar ner tält och har sig.”

Bagman svor högt, men vände sedan på klacken och transfererade sig därifrån med ett litet plopp. 

”Han verkar då inte ha nån större reda på saker och ting, den där mr Bagman”, sa Hermione med rynkad panna.

”Men han var en fantastisk slagman”, sa Ron. ”Wimbourne Wasps vann ligamatcherna tre gånger i rad när han spelade för dem.” 

Han steg in i en liten glänta vid sidan av stigen och slog sig ner i det torra gräset vid foten av ett träd. De var nu så långt borta från larmet i lägret att han kände sig lugn och tog fram en liten modell av Viktor Krum, som han köpt innan matchen. Han satte figuren ner på marken och betraktade den förtjust när den gick omkring förtrollad att gå som Krum. Precis som den verklige Krum var modellen lätt plattfotad och kutryggig, inte alls lika imponerande på sina klumpiga fötter som på sin kvast. 

Harry slog sig ner bredvid honom, men verkade inte alls lika avslappnad som Ron. Istället såg han bekymrat på Sirius och sa: ”Var det där verkligen dödsätare där ute i lägret, farbror Sirius?”

Sirius nickade allvarligt. ”Det var precis vad det var. Det är ingen annan som äger såna masker. Det där var dödsätare i full mundering, precis på samma sätt som de var under kriget.”

”Men är det verkligen så många av dem ute i frihet?” sa Hermione oroligt.

”Jodå. Det finns säkert ännu fler än de som spatserar där ute och roar sig med att förlöjliga mugglare. Det var skaror av dem som gick fria efter kriget — med Lucius Malfoy i spetsen förstås. De påstod att de var under imperiusförbannelsen och man trodde på det för att de kommer från så fina och gamla familjer.” Han spottade ut de sista orden med vämjelse. 

”Men varför leviterade de mugglarna för?” sa Harry oförstående. ”Vad är det för en sak att göra?”

”Det, Harry, är deras sätt att ha skoj. Det var det som en stor del av kriget gick ut på”, sa Sirius bistert. ”Vi kämpade för att rädda mugglarna, medan dödsätarna mördade dem för skojs skull. Sånt där brukade bara vara förspel till morden.”

Både Harry, Ron och Hermione hade bleknat. Det lät så fruktansvärt att de hade svårt att ta in det. Det var väl ändå inte någon som kunde vara så grym och vidrig … Ja, det hela var ofattbart att ens tänka. 

”De ser inte mugglare som människor”, förklarade Sirius med låg röst. ”Det är det som rättfärdigar det hela.”

Hermione hade fått tårar i ögonen tänkande på sina föräldrar. 

”Det är ju sjukt”, viskade Ron i chock.

”Det är precis vad det är. De är slödder allihopa!” fräste Sirius.

”Är det sant att Dracos pappa är med där ute just nu?” sa Harry.

”Ja då. Jag har väl nämnt till dig att han var en av Voldemorts generaler. Det är klart han är därute och leder dem precis som förr i tiden.”

Ron hajade till över namnet som han inte alls var van att höra, men Harry fick en bestämd min på ansiktet. 

”Du borde gå efter honom, farbror Sirius. Han måste ju tas fast!”

”Det hade jag gärna gjort, men jag måste se till att ni tre är säkra”, sa Sirius bistert.

Han var inte glad att behöva stå där och göra ingenting när han kunde istället ha varit med på en strid mot dödsätare igen. Det hade varit perfekt om han fått Lucius Malfoy fast för en gångs skull, men det var inget han kunde göra i saken. Harrys trygghet gick före allt.

”Kanske Rons pappa kan ta fast honom”, sa Hermione hoppfullt.

”Ja, han har ju alltid sagt att han skulle vilja haffa honom för nånting”, sa Harry och log över tanken.

”Det skulle i vart fall torka grinet ur ansiktet på Draco”, sa Ron belåtet.

”Men vad ska det bli med de stackars mugglarna då”, sa Hermione nervöst. ”Tänk om de inte kan få ner dem igen?”

”Det är klart de gör. Vi hade sånt här mycket under kriget och det hände ofta att vi kunde rädda mugglarna”, sa Sirius lugnande. ”Det är tränade trollkarlar där ute och många av dem minns ännu kriget. De är skickliga nog.”

”Men ni räddade dem inte alltid, eller hur.”

”Nej, men under kriget var striden för liv och död. Jag tvivlar på att de där skojarna därute är beredda att börja mörda i natt. Då får de hela Aurorkontoret efter sig igen”, sa Sirius allvarligt. ”De vill bara skrämma folk. De vill inte göra en krigsförklaring, inte förrän de har sin käre ledare tillbaka …”

”Menar du att de vet om att Voldemort ska komma tillbaka?” sa Harry bestört.

”Nej då. Det tror jag inte alls. Gruppen därute är ena fega stackare. Det är ju de som slingrade sig undan, medan de trofasta anhängarna hamnade i Azkaban. Det är de som Voldemort vill ha tillbaka i sina led, inte de där fegisarna där ute som förrått honom.”

”Måste du använda det där namnet alltid?” sa Ron blekt.

”Ja, jag måste det. Man ska kalla saker för deras namn, Ron”, sa Sirius bestämt. ”Jag är varken vidskeplig av mig eller fegis och tänker stå för det.”

Ron gav honom en bister blick, men vågade inte säga emot. 

”Hör ni, jag tror att det är ganska säkert här där vi är. Jag borde gå och se om jag kan hitta Fred, George och Ginny och sen behöver jag se hur det går i lägret”, sa Sirius. ”Klarar ni er om jag försvinner för några minuter?”

”Det är klart vi klarar oss. Jag tycker absolut att du ska gå till lägret och se ifall du kan hjälpa till där”, sa Harry bestämt.

Sirius log varmt mot honom. ”I så fall får ni hålla er gömda här. Rör er inte innan jag är tillbaka, är det förstått. Om ni hör nån komma hitåt får ni gömma er tills ni ser mig.”

”Absolut. Vi håller oss gömda så länge du är borta”, lovade Harry.

”Bra.”

Sirius vände på klacken och transfererade sig till andra sidan skogen. Han steg fram mellan två träd för att se ut mot lägret. Gruppen av dödsätare hade ännu inte tagits fast, men de var omringade och kunde inte marschera framåt längre. Ministeriets trollkarlar höll sina trollstavar riktade mot dem, men dödsätarna hånade dem och hotade att döda mugglarna om de försökte med något. 

Den stackars mugglarfamiljen hängde ännu upp och ner i luften, men det verkade som om de förlorat medvetandet och inte visste vad som pågick runt dem längre. Sirius var inte säker om de svimmat av skräck eller om ordningsvakterna lamslagit dem för att skona dem från traumat tills de kunde fås ner. 

Han skymtade både mr Weasley och hans tre söner bland männen som omringade dödsätarna. De verkade alla oskadda och han kände sig lättad när han förstod att Percy inte försökt med något idiotiskt för att visa sig på styva linan inför sina arbetskamrater. Han var lite för ambitiös av sig för sitt eget bästa och Sirius hade egentligen velat ha honom i skogen med sina syskon. Han hade varit till mer nytta om han sett efter Ginny, men det var onödigt att gå och tänka på det nu. Han behövde bara själv hitta Ginny och tvillingarna och säkerställa att de klarat sig helskinnade från tumultet.

Han vände sig om för att återvända till skogen när han hörde någon ropa på honom. Han vände sig om och såg George vinka till honom mellan träden. Han sprang lättad fram till honom och hittade Fred och Ginny gömmande sig bakom några tjocka buskar. 

”Där är ni ju … och ni är oskadda allihopa! Å, så skönt!” 

Sirius ansikte slätades ut av lättnaden som sköljde över honom. De tre tonåringarna hade hittat ett bra gömställe åt sig där de kunde se utvecklingen i lägret, men inte bli upptäckta själva. Det var lugnt nu på den sidan av skogen när alla flytt därifrån.

”Var är Ron, Harry och Hermione?” sa Fred oroligt.

”Jag lämnade dem på ett tryggt ställe innan jag kom tillbaka efter er. Jag fattar inte hur vi tappade bort varandra men …”

”Jag vet inte heller, men det var nog för mycket folk i skogen då när vi flydde hit”, sa George. ”Ena stunden var ni bakom oss och sen var ni det inte längre.”

”Efter att det lugnat ner sig lite vände vi tillbaka och kom hit i hopp om att ni kom för att leta reda på oss”, tillade Fred.

”Nå, det var tur att ni tänkte så vist”, log Sirius.

I samma stund märkte han till sin förvåning hur alla dödsätare i lägret transfererade sig därifrån helt plötsligt. De fyra mugglarna började falla ner, men ministeriets trollkarlar skyndade sig att rikta sina trollstavar mot dem för att rädda dem och se till att de svävade tryggt och långsamt ner. Fast det var bara en grupp som gjorde det. En annan grupp transfererade sig därifrån illa kvickt och Sirius märkte hur mr Weasley såg oroligt mot himlen. Han hade lämnat räddandet av mugglarna till sina kollegor och transfererade sig nu därifrån istället. 

Det var då som Sirius kom på att himlen blivit konstigt grön. Han sprang ut ur skogen för att se bättre, eftersom det var något som sken på himlen bortom skogen. Fred, George och Ginny följde efter honom och de såg allesammans samma sak: bilden av en jättelik grönskimrande dödskalle med en orm stickande ut ur munnen som en tunga hängde ovanför trädtopparna fyllande himlen med sitt gröna sken. 

”Mörkrets märke!” fick Sirius förfärat ur sig.

I samma stund kom han på att märket hade frammanats på samma sida av skogen dit han lämnat Harry, Ron och Hermione. Med andan i halsen transfererade han sig på fläcken för att ta sig till gläntan inne i skogen. När han materialiserades där sekunden senare, såg han en klunga människor mitt i gläntan och mr Weasley var på väg ditåt ropande ängsligt någonting om sin son. 

Sirius spärrade upp ögonen när han förstod att Harry, Ron och Hermione var omringade av ministeriets personal, som alla höll sina trollstavar riktade mot dem. Han fick fart på benen och sprang snabbt på plats lagom till att höra att Barty Crouch försökte skylla de tre ungdomarna på att ha frammanat Mörkrets märke. Både Harry och Ron försökte säga att det inte var dem, men Crouch trodde inte på dem. 

”Försök inte ljuga till oss! Ni har blivit upptäckta på platsen för brottet!” Crouch ansikte hade förvridits av ilska och han petade med sin trollstav mot de två pojkarna, tydligen tänkande att det var någon av dem. 

”Barty, de är bara barn. De skulle aldrig ha kunnat …”, sa en häxa i lång yllenattrock.

Sirius trängde sig igenom ringen av trollkarlar och ställde sig framför Barty Crouch med utmanande min. ”Försöker ni påstå att Harry Potter har frammanat Mörkrets märke, Crouch? Har ni tappat vettet, eller?” utbrast han spydigt.

Crouch hajade till och bleknade av ilska. Det var tydligt att han inte tyckte om att bli utmanad på det sättet. 

Mr Weasley insköt hastigt: ”Kan ni tre säga mig var tecknet kom ifrån?”

”Där bortifrån”, sa Hermione darrigt och pekade på ett ställe vid skogsbrynet på andra sidan ängen. ”Det var nån eller några bakom träden. De ropade ut ord, en besvärjelse …”

”Jaså, du påstår att de stod där borta?” Mr Crouch vände sin skarpa blick mot Hermione och hans ansikte lyste av misstro. ”Läste en besvärjelse, säger du? Du verkar vara väldigt väl insatt i hur man frammanar det där tecknet, lilla fröken!”

Sirius grymtade ilsket och satte sin hand på Hermiones axel för att beskydda henne. ”Varför ger ni er inte på nån i er egen storlek, Crouch?” sa han med blicken glödande av vrede.

”Sirius, lugna ner dig. Barty ska inte ge sig på nån här”, sa mr Weasley vädjande. ”Vi ska alla hålla oss lugna.”

De andra i gruppen hade snabbt kommit på det befängda i Crouch anklagelser och vände sig mot stället dit Hermione pekat. 

”Vi är nog för sent ute”, sa häxan i yllenattrocken. ”Vilka de än var så försvann de säkert med ilfart härifrån.”

”Det tror jag inte”, sa Amos Diggory. ”Våra lamslagningsbesvärjelser for rakt in mellan träden där … Det är mycket möjligt att vi träffade dem …”

”Amos, var försiktig”, sa någon varnande.

Men Diggory struntade i varningen, höjde sin trollstav och marscherade tvärs genom gläntan för att gå och söka igenom den utpekade platsen. Crouch vände sig om för att se efter honom, tydligt väntande att Hermione skulle visa sig vara en lögnare, men ett par sekunder senare hörde de mr Diggory ropa: ”Ja, vi har dem! Det är nån här! Medvetslös! Det är … nej, men du store tid …!”

”Har ni fått tag i nån?” ropade mr Crouch i ytterst misstrogen ton. ”Vem? Vem är det?”

De hörde ljudet av knakande grenar, prasslet från löv och knastrande steg då mr Diggory åter dök upp bakom träden. Han bar en pytteliten, livlös figur i famnen. Sirius spärrade upp ögonen när han kände igen lilla Winky. Mr Crouch varken rörde sig eller sa något när Diggory lade ner husalfen på marken framför honom. Alla i gruppen stirrade vantroget på Winky, men vände sig sedan mot Crouch, tydligen kännande igen hans husalf. 

”Det här .. kan inte .. vara möjligt!” sa han stötigt. ”Ingen …”

Han fick plötsligt bråttom att ta sig till platsen där Winky hade hittats och lyssnade inte fastän Diggory ropade att det inte fanns någon annan där. 

”En smula pinsamt, det här”, sa Diggory bistert. ”Barty Crouch egen husalf. Jag menar, det är ju bara …”

”Kom inte med nåt sånt påstående, Amos”, sa mr Weasley lågmält. ”Du tror väl inte på allvar att det var alfen. Mörkrets märke kan bara frammanas av trollkarlar. Det kräver en trollstav.”

”Ja, just det”, sa mr Diggory. ”Och hon hade en trollstav.”

”Va?”

”Titta här då.” 

Mr Diggory höll upp en trollstav och visade den för mr Weasley. ”Hon höll den i handen. Bara det är en överträdelse mot paragraf tre i lagen om bruk av trollstavar. ’Ingen icke-mänsklig varelse må bära eller göra bruk av en trollstav.’”

Ludo Bagman transfererade sig just i den stunden på plats och såg förskräckt på Mörkrets märke, som ännu lyste på himlen. Då Barty Crouch var på väg tillbaka till dem försökte han fråga honom om han fått fast någon för det, men Crouch svarade inte. Mr Diggory avbröt Bagmans frågor otåligt och vände sig till Crouch själv: ”Om ni inte har nåt emot det, mr Crouch, tycker jag att vi borde höra vad Winky har att säga till sitt försvar.”

Crouch sneglade på den lamslagna husalfen med vrede i blicken, men sa inget. Diggory verkade ta hans tystnad som ett medgivande och väckte Winky från lamslagningen.

”Alf, vet du vem jag är? Jag är från Avdelningen för övervakning av magiska varelser”, sa han strängt när alfen ställde sig förvirrat upp på benen. ”Mörkrets märke frambesvärjdes här för bara en kort stund sen och du upptäcktes alldeles under det med en trollstav i handen. Vill du vara snäll och ge oss en förklaring.”

”D-d-det var inte jag som gjorde det, sir!” flämtade Winky. ”Jag vet inte hur man gör det, sir!”

”Varför hade du då en trollstav i handen?” Mr Diggory viftade med trollstaven han hittat och Harry kände plötsligt igen det. 

”Hallå, den där är ju min”, utbrast han.

Alla vände sig mot honom. 

”Vad sa du?” kom det misstroget från Diggory.

”Det där är min trollstav. Jag tappade den.”

”Du tappade den?” upprepade Diggory som om han inte trodde sina öron. ”Ska det här föreställa en bekännelse? Kastade du den ifrån dig när du hade frammanat tecknet?”

Innan Sirius hann säga något utbrast mr Weasley argt: ”Amos, tänk på vem du talar till! Tror du verkligen att Harry Potter skulle komma på idén att frambesvärja Mörkrets märke?”

”Öh … självfallet inte”, mumlade mr Diggory. ”Förlåt, jag blev visst lite för ivrig.”

”Det var i varje fall inte där jag tappade den”, sa Harry bistert. ”Jag hade inte med mig trollstaven in i skogen och måste ha tappat den i lägret.”

”Jaså”, sa mr Diggory och vände sig återigen mot Winky för att anklaga henne med att säga att hon stulit Harrys trollstav med avsikten att frammana Mörkrets märke.

Det hela eskalerade så långt att Diggory använde prior incantato-besvärjelsen för att ta reda på vilken trolldom man använt Harrys trollstav till sist och de fick alla se hur ett miniatyr av Mörkrets märke kom ut ur trollstavens spets. Det var beviset mr Diggory behövde och han fortsatte anklaga Winky, fastän Hermione svor på att rösten hon och hennes vänner hört frammana märket hade hört till en människa och inte till en husalf. 

Det hela hade förmodligen slutat med Winkys arrestering om mr Crouch inte hade blandat sig i diskussionen till slut och påpekat att han inte gick och lärde sina husalfer om hur man frammanar Mörkrets märke och att Winky därmed måste vara oskyldig. En husalf kunde ju knappast veta hur man ens svingar en trollstav om den inte blivit lärd till det av sin herre. Därmed var det egentligen Barty Crouch själv som Diggory anklagade, när han anklagade hans husalf. 

Det fick mr Diggory att rodna förläget och speciellt när mr Crouch lät antyda hur sårad han var över anklagelserna. 

”Ni har nu varit mycket nära att anklaga de två personer bland oss som har minst anledning att frammana det där märket”, utbrast mr Crouch upprört. ”Harry Potter och mig!”

Sirius höjde sina ögonbryn. Det var ju inte så länge sedan som Crouch själv gett sig på Harry i tron att han var den skyldige tillsammans mina sina fjortonåriga kamrater. Men det var bäst att inte säga något när alla äntligen hade kommit på hur befängd den tanken var. Sirius var säker på att den dödsätare som frammanat märket hade flytt direkt därifrån och inte stannat kvar för att bli tagen på bar gärning.

Han stod kvar hållande sin arm både om Harry och Hermione för att beskydda dem från vidare obehag. Ron hade sökt skydd närmare sin far, som var den enda som talade förståndigt under kivet som följde. Han kom på att fråga var Winky hittat Harrys trollstav, varpå Winky berättade att det varit i buskarna där hon lamslagits. Det tyckte mr Weasley var bevis nog för att Winky endast varit på fel plats i fel tid och råkat hitta trollstaven strax efter att den lämnats kvar efter den riktiga förövaren. 

”Väldigt smart att inte använda den egna trollstaven till brottet”, sa han förnuftigt.

Det fick Amos Diggory att ta reson äntligen och han överlämnade därefter Winky till att bestraffas av sin herre för att hon hållit i en trollstav. Mr Crouch, som inte tålde att någon skämde ut honom, gav självklart kläder till Winky befriande henne från sin tjänst. Han var ytterst kallsinnig och vred när han gjorde det och brydde sig inte om att Winky grät och vädjade om att inte få kläder. 

”Jag har ingen användning för en tjänare som glömmer sin plikt mot sin herre och sin herres goda rykte”, sa han kallt.

”Nå, jag tror att jag tar med mig barnen tillbaka till tältet nu om ingen har några invändningar”, sa mr Weasley. ”Amos, den där trollstaven har avslöjat allt den vet. Kan Harry få tillbaka den, är du snäll.”

Mr Diggory räckte Harry hans stav och Harry stoppade den skyndsamt i fickan. 

”Kom med nu, alla tre”, sa mr Weasley lågmält.

Hermione såg ännu på den gråtande Winky och var ovillig att följa med, men Sirius tog tag om hennes arm och drog henne med sig. Då gav hon sig och följde med dem, men hon sneglade ännu bakåt mot den sorgligt grinande alfen. 

”Vad kommer att hända med Winky?” sa hon bekymrat när de tagit sig bort från gläntan och skyndade sig genom skogen.

”Jag vet inte”, sa mr Weasley.

Det blixtrade till av ilska i Hermiones ögon. ”Det var vidrigt hur de behandlade henne! Mr Diggory kallade henne för ’alf’ hela tiden … Och mr Crouch gav henne sparken fastän han vet att hon inte gjorde det! Han struntade i att hon hade varit rädd och att hon var så förtvivlad! De behandlade henne allihopa som om hon inte ens var mänsklig!”

”Men det är hon ju inte heller”, sa Ron.

”Det betyder inte att hon inte har några känslor, Ron! Det var vidrigt som de …”

”Hermione, jag håller helt med dig, men nu är inte rätta tidpunkten att diskutera husalfernas rättigheter”, sa mr Weasley hastigt, avbrytande henne. ”Jag vill tillbaka till tältet så snabbt som möjligt.”

”Jag håller med dig”, grymtade Sirius.

”Var lämnade du de andra, Sirius?”

”De är redan vid våra tält. Jag var hos dem precis när Mörkrets märke frammanades. Vi kom ifrån varandra i skogen och jag lämnade Harry, Ron och Hermione där borta vid gläntan att vänta medan jag sökte upp Fred, George och Ginny.”

”Det borde du inte ha gjort”, sa mr Weasley skrämt. ”Tänk om den som frammanade märket hade gett sig på Harry!”

Sirius sneglade bistert på Harry. Han hade redan hunnit tänka tanken själv. ”Vi får vara tacksamma att hen hade annat för sig”, muttrade han. 

Chapter Text

Tidigt nästa morgon återvände de alla till Kråkboet efter att mr Weasley ordnat dem en av de första flyttnycklarna som avgick från världsmästerskapen. Sirius andades ut när de var återigen på Kråkboet och Harry var i trygghet igen. De möttes vid dörren av en halvt hysterisk mrs Weasley, som hade läst nyheterna om Mörkrets märke i morgontidningen och var utom sig av oro. 

Sirius som inte sovit på över ett dygn gick och lade sig för några timmar, medan mr Weasley åkte iväg till Trolldomsministeriet, avbrytande sin semester. Det var kaos där och han ansåg det som sitt ansvar att hjälpa till. Percy följde självklart med honom kännande sig viktig när han fick göra det, men Bill och Charlie tog saken med ro och fortsatte sin semester hemma i Kråkboet utan att drabbas av hysterin, som närmast lamslagit landet. 

Det späddes på av alla de artiklar Rita Skeeter skrev åt Daily Prophet om den katastrofala världsmästerskapsfinalen och ministeriets misslyckade hantering av den. Bilder på Mörkrets märke och de marscherande dödsätarna i full mundering åtföljdes av giftiga skriverier om slapp säkerhetsbevakning och skamligt mörkläggande av sanningen. Enligt Skeeter florerade det rykten om att flera kroppar smugglats ut från fältet där Mörkrets märke hängt över, medan de skyldiga sluppit undan och var på fri fot. 

Sirius ögnade kort igenom artiklarna kallande dem för smörja och önskande att det kunnat stå något vettigt i tidningen istället. Han väntade ännu på brev från Dumbledore och började känna sig otålig vid det laget. Han försökte gömma oron han kände från Harry, men hade svårt att sova och gjorde många nattliga turer som Tramptass för att se att allt stod lugnt till i den lilla byn Ottery St Catchpole. 

Egentligen var det onödigt, men det lugnade hans nerver som var på helspänn. Tanken på Harrys ärr som värkt bara helgen innan finalmatchen kändes olycksbådande nu efter allt som hänt. Han kunde inte låta bli att tänka att det varit ett tecken på att något verkligen var i görningen. 

Tanken var skrämmande. Harry var bara nyss fyllda fjorton år och alldeles för ung för att behöva ställa sig mot en livslevande Voldemort igen. Han önskade häftigt att det skulle ta tid för Slingersvans att hjälpa Voldemort att återuppstå och att Harry kunde hinna växa upp till en stark trollkarl först. Sirius var nämligen säker på att det skulle bli ett nytt krig om Voldemort verkligen kom tillbaka och allt skulle bli som på sjuttiotalet igen. Men den tanken var den mest skrämmande av alla. 

Hela den veckan gick utan att någon fågel fenix syntes på Kråkboet och Sirius tillbringade sina dagar i sällskap av Bill och Charlie, som han gillade skarpt och som var de enda vuxna i huset att umgås med. Mr Weasley och Percy var långa dagar på jobbet, medan mrs Weasley pjoskade över ungdomarna och höll på med hushållet på sitt vanliga vis. Sirius vägrade låta Harry åka iväg på utflykter efter allt som hänt och ungdomarna fick spela quidditch i fruktträdgården eller hitta på något annat lika tryggt inom Kråkboets gränser. 

När lördagen kom behövde mr Weasley återigen åka till jobbet redan på morgonen och mrs Weasley ojade sig över det; han hade inte behövt jobba helger sedan kriget. Percy stannade dock hemma då. Som en artonårig nybörjare var han för obetydlig på sitt arbete och hans chef hade inte ansett behöva honom på jobbet över helgen. Han försökte få det att låta som om mr Crouch ansåg honom behöva få vila helgen så att han orkade ta nya tag den följande veckan igen.

”Det är ju inte så att jag själv känner behov av nån vila, men mr Crouch är mån om sina medarbetare”, sa han.

Sirius lyssnade roat på hans förklaring och trodde inte på ett enda ord av det. Mr Crouch var inte mån om någon annan än sig själv och hade säkert inte ens lagt en tanke på Percy. Han kunde ju inte ens komma ihåg Percys namn och hade förmodligen bara glömt bort att ge honom arbetsuppgifter för helgen. 

Det var på lördagen under lunchen när hela familjen satt samlad kring det långa bordet som dukats i trädgården som Fawkes dök upp i en eldsvåda och tappade ett brev i Sirius famn. 

”Äntligen!” sa han ivrigt.

Han hoppade upp från sin plats och glömde att be om ursäkt innan han redan hade lämnat bordet och skyndat sig in på tvillingarnas rum i övervåningen för att läsa brevet i enskildhet. 

Käre Sirius,

Ursäkta att mitt brev har dröjt, men jag har varit oerhört upptagen de senaste veckorna. Jag antar att Arthur har berättat för dig om den kommande trekampen som ska hållas på Hogwarts. Nu har jag äntligen lyckats få allt klart här så att vi tryggt kan ta emot eleverna hit nästa vecka, fastän förberedelserna inför den kommande turneringen ännu pågår. Våra ärade gäster anländer som tur är inte förrän i oktober, så det blir en lugn början på skolåret, men lärarna har ändå fått ha kortare semester i år än vanligt. 

Hagrid håller på för fullt för att förbereda plats i skogen för några drakar vi ska ha hit senare. Inhägnaden blev klar igår, vilket är tur då vi inte kan ha byggtrollkarlar här sedan när eleverna anländer. 

Nå, nog om mina bekymmer med skolan … Det var oerhört intressant det du skrev om Harrys mardröm och ärret som gjorde ont. Jag vet inte om du följer mugglartidningar, men händelsen råkade sammanfalla med ett mystiskt försvinnande som skedde i Dolderhuset samma helg. Dolderhuset är ju herrgården i Little Hangleton där Voldemorts far och farföräldrar bodde. De hörde till en gammal högättad mugglarsläkt, men de mördades redan ett halvt sekel sedan under lika mystiska omständigheter som gamle Frank Bryce förra helgen. 

Han var familjen Dolders trädgårdsmästare, som en gång i tiden misstänktes för mordet på familjen, men kunde inte fällas på grund av bristen på bevis. Jag har självklart undersökt fallet noga för länge sedan och vet att mugglarna drog slutsatsen att familjen Dolder blev skrämda till döds, vilket självklart inte var fallet. Vi kan båda två gissa vad som egentligen hände i Little Hangleton för femtio år sedan och vi kan lika gott gissa vad som hänt där förra helgen. 

Frank Bryce blev nämligen kvar i Dolderhuset som dess trädgårdsmästare och har arbetat där sedan dess, men han försvann utan spår för en vecka sedan, och jag drar slutsatsen av det att han blivit mördad. Fast det är självklart bara min egen gissning, speciellt efter det som du skrev om Harrys dröm.

Det är mycket möjligt att han faktiskt såg verkliga händelser som skedde i Dolderhuset och inte alls hade en mardröm. Det där ärret han har är speciellt och jag misstänker att det finns någon form av koppling mellan det och lord Voldemort, men det återstår att se. Bli nu inte för förskräckt när jag säger det här och gå inte och tala om det för Harry. Han behöver inte bära en sådan börda på sina axlar som det skulle ge honom. 

Vad som än hänt, så är mugglaren Bryces försvinnande ett tecken på att Voldemort är tillbaka i landet. Dolderhuset har varit tomt i många år nu, eftersom mugglarna finner det en smutta kusligt, och jag gissar att Voldemort finner huset vara en bra tillflyktsort för honom. Jag vet inte om han är kvar där nu, men jag följer utvecklingen på den orten noga.

Ännu i juli var han säkert kvar i Albaniens skogar då en häxa från ministeriet försvann där under sin semester. Jag vet inte om du hört om Bertha Jorkins försvinnande, men jag misstänker att hon blivit dödad av Voldemort. Vad han ville av henne kan jag tyvärr inte få reda på, men jag är på min vakt. Det är oroväckande med både hennes och Frank Bryces försvinnande och speciellt nu när Mörkrets märke syntes på himlen i tisdagsnatt. Jag har gått och undrat om Voldemort skickade Pettigrew dit för att frammana tecknet och berätta för alla att han är här igen.

Hur som helst så behöver du vara på din vakt. Det är säkert att Voldemort gör planer både för sin egen återkomst och för mordet på Harry. Harry är ett törn i hans kött och måste dödas för att han ska kunna återfå sin självrespekt igen. Voldemort är inte någon som tål att bli motarbetad och hans hat för Harry är stort. Dock består Lilys beskydd över Harry, så vi kan vara lugna på den punkten. 

Jag är tacksam att Alastor gått med på att bli lärare i skolan i år. Jag kommer att behöva hans hjälp för att hålla eleverna trygga under den magiska trekampen och inte minst för att se till att Harry hålls säker från Voldemort det kommande skolåret. 

Jag förmodar att du vill vara här under varje deltävling då vi kommer att ha ganska många utomstående här då. Du är välkommen till Hogwarts som alltid. 

Försök att inte oroa dig för mycket nu,

din vän, Albus Dumbledore

Sirius läste brevet flera gånger och blev bistrare för varje genomläsning. Han kom ihåg hur mr Weasley talat med Ludo Bagman om Bertha Jorkins och suckade tungt. Han hade då inte alls kommit på att fråga var Jorkins gått och försvunnit, men här stod det nu på svart och vitt. Det var inte förvånande att Dumbledore var medveten om saken och kunde även berätta vad som hänt. 

Hans sinne var tungt när han slöt brevet. Det var omöjligt att inte oroa sig, hur mycket Dumbledore än förmanade honom att låta bli. Brevet som han hoppats på skulle stilla hans oro hade endast spätt på den och han kunde inte låta bli att undra vad för slags koppling Dumbledore misstänkte att Harry kunde ha med Voldemort. Det var det värsta av allt som stått i brevet. 

Han var på väg att sätta brevet i sin ficka när Harry kom in i rummet. Hans blick for direkt till brevet och han såg nyfiket på det. Sirius gjorde en grimas. Utan att säga ett ord drog han fram sin trollstav, pekade på brevet med den och brände det i sin hand. 

”Vad gör du?” sa Harry förstummat.

”Bränner brevet, som du ser”, sa Sirius lugnt.

Harry himlade med ögonen, men böjde sig över sin skolkoffert för att gräva fram en ny tröja därifrån. Han hade lyckats spilla tomatsås på sin T-shirt under lunchen och ville byta till rent.

”Du fattar väl att jag inte smygläser dina brev, farbror Sirius”, anmärkte han när han drog T-shirten över sitt huvud.

Sirius skrockade. ”Jag vet, men det här brevet ska inte hamna i nån annans händer ens av misstag.”

Harry slog sig ner på sin säng och såg begrundande på honom. ”Det var ett brev om Voldemort, eller hur.”

Sirius grymtade. ”Det behöver inte du bry dig om.”

Harry himlade med ögonen. ”Du fattar väl att jag vet att du inte har sovit nu i veckan. Jag hör när du går upp och tar dig ut på nattliga turer. Jag är inte dum i huvudet, farbror Sirius. Jag vet hur oroad du är över allt som hänt.”

Sirius suckade tungt. Han flyttade sig bredvid Harry och lade sin arm om hans axlar för att krama om honom. 

”Du är min pojk och jag oroar mig alltid för dig, men det är klart jag oroar mig lite extra just nu. Det är för mycket onda saker i rörelse …”

”Så du tror att det fanns nåt mer bakom Mörkrets märke och dödsätarnas marsch i tisdagsnatt än bara lite skrämselpropaganda.”

”Inte med dödsätarna. Jag sa ju redan att de som var med om marschen är lika rädda för Voldemorts återkomst som vi. De har svikit honom och de vet om det, varför de blev själva så skrämda över Mörkrets märke.”

”Så det är nåt mer bakom märket då.”

”Det är det säkert, men jag vet tyvärr inte vad. Det kan alltid ha varit Slingersvans som frammanade det, men jag kan inte svära på det.”

Harry hajade till. ”Så du tror att han har hittat Voldemort redan och är tillbaka i landet med honom!”

Sirius gjorde en grimas. ”Det vet jag inte, men det är mycket möjligt. Ledtrådarna är inte så många att följa ännu.”

”Vilka ledtrådar är det du söker efter?”

Sirius såg fundersamt på honom, men beslöt sig sedan för att svara. Harry var ju i livsfara från Voldemort och behövde nog vara förberedd. 

”Det är märkliga försvinnanden man ska hålla koll på. Det är det som är tecknet på Voldemorts framfart”, förklarade han. ”Det var så det började i sjuttiotalet och det kommer säkert att börja på samma sätt nu. Voldemort mördar alltid folk som är i vägen för honom, men man hittar hans offer endast då när han vill skrämmas, vilket han inte vill om han vill verka i det fördolda.”

Harry nickade. ”Och det är i det fördolda han vill verka för stunden.”

”Exakt.”

”Jag förstår.”

Harry tänkte på saken en stund, men frågade sedan: ”Är det nån trollkarl som försvunnit i landet nu då?”

”Nej, inte än”, sa Sirius med halvsanning. Bertha Jorkins var ju en häxa och hon hade försvunnit utomlands, så han ljög inte när han lät bli att nämna det och han hade ingen lust att berätta om mugglaren i Dolderhuset för Harry.

”Vad skönt”, sa Harry lättad.

”Precis, så du kan lugnt återvända till Hogwarts nu i veckan. Ni ska få ett spännande år i år.”

”Vad är det som ska hända på Hogwarts i år, farbror Sirius? Vad var det för sak som mr Bagman antydde på och som Percy säger är hemligstämplad?”

Sirius skrockade. ”Det hade du förstås gärna velat veta.”

”Sluta retas och berätta då, för Merlins skull! Du brukar ju inte hålla hemligheter från mig”, utbrast Harry fränt.

”Det gör jag när det är andras hemligheter, Harry”, påminde han. ”Jag har lovat Arthur att inte tala om nåt för dig och jag måste hålla mitt ord. Du får höra saken från Dumbledore i skolan.”

Harry suckade tungt. Han visste att det inte var lönt att pressa Sirius i saken om han gett sitt ord om att hålla tyst. Sirius bröt aldrig sitt ord. 

”Varför var du illa tvungen att gå och lova att hålla tyst för?” sa han retligt. ”Jag hade ju velat veta redan nu!”

Sirius stökade skrattande till hans hår med en faderlig gest. ”Du är en gullunge, det är vad du är”, sa han varmt. 

De sista dagarna av Harrys sommarlov gick lugnt till, men just den morgonen som ungdomarna behövde tas till Hogwartsexpressen blev det uppståndelse kring Monsterögat Moody så att mr Weasley fick skynda sig till jobbet redan innan frukost för att hjälpa honom. Det hade varit någon slags kalabalik hemma hos Moody med magiskt anfallande soptunnor och mugglargrannar som hört oväsendet och tillkallat mugglarpolisen på plats. Moody hade trott att det var inkräktare på hans mark, varpå han bussat på sina soptunnor på inkräktaren, vilket självklart var olagligt på alla sätt. 

Mr Weasley behövde ta sig skyndsamt på plats för att se till att Moody inte blev arresterad av teamet från Avdelningen för olaglig trolldomsutövning. Han skulle ju börja som lärare på Hogwarts den dagen och behövde komma undan med bara en varning. 

Det hela betydde dock att Moody blev upptagen hela förmiddagen med utredningen hemma hos honom och Emmeline Vance fick rycka ut i sista stund till King’s Cross-stationen. Det hade varit meningen att Moody skulle säkra stationen innan Sirius tog Harry dit för tåget, men Dumbledore skickade Emmeline dit istället. 

Bill och Charlie följde med sin mamma till stationen för att lämna av sina småsyskon till skolan. De åkte alla i mr Weasleys Ford Cortina 80, som Sirius köpt åt honom ett par år tidigare. Den var i kombimodell och mycket rymligare än den gamla Ford Anglian. Cortinan var inte förtrollad att flyga; mr Weasley vågade inte ens försöka på det igen, men han hade lagt en osynlig utvidgningsförtrollning inuti bilen så att hela hans stora familj fick plats i den. Mrs Weasley var lyckligt omedveten om saken då hon inte hade en aning om hur rymliga mugglarbilarna borde vara på insidan. Därmed fick alla fint plats inuti, men Sirius valde att köra sin egen motorcykel — mest för att få hem den — och följde efter bilen med den. Charlie hade satt sig bakom bilratten, men Bill ville åka med Sirius i sidovagnen och tyckte att det var mycket roligare än att trängas i bilen med sin familj. 

De tog sig utan incidenter in till London och lämnade av ungdomarna vid tåget. 

”Vi kanske ses förr än ni tror”, sa Charlie och log brett när han gav Ginny en avskedskram.

”Varför det?” sa Fred ivrigt.

”Det får du se”, sa Charlie. ”Tala bara inte om för Percy att jag nämnde det … det är egentligen hemligstämplad information, intill den stund då ministeriet finner det lämpligt att offentliggöra den.”

Sirius skrockade när han såg de nyfikna minerna på ungdomarna.

”Ja, jag skulle nästan önska att jag var tillbaka på Hogwarts i år”, sa Bill med längtan i rösten.

”Varför det?” sa George otåligt.

”Ni kommer att få ett spännande år”, sa Bill med glimten i ögat. ”Jag kanske tar ledigt från arbetet så jag kan komma och vara med om det …”

”Med om vadå?” sa Ron.

Just då hördes visslan och mrs Weasley föste fram dem mot tågdörrarna. 

”Ha ett härligt skolår nu då, Harry!” sa Sirius kramande om honom en sista gång.

Ungdomarna tog sig tillsammans upp på tåget och lutade sig sedan ut genom fönstret för att vinka till dem. 

”Tack så mycket för att vi fick bo hos er, mrs Weasley”, sa Hermione.

”Ja, tack för allt, mrs Weasley”, sa Harry.

”Å, det var bara roligt att ha er hos oss, kära ni”, sa mrs Weasley. ”Jag skulle gärna bjuda in er till julen, men jag tror nog att ni hellre vill stanna på Hogwarts med allt som kommer att försiggå där.”

”Mamma!” sa Ron irriterat. ”Vad är det ni alla vet som inte vi vet?”

”Det är en hemlighet, Ron”, sa Sirius med ett snett flin. 

”Men ni får nog reda på det i kväll”, tillade mrs Weasley. ”Det blir säkert väldigt spännande, men jag är glad att de har ändrat reglerna nu …”

”Vilka regler?” sa Harry i kör med Ron, Fred och George.

”Jag är säker på att professor Dumbledore talar om det för er … och lova mig nu att uppföra er ordentligt. Lovar du det, Fred? Och du också, George?”

Det började väsa från lokets hjul och tåget satte sig i rörelse. 

”Tala om för oss vad som händer på Hogwarts”, tjöt Fred. ”Vilka regler har de ändrat på?”

Sirius skrattade när han vinkade adjö tillsammans med mrs Weasley, Bill och Charlie. De stod kvar på perrongen tills tåget försvunnit bakom krönet, men vände sig sedan för att gå därifrån. 

”Jag får nog ett intressant brev från Harry imorgon”, flinade Sirius.

”Ja, de blir alla riktigt förvånade ikväll”, medgav Bill. ”Synd att man inte kan bli lärare på Hogwarts för i år. Det hade varit skoj.”

”Nja, de blir nog överhopade med arbete i år”, sa Sirius tvivlande. ”Det blir mycket bättre att åka dit som familjemedlem för att sitta i publik.”

”Det blir det. Speciellt under den första deltävlingen. Jag kommer ju att ha ansvar för drakarna vi för in i landet nu i höst för det”, sa Charlie glatt.

”Ja, Dumbledore nämnde att det ska bli drakar i tävlingen.”

”Precis, och det ska vara honor och inte hanar tydligen. De är mycket vildsintare än hanarna, så det kommer att bli rejält intressant att se första deltävlingen.”

Sirius spärrade upp ögonen. ”Oj, det var ju värst! Det får man ju absolut inte missa!”

Chapter Text

Sirius återvände hem först efter att han säkerställt att Moody blivit frisläppt och kunde ta sig till Hogwarts för att påbörja sitt nya jobb. Han tyckte att det var skönt att vara hemma igen och var glad att få träffa Remus, speciellt nu när det var så mycket som hänt och han inte haft någon att prata med om det ordentligt. 

De satt länge den kvällen i sina favoritfåtöljer och talade om allt som Sirius fått veta och allt som hade hänt under hans bortavaro. Att få dela sin oro med Remus var lättande och Sirius sov för första gången hela natten igenom sedan världsmästerskapsfinalen. 

De följande dagarna kunde man läsa i Daily Prophet om Bertha Jorkins försvinnande, eftersom Rita Skeeter lyckats få reda på om den. Hon skrev flera skarpa artiklar om trolldomsministerns inkompetens och slarv, när Fudge inte ens kunde hålla reda på sina egna anställda. Sirius ögnade bara kort igenom artiklarna, men det fanns inga riktiga nyheter i dem och han lät det hela vara. Han jobbade inte själv i ministeriet och struntade i saken egentligen. Det enda han hade velat veta var ifall någon kommit på var Jorkins försvunnit och på vilket sätt. Det hade varit intressant att få reda på.

Livet i Holnatt var återigen lika lugnt som alltid när Harry var på Hogwarts. Sirius koncentrerade sig på sina affärer och väntade ivrigt på Harrys brev. Det första kom redan dagen efter, precis som han anat att det skulle. Harry hade skrivit det vid sänggående under första kvällen och brevet var fullt av hans iver över den kommande turneringen, som Dumbledore berättat om under välkomstfesten.

Alla är jättesura för att endast sjuttonåringar och äldre får delta. Fred och George svor redan att de ska minsann försöka bli uttagna ändå och det vill nog Ron också. Jag säger inte att det inte hade varit intressant att bli Hogwarts förkämpe, men jag är inte jätteivrig till det. Det enda jag tycker är surt i det hela är att vi inte får spela quidditch i år. Jag saknar det redan, men får väl hålla mig till tåls. 

Det ska bli skitkul att få se vem som blir Hogwarts turneringskämpe i oktober. Vi har flera sjuor som kunde klara sig ganska bra i det, tror jag. Kan inte du berätta för mig om du vet vilka tävlingsmomenten kommer att vara? Dumbledore sa inte ett ord om det, men jag är säker på att du vet och jag hade också gärna vetat. 

Varför sa du förresten inte till mig att Moody ska bli lärare åt oss i år? Du visste ju att jag hade slagit vad om det med mina kamrater i Gryffindor. Nå, jag vann vadslagningen nu förstås, vilket var skitkul. Neville var rejält imponerad och går och undrar om jag kanske ändå har det seende ögat. Ron skrattade nästan ihjäl sig när han hörde det, och jag fann det också lustigt, men ville inte skratta inför Neville. 

Ron går även och skrattar för att jag fått en ny liten beundrare i skolan igen. Du minns säkert Colin Creevey, som varit betuttad i mig sedan tvåan. Han har en lillebror som heter Dennis och som började skolan nu och sorterades i Gryffindor. Colin har tyvärr gått och berättat om mig för honom och han är enormt imponerad. Jag ser verkligen framemot att möta de båda på rasterna hejande ivrigt på mig. Urk!

En annan sak som hände ikväll var att Hermione fick höra att Hogwarts har husalfer. Hon visste tydligen inte om det, men hon blev jätteupprörd och vägrade äta en enda tugga mer av maten. Hon går ännu och tänker på stackars Winky och ojar sig över husalfernas slaveri. Jag får väl se hur länge hon tänker hungerstrejka nu då för att inte delta i förslavandet av husalferna här. Det hela är ganska löjligt, men Hermione kan vara lite envis ibland när hon blir på det där sättet … 

Sirius skrockade för sig själv när han läste brevet. Det var inte en dålig början på skolåret Harry hade, tänkte han för sig själv. I sitt svar skrev han att han hört vissa rykten om den första deltävlingen, men att han för stunden inte hade möjlighet att berätta om dem för Harry. Det var hysch hysch om alltihopa kring turneringen då Trolldomsministeriet ville ha det så, och de skulle få se hur allt blev när det blev dags för deltävlingarna. 

”Jag ska komma dit och sitta i publiken med er, så du kan räkna med att se mig då”, skrev han i slutet av sitt brev. 

Till helgen kom Harrys nästa brev där det stod att läsa:

Käre farbror Sirius,

Vi hade Moodys första lektion idag och jag vet inte vad jag ska tänka om den. Han låtsades att inte känna igen mig sedan förut, men jag tror att han försöker vara rättvis mot alla elever och inte favorisera mig bara för att han känt mig hela mitt liv. Jag brydde mig inte om det, men det var lite obekvämt när han tog upp de oförlåtliga förbannelserna och började tala om hur jag var den enda som överlevt den dödande förbannelsen.

Han visade oss hur de alla fungerar och använde några spindlar i sin uppvisning, vilket flera i klassen tyckte var obehagligt. Neville tog det nog hårdast, men det var inte så kul för mig heller. Jag kunde inte låta bli att tänka på mamma och pappa då när jag såg den döda spindeln, och jag hoppas att vi inte har några fler likadana lektioner. 

Det bästa som hänt nu i veckan var när Moody förvandlade Malfoy till en iller när han försökte förhäxa mig bakifrån. Moody gjorde så att illern studsade upp och ner i entréhallen medan han röt att han inte gillar folk som anfaller när deras motståndare vänder ryggen till. Tyvärr kom McGonagall på plats precis då och satte stopp för det hela, men Moody tog då Malfoy med sig för att gå och ha en pratstund med Snape om honom. Malfoy försökte med sitt gamla knep att han ska skvallra till sin pappa, men Moody sa bara att han nog känner honom från gamla dagar och att Malfoy kan säga till honom att Moody håller ett vakande öga på hans son. 

Å, du anar inte hur gott det var att få bevittna det! Ron kallade det för sitt livs bästa ögonblick och jag tenderar att hålla med honom i det. Vi har sedan dess kallat Draco för den fantastiska studsande illern. 

Hagrid har förresten hittat på ett nytt sätt att plåga oss på sina lektioner. Vi ska ha den tvivelaktiga äran att föda upp en flock med sprängstjärtsskrabbor, och jag lovar att de är i klass med acromantula-ungar eller något liknande. Han hade flera lådor av dem med minst hundra stycken per låda. De var slemmiga och även värre än bobotuberna vi fick handskas med under lektionen i örtlära. De luktar som rutten fisk och de skjuter eld från stjärten. Hannarna har utöver det gaddar, så att man får akta sig att inte bli stucken, och Hagrid varnade oss om att honorna förmodligen kan suga blod. 

Jag bävar över tanken på hur stora de blir när de växer upp. De är alldeles nyfödda nu och Hagrid måste komma på vad de äter innan de kan växa, men med tanke på hurdan han är så vet han det säkert redan innan helgen är över. Nästa månad kommer han förmodligen med en unge till Aragog och talar om för oss att vi ska föda upp den som vårt nästa projekt … 

Ron säger att jag måste sluta nu. Han har suttit och försökt göra spådomsläxan vi har, medan jag skrivit det här brevet. Vi ska göra ett eget horoskop för den kommande månaden utifrån planeternas rörelser och han säger nu att det är omöjligt att räkna ut det från boken vi har. Vi ska istället bara hitta på något och jag måste hjälpa honom i det. Det blir mycket enklare om vi kommer på tillsammans vilka olyckor vi ska hamna i de följande veckorna. Trelawney blir inte imponerad om det inte är något riktigt hemskt … 

Hälsa Remus från mig!

Harry

Sirius skrattade så tårarna rann när han läste om lektionen Hagrid hållit åt Harrys klass. Det lät inte alls kul för Harry, men han fick nästan lust att åka till Hogwarts för att se skrabborna själv. Han hade aldrig hört om dem förut och kunde inte låta bli att undra om Hagrid hade avlat dem fram själv genom korsbefruktning av två olika sorters magiska odjur. Det var högst olagligt att göra och han hoppades innerligt att så inte var fallet. 

När han var på väg att lägga undan brevet märkte han att det fanns en till sida i det. Han tog fram den och läste:

Jag måste skriva det här innan jag skickar iväg brevet till dig, farbror Sirius. Det är kväll nu och vi har lagt oss, men jag sitter i min säng och skriver. Du anar aldrig vad Hermione har hittat på nu då! Hon har sprungit till biblioteket hela veckan, fastän hon inte haft läxor, och hon kom ikväll för att tala om för oss vad hon hållit på med. 

Jag vet inte om jag nämnde att hon avbröt sin hungerstrejk för husalfernas rättigheter redan andra skoldagen, men hon har nu gått och bildat en förening som hon kallar för F.I.S.A., alltså Föreningen för ideellt stöd åt alferna. Både Ron och jag kallar den för Fisa såklart (vilket hon inte alls uppskattar) och hon talade om för oss att vi är medlemmar i föreningen själva numera. Jag är utnämnd till sekreterare och Ron är kassör, medan Hermione är ordförande. Vi ska börja samla in medlemsavgift på två silversiklar från våra klasskamrater så att vi kan sprida kunskap om alla orättvisor som drabbar husalfer. Jag ser verkligen framemot det. Tydligen ska vi arbeta för att se till att husalferna får skäliga arbetsvillkor och löner, vad än det innebär. 

Hermione har blivit spritt språngande galen nu då, men det gäller att inte säga det till henne. Jag har aldrig sett henne så allvarlig över något och jag kände mig nästan lite rädd för henne. Både Ron och jag tycker att hon är lite skrämmande ibland. Fast hon är ju tjej, så det gäller att ha respekt för henne på det sättet som du alltid har sagt. 

Du kan räkna med att hon kommer att rekrytera dig också direkt när hon träffar dig nästa gång. 

Ja, god natt nu då! 

Harry

Sirius läste den andra sidan av brevet med vantrogen min. Ja, nog hade Hermione gått och blivit spritt språngande galen nu plötsligt. Hela tanken på att betala lön till husalfer lät löjligt och han skakade misstroget på huvudet. 

”Här, du måste läsa det här själv, Remus. Det låter alldeles för otroligt för att tro på annars”, sa han och räckte över brevet till Remus. 

Dagen därpå kom Stella på besök till Holnatt. Sirius hade inte hört från henne sedan världsmästerskapen, men han hade varit själv så upptagen med allt att han inte hunnit tänka på henne. Nu när livet lugnat ner sig igen passade det perfekt för honom att träffa henne och han hälsade varmt på henne när hon steg in i huset. 

”Hur mås det här nu då?” sa hon glatt.

”Det är nog bra med oss”, svarade Sirius. ”Själv då?”

”Det är inget fel med mig, förutom att jag avskyr mitt jobb förstås.”

Hon stannade för att ge Sirius en kindpuss innan hon slog sig ner i soffan. Det var hennes sätt att hälsa och Sirius var så van vid det att han svarade med att pussa henne tillbaka. 

”Var har du Remus?”

”Han är ute och mockar i lagårn. Vi har så mycket djur där numera att det blir ganska mycket att göra med det.”

”Fast det kan väl inte ta så lång tid med trollstav.”

”Nej, han kommer nog in snart”, medgav Sirius leende. ”Vill du ha whisky?”

”En öl räcker så här tidigt på dan.”

”Som du vill. Mugglaröl eller honungsöl?”

”Har du den svaga eller starka mugglarölen?”

”Båda.”

”Ge mig den svaga då.”

Sirius nickade och gick för att hämta två ölflaskor från kylen. Han hade numera tre sorters öl hemma sedan han blivit finansiär till ett mugglarpar, som startat ett ölbryggeri norr om Ipswich. Deras öl kallades Old Blakenham och det sålde numera så pass bra att Sirius börjat få lite avkastning på sin insats. Stella tyckte om den mustiga smaken, men gillade inte stark öl när hon vuxit upp med honungsölen.

”Jag tyckte att ditt program var bra igår igen, precis som alltid”, sa Sirius när han serverat henne ölen.

Stella gjorde en grimas. ”Det är klart jag vet hur man gör radioprogram numera, men ämnet är så ofantligt tråkigt.”

Sirius gav till ett skratt. ”Nja, det är såklart sant. Det är ingen som intresserar sig för vad Celestina Warbeck har för sig, förutom möjligen Molly Weasley och andra häxor i hennes ålder.”

Stella stämde in i skrattet. ”Exakt min mening, fast jag känner nog inte till Molly Weasley.”

”Det är Arthurs hustru. Du träffade ju honom och deras barn under världsmästerskapen.”

”Å, hon är alltså mamma till Ron.”

”Japp.”

Stella blev bister när hon mindes världsmästerskapen. ”Jag är ledsen förresten för det som hände med Hattie då. Jag kunde inte stoppa henne efter att hon sett dig i folkvimlet.”

”Det förstod jag väl själv också. Hon har alltid velat bli introducerad till Harry och gjorde en kupp då hon inte längre behövde bry sig om vad jag tycker om saken. Inte nu längre när vi inte är ihop.”

”Så sant så. Hon var inte alls glad över hur du bemötte henne. Hon hade ju velat prata lite med Harry och försöka luska ut nåt som hon kunde senare använda i radion, tror jag.”

”Det är klart hon ville det. Jag vet redan hur hon är funtad”, sa Sirius bistert.

Stella suckade. ”Jag är så ledsen.”

”Det är inte ditt fel, Stella. Det var jag själv som blev ihop med henne och gav henne möjlighet att försöka komma åt Harry, så det är jag som orsakat det, inte du.”

”Kanske det, men det är bäst att du vet att hon blev arg när hon förstod att jag känner Harry.”

Sirius spärrade upp ögonen när han kom på det. ”Javisst ja, Harry hälsade på dig som om ni var vänner.”

”Vilket vi ju är”, sa hon ironiskt.

”Jo, men Hattie visste ju inte om det.”

”Nej, men nu vet hon det.”

Sirius gav henne en skarp blick. ”Vad har du sagt till henne om det?”

”Först sa jag inget, men hon var på mig om det i dagar i sträck tills jag fick nog och sa att jag träffade Harry förra året när vi gick på cirkus tillsammans. Jag har inte sagt hur goda vänner vi två blivit numera eller att jag vet var ni bor, utan bara att du tog Harry med dig då när jag ville gå på cirkus.”

Sirius log bistert. ”Hattie blev säkert inte glad över det.”

”Nej, det blev hon inte. Hon tyckte att jag borde ha nämnt att du ska ta Harry med dig, eftersom hon i så fall hade själv följt oss på cirkus.”

Sirius gjorde en grimas. ”Det hade ju varit festligt!”

Stella kramade honom ängsligt i handen. ”Du vet att jag inte talar med Hattie om er alls. Det har jag inte gjort sen vi blev vänner, men det blev nu lite som det blev efter världsmästerskapen …”

”Jag vet. Du behöver inte oroa dig för det. Det är väl lika bra att Hattie får veta att vi är vänner.”

”Försöker du säga att jag får säga det till henne?” sa Stella förvånat. 

Hon var van att sitta inklämd mellan Sirius och Hattie, så att hon aldrig sa ett enda ord om Sirius till Hattie och hon undvek att tala med Sirius om Hattie, förutom då när det var alldeles nödvändigt. Det kändes inte så roligt alltid när hon varit vän med Hattie i så många år, men det hade varit den enda vägen att gå sedan hon blivit vän i hemlighet med Sirius. Han var oerhört viktig för henne, men hon hade inte ens vågat nämna för sina föräldrar att de var vänner. Inte när Sirius levde ett så undandraget liv och inte släppte in vem som helst i sin närhet. 

”Du får göra som du vill, Stella. Du är min vän, och jag har faktiskt nämnt dig till de flesta av mina vänner redan. Det var synd att du var bortrest i somras när Harry fyllde år, eftersom jag hade tänkt presentera dig då till alla.”

Stella såg förundrat på honom, men log sedan. ”Då ska jag sluta hålla tyst om att jag känner dig och är vän med dig.” Tanken var befriande och hon strålade mot honom. 

”Så länge du är medveten om att folk hoppar på dig med frågor om Harry sen.”

”Det fattar jag, men jag kan faktiskt hålla mun när jag behöver”, sa hon med glimten i ögat.

Han log varmt mot henne. ”Det kan du verkligen.”

Remus steg i den stunden in i huset och kom in till vardagsrummet. Han stannade förvånat vid tröskeln till rummet. ”Är du här, Stella? Det visste jag inte!”

”Jag kom nyss.”

”Roligt att se dig”, log Remus.

”Det samma. Hur mår du nu då? Det är väl mitt i månaden för dig för stunden, eller hur.”

”Nä, inte riktigt. Det är bara en dryg vecka kvar till nästa fullmåne så …”

”Menar du att du börjar snart må dåligt?”

”Han brukar lida av illamående och värk flera dar innan fullmåne”, sa Sirius.

”Oj, vad tråkigt det låter!”

”Det är som det är”, sa Remus nonchalant.

Han trollade fram en öl från kylen åt sig och slog sig ner i fåtöljen mittemot dem. ”Hur går det för dig på jobbet då?”

”Fråga inte”, sa Stella med en suck. ”Jag har redan jobbat ett helt år med det och är totalt less på det, men det finns tyvärr inga öppningar för nåt annat program åt mig.”

”Försök kämpa på lite till. Det kanske dyker upp nåt snart”, sa Sirius uppmuntrande.

”Jag tvivlar på det faktiskt”, sa hon nedslaget. ”Jag har kommit på sistone att jag faktiskt inte ens gillar att jobba med radion. Det finns inga program där som jag skulle vilja leda egentligen. Inte ens nyheterna känns lockande, eftersom jag i så fall måste bli en likadan gam som alla andra i nyhetsstudion.”

”Så du vill inte bli som Hattie då”, sa Remus ironiskt.

”Nej, det vill jag sannerligen inte. Bara tanken på att försöka luska ut folks hemligheter för att sen kunna rapportera om det känns hemskt.”

”Har du tänkt på att du kan byta yrke helt och hållet då?”

”Det hade jag gärna gjort om jag kunde komma på vad jag vill hålla på med. Jag har liksom inte kommit på ännu vad jag vill bli när jag blir stor.”

Sirius skrockade. ”Då har du samma dilemma som en annan.”

”Fast du har ju kommit på att du vill vara investerare, Sirius. Jag trivs också med mugglarbörsen, men jag har för lite pengar att investera för att kunna göra det heltid som du.”

”Det löser sig ska du se. Du kommer på så småningom vad du kan göra istället för att hålla i Kulturtimmen.”

Hon såg tvivlande på honom. ”Det är inte säkert, och sen är det den där frågan om Ni-vet-vem. Jag blev rejält skrämd när dödsätarna marscherade igen efter tretton år, och än värre var ju Mörkrets märke. Jag fattar inte vad vi ska göra om Ni-vet-vem verkligen återkommer.” Hennes blick hade blivit ängslig. ”Säg att det inte var ett tecken på att han är tillbaka, Sirius!”

”Det vet vi inte än. Chansen är stor att det betyder just det, men vi har inte hört nåt konkret. Det finns bara rykten och tecken att tyda …”

”Vilka tecken?” sa hon oroligt.

Sirius suckade tungt. Han såg en stund fundersamt på henne, men beslöt sig sedan för att tala om alltsammans för henne om både Bertha Jorkins och mugglaren i Little Hangleton. 

”Jag åkte in till ett mugglarbibliotek i förrgår för att skumma igenom deras tidningar och hittade notisen om hans försvinnande”, berättade han. ”Jag har nu beställt den tidningen till min postbox i Ipswich så att jag kan följa med i utvecklingen på den orten. Jag vill gärna veta om fler mugglare försvinner där eller nån annanstans i landet.”

Stella såg blekt på honom. ”Du talar väl om för mig om du märker nåt mer, eller hur. Jag vill väldigt gärna veta, men jag hinner knappast skumma igenom en massa mugglartidningar när jag är upptagen med att göra radioprogram.”

”Jag lovar att jag berättar, fast jag tror inte jag vågar skriva för mycket i brev om saken. Jag har inte litat på ugglor så mycket sen Harrys brev försvann för två år sen. Det är bäst att ta viktiga saker ansikte mot ansikte.”

”Jag förstår dig. Vi får ta det när vi träffas.”

”Vilket nog inte blir nåt problem med tanke på hur ofta ni två träffas”, insköt Remus med glimten i ögat.

Sirius höjde sina ögonbryn. ”Försöker du antyda nåt, Remus?”

Han skrockade. ”Inte alls. Jag menar bara att ni knappast missar tillfällen att tala med varandra när ni träffas nästan varje vecka ändå och ofta flera gånger i veckan.”

”Vi har faktiskt inte träffats på flera veckor just nu om jag får påminna dig”, sa Sirius fränt.

”Om du säger det”, sa Remus flinande. 

Sirius grymtade. Han var inte alls road av Remus antydningar. ”Vi är faktiskt vänner och det är normalt för vänner att träffas. Det är inget mer i saken, om du nu måste veta det.”

”Han retas ju bara med dig, Sirius. Det är ingen idé att ta åt sig”, sa Stella godmodigt.

Sirius kastade Remus en frän blick, men gav sig för stunden. Det var först när Stella åkt hem som han tog upp saken igen och grälade på Remus.

”Det är inget mellan mig och Stella, har jag ju sagt! Vi är vänner och vill inte bli nåt mer än så. Vi är ju inte ens attraherade av varandra, för böveln! Stella vill lika lite ha en man som jag vill ha en hustru, och du vet om det!”

Remus höjde ena ögonbrynet. ”Du trilskas i onödan, Sirius. Jag retades ju bara med dig.”

Sirius såg irriterat på honom. ”Låt bli att göra det nån mer gång när det gäller Stella, hör du! Jag orkar inte med det!”

”Visst om du vill”, sa Remus, men log bara bredare. Det hade inte gått honom förbi att Stella och Sirius blivit ovanligt nära varandra det senaste året eller att Stella faktiskt inte kindpussades med någon annan än Sirius. Hon var en engelsk kvinna som skakade hand med folk och inte gärna kramades, men hon gav numera alltid an halv kram till Sirius varje gång hon gav honom en kindpuss. Det var mer än hon ens gjorde med Hattie, som varit hennes bästa vän sedan kriget. Hattie ansåg det fashionabelt att använda det franska sättet att hälsa genom att ge två kindpussar i luften och Stella höll sig till den hälsningen med henne, men aldrig med Sirius som hon gav en riktig kindpuss till varje gång. 

Chapter Text

I början av oktober berättade Harry i sitt brev hem att Moody prövat förhäxa alla i hans klass med imperiusförbannelsen för att de skulle lära sig att stå emot det. Dumbledore hade redan hunnit nämna att han bett Moody göra det, och Sirius läste Harrys brev i saken med stort intresse. 

Jag vet inte varför, men av någon anledning kunde jag stå emot förbannelsen. Det kändes så löjligt att hoppa upp på skolbänken bara för att jag kände en maning till det på min insida, så jag stod emot det. Det slutade med att jag hoppade halvt om halvt och krossade mina knän när jag försökte låta bli. Jag var den enda i min klass som gjorde det och Moody var oerhört imponerad över det. 

Han tvingade mig att pröva det hela fyra gånger tills jag kunde kasta av mig tvånget totalt och vägrade hoppa helt. Han säger att jag kommer inte kunna kontrolleras av någon, vilket känns ganska skönt. 

Sirius kände sig lycklig när han läste raderna och satte sig snabbt att skriva ett gratulationsbrev till Harry. 

Du är faktiskt bättre än din egen far ens. Han gjorde hela tio kullerbyttor då när vi hade samma lektion som du har haft. Vi gick till och med på högre klass då, men det var ingen annan än jag som stod emot imperiusförbannelsen den dagen. Jag fick högsta poäng av vår lärare den gången, precis som du nu fått av Moody. Jag är oerhört stolt över dig! Det talar om att jag lyckats uppfostra dig till självständighet och till att tänka själv. Du är lik mig i det att du inte följer strömmen eller väljer den lättaste vägen. 

Han fortsatte berömma Harry över saken i några rader till och kunde sedan inte låta bli att skryta om honom till Stella dagen därpå, när de träffades. 

”Men är inte det där olagligt?” sa Stella bestört när hon hörde om det.

”Det är klart det är olagligt, men de måste ju lära sig nu när de går i skolan”, sa Sirius. ”Hur ska de klara sig när Voldemort kommer tillbaka om de inte vet hur man står emot imperio?”

”Det var faktiskt inget jag fick lära mig i skolan. Jag trodde inte ens att det gick att stå emot den förbannelsen.”

”Nej, du gick ju sex år före mig. Det var inte närmast krig då när du gick sexan, eller hur.”

”Nej, det var helt lugnt i samhället ännu då.”

”Exakt, men Dumbledore vill att eleverna görs redo för det som kan komma, och Moody är nog den enda som vågar sig på det.”

Stella gjorde en grimas. ”Ja, han är säkert galen nog att göra det. Vad jag hört om honom så lider han numera av förförjelsemanin och tror sig se fiender bakom varje hörn.”

”Det där är bara illvilliga rykten”, fräste Sirius. ”Han är inte alls tokig på det sättet. Han må vara lite mer paranoid än han var på yngre dar, men han är ännu lika skärpt som förut.”

”Men den där händelsen då när han bussade sina soptunnor på en inbillad inkräktare nu i september då? Det stod ju om det i Daily Prophet!”

”Ingen vet faktiskt ifall det fanns en inkräktare eller inte. Moody påstod sig ha sett nån och i så fall skrämdes den personen iväg innan nån annan tog sig på plats.”

”Så du är på hans sida och tror att han inte alls sett i syner.”

Sirius himlade med ögonen. ”Det är klart jag tror på Moody! Han är faktiskt med i Fenixorden och har ofta haft ansvaret för Harrys beskydd när vi rör oss ute.”

Stella rynkade pannan. ”Vad menar du? Fenixorden är väl ändå inte verksam nu längre. Det var ju i kriget …”

”Det är bara vad folk tror, men jag är fortfarande medlem i Fenixorden och det är Remus med”, sa Sirius avbrytande henne. ”Jag kan inte aktivt vara ute på uppdrag numera på samma sätt som alla andra, eftersom jag har huvudansvaret för Harrys beskydd, men Fenixorden hjälper mig i det hela tiden.”

”Gör de?” sa Stella förbluffat.

”Japp. Varje gång jag lämnar Holnatt med Harry.”

”Menar du att du hade folk från Fenixorden med dig även på världsmästerskapen?”

”Det hade jag, men de tappade tyvärr bort oss under nattens tumult när vi flydde in i skogen. Jag fick ensam beskydda både Harry och resten av tonåringarna vi hade med oss, men det gick som tur var bra.”

Stella såg förbluffat på honom. ”Hade du nån från Fenixorden med även då när vi gick på cirkus förra året?”

”Nä, inte då. Det räckte med Remus och mig den dan då vi var bland mugglare. Dumbledore ansåg det säkert för oss där.”

”Så du har kontinuerlig kontakt med Dumbledore om Harrys beskydd.”

”Det har jag.”

”Oj! Vad avancerat det låter!”

”Men nödvändigt”, sa Sirius bistert. ”Harry har faktiskt redan hunnit bli både kidnappad och nästan dödad flera gånger om.”

Stella såg bedrövat på honom. ”Det har jag inte tänkt på, men du har ju rätt i det”, sa hon beklämt. Sirius hade nämligen berättat ganska mycket för henne om alla de faror han och Harry hunnit vara med om de senaste åren. ”Om du nånsin behöver hjälp av mig i nåt, så är det bara att fråga. Jag är inte så dålig med trollstaven jag heller, även om jag inte är medlem av Fenixorden.” 

Hon kramade honom varmt i handen och han log mot henne. 

”Tack, det är gott och veta.”

Det hade blivit Halloweenmorgon när Sirius återigen fick ett lyckligt brev från Harry. Det löd:

Käre farbror Sirius!

Idag kom eleverna från Beauxbatons och Durmstrang till skolan och du borde ha sett vagnen som eleverna från Beauxbatons flög med! Den var mycket större och ståtligare än Dumbledores vagn; det var som ett hus och drogs av guldfärgade bevingade hästar, som var stora som elefanter. Jag har aldrig sett något så ståtligt i hela mitt liv! Och det festligaste var att deras rektor är lika stor som Hagrid, fastän hon är en häxa. Hon kallas för madame Maxime och hon är så lång att Dumbledore behövde inte ens böja sig för att kyssa hennes hand. Det såg rejält lustigt ut, kan jag lova.

Durmstrang överraskade oss sedan med att komma sjövägen med ett förtrollat skepp, som dök upp från under vattnet och satte ankar vid stranden. Det ser konstigt skelettaktigt ut som om det var ett återuppståndet vrak; jag kan inte låta bli att undra hur de har förtrollat det. Det såg jättehäftigt ut!

Jag hade förväntat mig att eleverna från Beauxbatons är trevliga och de från Durmstrang dryga, men det visade sig vara tvärtom. De var ungefär ett dussin var och Durmstrangeleverna verkade imponerade över Hogwarts och var på gott humör ikväll under festmåltiden, medan eleverna från Beauxbatons såg missnöjda ut och betedde sig snobbigt. Och det fastän vi hade massor med utländska rätter på borden lagade speciellt åt dem. Jag har aldrig sett så mycket mat serveras på Hogwarts som ikväll. 

Det bästa i det hela är att Viktor Krum är här. Han överraskade oss alla genom att komma med eleverna från Durmstrang. Alla är totalt begeistrade över honom. Ron var som i trans hela middagen igenom stirrande mest på honom och en tjej från Beauxbatons. Hon ser ut lite som en vilie och jag tror att Ron blev kär i henne, men berätta inte för någon att jag sagt det. 

Efter middagen höll Dumbledore en ceremoni för att starta turneringen. Han tog fram en magisk bägare som han kallade för ”Flammande bägaren” och sa att alla har nu ett dygn på sig att skriva sitt namn på en lapp och kasta i bägaren. Det brinner en magisk eld i bägaren och den ska tydligen välja förkämparna för varje skola. 

Ron har som tur är gett upp tanken på att försöka lura den, men Fred och George är ännu bestämda i att försöka göra det. Dumbledore sa att han ska dra en ålderslinje runt bägaren så att endast de som är sjutton fyllda kan korsa den, så det ska bli intressant att se om Fred och George lyckas lura Dumbledore. Jag tvivlar lite på det. 

Jag måste sluta nu och börja sova. Hedwig väntar här bredvid för att ta brevet till dig under natten så att du får det till morgonen. Jag skriver sen igen imorgon kväll när förkämparna har valts. Jag kan knappt vänta på det. Det känns oerhört spännande!

God natt, 

Harry

Sirius var på oerhört gott humör hela den dagen. Han gladde sig över den tydliga glädjen i Harrys brev och kände att det var gott att turneringen hölls på Hogwarts det året. Det skulle ge Harry flera spännande stunder under de kommande månaderna och göra hans skolår mycket roligare än vanligtvis. Han behövde ha något att se framemot nu med Voldemorts möjliga återkomst hängande över dem. Turneringen i magisk trekamp kunde ta hans tankar effektivt bort från det och få honom att glömma oron. 

Sirius hade gärna varit på Hogwarts den kvällen för att se utväljandet av deltagarna, men han hade inget där att göra och hade istället ordnat en liten halloweenfest hemma på Holnatt. Det var det vanliga gänget som var bjudna, förutom de som var på Hogwarts, men även mr och mrs Weasley. Sirius hade hunnit få en så varm relation till Weasleys under de gångna åren att han hade bett Dumbledore ge dem adressen till huset och hämtade dem sedan från Ipswich för att transferera med dem till Holnatt strax innan festen. 

”Så tjusigt ni bor!” sa mrs Weasley förtjust när de gick en rundtur i huset. ”Och så mysigt ni har dekorerat för ikväll!”

”Det är Remus som stått för dekoreringen. Han gillar sånt”, sa Sirius leende. Det fanns nämligen karvade pumpor lite här och var, och vid taket fladdrade det ett tiotal förtrollade fladdermöss i vardagsrummet till festens ära. 

”Men hur har han lyckats med gardinerna? Det är inte lätt att transfigurera gardiner så att det blir snyggt”, sa mrs Weasley med rynkad panna. ”Har ni köpt separata gardiner för Halloween?” 

Hon steg fram till det stora fönstret i vardagsrummet för att se närmare på tyget. Alla gardinerna på bottenvåningen var orange till färgen och hade små svarta bilder på flygande häxor på kvast över hela tyget. 

”Nä, det är häxvävda gardiner”, sa Sirius nonchalant. ”Remus brukar gilla förtrolla dem så att de byter färg och mönster efter årstid och tillfälle.”

”Å, så fint!” Mrs Weasley kände på tyget och nickade. ”Jag känner hur skickligt de här är vävda. Verkligen förstklassiga gardiner! Jag hade inte trott att du bryr dig om sånt, Sirius.”

Han skrockade. ”Det gör jag nog inte heller, men jag tänkte att häxvävd tyg håller så att jag slipper köpa nya gardiner direkt.”

”Ja, nog håller det. Säkert hela din livstid om inte längre, men det är hemskt dyrt.”

”Det var det nog. Jag minns inte så noga. Vi köpte ju allt hit då när vi flyttade in för snart tretton år sen.”

”Och ni har fått det ytterst bekvämt”, sa mr Weasley som hade satt sig belåtet ner i en mjuk fåtölj.

I samma stund kom Remus in från lagården. Han hade varit och stängt in djuren för natten lite tidigare så att de kunde koncentrera sig på sina gäster och glömma djuren. 

”Å, ni är redan här!” 

Han stannade vid tröskeln till vardagsrummet och såg aningen generad ut då han ännu var klädd i sin slitna vardagsklädnad. ”Ursäkta mig. Jag måste gå och byta om till festen, men kommer alldeles strax”, sa han och försvann skyndsamt upp till övervåningen för att göra sig i ordning. 

Sirius hade redan bytt om till en mörkröd festklädnad innan han hämtade mr och mrs Weasley från Ipswich och trollade nu fram dricka att bjuda på. 

”Kommer det många ikväll?” sa mr Weasley nyfiket.

”Nej då, vi blir nog inte fler än tio ikväll. Både Hagrid och Dumbledore är ju upptagna ikväll och Moody också.”

”Så du brukar bjuda dem på dina fester”, sa mrs Weasley förvånat.

”Ja, men Dumbledore och Moody kommer sällan. De hinner inte riktigt, men Hagrid har jag varit vän med sen jag gick skolan och han kommer gärna på fest om han kan. Vilket ju ikväll är en omöjlighet.”

”Det hade inte varit tokigt att vara på Hogwarts ikväll”, sa mr Weasley med ett leende.

Sirius log. ”Det ska bli intressant att få läsa Harrys brev imorgon. Han skrev redan och berättade om allt från igår kväll. Han var ytterst imponerad över Beauxbatons och Durmstrangs färdmedel.”

”Det kan jag tänka mig. Jag har hört att Durmstrang har ett skepp som färdas magiskt under vatten.”

”Det var exakt vad de hade, och Beauxbatons har tydligen en även större och stiligare vagn än Dumbledore.”

”Jaså, det visste jag inte”, sa mrs Weasley.

”Är Bill och Charlie förresten kvar i landet? De pratade ju nåt om att de vill vara här och se tävlingsmomenten.”

”Jo, men Bill kan nog inte. Han behövde återvända till Egypten redan i september”, sa mr Weasley. ”Han sa att han ska försöka ta sig hit till sista deltävlingen, då det är ju mest spännande att få se finalen.”

”Men Charlie kommer förstås tillbaka nu i höst”, tillade mrs Weasley. ”Han har åkt för att förbereda för transporten av drakarna som behövs till den första deltävlingen.”

”Ja, just det. Han ska handskas med dem.”

De hörde ljud i trappan när Remus återkom ner klädd i en rostbrun festklädnad, som var mycket snyggare än de slitna klädnader han bar till vardags. Mr Weasley reste sig då från sin plats och steg fram för att skaka hans hand. 

”Det är trevligt att få träffa er igen, mr Lupin.”

Remus log varmt mot honom och hans hustru. ”Verkligen. Ni är så varmt välkomna hem till oss.”

”Tack så mycket, mr Lupin”, svarade mrs Weasley leende. ”Jag hoppas ni inte tror att vi bryr oss det minsta om er olycksaliga åkomma. Vi är inte så lätt skrämda och vet att Dumbledore håller er högt. Alla våra barn älskade att ha er som sin lärare förra året.”

”Tack, det värmer mitt hjärta att få höra”, sa Remus förtjust.

I samma stund hördes det ljud utifrån och Sirius gick för att öppna dörren. Remus pappa, Lyall Lupin, körde precis till gården med mrs Figg, som han hämtat från byn. Efter att de stigit in i huset och hälsat på alla dök familjen Tonks upp. Det var Sirius kusin Andy, som kom med sin make samt sin dotter, som numera hade flyttat hemifrån och hade börjat kallats enkelt för Tonks av alla utanför familjen. Hon hade hyrt sig ett eget rum i London sedan hon blivit auror och trivdes med sin nya självständighet. Hon hade pumpafärgat hår kvällen till ära och höll det kort och käckt på det sättet som hon gillade. Hennes mamma fnös åt hennes hår, men kunde inte göra något åt saken nu när hon blivit vuxen. 

”Gott och se dig, Dora”, sa Sirius kramande om henne varmt.

”Det samma.” Tonks vände sig leende mot Remus och kramade honom lika hjärtligt innan hon såg förtjust omkring i huset. ”Så snyggt du har gjort allting, Remus! Du borde lära min usling till kusin att dekorera på det här sättet nån gång.”

Sirius skrockade. ”Du fattar väl att jag kan om jag vill.”

”Ja, det är mer viljan som fattas”, flinade Remus.

”Känner ni mr och mrs Weasley?” sa Sirius och introducerade sina kusiner till dem.

”Har alla kommit nu?” sa Tonks efter att hon fått ett glas med eldwhisky. ”Jag är vrålhungrig och kan knappt vänta att få hugga in på den festmåltid du lagat, Sirius.”

Sirius flinade åt henne. ”Du får nog hålla dig till tåls lite till. Det är en gäst som ännu fattas.”

”Är det verkligen du som lagat maten, Sirius?” sa mrs Weasley nyfiket.

”Absolut, det är jag som är kocken här hemma.”

”Han är en suverän kock”, sa Tonks glatt.

”Till skillnad från mig”, skrockade Remus.

”Jo, tack. Nog minns jag hur din mat smakar”, sa Tonks med en grimas. ”Det är knappt ätbart.”

”När har ni ätit Lupins mat, miss Tonks?” sa mrs Weasley nyfiket.

Tonks gjorde en grimas. ”Det är ingen som kallar mig för miss. Det räcker så fint med bara Tonks”, upplyste hon. ”Och som svar på frågan så var Sirius och Remus barnvakter till mig ibland när jag var mindre.”

”Ja, vad var du … nio, tio år på den tiden”, sa Sirius med ett varmt leende.

”Nåt sånt. Det var innan jag började skolan.”

”Och du gillade lika lite min mat som Harry gör”, skrockade Remus. ”Det enda jag duger till enligt Harry är att steka bacon och ägg.”

”Det är bara för att du inte kryddar maten tillräckligt”, sa Sirius.

”Kan hända. Jag har aldrig riktigt brytt mig om kryddor.”

Deras diskussion avbröts när det knackade på dörren och Stella steg in. Hon hade med sig en flaska med Madam Rosmertas bästa mjöd som hon gav Sirius. 

”Så kul att du håller fest ikväll”, sa hon med strålande ögon.

”Jag är bara glad att du kunde komma”, svarade han. ”Du var ju upptagen vid nyår när jag höll fest sist och sen var du bortrest när Harry fyllde fjorton, så det har varit lite svårt att få dig hit på fest.”

Hon fnittrade. ”Kan hända. Det var inte så lätt ikväll heller, kan jag lova. Du vet ju hur jag alltid har firat Halloween med Hattie, men hon var bortbjuden idag på en jättestor fest i Birmingham, som gjorde att jag kunde komma ifrån. Hon försökte få mig att följa med henne dit, men då sa jag att jag faktiskt blivit bjuden på en annan fest.”

”Vad tyckte hon om det?” 

”Det vet jag inte. Hon såg lite snopen ut, men vi hann inte prata mer om saken då mitt program började då precis. Jag är säker på att hon kommer att fråga mig nästa vecka vilken fest jag varit till.”

”Nå, som vi sa förut så får du säga exakt så mycket eller så lite i saken som du själv vill.”

”Jag vet”, log hon.

”Kom in, så ska jag introducera dig till mina vänner.” 

Han ledde henne in i vardagsrummet där de andra gästerna stod glatt pratande med varandra. 

”Får jag be om er uppmärksamhet”, sa han och fick alla att tystna och vända sig mot honom. ”Vi är nu fulltaliga och kan börja festen, men jag vill först presentera er min goda vän, Stella Yaxley. Ni har säkert hört henne i Kulturtimmen på radion på fredagar.”

”Å, är det ni som håller i Kulturtimmen!” sa mrs Weasley förtjust. ”Jag älskar det programmet!” 

Hon steg förtjust fram och gjorde Stella bekantskap. De andra följde i hennes led och Stella skakade hand med alla i turordning. 

”Kalla mig inte för mrs Yaxley, är ni snäll. Stella räcker så fint”, sa hon gång på gång då hon avskydde att heta mrs Yaxley.

”Stella blir bra”, sa Tonks glatt. ”Jag brukar kallas bara för Tonks.”

”Ja, det gäller att glömma bort att Dora egentligen heter Nymphadora”, sa Sirius med ett snett flin. ”Det är bara kusin Andy som säger Nymphadora.”

Tonks gjorde en grimas. ”Måste du tala om för folk vad jag heter i förnamn, Sirius? Du vet att jag avskyr det!”

”Tonks blir bra”, sa Stella leende.

”Då är vi överens, Stella”, sa Tonks förtjust. Hon krokade arm med henne och ledde henne mot baren. ”Kom, så ska jag ge dig eldwhisky. Jag har hört Remus nämna att Sirius har en ny kvinnlig vän och jag har längtat efter att få träffa dig.”

”Vän, Dora, hon är min vän!” utbrast Sirius fränt. ”Sluta lyssna på Remus idiotiska idéer om oss!”

Tonks skrattade gott och struntade i honom. 

En kvart senare bjöd Sirius alla till bords i matsalen dit han dukat ett dignande bord med allehanda rätter passande Halloween. Mrs Weasley som inte hade ätit hans mat förut lovordade den, men Stella var van att äta middag på Holnatt och tyckte att det var lika gott som alltid. 

”Fast jag märker att du anstränger dig även mer till fest”, sa hon leende. ”Allting är helt enkelt utsökt!”

”Du verkar vara bortskämt med Sirius, Remus”, sa mr Weasley som lagt bort titlarna med honom innan middagen.

”Det är jag verkligen”, log han.

”Det är väl som du är med Molly, Arthur”, sa Sirius. ”Hennes mat smälter i munnen.”

Mrs Weasley rodnade förtjust. ”Så vänligt av dig att säga så, Sirius.”

De åt sig alla mätta av den utsökta måltiden och skålade för Halloweens ära. Samtalet gick snart till den åstundande turneringen på Hogwarts och de började diskutera vilka möjliga deltävlingar som kunde ingå i den. Ingen av dem nämnde dock ordet drakar, då det var en hemlighet som endast Weasleys och Sirius och Remus visste om och de var svurna att inte tala om det för någon. 

Kvällen hann bli sen, men ingen hade bråttom hem. Det var ju Halloween bara en gång om året och man ville gärna festa ordentligt då, speciellt när ingen hade bråttom hem till några barn att se efter. Tonks var på skojigt humör och satt skrattande med Remus en stor del av kvällen, medan Sirius skämtade med Stella. Mr Weasley var inbegripen i livfulla samtal om trollkarlspolitik med mr Lupin och mr Tonks, och mrs Weasley och Andromeda Tonks var nyfikna att höra hur mrs Figg hanterade sitt hushåll, när hon var en ynk och inte hade trolldom till sin hjälp.

Mrs Figg trivdes så bra på festen att hon glömde bort tiden och kom på att klockan närmade sig tio först när hon gäspade stort. Då körde mr Lupin henne hem så att hon kunde komma i säng; hon var ju inte purung längre. När mr Lupin kom tillbaka, hann han inte mer än sätta sig bredvid mr Weasley, när Fawkes helt plötsligt uppenbarade sig mitt i rummet. Fenixen flög fram till Sirius och tappade ett brev i hans famn. 

Han slet skyndsamt upp det och läste: 

Följ med Fawkes. Jag måste få tala med dig.

Albus

Sirius hoppade bleknande upp. ”Jag måste gå! Jag ber om ursäkt …”

Mer hann han inte säga när han redan greppade tag om Fawkes stjärtfjädrar och försvann från rummet i en eldsvåda. 

Chapter Text

Sirius anlände rakt in i Dumbledores kontor när Fawkes släppte ner honom mitt i rummet. Han hittade både Dumbledore och Moody väntande på honom. 

”Vad bra att du kunde komma direkt, Sirius”, sa Dumbledore med allvarlig min. ”Slå dig ner.” Han visade på stolen mittemot sitt skrivbord och tog själv sätet på andra sidan. Moody förblev stående med en bister min på sitt ärriga ansikte. 

”Vad är det som har hänt?” sa Sirius oroligt.

”Det som inte får hända”, sa Dumbledore med en suck. ”Harry har tyvärr hamnat i livsfara igen och det är försent att förhindra det.”

”Vad menar du?” utbrast Sirius bestört.

”Att nån har fifflat med Flammande bägaren så att Harrys namn kom ut ur den ikväll. Han har blivit utvald som Hogwarts förkämpe.”

Sirius tappade all färg på ansiktet. ”Nej! Det ska ju vara drakar och vad annat i turneringen! Du kan inte låta Harry delta i den! Han är för ung!”

”Jag är illa tvungen, Sirius”, sa Dumbledore beklagande. ”Att bli vald av Flammande bägaren är ett bindande magiskt kontrakt och det går inte att bryta. Harry måste delta hur mycket jag än hade velat förhindra honom.”

”Ska inte du tala om för Sirius att Harry inte är den enda förkämpen Hogwarts ska ha, Albus?” insköt Moody barskt. ”För det är ju inte bara att nån fifflat med din ålderslinje, som var menad att förhindra ungdomar under sjutton år att delta, utan nån har sett till att kasta en stark confundusbesvärjelse över Flammande bägaren, så att den trodde att vi har fyra skolor i turneringen och Harry var den enda som kunde väljas som den fjärde förkämpen.”

”Som du hör, Sirius, så har Alastor redan en möjlig teori till vad som har hänt här ikväll”, sa Dumbledore. ”Fast han har förmodligen rätt. Vi har nämligen fyra turneringsdeltagare nu. Cedric Diggory valdes till Hogwarts förkämpe innan Harry.”

”Men … men är inte det emot reglerna?” svamlade Sirius.

”Inte nu när Harrys namn kom från självaste Flammande bägaren tyvärr. Enligt Barty Crouch kan Harry inte vägra att vara med. Reglerna tillåter det inte.”

Sirius grymtade. ”Jag fattar inte hur det här kan hända! Vem kan ens ha gjort dådet? Vem här på Hogwarts vill ha Harry med i turneringen?”

”Det vet jag tyvärr inte, Sirius. Jag har försökt komma på det sen det hände, men jag har inga förslag för stunden”, sa Dumbledore beklagande.

”Du då, Alastor?” sa Sirius och vände sig vädjande till honom.

”Jag hade gärna sagt Karkaroff, men han vinner inget på att ha två förkämpar för Hogwarts”, sa Moody bistert.

”Karkaroff? Var inte Karkaroff en av dödsätarna som gick fria efter kriget?” sa Sirius med rynkad panna. ”Vad har han med saken att göra?”

”Han är rektor för Durmstrang numera”, förklarade Dumbledore. ”Han är här på Hogwarts med sina elever för stunden.”

Sirius bleknade igen. ”Va? Har du släppt in en gammal dödsätare till Hogwarts, Albus? Är du helt från vettet, eller?”

Dumbledore höjde ena ögonbrynet. ”Jag kan självklart inte påstå att jag alltid har vett till allt som behövs, men jag kan försäkra dig om att jag inte tappat vettet i det här fallet, Sirius. Jag tror inte alls Karkaroff är nån fara för Harry.”

Sirius himlade med ögonen. ”Jag menade väl ändå inte …”

”Jag förstår att du är upprörd, Sirius, men Karkaroff är den siste som vill ha Voldemort tillbaka”, sa Dumbledore avbrytande honom. ”Han är en förrädare bland dödsätarna och det är en dödsdom för honom om de reser sig igen. Han har inget motiv att ge sig på Harry.”

”Kanske det, men vem annars kan ha gjort det då? Det måste ju vara nån som vill Harry illa”, sa Sirius fränt. ”Jag har redan hört allt om drakarna som tävlingsdeltagarna tvingas möta.”

”Jag vet att du är medveten om drakarna, Sirius. Jag gissar att du har hört även mer om dem från familjen Weasley än det lilla jag nämnde i mitt brev till dig. Mr Charlie Weasley kommer ju att komma hit ganska snart med en grupp kollegor till sig, och jag måste faktiskt skicka dem ett meddelande om att vi behöver hela fyra drakar, så som situationen nu är.”

Sirius gjorde en grimas. ”Det får ju mig ännu lugnare i saken!”

”Sluta beklaga dig, för böveln, Sirius!” insköt Moody barskt. ”Det som har hänt har hänt. Släpp det och gör nåt åt saken istället!”

”Vad då, menar du?”

”Våra händer är bundna då vi är Harrys lärare, men ingen förbjuder dig att ge honom lite tips och råd så att han klarar sig helskinnat ur de olika deltävlingarna.”

Sirius spärrade upp sina ögon. ”Så ni två menar att lösningen till den här situationen är att jag ska hjälpa Harry att fuska igenom alla tävlingsmomenten!”

”Han behöver väl inte fuska för det! Han klarade ju av en basilisk helt själv bara för två år sen, så varför kan han inte klara av en drake”, fräste Moody.

Sirius gav honom en frän blick. Han gillade inte planen alls, men förstod att han knappast hade något val. Han kunde ju inte låta Harry dö heller. 

”Vi som är i det här rummet vet redan att du tränar Harry ändå i avancerad trolldom som han är för ung att kunna egentligen, Sirius”, påpekade Dumbledore lugnt. ”Varken Alastor eller jag kommer att hindra dig från att lära Harry vad helst du anser honom nödvändigt att kunna. Du är hans vårdnadshavare och ansvarig för hans magiska utbildning och vi har respekt för det.”

”Visst, men då behöver jag få lite mer information om deltävlingarna i så fall”, sa Sirius fränt.

”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig i det, Sirius”, sa Dumbledore beklagande. ”Jag är en av domarna i trekampen och får inte ge dig några som helst tips, men jag är säker på att du är klyftig nog att komma på sätt att få reda på det du behöver utan min inblandning.”

Sirius gav honom en bister blick, men sa inte emot. Han kunde mycket väl förstå att Dumbledore inte kunde kompromissa med sin integritet på det sättet. Det hade han själv inte kunnat göra i hans situation heller. 

”Oroa dig inte. Jag ska ta hand om saken själv”, muttrade han.

”Det jag kan säga är det som Harry redan hörde ikväll”, tillade Dumbledore. ”Den första deltävlingen kommer att hållas den tjugofjärde november och den kommer att pröva deltagarnas mod inför det okända. De ska möta sin utmaning beväpnade endast med sina trollstavar, och de får inte be om eller ta emot hjälp från sina lärare för att klara av sin uppgift.”

”Så det är därför era händer är bundna.”

”Exakt”, sa Moody.

”Harry är också befriad från sina examensprov i år så att han kan koncentrera sig på turneringen”, tillade Dumbledore. ”Du behöver se till att han tränar hårt inför varje deltävling så att han kan klara sig helskinnat från de alla. Det är inte nödvändigt för honom att få några höga poäng; det viktiga är att han inte får allvarliga skador. Han är ju bara fjorton år ännu.”

”Jag är fullt medveten om det”, grymtade Sirius.

”Och kom ihåg att jag har lärarna på plats vid varje deltävling. Vi ska se till att ingen skadas allvarligt i turneringen i år, oavsett deras ålder.”

Sirius suckade tungt. ”Visst. Vilka är det som är förkämpar åt de andra skolorna då?”

”Viktor Krum tävlar för Durmstrang …”

”Viktor Krum! Var det han som blev utvald?” 

”Ja, och jag vet från en tillförlitlig källa att han inte är förtjust i svartkonster, även om han har utbildats i Durmstrang. Jag tror inte du behöver oroa dig för att han ska försöka fuska genom att oskadliggöra Harry.”

Sirius såg tvivelaktigt på Dumbledore. ”Som han gjorde i världsmästerskapsfinalen, menar du, när han golvade Irlands sökare med Wronski-finten, eller?”

”Det är en tillåten manöver i quidditch och jag tror att han absolut kan försöka sig på nåt sånt, men inte på fuskande. Hade det varit nån annan från Durmstrang, så hade jag inte kunnat svära det, men Krum är mer ädel än så.”

”Nå, det är väl alltid nåt.”

”Miss Fleur Delacour är den tredje förkämpen. Hon är en sjuttonårig elev som jag misstänker har lite vilieblod, och jag är säker på att hon är oerhörd skicklig i trolldom. Beauxbatons är känd för sin höga standard och madame Maxime har med sig endast sina bästa elever hit.”

Sirius såg förstummat på Dumbledore. ”Så hon är delvis vilie då!”

”Har du hört om henne redan?” sa Dumbledore överraskat.

”Nja, inte egentligen, men Harry nämnde att det fanns en tjej som liknade en vilie bland eleverna från Beauxbatons.”

”Nå, det är hon. Den beskrivningen passar inte in på nån annan än Fleur Delacour.”

Sirius öppnade sin mun för att svara, men hann inte när han hörde Harrys röst ropa på honom. Han hajade till och drog snabbt fram sin tvåvägsspegel från fickan. 

”Jag är här, Harry”, svarade han skyndsamt.

”Farbror Sirius, du måste hjälpa mig! Du anar aldrig …”

”Jag vet redan. Jag är hos Dumbledore precis”, sa Sirius lugnande. ”Vänta på mig i uppehållsrummet så kommer jag dit alldeles strax.”

”Det går inte. De festar där allihopa”, sa Harry bistert. ”Jag är just nu i killarnas badrum, men jag behöver få tala med dig.”

”Jag kontaktar dig strax genom spegeln. Vänta bara en stund.”

Sirius lade undan sin spegel och vände sig mot Dumbledore. ”Vad har vi kvar att diskutera?”

”Inget vad jag vet om. Du har all information jag kan ge dig för stunden.”

”När ska de andra deltävlingarna hållas?”

”Det blir en deltävling per termin, så det kommer att vara flera månader mellan tävlingarna. Vi ska ge mer information om nästa tävling först efter den första.”

”Okej. Då har jag väl inga fler frågor för stunden”, sa Sirius bistert. ”Fast berätta direkt om du kommer på vem som ligger bakom det här, Albus. Själv hade jag gissat på Voldemort.”

Till Sirius förvåning hajade Moody till över namnet, men sedan tänkte han att han måste ha inbillat sig. Det var säkert de dansande lågorna från brasan som spelat hans ögon ett spratt. 

”Jag hade också gärna skyllt på honom om jag kunnat komma på vad han tjänar på saken”, sa Dumbledore allvarligt. ”Men jag tror mer på att han vill döda Harry själv och inte få honom dödad genom en farlig turnering. Fast jag kan självklart inte svära på det …”

”Inte jag heller”, inflikade Moody. ”Men jag håller med Albus. Det är mer logiskt för honom att vilja möta Harry ansikte mot ansikte.”

”Kanske det”, suckade Sirius, men kände sig inte helt övertygad i saken.

När Sirius lämnade Dumbledores kontor var han bister till sinnes. Samma oroskänsla som fyllt honom under Harrys andra skolår fyllde honom igen. Han önskade att han kunde ta Harry med sig hem från Hogwarts och hindra honom från att vara deltagare i den magiska trekampen. Det lät minst lika farligt som när Harry stått öga mot öga med Slytherins monster, vad än Dumbledore sa. 

”Jag är klar hos rektorn nu, Harry. Var är du?” sa Sirius genom spegeln.

”Jag väntar på dig utanför Gryffindortornet”, svarade Harry. ”Jag lyckades slinka ut med min osynlighetsmantel när det blivit lite glesare med folk i uppehållsrummet.”

”Bra. Jag kommer dit nu direkt.”

Sirius skyndade på stegen och tog de långa slottstrapporna upp två trappsteg i taget. Han hade sprungit upp till Gryffindortornet så många gånger i sitt liv att han hade kunnat hitta dit i sömnen om han behövt. När han kom fram till porträttet med Tjocka damen, såg han Harry ta av sig sin osynlighetsmantel. 

”Vad skönt att du kom!” sa han med en dämpad röst. Han såg ovanligt bister ut och Sirius lade handen tröstande på hans axel. 

”Kom, vi går och talar nånstans där vi kan vara ostörda.”

Harry följde tyst med och de tog sig in i det första tomma klassrummet de hittade. Så här på nattetid behövde man inte akta sig för andra än Peeves och mr Filch då alla prefekterna hade tagit sig in till sina elevhem för länge sedan och lärarna var inne i sina sovrum. 

”Hade de en stor fest för dig i uppehållsrummet?” sa Sirius nyfiket.

Harry nickade bistert. ”Jodå. Det var förmodligen Fred och George som ordnat det; de är kvar och festar ännu, även om ganska många har gått och lagt sig nu. Alla var där och väntade på mig när jag kom upp och det tog mig jättelänge att ta mig upp till killarnas sovsalar så att jag kunde kontakta dig.” 

Han lät inte glad alls när han talade och Sirius såg medkännande på honom. Det var tydligt att Harry hade tagit det skedda ovanligt hårt. 

”Slå dig ner, ponken, så får vi diskutera igenom alltihopa.” 

Sirius låste dörren till klassrummet med sin trollstav så att de inte kunde störas. Harry tog plats i en skolbänk och Sirius satte sig mittemot honom. 

”Vad sa Dumbledore?”

”Han var inte glad över det skedda, men det är inte jag heller”, sa Sirius bistert. ”Berätta hur det gick till? Var det nåt speciellt som hände?”

”Nej, inte egentligen. Viktor Krum valdes först och sen den där vilieflickan, Fleur Delacour. Hon var irriterande snobbig och kallade mig för en liten pojke när jag gick till sidogemaket bredvid stora salen. Cedric Diggory valdes ju innan mig och alla trodde att det var klart när det kom en till lapp från Flammande bägaren. Dumbledore såg ytterst förvånad ut och läste sen upp mitt namn till alla. Jag trodde han skojade först, men tyvärr så …”

Sirius suckade. ”Jag är oerhört ledsen. Om jag hade kunnat ens ana det här, hade jag tagit dig hem från Hogwarts redan igår innan turneringen började.”

”Fast jag måste ju få min utbildning, farbror Sirius”, påminde Harry. ”Du säger jämt till mig hur viktigt det är att jag går klart Hogwarts.”

”Jag vet, men jag hade helst undervisat dig själv i år.”

Harry drog på smilbanden lite lätt. ”Du kan faktiskt inte undervisa i alla de ämnen jag har.”

”Ja, du har så rätt så”, suckade han. ”Nå, ska vi återgå till ämnet?”

”Helst ja. Det hela är nämligen skitjobbigt! Ingen tror att jag inte lade mitt namn i bägaren själv, förutom Dumbledore förstås. Alla har varit på mig med sina frågor om hur jag lyckades komma över ålderslinjen, och det här är bara första kvällen. Jag bävar inför tanken hur folk ska vara imorgon.” Harry lät nedslagen när han talade och tillade sedan med en bruten röst: ”Inte ens Ron trodde mig. Jag hade förväntat mig att han skulle åtminstone vara på min sida, men han var istället arg och påstod att jag svikit honom för att jag inte berättade för honom hur jag gjorde.”

”Jag är ledsen, Harry. Jag hade också hoppats att Ron kunde stötta dig, men du kan alltid lita på mig. Jag tror på dig och vet att du inte lade ditt namn i bägaren själv.”

Harry svalde ljudligt och hans underläpp darrade när han sa med en halvviskning: ”De andra har tre år mer skolning än jag, farbror Sirius. Jag kan inte tillräckligt, inte på långa vägar …”

”Oroa dig inte, ponken min. Jag ska hjälpa dig helskinnat igenom turneringen, det lovar jag.”

Harrys min ljusnade en aning och gråten som han kämpat med försvann. ”Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade dig, farbror Sirius …”

Sirius kramade honom tröstande i handen. ”Du har mig alltid, det lovar jag.”

Harry log svagt mot honom, men blev sedan återigen bister. ”H-har du nån aning om vem som har gjort det? Vem lade mitt namn i bägaren?” Den tunga oro som han bar hördes i hans röst. ”Jag menar, det minsta personen i fråga har velat är att göra mig till åtlöje inför hela skolan … fast Moody sa … han antydde att nån kanske vill att jag dör i turneringen … D-det är väl ändå inte Voldemort som …?”

”Oroa dig inte, Harry. Jag ska inte låta dig dö och inte heller skadas”, sa Sirius med eftertryck. ”Det är tydligt att vem som än gjort det vill dig illa, men det är inte helt säkert att det är Voldemort. Det kan vara nån annan; jag kan bara inte komma på vem och varför.”

”Varför tror du att det kan vara nån annan än Voldemort?”

”För att han egentligen vill döda dig i en duell inför sina dödsätare så att han kan visa att han är en större trollkarl än du.”

”Fast han är ju det.”

”Tracka inte ner på dig själv på det där sättet, Harry! Du är tusen gånger bättre trollkarl än Voldemort. Det enda han är bättre på är svartkonster, men det är inget att skryta med.”

”Visst, men kan inte Slingersvans ha gjort det då?”

”Nej, han kommer inte in på Hogwarts numera. Dumbledore har kvar skyddet mot animager över slottet, så Slingersvans hade omöjligen kunnat ta sig in för att lägga ditt namn i bägaren.”

”Men då måste det ju vara nån som redan är på Hogwarts!”

”Jag vet, och det finns bara en person på Hogwarts som kan ha gjort det, vilket får mig att tänka att Voldemort ändå kan ha sina fingrar i spelet. Det passar inte in på sättet han borde agera, men bevisen talar ändå för det.”

”Vem är det du menar då?”

”Karkaroff såklart.”

”Men han är ju rektor för Durmstrang och var rasande för att jag blivit utvald jämte Diggory!”

”Karkaroff är oerhört duktig att föreställa sig, så det betyder inget hur han beter sig inför folk. Det är vad han gör i hemlighet som är det viktiga”, sa Sirius allvarligt. ”Han är nämligen en gammal dödsätare som gick fri efter kriget. Han angav flera andra dödsätare till ministeriet och benådades efter det.”

”Är det sant?”

”Javisst. Jag var inte glad när jag hörde att han är här.”

”Så du tror att han vill mig illa”, sa Harry oroligt.

”Dumbledore tror inte det, men jag kan inte vara säker i saken. Jag tycker att vi bör hålla ögonen på honom tills vidare i alla fall.”

”Varför tror inte Dumbledore det?”

”För att dödsätarna anser Karkaroff vara förrädare och vill helst döda honom. Dumbledore tänker att han är lika rädd för Voldemorts återkomst som vi, men kan inte svära på det. Det kan vara så att Voldemort har tagit kontakt med honom genom Slingersvans för att få honom att agera åt honom.”

”Men Voldemort vet väl inte om turneringen ... eller gör han?”

”Jag är rädd för att han faktiskt kan veta … Det är så att en häxa från ministeriet har försvunnit. Det stod om det i Daily Prophet tidigare i höst. Hon heter Bertha Jorkins och hon försvann i somras i Albanien.”

Harry hajade till. ”Var det inte i skogarna där som Voldemort gömt sig? Det är det du har sagt till mig.”

”Du minns rätt och det är därför som jag tänker att Voldemort ändå kan han sina fingrar i det här. Han kan ha fått höra från Jorkins om turneringen, om han har lyckats tillfångata henne i Albanien, varpå han kan ha förlåtit Karkaroffs svek för att få honom att bli hans agent på Hogwarts.”

”Det låter logiskt”, sa Harry blekt.

”Det gör det, fast vi får komma ihåg att Dumbledore inte tror på det här. Det är bara min teori och jag är ingen Dumbledore.”

”Sluta tracka ner på dig själv, farbror Sirius”, sa Harry i förmanande ton. ”Du är en duktig människokännare och kan mycket väl ha rätt.”

Sirius skrockade kort. ”Vad helst du säger, ponken min”, sa han med ett varmt leende. ”Hur skulle det vara om du gick och sov nu? Vi har nog talat igenom allting nu, eller hur.”

”Fast du måste ju hjälpa mig med den första uppgiften! Det är inte ens en månad dit!”

”Jag vet och jag ska hjälpa dig med det. Jag måste bara först ta reda på mer om uppgiften så att vi kan utarbeta en fungerande strategi till den.”

”Men sa inte du att du hört rykten om vad det kan vara?”

”Jo, men du ska inte planera ditt försvar utifrån rykten, Harry. Jag måste få mer information och kontaktar dig direkt när jag vet mer.”

Harry suckade, men gav sig. ”Okej, vi säger väl så.”

Chapter Text

När Sirius kom hem hade gästerna åkt, men Remus satt ännu uppe väntande på honom. Han hade somnat i fåtöljen, men vaknade i ett ryck när han hörde ytterdörren öppnas. 

”Äntligen kommer du!”

Sirius mötte hans blick med en allvarlig min. ”Vänta, så lagar jag en kopp te innan jag berättar allt”, sa han trött.

Han gick raka vägen till köket, men Remus följde efter honom dit och slog sig ner vid det enkla köksbordet. De hade ett större och finare bord i matsalen bredvid, men satt ofta och åt frukost i köket. 

”Vi blev alla oerhört oroliga när du behövde sticka på det där sättet till Hogwarts”, sa Remus.

”Med god anledning också”, sa Sirius med en grimas.

Han satte vattnet att koka och började sedan redogöra för allt som hänt. Det blev en lång diskussion mellan dem och det var först framåt småtimmarna som de tog sig upp för att sova. Sirius var egentligen för orolig för att sova, men han slumrade till vid soluppgången och drömde om att Harry jagades av en eldsprutande drake, som eggades upp av Voldemort att döda honom. 

Han vaknade genomsvettig och med bankande hjärta klockan åtta på morgonen och gick upp bister till sinnes. Efter en kort, uppiggande dusch tog han på sig kläderna och gick raka vägen ut ur huset för att transferera sig till Hogsmeade. Han visste att Hagrid gick upp tidigt även på en söndag och tog sig därmed tyst in på Hogwarts marker. Han ville inte synas till slottet och genade genom skogen på sin väg till Hagrids stuga. 

Han kunde höra Fang skälla inne i skogvaktarstugan, när han stunden senare knackade på bakdörren. 

”Vem är de?” sa Hagrid innan han öppnade dörren. Han såg förvånat på Sirius en stund, men fick sedan ett leende på sina läppar. ”Ja borde ju ha fattat … kom in, kom in.”

Sirius hälsade hövligt, men utan att le när han steg in i den enkla stugan.

”Ska du ha en kopp me te?” Hagrid väntade inte på svar när han började greja med sin tekanna. Han hade redan färdig te i den och behövde endast hälla Sirius en kopp.

”Oroande de här som hänt Harry nu igen”, sa han. ”Du är väl här å tala om han, är du inte?”

”Rätt gissat.”

Hagrid suckade tungt. ”Ja försökte säja till professor Dumbledore igår kväll att han måste sätta stopp för de här, men han sa att de inte gick …”

”Nej, det går inte. Jag var själv här igår för att tala med Dumbledore”, sa Sirius tungt. ”Harry måste tävla.”

”Du vet väl att de är drakar på väg hit, va?”

Hagrid lade fram korvar som han stekt för sin egen frukost bara stunden innan och bjöd Sirius på rostat bröd med korv och te. 

”Jo, det är därför jag är här hos dig nu”, erkände Sirius. Han kände sig inte hungrig, men tog ändå en brödbit och en korv. 

”Va vill du då då?” Hagrid såg nyfiket på honom medan han slog sig ner mittemot honom för att äta sin frukost.

”Jag tänkte … du har väl förberett allt för drakarna, så du kanske vet vad Harry måste göra under sin första deltävling.”

Hagrid skakade beklagande på huvudet. ”Ja är ledsen, men ja vet inget om de. Ja vet bara att Charlie ska komma me flera drakar hit.”

Sirius suckade besviket. ”Tror du att du kan ta reda på det sen när drakarna kommit? Jag hade behövt veta så att jag kan förbereda Harry. Han är för ung att slängas ut dit och kämpa mot drakar helt utan några som helst förberedelser.”

”De har du rätt i. Du måste absolut hjälpa han, Sirius. Ja ska se va ja kan få reda på. Ja har bra kontakt me Charlie.”

”Tack. Det skulle betyda mycket för mig, och för Harry förstås”, sa Sirius lättat.

”Ja lovar å hjälpa där ja kan, de kan du räkna me.”

Sirius kände som en börda föll ur hans axlar och han kunde le igen. Plötsligt gick det att svälja frukost också och han tog en till bit korv. 

”Drakarna borde komma ganska snart … ja kan skriva till dej när dom anlänt.”

”Det vore tacksamt.”

”De löser sej, ska du se. Du har uppfostrat Harry bra. Han är en stark trollkarl. Jag är säker på att han kommer å klara sig, bara vi hjälper han lite på traven.”

”Det är det jag går och hoppas på”, sa Sirius.

De fortsatte diskutera drakarna en halvtimme till spekulerande i olika möjliga uppgifter som deltagarna kunde tänkas få när det gäller dem. Sirius åt hela tre korvar och två rostade bröd utan att ens märka det och följde sedan Hagrid ut på hans morgonrunda ut i skogen. 

Det var fridfullt i Förbjudna skogen den morgonen och Sirius blev på bättre humör där. De mötte inget ovanligt i skogen, endast några djur som inte var särskilt magiska, och tog vägen tillbaka till Hagrids stuga genom drakinhägnaderna, som byggts under sommaren bakom skogen. De var ordentligt gömda från slottet och kunde därmed behålla drakarna hemliga tills slutet av november. 

”Dumbledore sa till mej att vi måste bygga en till inhägnad hit nu snabbt som ögat”, berättade Hagrid. ”De ska göras nattetid så att eleverna inte vet nåt. Virket ska komma redan ikväll för de, å ja måste hjälpa till. Annars hinns de inte …”

Sirius såg bistert på inhägnaderna och önskade att man inte hade hunnit med den fjärde inhägnaden alls. Då hade Harry kanske sluppit möta draken. 

Han sa inget om sina tankar och följde bara Hagrid hem innan han tog adjö av honom och lämnade Hogwarts samma väg han kommit. Han hade ingen lust att åka hem, men klockan var nu redan över tio och han tog sig därmed till Ipswich. Han hann inte ens tänka vart han var på väg innan han redan transfererat sig utanför höghuset Stella bodde i. Han styrde stegen in i trapphuset och gick tre trappor upp för att knacka på hennes dörr. 

Stella hyrde en mugglarlägenhet som var bara två rum och kök då hon bodde ensam i den. Hon hade bott i samma lägenhet sedan hon blivit änka två år efter kriget och sålt stugan hennes make ägt. Hon hade inte velat bo kvar i den eller ens äga den och hade istället förvandlat den till reda pengar, vilka hon numera hade investerat på mugglarbörsen i hopp om att få dem att växa.

Sirius hade besökt Stella redan flera gånger i hennes lägenhet, men aldrig för några längre stunder. De brukade oftast träffas på Holnatt eller ta sig ut tillsammans för att göra något roligt, men den morgonen var Sirius fylld av en längtan att bara få se Stella. Hennes lilla lägenhet dög lika bra som vilken annan plats som helst och han stod därmed knackande på dörren tills Stella öppnade den. Det tog lite tid och när dörren äntligen slogs upp, såg han att Stella var ännu i sitt nattlinne och hade håret stretande åt alla håll. Han hade tydligen väckt henne. 

”Sirius! Vad gör du här?” utbrast hon vantroget.

”Jag ville träffa dig”, sa han lågmält.

”Men kom in för Merlins skull då”, sa hon och släppte in honom.

Efter att ha stängt dörren vände hon sig för att krama honom och ge honom en kindpuss, men då lade han båda armarna om henne och drog henne helt i sin famn. Hennes närhet kändes tröstande och han drog njutningsfullt in doften av henne. Hon brukade alltid dofta lavendel, och han kände i den stunden hur lugnande den doften var. Hon kändes skönt mjuk och varm mot honom i bara sitt nattlinne och han höll henne mot sig längre än han tänkt. Hennes närhet fick oron i hans kropp att släppa och han kände sig slappna av. 

”Sirius”, viskade hon och smekte honom lätt i det svarta håret. ”Hur är det?”

”Det är bättre nu”, svarade han och släppte äntligen sitt grepp om henne.

Hon såg oroligt på de mörka påsarna under hans ögon. ”Ska jag koka te åt oss?” 

”Gå du och ta på dig, så kan jag fixa teet.”

”Nej då. Sätt dig, så rår jag om dig lite. Du ser ut att behöva det”, sa hon bestämt och ledde honom till soffan.

Han satte sig ner och lät henne hållas. Hon styrde stegen till köket som var på andra sidan rummet. Det var öppen planlösning i lägenheten så att det inte fanns några väggar mellan kök och vardagsrum, bara en köksö som skiljde rummen åt. Sirius följde henne med sin blick och tyckte att hon såg sexig ut i det tunna nattlinnet. Det var ett enkelt linne som nådde henne ovanför knäna, och han undrade varför han inte märkt hur vacker Stella egentligen var.

”Du är rejält snygg i det där linnet”, sa han uppskattande.

Stella hajade till och såg vantroget på honom. Hon hade fått tekannan igång och rundade köksön för att komma tillbaka till vardagsrummet. 

”Det här är faktiskt ett jättegammalt nattlinne som knappast kan kallas snygg”, sa hon strävt. ”För att inte glömma att mitt hår stretar åt alla håll.”

Sirius skrockade. ”Fast det ser ju bara charmigt ut. Jag väckte dig visst.”

”Det gjorde du.”

Hon stannade framför spegeln hon hade hängande på väggen och gjorde en grimas. ”Du är tokig om du tycker att det här är snyggt, Sirius. Det är bäst att jag går och tar på mig lite kläder.”

”Du behöver inte göra det för min skull.”

Stella hejdade sig vid dörren till sovrummet och såg häpet på Sirius. Hans blick var varm och han log på ett sätt som fick henne att känna sig konstigt andfådd. 

”Du försöker väl inte flirta med mig, Sirius Black?” utbrast hon med smalnande ögon.

Han såg genuint häpen ut. ”Varför ska jag flirta med dig? Det har jag ingen anledning till. Jag beundrade ju dig bara.”

Hon snörpte på munnen, men godtog hans ord och försvann in i sitt sovrum för att dra på sig kläderna. Hon dröjde inte länge då hon ju hade sin trollstav till hjälp och kom snart tillbaka med håret i hästsvans och klädd i en blå trollkarlsklädnad, som var vardaglig och enkel. 

”Ska du ha frukost?” undrade hon när hon styrde stegen tillbaka till köket.

”Jag åt redan hos Hagrid.”

”Har du varit hos Hagrid nu på morgonen?”

”Ja, jag stack dit efter att jag vaknat. Det är därifrån jag kommer.”

Stella gav honom en nyfiken blick. ”Vad var det som hände igår kväll? Vi var alla ganska förbryllade när du stack från din egen fest på det där sättet helt plötsligt.”

Sirius grymtade. ”Det gamla vanliga. Jag kallades till Hogwarts för att ta itu med en kris med Harry.”

Stella rynkade pannan. ”Vad har hänt honom nu då?”

Sirius var inte säker om han orkade tala om saken i den stunden och suckade bara tungt. Stella sneglade åt hans håll, men började sedan laga gröt utan att säga mer. Det var tyst i lägenheten i tio minuter medan hon kokade gröten och dukade bordet. Hon satte fram en tallrik även till Sirius, men serverade honom inget annat än te. 

”Jag satte fram skorpor om du vill ha det till teet”, sa hon när hon slog sig ner bredvid honom.

Hon hade ett matbord i rummet, men hade dukat allt till soffbordet istället för att låta Sirius sitta kvar på sin plats. Han tog en skorpa och sin tekopp utan ett ord och de åt under tystnad. Sirius svalde skorpan, men lämnade halva teet när han tog en bättre sittställning i soffan. Han vände sig delvis mot Stella och lade armen att vila på ryggstödet bakom henne följande henne med sin blick. Det kändes hemtrevligt att sitta på det sättet alldeles nära henne och se henne äta sin frukost. 

När hon svalt gröten tog hon sin tekopp och vände sig mot honom. Hon drog upp fötterna till soffan och lutade sig slappt mot ryggstödet med koppen i knät. Han smekte henne leende i det bruna håret, men sa fortfarande inget. 

”Jag tror att du får gärna komma och hålla mig sällskap fler morgnar när jag äter frukost”, sa hon med leende ögon.

Han skrockade mjukt. ”Jag var tvungen att komma idag. Jag var för rastlös att åka hem och ville bara träffa dig.”

”Du är alltid välkommen hem till mig.”

”Jag vet. Jag räknade med det.”

Hon tog hans lediga hand i sin och smekte den med sin tumme. ”Orkar du tala nu?”

Leendet i hans ansikte slocknade och hon kunde se oron som fyllde hans blick. Lågmält började han tala om allt som hänt på Hogwarts och hur starkt oron tyngde honom. 

”Det är lätt för Moody att säga att jag ska förbereda Harry för de olika deltävlingarna, när han inte behöver känna det ansvar som läggs på mig. Jag har läst på om Turneringen i magisk trekamp nu i oktober för att veta vad som ska ske på Hogwarts, och de uppgifter som deltagarna har historiskt haft är så tuffa och svåra att inte ens många vuxna trollkarlar skulle klara av dem. Man måste vara rejält duktig i trolldom, men även klyftig och snabb i svängarna för att klara av dem.”

”Jag vet. Jag har också läst på om turneringen och jag förstår din oro. Det är hemskt att Harry blivit utvald på det sättet”, sa Stella bekymrat.

Sirius kunde känna samhörigheten i hennes ord. Det var ingen tom fras hon sa utan hon menade sina ord och delade hans oro.

”Å, Stella”, viskade han med bruten stämma. 

Han tog tekoppen från henne och lade det på bordet så att han kunde dra henne i sin famn och söka tröst i hennes närhet. 

”Jag är så fruktansvärt rädd, Stella. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för en gångs skull … Jag måste visa mig stark inför Harry, men jag känner mig bara skräckslagen inför allting. Jag önskar jag kunde byta plats med honom …”

”Sch, det löser sig ska du se”, hyschade hon smekande honom i håret i nacken. ”Du är bara i chock just nu, raring, men det kommer att gå över och sen kommer du att kunna tänka klart igen.”

Sirius darrade lätt av känslorna som tagit över. Han drog henne ännu närmare, desperat att få tröst i hennes ljuva närhet. Samma känsla av sällsamhet och tröst som han känt när han kommit in och kramats med henne fyllde honom nu igen. Han gömde fingrarna i hennes tjocka hår och drog av henne hårtofsen för att kunna känna på håret. Det var lent och mjukt och han drog in doften av lavendel i sina näsborrar igen. 

”Du är så ofantligt skön, Stella”, viskade han och kysste henne sedan i örat.

Stella skälvde till men protesterade inte förrän han började kyssa henne över halsen och verkade inte vilja sluta. 

”Vi skulle kramas och inte kyssas, Sirius”, påpekade hon lågmält.

”Fast jag vill kyssas. Du får mig att glömma …” 

Han fortsatte uppåt med sina kyssar och närmade sig hennes mun. Hon gjorde inget motstånd då det kändes alldeles för ljuvligt och hon höll andan när han stunden senare rörde vid hennes läppar. Sedan belägrade han hennes mun med sin och hon fylldes av en sällsamhet hon aldrig någonsin upplevt i sitt liv. Det var så underbart att hon slog armarna hårdare om hans hals och kysste honom tillbaka. 

”Jag vill ha dig, Stella”, viskade Sirius hest.

Det fick henne att vakna och trycka undan honom. ”Vad säger du? Har du helt tappat vettet?”

Han satt med häftig andning och såg på henne med en brännande blick. ”Du är så ofantligt vacker …”

Hon svalde nervöst. ”Du menar visst allvar …”

Hennes bestörtning fick honom att sansa sig och han drog fingrarna osäkert genom håret. ”Jag … jag menade inte …”

Han sträckte sig efter sin tekopp och drack ur den fastän teet blivit kallt redan. När han stunden senare vände sig tillbaka mot henne hade han rodnat.

”Jag ber om ursäkt. Jag … du var så sexig förut i ditt nattlinne och jag … jag är nog inte mig själv just nu …”

”Nej, jag ser det.”

Han mötte skamset hennes blick och smekte henne ömsint i kinden. ”Kan du förlåta mig? Jag var riktigt dum nyss.”

Hon smalt till ett leende och lade ett finger på hans läppar för att tysta honom. ”Du var inte dum; du var bara förtvivlad och ville ha tröst. Jag är inte alls ond på dig.”

”Vad skönt”, sa han lättad. ”Jag har stor respekt för dig och hade aldrig velat utny…”

Hon avbröt honom återigen genom att sätta fingret på hans läppar. ”Du vet inte ens hur man utnyttjar kvinnor, Sirius. Du är den finaste mannen jag känner och du behöver inte gå och tro att du kan göra mig illa. Jag kysste dig tillbaka för att du var duktig att kyssas och det var skönt. Du tvingade mig inte till nåt.”

Han fick ett leende på sina läppar igen. ”Det var rejält skönt, det måste jag säga.”

Hon himlade med ögonen när hon såg belåtenheten i hans blick. ”Gå nu inte och inbilla dig att jag tänker börja kyssas med dig bara för att du är duktig i det. Vänskapliga kramar är en sak men …”

Han skrockade och började lappa gröt på sin tallrik för att äta en portion. 

”Jag inbillar mig ingenting”, sa han godmodigt. ”Jag vet exakt var vi båda står ifråga om det. För mig räcker det med ett katastrofalt förhållande för det här årtiondet. Jag ska inte ens se på en kvinna innan Harry är vuxen och har flyttat hemifrån.”

Stella gav till ett skratt. ”Så du tror att vi skulle ha ett katastrofalt förhållande, om vi två blev ihop.”

”Det skulle vi säkert. Jag är ju jämt upptagen med Harrys problem, vilket skulle få dig att börja klaga att jag aldrig har tid för dig.”

”Jag är faktiskt inte som Hattie”, sa hon avmätt.

”Nej, men du avskyr män i överlag och skulle säkert bli sur på mig för att jag försummar dig.”

”Jag avskyr faktiskt inte alla män, endast såna som sviker sitt ord och blir dödsätare bakom min rygg”, anmärkte hon fränt. ”Och om jag nu ändå skulle göra det, så vore du undantaget.” 

Han log varmt mot henne. ”Det är ju bra. Då slutar du inte vara min vän nu bara för att jag gått och kysst dig.”

”Det kan jag lova att jag inte gör i första taget.” Hon skrockade lojt när hon reste sig för att gå och värma teet åt dem så att de kunde dricka en till kopp.

Chapter Text

När måndagen kom behövde Sirius ta tag i sitt arbete igen. Han hade flera affärsmöten planerade till den veckan och förberedde inför dem med ovanlig noggrannhet. Det distraherade honom från den oro han bar och gjorde att dagarna gick lättare. Han hade tillbringat hela söndagen med Stella och det hade fått honom lugnare, men ändock tänkte han på Harry nästan hela tiden. 

Han hade kommit överens med honom att de inte skulle diskutera detaljer om turneringen i breven de skrev till varandra; de skulle istället tala genom tvåvägsspegeln så att ingen kunde komma åt deras korrespondens. Harrys brev hem var ovanligt dystra de följande veckorna och Sirius led för hans skull. 

Den första veckan skrev han:

Hej, farbror Sirius,

Jag är redan totalt less på hela turneringen och den har knappt ens börjat. Hermione är den enda som står vid min sida, om man inte räknar med resten i Gryffindor som håller mig som sin hjälte på ett sätt som jag helst hade sluppit. Ron fortsätter att vara sur på mig och Hermione påstår att han är avundsjuk på mig. Jag hade helst gett honom en smocka och sagt att han kan byta plats med mig närhelst han vill. Jag har inte bett om att vara Pojken som levde, som alla är så begeistrade över, och hade gärna varit en doldis som Ron. 

Det är en ganska hätsk atmosfär i skolan just nu. Hufflepuffarna hatar mig och tycker att jag gör mig till och försöker stjäla Cedric Diggorys ära från honom och hans elevhem. Macmillan och Finch-Fletchley, som jag ju kommit väl överens med sen tvåan, är nästan lika sura på mig som Ron, och även professor Sprout bär nog agg mot mig. Men hon är ju föreståndare åt Hufflepuff. 

Jag hade hoppats att rawenclaware skulle vara mer opartiska, men de är också sura på mig och tror att jag lurat bägaren för att jag är så angelägen att vinna ära åt mig själv. Alla tjejerna är nu helt plötsligt kära i Diggory och går och vill ha hans autograf på samma sätt de förut gjorde med Viktor Krum, när han kom till Hogwarts. 

Jag menar inte att jag vill ha tjejerna efter mig, men jag önskar att folk kunde sluta blänga så ilsket på mig jämt. 

Hoppas du och Remus mår bra!

Harry

Sirius svarade på brevet genom att försöka uppmuntra Harry att strunta i vad folk tycker i saken.

Jag förstår att det är jobbigt att vara hatad av alla i skolan, men du är gjord av hårdare virke än så. Det är bara att strunta i alla andra och hålla huvudet högt. De ger sig så småningom, det är jag säker om.

Veckan därpå skrev Harry:

Käre farbror Sirius,

Idag misslyckades jag totalt i locka till sig-besvärjelsen på trollformellektionen. Jag var den enda med Neville som gjorde det och fick bakläxa. Hermione försökte få mig att fatta hur man ska göra det, men jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt, så det sket sig. 

Det är lunchrast nu och jag sitter och skriver det här brevet för att undvika alla andra. Jag känner mig inte hungrig och orkar inte vara i stora salen. Vi ska ha dubbeltimme i trolldryckskonst i eftermiddag och jag är säker på att Snape planerar att förgifta mig där. Våra motgifter ska bli klara nu i eftermiddag och det är meningen att vi ska se hur bra vi lyckats med dem. Snape har kommit med antydningar om att han ska välja någon av oss till provkanin och det blir säkert jag. 

Det ringer in nu. Jag får fortsätta skriva mer senare, ifall jag inte hamnar i sjukhusflygeln … 

Jag är tillbaka nu och det är tur att jag inte hann skicka brevet till dig på lunchen. Det hände massor med saker idag som du behöver få reda på. 

När jag och Hermione gick till Snapes fängelsehåla efter lunchen hade slytherinarna skaffat sig märken där det stod: ”Stöd Cedric Diggory, Hogwarts verklige förkämpe!” När de tryckte på märket förändrades texten till ”Ner med Potter!” Jag är säker på att det är Malfoys idé. Han var så kaxig när vi kom på plats att jag tappade det helt när han kallade Hermione för smutskalle igen. Han gör ju det jämt och Hermione säger att jag ska strunta i saken, men jag kunde inte. Det blev duell och jag slog Goyle med ”furnunculus” medan Malfoy försökte kasta ”densaugeo” på mig, men slog Hermione istället. 

Snape kom precis då på plats och gav mig straffkommendering, men Malfoy slapp undan såklart. Snape var så spydig mot Hermione att Ron blandade sig i saken och han fick också straffkommendering. Annars undviker han ju mig numera så mycket att han knappt talar med Hermione heller då hon har trofast stått vid min sida hela tiden. 

Jag är fortfarande arg när jag tänker på Snape, men det är egentligen inte det jag behöver berätta för dig. Jag slapp undan hans lektion idag för att jag hämtades till fotografering. Så jag är inte förgiftad nu då, men jag tvingades bli fotad av den där fotografen vad-han-nu-heter från Daily Prophet, som du känner. Och så var Rita Skeeter på plats. Hon ska skriva en artikel om turneringen och om alla oss deltagare och intervjuade mig idag. 

Det var inte kul, kan jag lova. Hon använde snabbcitatpenna under intervjun och den skrev alla möjliga konstiga saker om mig som jag inte alls hade sagt. Jag är säker på att artikeln kommer att bli totalt vedervärdig; jag går och hoppas att tidningen glömmer att trycka den. 

Dumbledore kom som tur är och räddade mig från Skeeter och vi hade sedan trollstavskontroll. Ollivander var på plats och kontrollerade att våra trollstavar håller måttet inför turneringen. Det var inget fel på min såklart så allt är frid och fröjd på den punkten. 

Jo, en sak till … Det är nu säkert att den där flickan Delacour är delvis vilie. Hon hade viliehår i sin trollstav och sa att det kom från hennes mormor. 

Jag måste sluta nu för att börja träna på locka till sig-besvärjelsen. Jag har straffkommendering med Snape imorgon kväll och hinner inte då.

Harry

Sirius svor en lång harang av svordomar när han läste brevet och hade lust att ta sig till Hogwarts för att skälla ut Dumbledore. Han hade inte sagt ett ord om någon fotografering eller intervju med Harry och därmed hade Sirius inte haft en aning om att han hade behövt vara på Hogwarts dagen innan. Bara tanken på att Rita Skeeter fått vantarna på Harry fick hans inälvor att brinna och han hade lust att skicka ett illvrål till henne för att tala om vad han tyckte om henne. Turligt nog lyckades han dock sansa sig. Det hade varit festligt om Daily Prophet skrev att Harrys gudfar tappat vettet och börjat gorma åt journalister för att de gjorde sitt jobb. 

I slutändan klagade han inte ens på Dumbledore, men han skrev ett kort brev där han bad Dumbledore att kalla honom på plats om Harry ska intervjuas eller fotograferas av journalister någon mer gång. 

Några dagar senare kom Ritas artikel i tidningen och Sirius svor återigen grovt när han läste den. Den var ännu värre än han ens kunnat tänka sig och han bannade sig själv för att han inte lyckats förhindra att den skrevs överhuvudtaget. Rita hade gjort precis det som alla journalister hade velat göra i tretton år redan: hon hade skrivit en artikel om Harry Potter och nämnde Turneringen i magisk trekamp endast i förbigående. De andra deltagarna nämndes sist i artikeln med en liten notis och Cedric Diggory glömdes bort helt. 

Sirius kunde se direkt att Rita hittat på det mesta själv, då Harry aldrig skulle gå och säga det som stod i artikeln, speciellt inte den biten om sina föräldrar. Det stod att läsa:

Jag tror att jag får min styrka från mina föräldrar. Jag vet att de skulle vara mycket stolta över mig om de kunde se mig nu … Ja, jag gråter fortfarande ibland på nätterna när jag tänker på dem, det skäms jag inte för att medge. Jag vet att inget ont kan hända mig under turneringen, för de vakar över mig … 

Rita Skeeter hade intervjuat även andra elever om Harry och fortsatte sin artikel med att säga:

Harry har till sist mött kärleken på Hogwarts. Hans nära vän, Colin Creevey, säger att Harry oftast ses i sällskap med Hermione Granger, en förtjusande söt mugglarfödd flicka, som i likhet med Harry är en av skolans bästa elever.

Sirius visste inte om han skulle skratta eller gråta över det, men satte sig sedan ner för att skriva ett uppmuntrande brev till Harry. Svaret på brevet kom några dagar senare och det var tydligt att Harry kände sig förödmjukad på grund av artikeln. 

Jag vet inte hur Hermione håller sig så lugn som hon gör. Hon säger hela tiden till mig att jag ska bara strunta i saken, men jag har svårt att låta bli när jag är så ursinnig. Slytherinarna ger nu gliringar åt både mig och Hermione dagligen. Jag hade inte brytt mig om de gav sig bara på mig, men jag tål inte när de ger sig på Hermione.

Jag hade velat förhäxa den där Skeeter-kvinnan om jag kunnat. Nästa gång jag ser henne kan jag inte lova att jag inte gör något. Och jag lovar att jag aldrig kommer att säga ett enda ord mer till henne oavsett hur många frågor hon försöker ställa mig. 

Ron fortsätter vara lika idiotisk som hittills. Nu är han avundsjuk för att jag var i tidningen, kan du tänka dig! Han har visst blivit spritt språngande galen! Hermione har den sista tiden försökt få Ron och mig att bli sams, men jag tänker inte tala med Ron innan han ber om ursäkt. Han började allting själv och får också visa att han är man nog att erkänna sina misstag. 

Fast jag medger att jag börjar vara less på att jämt sitta i biblioteket med Hermione och göra läxor. Jag har fortfarande inte lärt mig locka till sig-besvärjelsen och Hermione tror att jag lär mig det om jag läser tillräckligt många böcker i ämnet. Men det har inte gjort ett dugg hittills, kan jag lova. Jag får fortfarande inga föremål att flyga till mig hur mycket jag än försöker.

Det värsta med biblioteket numera är att Viktor Krum verkar ha flyttat in dit och han åtföljs alltid av en grupp fnissande tjejer, så att man inte får ha någon ro där. Jag hade aldrig trott att Krum var en sådan plugghäst som han verkar vara. Hermione är irriterad över honom och hans hejaklack och klagar på dem varje gång hon ser dem. De gillar ju Krum bara för att han är en kändis. 

Det är faktiskt tur att jag inte har en flock med tjejer springande efter mig. Det räcker gott och väl med bröderna Creevey. Jag går och drömmer om att kunna förhäxa Colin endera dagen efter att han gick och skvallrade till Skeeter om mig och Hermione så att alla tror att vi är ihop nu då.

Jag kan knappt vänta att det är Hogsmeadehelgen och att jag får träffa dig, farbror Sirius. Jag kommer dit med Hermione och vi kunde ta en promenad till Spökande stugan tillsammans. 

Harry

Hogsmeadehelgen var bara några dagar innan turneringens första uppgift och Sirius hade fått höra från Hagrid att drakarna skulle anlända till Hogwarts då. Det hade dröjt när man behövt skaffa en fjärde drake och få en inhägnad klar till den också. Sirius hade hittills inte sagt ett ord om drakarna till Harry. Han var säker på att Harry skulle bli skräckslagen när han fick höra om dem och han hade velat vänta till sista stund innan han avslöjade något. Harry hade tillräckligt med oro inför sin första uppgift redan som det var.

Sirius mötte Harry och Hermione redan utanför grindarna till Hogwarts den lördagen de hade tillstånd att gå till Hogsmeade. 

”Å, så glad jag är att få se dig, farbror Sirius!” sa Harry lättad och gav honom en kram.

”Det samma, ponken min”, sa han varmt.

Efter att ha hälsat på Hermione ledde han vägen mot Spökande stugan, såsom Harry önskat. Det var lättast att tala ostört om de gick dit innan de tog sig till byn. 

”Har du fått reda på nåt, farbror Sirius?” sa Harry ängsligt när de kommit till den ensamma stigen som gick mot stugan.

”Jag har haft kontakt med Hagrid och han kommer försöka ta reda på mer nu ikväll. Det är äntligen möjligt nu när … Fast det är bättre att jag inte säger nåt här.” Sirius såg sig oroligt omkring, även om de var helt ensamma. ”Det är bäst om du går ner till Hagrids stuga vid midnatt ikväll, Harry”, sa han i låg ton. ”Ta på dig osynlighetsmanteln så att ingen ser dig och följ Hagrids instruktioner. Han ska göra sitt bästa för att ta reda på alltsammans åt dig då.”

”Okej”, sa Harry. ”Då gör jag det.”

”Vi kunde tala med varandra klockan ett i natt, när du kommit tillbaka till Gryffindortornet”, tillade Sirius. ”Det borde vara tomt på folk i uppehållsrummet då så att vi kan tala ostört om det du fått veta och utarbeta en strategi till tisdagen.”

”Det låter perfekt. Det gör vi”, sa Harry och såg ut att vara mycket lättare till sinnes.

Sirius klappade honom uppmuntrande på axeln. ”Jag är säker på att vi ska komma på nåt bra, bara vi vet lite mer om uppgiften.”

”Det hoppas jag verkligen.”

”Om vi har talat klart om det nu då, kan vi gå in till byn? Jag behöver köpa nya fjäderpennor”, inflikade Hermione.

”Visst, vi går dit.”

”Vi måste bara se till att vi aktar oss för Rita Skeeter. Hon är i byn”, varnade Sirius. ”Jag tror att hon kommer att vara med i publiken på tisdag för att kunna skriva om det.”

”Förträffligt!” fräste Harry.

”Vi får bara strunta i henne”, sa Hermione förståndigt.

”Du verkar inte bry dig om att du blivit utpekad som Harrys flickvän, Hermione”, sa Sirius med ett leende.

”Nä, det är väl inget att bry sig om”, sa hon nonchalant. ”Det är ju inte första gången folk tror att vi är ihop.”

”Vad säger du?” sa Harry bestört. ”Vem har trott det före Rita Skeeter?”

”Typ alla tjejerna i Gryffindor och de andra i vår klass”, sa Hermione med ett snett leende. ”Vi har faktiskt hängt ihop nu i över tre år, Harry. Tror du inte folk går och tror att vi är ihop?”

Harry såg förstummat på henne. ”Så du menar … de går alla och tror …”

”Nä, inte alla. En del har godkänt min förklaring när jag sagt att vi bara är vänner, men jag brukar få frågan om vi är ihop minst en gång per år.”

”Det är ingen som har frågat mig om det”, sa Harry förbluffat.

”Killarna i din sovsal bryr sig väl inte om sånt, tror jag”, sa Sirius.

”Ja, det är mest tjejer som tror det”, medgav Hermione. ”De kan inte fatta att en tjej kan vara bästa vän med en kille och speciellt inte när det är Harry Potter.”

Sirius skrockade. ”Det är väl där skon klämmer, eller hur.”

”Jag antar det”, sa Hermione och verkade helt obesvärat av saken.

Harry grymtade. ”Så kul det låter.”

Chapter Text

När Sirius kom hem från Hogsmeade hittade han Stella väntande på honom i Holnatt. Remus låg ännu till sängs då det varit fullmåne natten innan, men Stella var så bekant med Sirius numera att hon kunde ta sig in i huset utan att bli insläppt. 

”Vad gör du här, raring? Du visste ju att jag skulle till Hogsmeade idag”, sa Sirius när han kramade henne till hälsning.

”Jag hann inte komma igår och jag måste tala med dig.”

”Absolut”, log han. ”Vill du ha te?”

”Jag har redan kokat det medan jag väntade på dig, men du vill säkert ta en kopp.”

Han gick leende till köket och tog sig en kopp. 

”Du verkar må bättre nu”, sa Stella som följde honom till rummet och slog sig ner vid köksbordet.

”Det känns lite lättare faktiskt. Jag tror att Harry ska klara sig på tisdag, men jag får veta mer om det nu ikväll, eller i natt blir det förstås.”

”Vad händer i natt?”

”Hagrid ska visa drakarna till Harry.”

”Drakarna? Vilka drakar?”

”De som tagits till Hogwarts idag”, sa Sirius. ”Jag har nog inte sagt det, men den första uppgiften har nåt att göra med drakar. Jag vet bara ännu inte vad, så Hagrid ska gå i natt för att tala med Charlie Weasley och luska ut det från honom. Rons storebror jobbar ju med drakar och har haft hand om transporten av de fyra som anländer till Hogwarts idag.”

Stella såg förfärat på honom. ”Men det låter ju livsfarligt! Hur kan de låta tonåringar gå upp mot drakar helt ensamma?”

”De kan knappast förvänta sig att en tonåring kan ensam gå upp mot en drake på det sättet, Stella. Det är löjligt när det krävs minst sju trollkarlar för att handskas med en. Det är därför jag behöver få veta vad uppgiften går ut på. Det måste ju finnas en anledning till att drakarna tagits till Hogwarts för tävlingen.”

”Menar du att du inte är rädd för Harrys skull längre?”

”Jo, det är jag såklart, men jag har inte panik som i början. Jag har ju hela tiden vetat om drakarna och jag har nu kommit fram till att uppgiften inte kan vara nånting för svårt. Det går ju inte ens att lamslå en drake om man är ensam mot den, så jag gissar att man måste vara kvicktänkt och klyftig i uppgiften, vad det än är.”

”Det låter som det”, sa Stella men såg ännu chockad ut.

”Vad ville du prata med mig om då?” sa Sirius och såg nyfiket på henne.

Hon gjorde en grimas. ”Det är den där artikeln som Rita Skeeter skrev om Harry”, sa hon olustigt. ”Som du ju vet, är min chef lyrisk över Harry och har inte talat om mycket annat de sista två veckorna än att vi måste på nåt sätt få in Harry till radion för en intervju.”

Sirius grymtade. 

”Hur som helst, så kom han igår till mig efter att jag var klar med mitt program …” Stella svalde nervöst, men fortsatte sedan: ”Jo, det är så att han vill att jag ska åka till Hogwarts nu på tisdag och sitta i publiken så att jag kan hålla nästa veckas program om den magiska trekampen.”

Sirius spärrade upp ögonen, men fick sedan ett leende på sina läppar. ”Men då kan vi ju sitta tillsammans! Jag ska ju också dit för att se hur Harry klarar sig.”

Stella såg förvirrat på honom. ”Är du inte arg? Jag menar, min chef vill ju att jag gör reportage från tisdagen. Jag måste nog intervjua folk där och allt.”

Sirius log varmt mot henne. ”Tror du att jag är orolig över ditt reportage? Var inte löjlig! Jag litar fullständigt på dig och vet att du inte hittar på sånt som Rita Skeeter gjorde.”

”Nej, det skulle jag aldrig göra!”

”Exakt, så sluta se så orolig ut. Det ska bli intressant att lyssna på ditt program sen.”

Han såg så varmt på Stella att hon slappnade av och all oro försvann från hennes blick. Istället strålade hon mot honom och kramade hans hand över bordet. 

”Då åker vi tillsammans till Hogwarts på tisdag då”, sa hon glatt.

”Låter perfekt! Jag tror att Remus har hunnit återhämta sig tills dess och kan följa med oss.”

Sirius reste sig för att titta i kylen och tog sedan fram ett paket med inälvor han köpt förut. 

”Du vill väl ha middag, va? Jag tänkte laga njur- och leverpaj åt mig själv. Jag har ingen lust att äta soppan som Remus ska ha.”

”Det låter gott”, log hon. ”Kan jag hjälpa dig?”

”Det får du så gärna. Jag går bara och hör med Remus om han vill ha middagen upp till sitt rum eller om han orkar komma ner och äta.”

”Är han väldigt dålig idag?”

”Ganska så, men jag har inte sett honom sen i morse så jag vet inte hur han mår nu.”

Sirius försvann upp för en kort stund, men återvände sedan ner bärande på en bricka full med smutsdisk. 

”Remus orkar inte stiga upp idag”, berättade han. ”Jag tar upp mat till honom sen när vi fått pajen i ugnen.”

”Det låter bra.”

De började laga mat tillsammans och hade det trivsamt i köket. Stella var duktig i matlagning, men lät Sirius krydda pajen då han var mycket mer noga om det än Stella själv. Hon var uppvuxen med vanlig engelsk husmanskost, medan Sirius hade tagit influenser från det franska köket och använde kryddor som Stella inte ens hade hemma hos sig. Han hade berättat för henne att han tillbringat flera somrar i Frankrike som ung. 

”Vi kunde spela ett parti schack efter maten, tänkte jag”, sa Stella när de fått pajen i ugnen.

”Det låter som om du inte har några planer för kvällen då.”

”Nej, jag tänkte tillbringa kvällen i ditt sällskap … så länge du inte har andra planer.”

”Vad trevligt! I så fall får du ställa in dig på att vara uppe sent”, sa han förtjust. ”Jag ska nämligen vara uppe till ett i natt så att jag kan tala med Harry då.”

”Ska du tala med honom mitt i natten?”

”Ja, han ska se drakarna klockan tolv och ska berätta för mig om dem klockan ett.”

”Oj, ja då blir det en sen kväll här då!”

”Så du menar att du stannar?”

”Det är klart jag gör. Vi kan spela mer än ett parti schack om du vill.”

Han log strålande mot henne. ”Vad helst du vill, raring.”

”Så jag är en raring nu helt plötsligt”, sa hon roat.

”Det har du väl alltid varit.”

Han tog fram soppan han lagat redan dagen innan åt Remus och värmde en portion av det. 

”Det hade faktiskt varit kul att gå och dansa med dig nån gång”, sa han medan han dukade fram middagen på en bricka.

”Menar du det?” sa Stella vantroget. ”Vill du gå med mig till Danspaviljongen? Låter det inte lite för mycket som en dejt?”

Sirius skrockade. ”Nej, inte Danspaviljongen! Det är ju dit alla av vår sort går för att dansa på lördagar.”

”Men var ska man annars dansa?”

”På en mugglarnattklubb. Det är mycket roligare än Danspaviljongen.”

Stella såg förstummat på honom, men log sedan. ”Du menar visst stället vi var till för två år sen på Halloween, du, jag, Hattie och Remus, eller hur.”

”Japp, fast jag vet om en ännu bättre nattklubb numera än den vi var till då.”

”Det låter så kul att jag gärna går med dig dit”, sa Stella förtjust.

”Bra. Vi kan kanske gå nästa helg när det lugnat ner sig lite.”

”Låter perfekt.”

Det hade hunnit bli sent. Remus sov redan uppe i sitt rum, men Sirius och Stella satt i soffan tillsammans och talade med varandra. Klockan var redan kvart i ett och de väntade spänt på att höra från Harry. Stella hade frågat om Sirius ville ta samtalet ensam, men han hade bett henne att stanna. Bara tanken på att bli ensam i huset för att vänta oroligt på Harrys samtal fick hans mage att knipa. Han hade helst velat vara i Förbjudna skogen för att se drakarna tillsammans med Harry, men fick lita på att Hagrid kunde ta hand om det åt honom. 

Stellas sällskap var lika lugnande som alltid och han lekte förstrött med en hårslinga som slingrat sig ur hästsvansen hon hade håret i.

”Jag hade aldrig klarat av att möta en drake”, sa Stella med låg röst. Hon hade suttit och tänkt på det som Harry behövde göra och kände kalla kårar av bara tanken. ”Jag menar, jag är ju rädd redan för hippogriffen du har och kan inte ens föreställa mig hur det är att se en livslevande drake. Det är tur att du ska till Hogwarts på tisdag, för annars vet jag inte hur jag vågade ens sätta mig i publiken och se drakar på arenan.”

”Det ska gå bra, jag lovar. Åskådarläktarna är högt upp så att man inte kommer ens i närheten av drakarna.”

”Har du sett arenan redan?”

”Jo, Hagrid visade den till mig för flera veckor sen redan. Den byggdes ju färdigt i somras och den är gjord så att publiken inte kan hamna i fara.”

”Bara Harry och de andra stackarna som tävlar mot honom”, sa Stella bistert.

”Ja”, sa Sirius och suckade tungt. ”Fast jag hade inte haft nåt emot att själv gå emot en drake. Jag vet hur man handskas med dem och hade säkert klarat uppgiften, vad än det är.”

”Det kan jag tänka mig. Du är så oerhört duktig i all möjlig trolldom”, sa Stella berömmande.

”Du är inte så dålig du heller”, svarade han, leende mot henne.

Han smekte henne i kinden då han tyckte om känslan av hennes lena hud. De satt alldeles intill varandra och han kunde inte låta bli att röra vid henne. Han mindes ännu kyssen de delat och kom att tänka hur skönt det hade varit att kyssa henne igen. 

Innan han hann göra något som han säkerligen skulle få ångra senare hördes Harry ropa på honom och han drog sig snabbt undan Stella. Han hade lagt tvåvägsspegeln på bordet och tog den nu i sin hand. 

”Jag är här”, svarade han. ”Är du tillbaka i uppehållsrummet?”

”Ja, vi är här med Hermione”, sa Harry.

”Vad skönt. Jag är här med Stella, men Remus har lagt sig redan.”

”Å, hej, Stella!” sa Harry.

”Hej, Harry och Hermione!”

Hermiones ansikte dök upp bredvid Harrys och hon vinkade åt dem. 

”Nå, berätta! Vad fick du och Hagrid veta om drakarna, Harry?” sa Sirius otåligt.

Harry hajade till. ”Visste du om drakarna?”

”Självklart. Jag har vetat om dem sen i somras.”

”Och du har inte sagt nåt till mig!”

”Jag ville inte säga nåt i förväg. Du hade bara gått och oroat dig i onödan på grund av det.”

”I onödan! Är du från vettet? Fattar du inte hur stora och starka de är, farbror Sirius? Det är väl inte i onödan som jag oroar mig för dem!” 

”Jag förstår att du är rädd, Harry, men berätta nu vad du fick veta om dem, är du snäll. Det enda jag vet är att det är fyra stycken, en till var och en av er, och de är alla honor.”

”Inte bara honor, de har alla ägg!” upplyste Harry fränt. ”Det är fyra ilskna mödrar som vaktar sina ägg och Charlie sa att de är de vildsintaste som finns! Den värsta av dem är en helsvart ungersk taggsvans, som kan spy ut eld på tolv meters avstånd.”

Sirius bleknade. ”Är det mödrar de tagit till Hogwarts?”

”Ja, det är det.”

Sirius bytte bekymrade blickar med Stella, men frågade sedan: ”Vilka andra raser är det?”

”Det är en walesisk grön drake och en svensk kortnosing och så en kinesisk eldboll.”

”Nå, den walesiska är inte så farlig. Det vore bra om du fick den. Eller den svenska. Den kinesiska är lite knepig och jag hoppas verkligen att du inte får den ungerska. De är farliga både fram och bak med den där stora taggsvansen. Men oavsett så är det bra att vi vet nu vad som finns att vänta …” 

”Inget av det här kan faktiskt klassas som bra, farbror Sirius!” sa Harry avmätt. ”Jag måste komma på ett sätt att ta mig förbi en jättestor drake, som vaktar sina ägg, och jag vet ingenting om drakar! Det enda Hagrid lär oss i skötsel av magiska djur är ju om sina förbaskade sprängstjärtsskrabbor!”

”Håll dig lugn nu, Harry. Det går att klara av drakar, bara man vet vad man gör, och jag vet faktiskt ganska mycket om dem”, sa Sirius lugnande. ”Det jag vill veta nu är vad Charlie sa. Sa han verkligen att ni måste ta er förbi drakarna på tisdag?”

”Det var det enda han sa. Han vet inte själv heller helt vad vi ska göra, men de hade fått i uppdrag att ta hit just ruvande honor.”

Sirius nickade bistert. ”Det finns bara en enda orsak varför man tagit ruvande honor till den magiska trekampen, Harry. Ni kommer att ha som uppgift att stjäla ett av äggen, det är jag helt säker på.”

”Strålande! Det kommer jag ju lyckas hur lätt som helst med”, sa Harry sarkastiskt. ”Det är ju bara att traska fram till draken och be vackert att den ska flytta på sig så att man kan plocka på sig ett ägg.”

Sirius skrockade torrt. ”Tyvärr så blir det inte riktigt så enkelt.”

”Nej, du kan lika gärna skriva min dödsannons redan klart, farbror Sirius”, sa Harry dystert.

”Harry, säg inte så”, utbrast Hermione ängsligt. ”Sirius vet säkert hur du ska klara uppgiften. Han har ju läst skötsel av magiska djur på FUTT-nivån.”

”Det är precis det jag vet”, sa Sirius bestämt. ”Det finns en enkel besvärjelse man kan använda för att komma förbi en drake. De är känsliga i sina ögon; om man lyckas stinga dem i ögonen, kan man förblinda dem tillfälligt, varpå du kan ta dig förbi en drake på ett någorlunda tryggt sätt.”

”Så lätt det låter! Jag ska alltså bara lära mig en ny besvärjelse här på två dar och sen ska jag lyckas komma åt en eldsprutande drake i ögonen med den!”

Sirius suckade då han kom på att Harry hade rätt. Det hade varit lätt för honom själv att klara av det, men inte för Harry. Han var för ung och oerfaren. 

”Finns det inget annat Harry kan försöka göra?” insköt Stella oroligt. ”Det där låter lite för avancerat för honom.”

”Du har rätt”, sa Sirius dystert, men hann inte säga mer när Harry hyschade på honom.

”Det kommer nån”, viskade han och gömde undan sin spegel.

Spegeln i Sirius hand blev svart när kontakten mellan de två speglarna bröts. 

”Vad ska vi hitta på för råd åt Harry nu då?” sa Stella oroligt.

”Jag undrar …”

”Vadå?”

”Jag talade med Moody nu i veckan. Han ville veta om jag lyckats ge Harry råd om vad han bör göra på tisdag.”

”Så Moody försöker hjälpa Harry i saken.”

”Det är klart han gör, men han måste vara försiktig då Harry kan diskvalificeras om det kommer ut att en lärare hjälpt honom.”

”Vad sa Moody då? Hade han några förslag?”

”Det är ju det jag undrar. Han talade om att Harry borde förlita sig på det han är bäst på och använda sen sin trollstav till att skaffa fram det han behöver för att klara av sin uppgift.”

”Vad menar han med det?”

Sirius fick ett brett flin på sina läppar. ”Jag tror faktiskt att Moody har alldeles rätt i sin tanke. Det Harry är bäst på är att flyga och det enda han i så fall behöver hinna lära sig till på tisdag är accio kvast.”

Stella spärrade upp sina ögon. ”Men det låter ju perfekt! Det tillhör ju fyrans kurs att lära sig locka till sig-besvärjelsen, så det blir enkelt för Harry.”

”Nä, inte enkelt. Han har varit så orolig över trekampen att han inte klarat av att lära sig den ännu. Han har nån blockering i det och är den enda i sin klass som inte kan kasta accio.”

”Oj då, det var ju inte bra!”

I samma stund ropade Harry på Sirius igen och hans bild dök upp i spegeln. 

”Det var Ron som kom för att se vem det var som talade här i uppehållsrummet”, sa Harry bistert. ”Jag sa åt honom att lämna mig i fred och han har gått upp nu till sovsalarna igen.”

Sirius suckade, men sa inget om saken. Han önskade att Harry kunde bli sams med Ron igen, men förstod att det inte var så lätt för stunden. 

”Jag har kommit på en idé om din uppgift, Harry”, upplyste han.

”Vilken då?”

”Om du kan lära dig locka till sig-besvärjelsen till på tisdag, kan du kalla på din Nimbus till din hjälp och ta dig förbi draken på den.”

”Menar du att jag ska flyga?”

”Ja, du är ju så duktig i det att det är lättare för dig att lyckas med uppgiften på det sättet än att du lär dig den där besvärjelsen jag nämnde förut.”

”Så jag måste lära mig accio på två dar nu då”, sa Harry.

”Du kommer att klara det, Harry. Det är jag säker på. Jag ska hjälpa dig”, insköt Hermione. ”Vi kan träna hela dan imorgon och fortsätta på måndag om du ännu inte lyckats då.”

”Det låter som en plan då då”, sa Sirius belåtet.

”Ja, ja, jag har väl inget val”, sa Harry moloket.

”Ni får låna ett tomt klassrum och träna på det där.”

”Det ska vi göra. Jag lovar att lära Harry det till på tisdag, Sirius”, sa Hermione genom spegeln.

”Tack, Hermoine. Jag litar på dig. Jag vet hur duktig du är i trolldom.”

Hon log förtjust mot honom, men drog sig sedan undan för att låta Harry tala genom spegeln igen.

”Skriv till mig imorgon kväll om hur träningen går, Harry.”

”Visst”, sa han med en dyster min.

”Jag kommer att vara på plast där på tisdag, så du kan sluta oroa dig. Jag griper in om det behövs, det vet du”, sa Sirius lugnande.

Det fick Harry att le en aning. ”Okej, vi säger så. Jag går och sover nu så att jag orkar träna imorgon.”

”Godnatt, ponken min. Och godnatt, Hermione!”

De avslutade samtalet och Sirius lade spegeln i sin ficka. 

”Det gick ju bra. Nu får vi bara hoppas att Harry lär sig accio till på tisdag”, sa Stella.

”Det tror jag. Hermione är väldigt duktig i trolldom. Och det är Harry med, bara han kommer ur blockeringen han haft.”

”Det löser sig nog.”

Sirius log mot henne. ”Tack för att du stannade. Det gjorde jättemycket för mig.”

”Det är klart. Det är ju lördag och jag hade ingen brådska nånstans.”

Han kramade henne i handen. ”Vill du sova över?”

Hon spärrade upp ögonen. ”Med dig?”

Sirius gav till ett skratt. ”Det hade ju varit intressant, men jag menade faktiskt i gästrummet.”

Hon gav honom en avmätt blick, men skrattade sedan själv. ”Jag hade nog gärna ätit frukost med dig imorgon, men jag måste ta mig hem till mina föräldrar. Mamma ordnar söndagsbrunch imorgon och jag har lovat komma.”

”Jag förstår. Nå, vi syns på tisdag i så fall.”

”Absolut. Jag ser framemot det.”

Chapter Text

Sirius kände sig nervös när han tog sig till Hogwarts på tisdagen. Han hade haft kontakt med Harry kvällen innan genom tvåvägsspegeln och då hade Harry fortfarande inte kunnat kasta acciobesvärjelsen tillräckligt väl. Han hade dock börjat få den att fungera äntligen och hade lovat att träna med Hermione hela natten igenom. Sirius hade skickat honom en flaska med uppiggningsdryck med uggla till frukosten. Det var ett knep han själv använt många gånger då när han inte hunnit sova ordentligt. 

Stella väntade på honom och Remus vid Hogwarts grindar och följde med dem in. 

”Min chef har varit i kontakt med Dumbledore och han har gett mig officiellt tillstånd att göra ett reportage från deltävlingen idag”, berättade hon glatt. ”Tydligen är Rita Skeeter inte välkommen hit längre sen hon skrev om Harry och inte om turneringen och Dumbledore ville först inte släppa in några fler reportrar. När min chef sa att det är mig han tänkt skicka, så ändrade sig Dumbledore och sa att jag fick tillstånd om jag kom ensam.”

Sirius log mot henne. ”Det är klart Dumbledore släppte in dig. Han skrev faktiskt till mig igår om att du ska hit som reporter idag.”

”Gjorde han?”

”Jo, han hade lovat nämna om fler reportrar ska hit, men sa att jag känner ju dig och vet att du är saklig och ordentlig och inte kommer att hoppa på Harry.”

”Sa han så?” Stella såg aningen chockad ut över tanken att Dumbledore visste vem hon var och hur hon var som programledare.

”Absolut. Han vet vem du är”, sa Sirius.

”Har du sagt nåt om mig till honom?”

”Nej, jag brukar inte diskutera mina vänner med Dumbledore, men han vet självklart att vi är vänner då han ju gett dig adressen hem till oss.”

Stella skrockade. ”Just det, det hade jag ju glömt. Nå, jag har nu i alla fall fått order om att göra ett ordentligt reportage och inte bara fokusera på Harry så att Dumbledore blir nöjd.”

”Så du menar att din chef har ändrat sig och vill inte längre göra program om Harry?”

”Nej, det sa jag inte. Han vill nog gå slugare fram bara. Fast han kommer att bli rejält besviken om han tror att jag är med på hans planer.”

Remus log mot henne, men sa sedan varnande: ”Du får bara akta dig så du inte blir osams med din chef och förlorar jobbet, Stella.”

”Jag vet inte om det hade varit nån katastrof”, svarade hon med ett snett leende. ”Jag är ganska less på mitt jobb ändå, fast det här känns faktiskt kul att göra. Det blir spännande att se hur de andra klarar av drakarna idag.”

”Det blir det, fast mest spänd är jag inför Harrys uppgift”, sa Sirius.

”Jo, det är klart. Man går ju och hoppas att han klarar sig utan en skråma.”

De kom fram till de stora åskådarläktarna och Sirius visade Stella runt. De hade tagit sig på plats mitt under skollunchen så att Stella hann orientera sig lite innan tävlingen började. De hann även gå och se på drakarnas inhägnader, men kunde inte se in i dem, eftersom man satt upp skynken som förhindrade insyn. När de stod och såg på allting kom Charlie Weasley fram till dem.

”Sirius, vad gott och se dig!” sa han glatt.

”Det samma, Charlie. Känner du mina vänner Remus Lupin och Stella Yaxley?”

”Nä, det tror jag inte, men mamma har nämnt dem …” 

Charlie skakade godmodigt hand med dem. 

”Om ni vill se drakarna, så får ni gå fram och kika in försiktigt mellan skynkena”, sa han. ”De ska hållas lugna nu innan tävlingen börjar.”

”Vi behöver inte alls gå närmare”, sa Stella backande ett steg. ”Vi hinner se drakarna sen när allt börjar.”

Sirius som märkte i hennes min att hon kände sig rädd lät bli att insistera. Han hade gärna fått en glimt av drakarna själv i förväg, men ledde istället Stella därifrån. 

”Vi får prata mer efteråt, Charlie”, sa han innan han lämnade området.

De rundade tältet som hade rests mellan inhägnaderna och arenan för att gå tillbaka mot åskådarläktarna, när de fick syn på McGonagall och Harry. De kom gående från slottet mot tältet och Sirius stannade för att vänta. Harry vinkade mot dem, men var aningen tafatt i rörelsen. Sirius kunde se hur nervös han var. 

”Hej, farbror Sirius och Remus”, sa han när han kom fram till dem. Han kramade om de båda och fick sedan en kram av Stella. 

”Jag önskar dig verkligen lycka till nu då!” sa hon varmt.

Han log svagt mot henne. ”Jag visste inte att du skulle komma idag, Stella.”

”Jag ska göra reportage åt radion här idag.”

”Oj!”

”Harry, du behöver gå in i tältet nu och vänta tills det blir din tur”, anmärkte McGonagall. ”Du får tala med din gudfar efteråt mer.”

”Visst”, sa Harry och vände sig för att gå.

”De andra deltagarna är därinne redan och även mr Bagman”, tillade McGonagall. ”Han kommer att förklara allt för dig … om proceduren. Lycka till!”

”Ja, lycka till, Harry! Vi hejar på dig!” insköt Sirius.

”Tack”, sa Harry tonlöst och försvann in genom tältöppningen.

McGonagall vände sig då mot de andra och hälsade vänligt på dem. ”Så trevligt att få se er båda här, Sirius och Remus.”

”Minns du Stella Yaxley från skolan, Minerva? Hon gick några år före oss”, sa Sirius.

McGonagall vände sig leende mot Stella. ”Jag vet nog vem ni är, mrs Yaxley. Ni hette Burke till flicknamn och hörde till Ravenclaw. Jag tror att jag undervisade er åtminstone på FUTT-nivån.”

”Det gjorde ni. Jag hade professor Dumbledore de första åren som min lärare i förvandlingskonst, men ni tog över hans tjänst när han blev rektor.”

”Det gjorde jag och jag minns att ni var begåvad i transfigurering, mrs Yaxley. Det är angenämt att få träffa er”, sa McGonagall med ett hövligt leende. ”Professor Dumbledore nämnde att ni skulle komma och göra radioprogram om tävlingen idag.”

”Ja, jag håller ju i Kulturtimmen på fredagar och ska ha turneringen som ämnet den här veckan.”

”Jaså, jag tror tyvärr inte att jag har hört det programmet själv.”

Stella skrockade torrt. ”Nå, jag lovar att ni inte har missat nåt, professor. Det enda jag gör är intervjuer med olika sorters kändisar och rapporterar från olika kulturevenemang i landet. Fast dagens evenemang är förstås speciellt, så det blir lite roligare att göra.”

”Nog är det speciellt det här”, sa McGonagall och verkade inte alls förtjust. Hon vände sig mot männen. ”Ska vi gå till läktaren, så kan jag visa er era platser? Professor Dumbledore nämnde att ni ska sitta jämte mrs Yaxley, Sirius och Remus.”

”Gärna”, sa Sirius.

De gick upp till den höga läktaren och McGonagall ledde dem rakt till lärarnas läktare, som var på högra sidan, avskilt från elevernas läktare. 

”Det är bästa sikt från vår läktare, bortsett från domarläktaren förstås, så det vore lämpligt om ni satt här med oss, mrs Yaxley. Fast ni bör nog sätta er längst bort. Vi lärare har i uppdrag att se till säkerheten under tävlingen och ni är ur vägen för oss om ni sitter vid sidan.”

”Då sitter jag vid sidan”, sa Stella beskedligt.

”Ni är väl med och hjälper till om det behövs, Sirius och Remus?” sa McGonagall vändande sig till dem.

”Självklart. Jag kommer att sitta med trollstaven redo”, försäkrade Sirius.

”Bra. Professor Dumbledore nämnde att ni vet redan vad vi behöver vakta, så jag säger inget mer nu.”

Sirius nickade bistert och McGonagall mötte medlidsamt hans blick. 

”Jag måste gå och se till mina elever så att de hittar hit, men ni klarar ju er här på egen hand. Irra er bara inte omkring för mycket med tanke på …” Hon sneglade mot området bakom det stora tältet och blev bister. 

”Jag förstår exakt, Minerva. Oroa dig inte, vi sätter oss ner för att vänta.”

Hon nickade kort och lämnade dem sedan. 

Det blev tyst en stund när de alla tre satt tänkande på det kommande eventet. Sirius började kallsvettas när han tänkte på Harry i arenan under dem kämpande mot en stor livsfarlig drake. Han höll krampaktigt om sin trollstav och fylldes återigen av samma panikkänsla han haft efter Halloween. Han hade varit förvånansvärd lugn den senaste veckan, men nu när han satt där väntande att allt skulle börja, fylldes han återigen av känslan att Harry var alldeles för ung för att möta en fullvuxen drake på egen hand.

Efter en stund hördes röster komma från slottets håll och de kunde se eleverna strömma ut mot läktarna ledda dit av lärarna. Sirius sneglade sammanbitet på dem, men vände sig sedan återigen mot manegen och mätte den med sin blick. Han tyckte att den var lite för liten och gav inte mycket svängutrymme för Harry att komma undan elden som drakarna kunde spy ut flera meter framför sig. 

”Det kommer att gå bra; jag är säker om det”, sa Stella plötsligt till honom med låg röst.

Hon tog hans vänstra hand i sin och kramade den tröstande. Han vände sig mot henne och halvlog dystert. Hennes medlidsamma blick mötte hans och han kände sig plötsligt lättare till sinnes. Stella kunde alltid konsten att få honom lugn och han fortsatte krama hennes hand för att känna stödet från henne. 

Hundratals röster fyllde nu arenan när läktarna fylldes av skolans elever och personal. Sirius följde folkskaran med sin blick tills han märkte Hermione och Ron bland Gryffindoreleverna. Hermione vinkade mot honom och han vinkade tillbaka, men Ron vände sig bort, rodnande starkt. Han låtsades att inte märka Sirius och Sirius skakade avmätt på huvudet. Det var tydligt att Ron skämdes för sitt uppförande och klarade inte av att möta honom. 

I samma stund kom Dumbledore fram till Sirius och Remus och hälsade dem välkomna. 

”Jag måste tyvärr sätta mig i domarläktaren, men jag är glad att se er här på Hogwarts igen”, sa han. ”Dig speciellt, Remus. Det var ju under mindre lyckliga omständigheter som du lämnade oss sist.”

Remus gjorde en grimas då han mindes sin avfärd från Hogwarts i juni när han fått lämna sin lärartjänst några dagar tidigare än tänkt. 

”Sirius nämnde att jag kunde komma trots det som hände i juni”, sa han svagt.

”Självklart! Du är alltid välkommen på Hogwarts så länge jag är rektor här, Remus min vän”, log Dumbledore. ”Det borde du veta.”

Han log mot Dumbledore och kände sig lättad. 

”Och ni är förstås vår förtjusande gäst, mrs Yaxley”, sa Dumbledore vändande sig mot Stella.

”Det är jag, professor Dumbledore”, sa hon leende. ”Det var inte igår.”

”Det var det verkligen inte. Jag minns er från skolan. Ni var ytterst duktig i förvandlingskonst. Jag drar mig till minnes att ni visade speciell begåvning i skiftningsförtrollningen.”

”Oj, minns ni det?” sa hon förvånat. ”Men jo, jag har nog alltid tyckt att förvandlingskonst är roligt.”

Dumbledores klarblå ögon glittrade mot henne. ”Och numera håller ni i Kulturtimmen på radion. Jag tyckte speciellt mycket om er intervju med Systrarna Spök förra månaden, måste jag säga. Jag är mycket förtjust i deras musik själv och era frågor var uppfriskande raka.”

Stella blev så häpen av berömmet att hon inte lyckades svara något, men Dumbledore verkade inte vänta på det då han vände sig för att gå. 

”Jag måste tyvärr ta mig till mina domarkollegor. Njut av tävlingen nu då”, sa han till dem innan han försvann därifrån.

”Menade han sina ord? Lyssnar han på Kulturtimmen?” sa Stella chockat, viskande sina ord till Sirius och Remus.

”Det lät som det”, flinade Sirius.

”Vore typiskt Dumbledore att göra det faktiskt”, sa Remus skrockande. ”Han följer väl med i allt, gör han inte.”

”Det är det han gör”, medgav Sirius som slog sig skrockande ner på sin plats igen. ”Då vet du att du har minst två fans till ditt program nu då, Stella: Molly Weasley och Albus Dumbledore.”

”Glöm inte dig själv, Sirius”, sa Remus retsamt. ”Du lyssnar ju alltid på Stellas program.”

Sirius skrattade. ”Så sant så.”

Stella skrattade med honom, men hade rodnat förtjust. 

När tävlingen gick igång satt Sirius som på nålar väntande på Harry. Först ut var Cedric Diggory, som tampades med den blågråa svenska kortnosingen genom att förvandla en sten till en hund i hopp om att vilseleda draken. Han hade som uppdrag att stjäla ett gyllene ägg, som hade placerats bland drakens egna ägg och vaktades ilsket av draken. 

Cedrics skenmanöver lyckades inte helt då draken ändrade sig halvvägs efter att ha gett sig av efter hunden och vände sig för att spy ut eld mot Cedric. Cedric väjde så gott han kunde, men han hade siktet inställt på det gyllene ägget och rusade mot det så att han blev svedd av elden. Publiken brast i ett öronbedövande vrål när han lyckades snappa åt sig ägget och springa undan innan draken fick fast honom.

”Jättebra! Verkligen skickligt”, ropade Ludo Bagman, som var kommentator.

Det blev paus när den svenska kortnosingen leddes ut av Charlie och hans kollegor, som bar drakäggen med sig. 

”Hoppas det är Harry som är nästa”, sa Sirius.

”Det hoppas jag med”, sa Remus nervöst.

Men det var inte Harry som kom näst ut. Det var den walesiska gröna draken som togs ut till fållan med sina ägg, och Fleur Delacour steg ut från tältet för att möta den. 

”Harry hade rätt. Den där flickan har verkligen vilieblod i sig”, sa Sirius förvånat.

Fleur hade samma silverblonda hår som han sett under världsmästerskapen på vilierna där, och snart visade det sig att hon även hade viliekrafter. Hon började nämligen dansa till draken på ett sätt som var menat att sätta den i trans, och det var ingen dans som vanliga häxor kunde utföra. Fleur hade inte ens sin trollstav i handen utan använde tydligt krafter som strömmade från hennes kropp. Hennes hy började skina som månens ljus och Sirius märkte hur drakens ögonlock gick igen och sedan föll dess huvud till marken. 

”Se på publiken”, viskade Stella till Sirius.

Han vände sig för att se och märkte hur en stor del av killarna hade somnat på sina platser på samma sätt som draken nere i manegen. 

”Hon är verkligen en vilie”, sa Remus flinande.

Han var klarvaken hållande fingrarna i sina öron för att inte själv falla i trans. Sirius som inte ens tänkt på saken kom på att han var själv helt oskyddad, men han hade ändå inte hamnat i trans såsom de andra. Han skrockade för sig själv när han märkte hur Hermione armbågade Ron för att väcka honom.

Nere i fållan höll Fleur på att smyga fram till drakbon för att stjäla det gyllene ägget därifrån. Draken hade börjat snarka och hon trodde sig vara säker, men snarkningen födde en eldstråle som sköt ut ur nosen på den just då när Fleur var på väg förbi den. Fållen på hennes klädnad började brinna och hon fick skynda sig för att släcka elden med sin trollstav. Hon gjorde det snabbt och skickligt, vilket var att vänta när hon var sjundeårselev från Beauxbatons. Efter att elden var släckt rusade hon fram och snappade åt sig ägget innan draken vaknade och märkte henne vid sitt bo.

”Vilken show vi fick se! Underbart”, ropade Ludo Bagman förtjust.

Killarna i publiken hade nu vaknat från sin trans och anslöt sig till de jublande tjejerna, som applåderade vilt åt Fleur. De var hänförda över hennes förmåga att försätta en stor drake i trans på det sättet hon gjort. 

Näst togs den röda kinesiska eldbollen till fållan och Sirius höll tummarna för att få se Harry komma ut och möta den. 

”Det är ju bara den ungerska taggsvansen kvar och om Harry inte kommer ut nu hamnar han i manegen med den”, sa han oroligt.

Både Remus och Stella såg oroligt på manegen, men till deras bestörtning var det Viktor Krum som steg ut ur tältet. 

”Å nej! Harry kommer få taggsvansen!” sa Sirius blekt.

”Han kommer klara det, bara han lyckas få hit sin Nimbus”, sa Remus lugnande. ”Jag är säker på att det kommer att gå bra.”

”Det tror jag också”, sa Stella, men Sirius orkade inte lyssna på deras uppmuntringsförsök. Han var alldeles för skräckslagen när han tänkte att Harry strax skulle gå upp mot en av världens vildsintaste och farligaste drakar. En ungersk taggsvans var inte att leka med, inte på långa vägar. 

”Mycket djärvt!”

Bagmans magiskt förstärkta röst dränktes av ett fruktansvärt rytande vrål, som den kinesiska eldsbollen utstötte i raseri när Krum stack den i ögonen med just den besvärjelse som Sirius från början tänkt att Harry kunde använda sig av. Hela publiken drog efter andan när draken började trampa omkring i panik så att den krossade hälften av sina egna ägg. Krum fick kasta sig åt sidan för att inte bli nertrampad själv, men lyckades sedan krypa undan och stjäla det gyllene ägget, som hade klarat sig undan drakens bärsärkagång. 

Drakskötarna skyndade sig till arenan och fick kämpa i tio minuter innan de kunde lugna ner den röda draken och rädda resten av dess ägg. Krum fick poängavdrag av domarna för att hans metod krossat så många ägg; det var ju inte meningen att deltagarna fick skada de riktiga äggen. 

”Vilken tur att du inte lärde det där till Harry”, sa Remus tyst när drakskötarna återvände bärande blygrå ägg till arenan. Det var den ungerska taggsvansens ägg som nu lades i det rengjorda boet. ”Tänk om han kastat den där besvärjelsen mot en taggsvans!”

Sirius gjorde en grimas. Bara tanken på en förblindad, rasande ungersk taggsvans som löpte amok i arenan där Harry fanns nära den fick hans mage i kramp. Han såg bistert på när den svarta draken togs in. Den viftade irriterat med sin tjocka taggiga svans när den märkte publiken ovanför sitt bo. Den krökte rygg och sköt ur sig en eldsvåda som var nära på att bränna ner domarläktaren, som var närmast. Tydligen hade Dumbledore räknat fram räckvidden på eldslågan som en ungersk taggsvans kunde stöta ur sig då elden slocknade en halv meter före läktaren. 

Visselpipan ljöd i samma stund och Sirius vände sig för att se på tältet. Harry steg ut därifrån hållande hårt om sin trollstav. Han såg liten och klen ut jämfört med sina sjutton- och artonåriga kamrater och Sirius kände hur det gjorde ont i hjärtat att se honom där. Han greppade återigen tag om Stellas hand och kramade den så hårt att Stella undrade om han tänkte bryta hennes fingrar, men sa inget. Hon lade istället sin andra hand över hans och smekte den tröstande. Det fick Sirius att lätta på greppet och hon tog hans hand i sin famn, medan de båda följde Harry oroligt med sin blick.

Denne höjde sin trollstav och ropade: ”Accio Nimbus!”

Sirius höll andan i väntan på att se om Harry lyckats. Det var nu eller aldrig som det gällde och han hoppades innerligt att Harrys träning gett resultat. Sedan såg han plötsligt den mahognyfärgade kvasten susa genom luften; den kom infarande runt skogsbrynet och flög rakt in i inhägnaden där Harry fångade den med sin hand. Publiken skrek vilt när han klev upp på kvasten och sparkade iväg från marken. Sirius jublade när han såg Harry flyga högt över arenan och börja cirkla över drakbon under sig på samma sätt som han brukade när han letade efter kvicken i quidditchmatcherna. 

”Oj, vad han kan flyga!” sa Stella förstummat.

”Ja, Harry är en mästare på att flyga”, sa Sirius flinande brett. Plötsligt försvann hans ångest och han visste att Harry skulle klara det. Inget kunde slå honom på en kvast, inte ens en ungersk taggsvans. 

Harry började flyga runt draken som vred på huvudet efter honom, och det blev som en dans mellan honom och draken. Harry var lika snabb i svängarna som när han undvek dunkare i quidditch och aktade sig för elden som den ilskna draken avfyrade mot honom. 

”Du store tid, vad den pojken kan flyga”, tjöt Bagman medan publiken skrek och drog efter andan.

Harry dök just som taggsvansen öppnade munnen igen och spydde ut eld mot honom. Han undvek flammorna, men svansen piskade i samma stund mot honom träffande honom i axeln med en av de långa taggarna. Det rev upp klädnaden och Sirius jämrade sig när han såg blodet, men Harry hade girat undan och fortsatte obesvärad sin dans i luften kring draken.

Han försökte locka den att lämna sin rede för en stund så att han kunde komma åt det gyllene ägget, men draken var ovillig till det. Dess huvud svajade hit och dit medan den betraktade Harry med sina gula ögon och visade huggtänderna. Harry var som en irriterande fluga som den längtade efter att få smälla till … och sedan äntligen reste den sig och bredde ut sina svarta läderartade vingar. Harry tog chansen och dök rakt in i boet för att snappa åt sig det gyllene ägget. Han gjorde det så snabbt och skickligt att draken inte ens hann uppfatta vad som höll på att hända innan det var försent. Den återvände till sitt bo ilsket vrålande, men Harry hade redan flugit därifrån bärande på det gyllene ägget i sin friska arm. 

”Såg ni det?” vrålade Bagman. ”Har ni sett på maken? Var yngste turneringsdeltagare fick tag i sitt ägg snabbast! Ja, det här kommer verkligen att göra Potter till en lågoddsare!”

Sirius var så fylld av lättnad och glädje att han sprang upp från sin plats och skyndade ner till tältöppningen dit Harry var på väg att landa. McGonagall, Moody och Hagrid skyndade med honom och de mötte alla Harry där när han kom med sin Nimbus och ägget mot dem flinande brett. 

”Det där var mycket skickligt, Potter”, ropade professor McGonagall.

”Urtjusigt, Harry!” sa Sirius lyckligt.

”Du klara de, Harry”, sa Hagrid hest. ”Du klara de! Å de va ändå mot taggsvansen, å du vet ju att Charlie sa att hon va den värst …”

”Tack, Hagrid”, sa Harry högt, avbrytande honom innan han sa för mycket.

”Lugnt och fint, det är det som är konsten, Potter”, brummade Moody.

”Det är bäst att du låter madam Pomfrey titta på det där innan domarna meddelar sina poäng, Harry”, insköt McGonagall. ”Där borta, hon har redan fått lov att plåstra om Diggory.”

”Jag följer med dig”, sa Sirius och ledde honom in i sjukvårdstältet som hade rests bredvid det andra tältet. Madam Pomfrey stod vid öppningen med ett oroligt uttryck i ansiktet.

”Drakar!” sa hon med avsky och drog Harry med sig in.

Hon undersökte hans axel medan hon hela tiden pratade ilsket. ”Två år sen hade vi Slytherins monster lös i skolan och i år är det drakar. Vad ska de hitta på att ta hit till skolan härnäst? Du har haft väldig tur; det här är inte ett särskilt djupt sår. Men det måste rengöras innan jag får det att läka.”

Hon tvättade såret med några stänk av en mörklila vätska och petade sedan på axeln med sin trollstav. Det fick såret att sluta sig och Sirius kände lättnad. Harrys axel var som ny igen och Sirius tackade madam Pomfrey varmt. Hon var dock inte på humör för det och muttrade fortsatt ilsket. 

”Sitt stilla nu i nån minut … Sitt stilla, sa jag!” fräste hon till Harry. ”Sen kan du gå ut och få dina poäng.”

Hon lämnade dem och gick in till ett bås på andra sidan tältet där Cedric Diggory ännu satt. 

”Det var perfekt, Harry! Alldeles strålande”, sa Sirius berömmande. ”Jag är så oerhört stolt över dig!”

Harry flinade brett. ”Jag klarade det! Jag fick tag på ägget och det mot taggsvansen av alla!”

”Det gjorde du, ponken min, det gjorde du verkligen”, sa Sirius svällande av stolthet.

I samma stund kom Hermione och Ron instörtande i tältet. 

”Harry, du var fantastisk!” sa Hermione gällt. Hon hade nagelmärken i ansiktet där hon hade pressat fingrarna mot det i skräck. ”Du var otrolig! Det var du verkligen!”

Harry log mot henne, men såg sedan på Ron, som var likblek och stirrade på Harry som om han var ett spöke. 

”Harry”, sa han mycket allvarligt. ”Vem som än lade ditt namn i bägaren, måste ha varit ute efter att ta död på dig!”

”Jaså, du har äntligen fattat det?” sa Harry kyligt. ”Du tog god tid på dig.”

Sirius såg på de två pojkarna och hoppades innerligt att de klarade av att tala ut om det hela nu när de äntligen börjat. Hermione såg nervöst på dem, men vågade inte säga något. Sedan öppnade Ron återigen munnen och såg ut att vilja be om ursäkt, men Harry hindrade honom.

”Det är okej. Glöm det”, sa han snabbt.

”Nej”, sa Ron. ”Jag borde inte ha …”

”Glöm det”, sa Harry.

Ron log spänt mot honom och Harry log tillbaka. Hermione brast i gråt. 

”Det är väl inget att gråta över”, sa Harry förbryllat.

”Ni båda är bara såna idioter ibland!” Hon stampade i marken medan tårarna rann nerför hennes kinder. Och sedan, innan någon av dem hann hejda henne, hade hon gett de båda en kram, varpå hon störtade iväg, fullkomligt upplöst i tårar.

”Spritt språngande”, sa Ron och skakade på huvudet.

Sirius flinade mot dem, men blandade sig inte i. ”Ungdomar”, tänkte han för sig själv och kände sig belåten med hur allt hade gått. 

”Harry, kom nu, de ska just ge dig dina poäng”, sa Ron.

Harry tog det gyllene ägget och sin Nimbus och följde efter honom ut ur tältet.

”Gå du dit och få dina poäng så går jag upp till läktaren igen”, sa Sirius godmodigt. Han ansåg det bäst att låta de två vännerna få vara på tu man hand för stunden. ”Vi syns efteråt”, tillade han och lämnade dem till sitt.

När han kom upp till Stella och Remus började domarna precis ge poängen till Harry. Madame Maxime gav en åtta och mr Crouch en nia. 

”De drar nog av poäng för att Harry skadade sig i axeln”, sa Stella som lät missnöjd. ”Fast jag tycker att det är snålt. Harry var absolut den bästa av alla, fastän han var yngst och hade den värsta draken emot sig.”

”Fast de måste ju dra av poäng för att han blev slagen av svansen”, sa Remus förståndigt.

Dumbledore gav precis en nia och Ludo Bagman gav sedan en tia. Karkaroff var sist av domarna och gav endast en fyra. 

”Va! Den där usle, nedrige, svartkonstälskande fjanten!” Sirius kände sig ursinnig då det var tydligt att Karkaroff inte alls dömt rättvist. 

”Bry dig inte om det, Sirius. Han ville nog bara inte ge Harry ledningen. Han är nu på delad förstaplats med Krum”, sa Stella.

”Det är sant och det är ett strålande resultat”, sa Remus.

”Säg ni vad ni vill, men Harry borde ha tagit ledningen med sin mästerliga insats”, sa Sirius surt.

”Jag håller med dig såklart, men vi är inte domare”, sa Stella lugnt. ”Kom nu, jag måste ta mig ner till tältet för att intervjua deltagarna.”

”Ska du intervjua deltagarna?” sa Sirius snopet.

”Det är klart jag måste göra det. Det är ju ett reportage jag gör”, sa hon flinande. ”Kom nu!”

Hon drog honom med sig från armen och ledde vägen ner till tältet igen. Deltagarna samlades där för att träffa Bagman nu när deltävlingen var över och Sirius steg försiktigt in med Stella. Remus hade stannat kvar utanför. Han ville inte störa och sa att han skulle vänta på dem. 

De fyra deltagarna hade samlats mitt i tältet. Cedric Diggory såg värst ut med ena halvan av sitt ansikte täckt med ett tjockt lager orangefärgad salva, som var menad att få brännsåret han fått att läka. De verkade alla lättade och glada och log när Bagman kom in. 

”Bra gjort, allesammans!” sa Ludo Bagman belåtet. ”Jag ska bara ge er ett kort besked. Ni har nu ett långt skönt uppehåll innan det blir dags för nästa uppgift. Den kommer att äga rum den tjugofjärde februari klockan halv tio på morgonen, men under tiden ger vi er nåt att fundera på! Om ni tittar på de gyllene äggen ni har, så upptäcker ni nog att de går att öppna … Ser ni gångjärnen där? Ni måste lista ut vad ledtråden inuti ägget är; den talar nämligen om för er vad den andra uppgiften består i. På så sätt får ni en möjlighet att förbereda er för den! Har alla förstått?”

När Bagman blev klar med sin redogörelse klev Stella fram med Sirius. Hon kramade om Harry för att gratta honom och viskade i hans öra: ”Det är bäst att du inte säger ett ord nu, Harry. Jag ska nämligen intervjua er allesammans nu och jag har med mig min magiska ljuduppfångare, som kommer att spela in allt du säger. Och det vill vi ju inte, eller hur.”

Hon blinkade konspiratoriskt till honom innan hon steg fram och grattade de andra tre tävlanden. Efter att ha presenterat sig började hon fråga dem om turneringen och om deras känslor nu när de klarat den första uppgiften så galant. Både Fleur och Cedric såg ut att vara smickrade över intervjun, men Krum såg lika bister ut som alltid och svarade kortfattat på alla frågor Stella ställde. Det var tydligt att han var van vid intervjuer och gav svar som förväntades av honom som en känd quidditchspelare. 

Harry och Sirius stod tyst bredvid utan att yppa ett ord och Sirius var tacksam över att Bagman gått därifrån. Han hade säkert börja tala översvällande om Harry och försökt få honom att svara på frågorna också, men Stella verkade inte ens märka Harry förrän i slutet. Först när de andra tre talat klart med henne vände hon sig mot Harry. Hon nickade obemärkt till Sirius innan hon sa i hövlig ton: ”Ni har varit väldigt tyst, mr Potter. Får jag gratulera er å mina lyssnares vägnar? Det var en strålande insats ni gjorde flygande så skickligt med er kvast. Hur känns det nu efteråt?”

”Jag ber om ursäkt, men Harry har inga kommentarer”, svarade Sirius i saklig ton. Stella hade viskat till honom att säga det när de var på väg in i tältet.

”Självklart, mr Black. Då ska jag inte besvära er eller Harry Potter mer.” Hon log ursäktande mot dem, men vände sig sedan mot de andra. ”Så förtjusande det var att få närvara här och se era fantastiska insatser. Jag hoppas att ni kan lyssna på mitt program nu på fredag. Den kommer att sändas klockan sex på kvällen.”

Med det svängde hon med sin trollstav och stängde av den magiska ljuduppfångaren. Hon nickade åt Sirius och han log mot henne. 

”Kom då, Harry”, sa Sirius belåtet. ”Jag tror att Ron och Hermione väntar på dig därute. Och Remus också.”

”Perfekt”, sa Harry leende och följde med dem ut ur tältet.

Chapter Text

Sirius var ovanligt spänd inför Stellas program den följande fredagen och lyssnade noga på den. Stella hade lyckats sätta ihop sitt reportage på ett sätt som lyfte fram de tre andra deltagarna i turneringen, men nämnde Harry endast kort. Det enda hon sa om honom var att han hade gjort en strålande insats genom att flyga runt draken för att stjäla ägget och hade därmed kommit på delad första plats med Viktor Krum, men att hon tyvärr inte lyckats få en intervju med honom.

Sirius log brett och var ytterst nöjd med programmet, men Remus rynkade bekymrat pannan. 

”Stella kommer hamna i svårigheter med sin chef efter det där. Kommer du inte ihåg hur lyrisk han var då när han träffade dig på Hatties fest förra året? Han vill inget hellre än att få Harry till radion och Stella såg till att han missade sin chans precis.”

”Äsch, det är nog ingen fara. Stella kan ju inte rå för det att jag hindrade henne från att intervjua Harry”, sa Sirius nonchalant. ”Hon har det inspelat på sin ljuduppfångare och kan spela upp det till sin chef, så att han hör hur jag stoppade henne i tisdags. Det var ju därför vi spelade in det.”

”Jag är inte säker att det räcker i det här fallet”, sa Remus bekymrat.

Sirius fnös och tyckte att han tog det för allvarligt, men redan samma kväll visade det sig att Remus haft rätt. De hade precis hunnit äta sin middag och var i köket diskande middagstallrikarna, när ytterdörren gick och Stella dök upp i rummet bister till sinnes. 

”Nu är det kokta fläsket stekt, grabbar”, upplyste hon olycksbådande.

Sirius vände sig förvånat mot henne, men gick sedan fram för att ge henne en hälsningskram. 

”Du ser ut att vilja ha ett glas med eldwhisky, tror jag.”

”Det säger jag inte nej till.” 

Hon slog sig ner vid köksbordet och tog emot whiskyglaset Sirius erbjöd henne. 

”Vad är det som har hänt?” sa Remus oroligt.

Han tog plats på andra sidan bordet och fick också whisky av Sirius, som hällde det upp åt de alla innan han själv tog plats på bänken bredvid Stella. De hade inga köksstolar kring det enkla lantliga bordet utan endast två långa träbänkar på vardera sida utan ryggstöd. 

”Min chef var inte imponerad över mitt program ikväll”, erkände Stella.

”Så han var missnöjd för att du misslyckades med att få en intervju med Harry när du fick intervjuat de andra.”

”Rätt gissat, Remus”, sa hon bistert. ”Jag fick faktiskt en rejäl utskällning och fick höra hur Rita Skeeter minsann lyckades få en intervju med Harry, när hon var till Hogwarts, och att jag borde ha försökt hårdare. Speciellt när jag hade tillstånd från Dumbledore att intervjua deltagarna efter deras insats.”

”Men sa du inte att det var jag som förbjöd dig?” sa Sirius bekymrat. ”Jag menar, mitt ord väger ju mycket tyngre än Dumbledores, när jag är vårdnadshavare.”

”Det är klart det gör, men det struntade min chef i.”

”Vad är det han har sagt att du ska göra för att rätta till situationen?” undrade Remus.

Sirius såg förvånat på honom. ”Vad menar du? Varför skulle Stella behöva rätta till situationen? Eventet är ju över nu, i alla fall för stunden.”

”Jag drog den slutsatsen från Stellas bistra min och de ord hon sa när hon kom nyss”, sa Remus lugnt. ”Stella har klantat sig på jobbet och behöver fixa till saken.”

”Du har så rätt så, Remus. Det är exakt vad min chef anser i saken”, sa Stella och suckade tungt.

”Men vad vill han av dig då?” sa Sirius oförstående.

”Han vill att jag ordnar den där intervjun med Harry såklart.”

”Men du vet ju att det inte går.”

Stella drog på smilbanden och smekte Sirius på kinden. ”Du är en briljant man på alla sätt, men ibland är du lite trög i flötet, raring.”

”Tack du”, sa han sarkastiskt.

Stella fnittrade över hans min, men blev sedan allvarlig igen. ”Det är så att min chef vill att jag ska ta av mig silkesvantarna till nästa veckas program. Jag ska tills dess ta reda på mer om Harrys relation till Hermione, som Rita ju utpekade som Harrys flickvän, och sen ska jag ta reda på allt annat smaskigt från Harrys liv. Hinner jag inte få tillräckligt med kött på benen tills på fredag får jag flytta fram det en vecka, men inte mer. Så jag har alltså två veckor på mig att få till ett program om Harry som lämnar Rita Skeeters artikel i sin skugga, annars får jag sparken.”

Sirius svor förgrymmat, medan Remus suckade tungt. 

”Jag anade väl det.”

”Japp, så nu vet jag inte vad jag ska göra”, sa Stella beklämt. ”Jag vet att jag har klagat på mitt jobb och tyckt att det är idiotiskt på alla sätt, men det är ändå det som betalar min hyra och ger mig mat på bordet.”

”Jag är ledsen, raring”, sa Sirius medlidsamt. 

Han smekte handen hon hade på bordet och hon log mjukt mot honom. 

”Det är inte ditt fel, Sirius. Det är bara för mig att inse att jag inte är skapt till att vara en reporter; jag är tydligen inte elak eller självisk nog och det är hög tid att jag säger upp mig och hittar på nåt annat att göra i livet.”

”Så du ska säga upp dig.”

”Det är väl det enda alternativet jag har kvar, eller hur. Jag vägrar vänta tills jag får sparken och går hellre på mina egna villkor.”

”Om du behöver hjälp med nåt, så vet du att jag alltid hjälper dig.”

Hon hörde omsorgen i hans röst och mötte hans varma blick. ”Det räcker med ditt stöd.”

”Det har du redan.” Han lade sin arm om henne och kramade henne till tröst. 

Det fick henne att le och hon lutade huvudet mot hans axel. Hans närhet fick henne att slappna av och plötsligt kändes det inte längre som om hennes värld höll på att rämna. 

”Har du ätit nåt ikväll?”

”Nej, jag är inte så hungrig.”

”Jag kan göra pannkakor till dig om du vill ha.”

Hon skrockade mjukt. ”Så du menar att du vill skämma bort mig för att jag fått sparken.”

”Du har fattat galoppen”, flinade han.

Hon log och lade sina armar om hans midja för att hindra honom att gå upp. 

”Jaså, det är visst tröst först och pannkakor sen”, sa han skrockande innan han tog ett bättre grepp om henne och började smeka henne i håret. 

”Nu är det du som har fattat galoppen”, sa hon belåtet.

Remus hade följd deras kramande med en förvånad blick, men reste sig nu från bordet. ”Jag måste gå och kolla att jag låste dörren till hönshuset ordentligt”, mumlade han och lämnade rummet med hast.

Stella som varit koncentrerad på att njuta av Sirius smekande märkte det först när hon hörde ytterdörren slå och såg sig förvånat omkring. 

”Vart gick Remus?”

”Han sa nåt om hönshuset, men jag vet inte vad.”

”Jaså …”

Stella glömde bort Remus när Sirius drog av henne tofsen för att kunna smeka henne bättre i det tjocka håret. 

”Jag gillar verkligen ditt hår”, mumlade han.

Hon log njutningsfullt. ”Fast du gillar väl allt med mig.”

”Det är sant. Du är säkert den skönaste häxan jag känner.”

”Det var inte dåligt”, sa hon ytterst förtjust och fick honom att skrocka.

De blev sittande kvar kramande varandra och hörde inte hur Remus kom in igen och gick uppför trapporna till övervåningen. Sirius tänkte på kyssen de delat och önskade få kyssa Stella igen, men höll sig i schack. Hon var där för att få tröst och stöd av honom, inte för att bli påtvingad oönskade närmanden. 

”Du sover väl över här”, sa han mjukt.

”Det gör jag gärna, om det inte är till för mycket besvär.”

”Du kan aldrig vara till besvär, Stella. Det borde du veta.”

Hon log förtjust och gav honom en kindpuss. ”Du är det finaste som finns.”

Han svarade på leendet men hindrade sig själv från att kyssa henne tillbaka. Han var säker på att han inte skulle sluta om han började. 

”Jag är oerhört ledsen att jag fått dig att förlora ditt jobb, älskling”, sa han för att avleda sig.

”Det är väl inte ditt fel. Du kan inte rå för det att Harry är en kändis och att folk blir som idioter kring honom.”

”Nej, det kan jag förstås inte.”

”Precis, så sluta förebrå dig själv. Jag säger bara upp min dyra lägenhet, så behöver jag inte oroa mig för var jag ska få pengar till hyran från.”

Sirius hajade till. ”Men var ska du då bo?”

”Jag vet inte … jag får väl hyra ett rum nånstans.”

”Du kan bo här en stund om du vill. Vi har ju ett extra rum …”

Hon drog sig avmätt ifrån honom. ”Nej! Det tänker jag minsann inte göra! Jag ska inte börja snylta på dig, Sirius! Det kan du glömma!”

”Det är väl inget snyltande. Du är min vän och jag har ett extra rum ledigt …”

”Glöm det! Jag kan sova över här nu i helgen … jag vill ändå inte gå hem som det är nu … men jag ska varken bo gratis här eller hyra rum av dig. Du är min vän och inte min hyresvärd, och så ska det förbli!”

Sirius himlade med ögonen. ”Nu är du löjlig! Jag menade ju bara att du kan bo här tills du hittat ett nytt jobb.”

”Nej, glöm det! Jag har tillräckligt med pengar för att klara mig. Jag ska hyra ett rum och bo själv, precis som hittills.”

”Men dina pengar är ju placerade i aktier! Du har inte börjat göra tillräckligt med avkastning ännu för att kunna leva på det.”

”Jag är mycket medveten om det, Sirius. Det är faktiskt mina placeringar och mina pengar!” upplyste hon fränt.

”Det vet jag väl, men …”

”Håll mun! Jag vill inte höra ett enda pip mer från dig om mina pengar, är det förstått!” 

Hon såg så ilsket på honom att han tystnade och gav sig. 

”Hur tänker du då?” sa han mer ödmjukt.

Hon ryckte på axlarna. ”Jag har inte hunnit tänka på saken ännu, men det blir väl att jag tar ut mina placeringar och lever sparsamt på de pengar jag har. Jag har tre månaders uppsägning på min lägenhet, så jag måste betala tre hyror till, fast jag får ju en slutlön från radion nån gång i januari, så det blir först från och med februari som jag blir utan lön. Varpå jag borde ha hunnit hitta ett billigt rum att hyra nånstans …”

Sirius såg bedrövat på henne, men sa inget. Han hade velat protestera, men hon hade precis förbjudit honom från det och han behövde respektera det, fastän han kände sig oerhört frustrerad. För honom var deras vänskap något som ålade honom att hjälpa henne i allt hon behövde, men hon var en stolt kvinna som ville klara sig själv i allt och skulle inte ta emot den hjälp han ville ge. 

”Du gör som du vill, raring, men kom ihåg att mitt erbjudande kvarstår”, sa han mjukt. ”Om du behöver en plats att sova så kan du alltid komma hit.”

”Jag vet, Sirius, och jag sover gärna över här nu i helgen … inte för att jag inte har en säng hemma, men för att jag vill ha ditt stöd. Jag känner mig rädd inför arbetslösheten och jag är inte …” Hon fick tårar i ögonen när hon tänkte hur osäker hennes framtid tedde sig. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till …”

”Sch”, sa Sirius och smekte undan hennes tårar. ”Du behöver inte gråta, raring. Jag står vid din sida i allt.”

Hon kramade honom igen, den gången hårt och desperat. 

”Vad sägs om jag tappar upp ett bad åt dig. Det vore väl skönt, eller hur”, sa han mjukt. ”Jag kunde steka de där pannkakorna under tiden så att du får nåt i magen också.”

”Det låter underbart”, sa hon och glömde bort gråten. I Sirius ljuva famn kunde hon glömma bort allt.

Stella stannade på Holnatt hela den helgen. Under lördagen åkte hon, Sirius, Remus och Dora Tonks till London för att dansa på den mugglarnattklubb Sirius nämnt tidigare. De hade roligt ihop och kom fram till att de hittat ett perfekt ställe att gå ut på närhelst de hade en ledig lördag. Nattklubben hade trettio års gräns och passade dem bättre än den ungdomliga de varit till ett par år tidigare. Tonks var den enda som var under trettio, men hon kom in lätt med sin trollstav utan att behöva hitta på en orsak till varför hon ville vara med trettioåringar, när hon själv var endast tjugoett år gammal.

Hon hade en varm relation med Sirius, men trivdes även mer i Remus sällskap då hon alltid tytt sig speciellt till honom. Nu när hon var vuxen, hade deras relation utvecklats till en vänskap mellan två vuxna, och det var Remus som hade kommit på idén att bjuda Tonks med till nattklubben. Sirius hade gått med på det, även om han tänkt att Tonks säkert hellre gick ut med jämnåriga kamrater till sig, men han hade visat sig ha fel. Tonks hade avbokat planerna hon haft med sina kompisar och föreslog i slutet av kvällen att de borde gå till nattklubben nästa lördag igen.

”Det är faktiskt bara två helger kvar att festa på det här året. Sen blir det fullmåne igen och sen är det jul”, sa hon.

”Så du menar att vi ska börja gå ut varje helg vi kan för att dansa?” sa Sirius.

”Exakt. Jag är ju vuxen nu och har egna pengar att göra vad jag vill med”, påminde hon. ”Och jag går hellre och dansar med er på en mugglarnattklubb än går till Tre kvastar eller Läckande Kitteln med mina idiotkompisar.”

”Så du har alltså idioter till kompisar”, sa Sirius retsamt.

Tonks himlade med ögonen. ”De är väl inte idioter egentligen. De är bara alla så barnsliga, vilket ni tre inte är.”

”Tack för den eftergiften”, skrattade Sirius.

”Vi går gärna ut med dig, Dora, det vet du. Det var jättetrevligt”, insköt Remus. ”Men är du säker att du verkligen vill gå varje lördag till nattklubben med oss? Jag dansar ju inte alls lika gärna som Sirius och du var inte så angelägen att dansa med din kusin.”

Tonks skrockade. ”Det är ingen som är angelägen att dansa med sin kusin, Remus. Inte när man blivit vuxen.”

”Det är ju det jag säger.”

”Oroa dig inte. Jag är inte så duktig på dansgolvet själv heller”, sa hon lugnt. ”Jag är faktiskt lite klumpig av mig, vilket du mycket väl vet, och tyckte bättre om att sitta med dig och låta Sirius och Stella dansa.”

”Det låter som att alla är nöjda i så fall”, sa Stella. ”Vi kan absolut gå ut vi fyra igen, kanske även nästa helg redan, men vi kan väl höras om det närmare.”

”Vi gör så”, sa Sirius och så var det bestämt.

På måndagen åkte Stella till jobbet och upplyste sin chef om att hon inte tänkte göra det program som hon fått i uppdrag att göra och sa sedan upp sig. Hennes chef blev arg över det, men kunde inget göra i saken. Hon hade egentligen en uppsägningstid, men chefen var så irriterad på henne att han lät henne gå direkt och ville inte ha henne kvar en månad till. Stella som inte heller ville vara kvar gick med på att gå med bara den lön som hon jobbat ihop tills dess och gjorde sin sista arbetsdag den dagen. Hon hade förberett ett program redan klart och lämnade alla uppgifter om det till den vikarie som fick ta över, varpå hon började packa sina saker för att kunna lämna arbetsplatsen för gott. 

Nyheten om hennes uppsägning spred sig snabbt mellan hennes arbetskamrater, och Hattie Greengrass hörde om det när hon återkom till studion sent den eftermiddagen. Hon hade varit ute på spaning efter nyheter, men sökte upp Stella och bråkade med henne om saken. Hon tyckte att uppsägningen var det mest idiotiska draget Stella kunde göra i sitt liv och skällde ut henne för det. 

”Du kastar bort ditt liv helt i onödan! Du är ju en uppskattad programledare och har en strålande karriär framför dig så länge du inte överger den på det här enfaldiga sättet”, utbrast hon irriterat. ”Hur kan du vara så dum att du säger upp dig hellre än gör ett program om Harry Potter? Han är ju lovligt byte nu när han är förkämpe för Hogwarts i den magiska trekampen!”

”Tycker du ja, men jag har ingen lust att nedlåta mig till att jaga efter en tonåring bara för att han är berömd”, svarade Stella spydigt.

”Nedlåta dig? Är du helt bakom flötet?” skrek Hattie. ”Det är Sirius Black som fått dig till det här, är det inte! Jag borde aldrig ha presenterat honom till dig! Du har ju blivit helt konstig sen du började umgås med honom och tycker inte längre att ditt jobb och dina vänner är bra nog för dig!”

”Det är du som sätter ditt jobb före dina vänner, Hattie, inte jag”, sa Stella surt. ”Jag tänker behålla min integritet hellre än att jaga en pangnyhet på mina vänners bekostnad.”

Hattie hajade till och hennes ögon smalnade. ”Försöker du antyda att du är vän med Harry Potter, Stella? Är det det, det här handlar om? Att du blivit på så god fot med Sirius att du inte bara gått på cirkus med Harry en gång utan att du faktiskt känner honom bättre än du låtit antyda.”

Stella himlade med ögonen. ”Ja, jag känner Harry och anser honom vara min vän, om du nu måste veta det. Jag hade kunnat göra ett riktigt omfattande program om honom och berätta allt om hans liv till världen om jag var så bakom flötet att jag inte värdesatte mina vänner mer än sensationella nyheter. Så, ja, du har rätt … jag har sagt upp mig för mina vänners skull, men det är mitt beslut och inget som Sirius påverkat på nåt sätt.”

Hattie bleknade ilsket. ”Så du har varit vän med Harry Potter och hans gudfar en längre tid utan att berätta om det för mig!”

”Det har jag”, erkände hon trotsigt. ”Du vet den där festen jag var bjuden till på Halloween, den som jag inte sa nåt till dig om. Det var Sirius som ordnade den och jag var hem till honom då.”

”Hur vågar du …? Du har gått bakom ryggen på mig och bedragit mig”, skrek Hattie ursinnigt. ”Vi har varit bästa vänner i över tio år och du kastar bort det som om det inget betydde bara för att bli vän med berömda Harry Potter och hans gudfar! Du utnyttjade mig, eller hur! Du såg din chans då när jag blev ihop med Sirius och du slingrade dig in i hans liv genom mig! Och nu överger du allt du jobbat så hårt att uppnå och som jag hjälpt dig med här på radiostudion bara för att du hellre vill behålla din vänskap med en kändis!”

Stella skakade avmätt på huvudet. ”Du kan tycka vad du vill, Hattie. Jag har sagt upp mig och tänker avsluta min karriär på radion nu idag. Det spelar ingen roll hur mycket du gormar åt mig och är arg. Jag har gjort mitt val och står fast vid det.”

Hattie var så ursinnig på henne att hon fortsatte att skrika åt henne i femton minuter till, men blev sedan så torr i munnen att hon gick för att hämta dricka och kom inte tillbaka till Stellas arbetsbord mer. Deras bråk hade varit så högljudd att de flesta kollegor hade hört det, och de kastade nyfikna blickar på Stella när hon städade sitt skrivbord. 

Det var bara en halvtimme kvar av arbetstiden, men hon hade vid det laget gjort allt hon hade att göra och lämnat över allt av sitt program till den vikarie som fått uppdraget att göra den veckans program. Därmed tog hon sin väska och lämnade sin arbetsplats utan att se sig om, men oerhört medveten om alla blickar som följde henne ut. Hon andades ut av lättnad när hon steg ut i regnet och märkte inte att det öste ner när hon gick gatan fram för att komma till det avskilda hörn där man kunde transferera sig utan att synas. Istället för att transferera sig hem tog hon sig till Holnatt och stannade där över natten igen. Hon kände sig upprörd och ångrade allt hon sluppit ur sig i stundens hetta under sitt bråk med Hattie. Hon hade precis avslöjat till hela världen att hon var nära förtrogen med Harry Potter och hans gudfar och hade genom det gjort sig till ett lovligt byte för alla nyhetstörstande journalister. 

”Det är bara att ignorera det och aldrig säga ett enda ord inför folk som inte hör till ens närmaste krets”, sa Sirius tröstande.

Men Stella var inte så lättröstad den kvällen. Hon hade aldrig förut bråkat med Hattie på riktigt och situationen gjorde henne bedrövad. Hattie hade stått henne bi då när hennes make blev arresterad som dödsätare och hon själv var nära på att bli det också. Hatties vittnesbörd hade då varit det mest betydelsefulla i hennes mål och gjort att hon blivit frikänt och inte satt oskyldigt dömd i Azkaban för stunden, och hon hade alltid känt att hon var skyldig henne sitt liv. 

Hon hade varit oerhört vilsen på den tiden, sviken av sin make och alla de vänner hon trott sig ha haft. De flesta hade visat sig vara dödsätare eller anhängare till lord Voldemort och hon hade lämnat allt bakom sig för att börja om på nytt med Hatties hjälp. Det var därför det hade blivit som det blivit och Hattie hade bestämt vad hon ska göra och var hon ska jobba. Hon hade aldrig själv kommit på att söka sig till radion; det hade varit Hattie som ordnat hennes jobb där och sedan hade Hatties vänner blivit hennes. 

Därmed blev det så att Stella kände sig vilsen nu igen. Hon stod återigen i ett vägskäl, men den här gången beslöt hon sig för att välja vägen helt själv. Hon skulle vara arbetslös tills hon kom på vad hon själv ville göra, och hon vägrade flytta in på Holnatt hur mycket Sirius än ansåg det vara det bästa för henne. Han kunde mycket väl ha rätt, men Stella hade bott hos Hattie i tre månader då när hennes make dött i Azkaban och hon sålt sin stuga och inte hittat en lägenhet åt sig ännu. Hon ville inte göra samma sak igen med Sirius. 

Fast så länge hon hade lägenheten kvar hade hon inget problem att sova över på Holnatt. Då snyltade hon ju inte; hon sov bara över hos vänner för att hon mådde så dåligt att hon inte ville vara ensam. Sirius sa inget mer i saken, men välkomnade henne varmt närhelst hon tog sig hem till honom, vilket var de flesta dagar i december, men även de flesta nätter. 

Som arbetslös hade hon plötsligt inget att göra, så hon började följa med Sirius på hans affärsmöten igen och satt på morgnarna läsande tidningen för att se på aktiekurser och planera placeringar med honom. Även om hon själv behövde snart tömma sitt aktiesparande, tyckte hon att det var intressant att följa med i Sirius placeringar. Han hade aldrig förut berättat för någon hur omfattande hans aktieportfölj var eller hur stor förmögenhet han samlat på sig under det gångna årtiondet, men lät nu Stella ta del av hans affärer när hon ändå satt och läste tidningen med honom nästan dagligen. 

”H-hur kan du vara så här rik? Du lever ju inte alls som om du var rik”, sa Stella chockat den dagen hon fick se pappren om hans aktieportfölj. ”Det här är ju … Hur mycket blir det här ens? D-det är ju miljoner!”

”Sch, tala lite lägre, snälla. Remus vet inget”, sa Sirius varnande.

Stella stirrade storögt på honom. ”Men du är ju … du är ju …”

”Ja, jag är miljonär, men berätta för Merlins skull inte om det för nån”, vädjade han. ”Remus har tillräckligt svårt som det är att leva på mig.”

Stella hajade till och kom på vad han menade. ”Självklart. Förlåt, jag ska lugna ner mig.”

”Tack.”

Hon såg konfunderad på honom. ”Varför lät du mig veta, om du har behållit det här som en hemlighet hittills?”

Han ryckte på axlarna. ”Du gillar att läsa börskurser och planera placeringar och får gärna hjälpa mig med det. Det är ganska mycket jobb med det nu när jag har så stor portfölj.”

Hon log förtjust, smickrad av hans ord som talade om den tillit han hade till henne. 

”Du vet att jag håller tyst om allt, men berätta hur du har fått ihop en så stor portfölj. Ärvde du verkligen miljoner från din mamma?”

”Nä, det gjorde jag inte. Det var nog några hundra tusen galleoner hon lämnade efter sig.”

”Så du menar att du är bara så duktig att du mångdubblat din förmögenhet på börsen.”

”Det vet jag inte om jag är … jag tror mer på att jag haft tur. Det är Microsoft-aktierna som gjort mig till miljonär”, förklarade han. ”Jag köpte dem när de var billiga och märkte att de var på väg upp, så jag köpte mer, och det är de som gått upp i värde så mycket att jag säkert har tiodubblat min förmögenhet med dem.”

”Oj, det var ju tursamt för dig”, sa Stella förstummat, men suckade sedan. Tanken på att hon kunde ha varit rik också om hon bara kommit på att börja med aktier tidigare och köpt sig en portfölj från Microsoft var bitter. 

”Det var dem jag inte hade råd att köpa då när jag började med aktier. De var redan då för dyra.”

”Det var de. De gick upp väldigt snabbt i början av nittiotalet.”

”Nå, det är ingen idé att jag jämför din portfölj med min”, sa hon bestämt. Hon vägrade tycka synd om sig själv, så det var bara att leva på det hon hade. ”Men jag är glad för din skull”, tillade hon och log mot honom.

Han såg varmt på henne och smekte henne i det långa håret. Hon hade börjat ha det nersläppt mer den sista veckan sedan han sagt att han gillade när hon hade det så. 

”Nu när du vet att jag har råd, kunde du ju …”

”Nej, Sirius! Sluta!”

”Men du sover ju redan här jämt numera. Vad är det för skillnad om du tar dina grejer hit och stannar för gott?”

”Jag åker hem om du inte slutar med det där”, varnade hon ilsket.

Han greppade skrämt tag om hennes hand. ”Nej, du får inte gå! Jag behöver ju din hjälp med mina placeringar.”

Hon gav till ett skratt. ”Behöver du inte alls! Du är mycket bättre på det här än jag.”

”Kanske det, men det är tusen gånger roligare att sitta och gå igenom aktiebörserna tillsammans med dig än ensam.”

Han log pojkaktigt charmerande mot henne och hon smalt av det. 

”Du är en tokig en, Sirius, det är vad du är.”

Han verkade ytterst belåten med det svaret och satte sig tillrätta igen för att fortsätta läsa finanstidningen de hade öppet framför sig. Förut hade han alltid suttit i sin favoritfåtölj läsande den, men nu satt han i soffan tätt ihop med Stella för att läsa den med henne. Han tyckte om att lägga armen vilande på ryggstödet bakom henne och hon lutade oftast huvudet mot hans arm sättande sig alldeles intill honom. Hennes närhet var så ljuv att han satt numera mycket längre med sin tidning och sina affärspapper än han vanligen brukade. 

De hade suttit på det sättet varje förmiddag sedan Stella sa upp sig. Det var redan andra veckan i december och Stella hade inte varit hem till sig mer än en natt. Då hade hennes mamma hittat henne där och skällt ut henne för att hon inte berättat att hon slutat från sitt jobb. Hon hade inte orkat tala med sin mamma om saken och hade medvetet låtit bli att berätta något för henne, men det hade självklart kommit ut när det sades i radion den första fredagen i december. När hon sedan inte kunde berätta för sin mamma att hon hade ett nytt jobb på gång, blev denne ännu argare och Stella flydde tillbaka till Holnatt för att stanna där så att hennes mamma inte kunde hitta henne. 

”Det är verkligen praktiskt med den här fideliusförtrollningen”, sa hon när hon kom med en väska kläder så att hon kunde stanna i ett par veckor. 

De hade varit till nattklubben för att dansa igen den lördagen, precis som Tonks önskat sig, och planerade att göra det till den andra lördagen också. Tonks hade rätt i det att de sedan inte kunde gå ut mer när Harry kom hem till jullovet. Eller så trodde de. Sirius fick nämligen veta först den veckan att Harry inte alls skulle komma hem den julen, när Harry skickade ett brev i saken till honom.

Hej, farbror Sirius!

Det har hänt massor här nu de sista dagarna, jag har bara varit för upptagen att skriva till dig, men nu måste du få höra nyheterna. Det är så att jag inte kommer hem till jullovet i år … jag är förbjuden att komma. Som turneringskämpe måste jag nämligen vara med på julbalen vi ska ha i skolan. McGonagall berättade om det för mig idag. Och det värsta är att jag måste skaffa mig en tjej som danspartner och så måste jag dansa inför alla andra med henne som nån form av glo-objekt igen. Det kommer att bli den bästa julen i mitt liv, kan jag lova … Urk!

Jag önskar att du kunde komma hit då. Du kunde kanske fråga Dumbledore om tillstånd. Han släpper säkert in dig. Hela skolan ska stanna här för jullovet för att vara med på julbalen. Det är förstås inte obligatoriskt för någon annan än oss turneringsdeltagare, men alla tjejerna i min klass har redan skrivit upp sig; de är helt besatta av tanken på balen och ganska många killar också. Alla från fyran och uppåt får delta. 

Jag måste säga att jag hade hellre tagit en till dust med taggsvansen än deltagit i en bal. Jag vet inte ens hur man dansar och har ingen lust att fråga nån tjej att bli min dejt. Jag är säker på att Rita Skeeter kommer att skriva om det i tidningen direkt hon hör om det. 

Ron och Hermione stannar självklart med mig, men Ron vet inte heller vem han ska bjuda till balen. Jag tror att han har ännu svårare att tala med tjejer än jag, fast jag vet inte … inte kommer det naturligt från mig heller. Jag önskar att jag var mer som dig i den punkten, farbror Sirius. Du är alltid så självsäker i allt, men jag tycker inte det känns kul att gå och tala med en klunga tjejer helt plötsligt. De går ju aldrig ensamma i korridorerna och jag har ingen aning hur jag lyckas fråga någon inför andra.

En annan sak jag är orolig över är Hagrid. Rita Skeeter var olovligen hit till Hogwarts förut och hoppade på Hagrid när vi hade lektion med honom om skrabborna. Hon låtsades vara intresserad av dem och smickrade Hagrid så mycket att han gick med på att möta henne i Tre kvastar för en intervju. Det kan inte båda gott. Jag vet inte vad hon vill av Hagrid, men jag är säker på att hon inte vill höra mer om sprängstjärtsskrabborna. Och i värsta fall får hon veta att han skaffat dem hit på något olagligt vis. Eller att han är förtjust i madame Maxime. 

Det nämnde jag väl till dig tidigare i höstas, eller hur. Han är fortfarande lika kärlekskrank och det är ju risk att han släpper ur sig hur förtjusande han tycker att hon är om Rita börjar fråga för mycket.

Det sista viktiga som du behöver höra är det om Dobby. Hermione hittade till köket häromdagen, du vet för hennes Fisa-grej, och då hittade hon Dobby där. Hon hämtade mig och Ron dit och jag fick talat med Dobby. Dumbledore har gått och anställt både honom och Winky till Hogwarts nu i december, då de ju varit arbetslösa sedan de blev befriade från sina tjänster. Winky är jätteolycklig och gör inget annat än gråter, men Dobby var på strålande humör och berättade hur god Dumbledore varit mot honom. Han får betalt och allt eftersom han så gärna vill och en ledig dag i månaden.

Jag gav honom tillstånd att komma och besöka mig och jag hoppas inte du misstycker. Han är ju ganska rar när allt kommer omkring. 

Hälsa Remus så gott från mig!

Harry

Sirius kände sig både road och bekymrad när han läste brevet. Det värsta var biten om Hagrid, men det enda han kunde göra i det var att skriva och varna Hagrid att hålla mun och helst avböja från intervjun. Fast han var inte hoppfull. Hagrid var godtrogen och kunde ibland vara naiv med folk. Han levde i tron att de flesta människor var lika hederliga och godhjärtade som han själv, vilket var en grov överdrift enligt Sirius egen erfarenhet. 

Han satte sig direkt ner vid sin sekretär och skrev ett svarsbrev till Harry:

Käre Harry!

Tack för ditt brev. Det var rejäla nyheter du kom med. Tråkigt att du inte kan komma hem till julen. Både jag och Remus kommer att sakna dig, men jag ska absolut se till att komma till julbalen så att jag får se dig då. Jag kan ju inte missa din första dans, heller … Sorry, jag kunde inte rå för det där. Jag lovar att inte retas … 

Jag är säker på att julbalen kommer att gå bra. Det är inte alls svårt att dansa. Det är bara hålla om tjejen och röra kroppen till musiken. Och det där med att fråga en tjej ut för en kväll är inte heller svårt. Det är klart tjejer rör sig i klungor i skolan, det hör till. Men du ska bara gå fram och fråga den tjejen du vill ha som din partner ifall hon har tid en stund. Då kan du dra henne åt sidan och fråga henne utan att alla hör. 

Du har det i dig, det är jag säker om. Din pappa var faktiskt kär i din mamma i alla år i skolan och jag sa åt honom att sluta dregla efter henne och be henne ut på en dejt istället. Jag undrar om vi gick femman då eller hur det var, jag minns inte så noga … Han gjorde i alla fall som han blev tillsagd och gav sig inte fastän Lily sa nej först. Han fortsatte bara fråga henne och hon sa till slut ja när vi gick sjuan. Och din pappa gjorde det inför alla Lilys vänner utan att skämmas. Så det går lika bra det med, bara så du vet. Lily hade ju också en stor grupp vänner hon jämt gick tillsammans med i skolan. 

När det gäller Dobby så får du se honom så mycket du vill. Han var ju i slutändan inte farlig och speciellt inte nu när han inte är under Malfoys välde längre. Jag lovar att kontakta Hagrid och försöka förhindra att han säger för mycket till den där Skeeter-kvinnan. Fast jag är inte så väldigt hoppfull. 

Till sist vill jag uppmana dig att strunta i vad Skeeter skriver om dig. Vad spelar det för roll om hon får höra vem du har dansat med? Det är bara att ignorera henne. Eller så ber du Hermione att bli din danspartner som din vän och låter alla gå och tro att ni är ihop. Det är inte svårare än så. 

Jag älskar dig, ponken min! Håll huvudet högt och strunta i vad andra tycker om dig. Du har dina trofasta vänner och det räcker gott och väl. 

Ta hand om dig nu! 

Sirius

Sirius brev fick Harry att ta sig i kragen och han gick två dagar senare och frågade Cho Chang om att bli hans tjej till balen, men han var försent ute. Hon hade redan lovat att gå med Cedric Diggory och Harry skrev ett besviket brev till Sirius om det. Han nämnde inte vem tjejen varit, men Sirius läste mellan raderna och visste exakt vem han talade om. 

”Stackars Harry har kärlekskval”, sa han till Stella när han läst brevet. ”Tjejen han gillar har lovat att gå till balen med Diggory.”

”Oj, det måste kännas tufft för en fjortonåring.”

”Är det den där Cho Chang som du nämnt att han är förtjust i?” sa Remus.

”Jag tror det, men han nämner självklart inte namnet för mig. Det är inte sånt man berättar för sin gudfar i första taget.”

”Nej, det gör han säkert inte”, skrockade Stella. ”Tänk om vi hade haft julbal då när vi gick på Hogwarts.”

Sirius skrattade över tanken. ”Jag hade inte brytt mig som sextonåring, men jag vet inte om jag hade uppskattat tanken som fjortonåring. Så jag kan förstå om Harry inte är förtjust över det.”

Stella såg roat på honom. ”Jag har svårt att tänka dig som fjortonåring, Sirius. Jag vet att jag har sett dig som elvaåring när du började skolan, men du var i Gryffindor så jag minns dig inte från den tiden.”

”Det är väl inte konstigt när du gick sexan då när vi började skolan. Jag minns inte dig heller från skolan.”

”Du behöver nog ge Harry lite uppmuntran i ditt svarsbrev så att han vågar fråga nån annan”, inflikade Remus återvändande till ämnet.

”Det måste jag. Jag ska föreslå att han ska bjuda nån som är trevlig och som han kan ha roligt med, även om hon inte är nån som han annars gillar.”

”Det är nog bäst. Speciellt när han måste börja balen med sin dam”, sa Stella.

Chapter Text

Fullmånen kom den helgen som jullovet började och Sirius var upptagen med att ta hand om Remus, men när julveckan kom skrev han brevet till Dumbledore och frågade om det behövdes någon hjälp på julbalen då han gärna tog sig dit. Dumbledore svarade att han var varmt välkommen och att balen började med en festmåltid, så det var bäst om han kom hungrig. Remus blev också bjuden, men han tackade nej. Han kände inte för att åka till Hogwarts för en julbal nu när alla eleverna kände honom och var medvetna om att han var varulv. 

”Det kan bli lite otäckt och det förstör bara balen för andra”, sa han håglöst.

Sirius som kände honom alldeles för väl försökte inte övertala honom. Han hörde redan från hans röstläge att det var bäst att låta bli.

”Då skriver jag till Dumbledore att jag kommer ensam”, sa han lugnt.

”Å, så kul det låter!” sa Stella längtansfullt. ”Du får väl ha roligt åt oss båda, Sirius. Jag måste ju ta mig hem till mina föräldrar för julen och mamma har fortfarande inte förlåtit mig för att jag inte berättade nåt om mina planer att säga upp mig.”

”Men du kan väl följa med mig till balen på Hogwarts istället. Jag är säker på att Dumbledore godkänner dig likaväl som Remus.”

Hon tappade hakan. ”Ska jag gå med dig till en bal på Hogwarts?”

”Du sa faktiskt nyss att det låter kul.”

”Jo … men jag tänkte inte …”

”Då skriver jag till Dumbledore och kollar om det är okej att jag tar dig med mig”, sa Sirius bestämt. ”Jag tror att det går fint när de har hundratals elever att se efter på balen. Man kan aldrig ha för många vuxna på plats.”

”Nej, det är klart”, sa Stella och kunde inte låta bli att le. En bal på Hogwarts lät alldeles för roligt att inte få uppleva själv, även om de inte längre var ungdomar. Det vore säkert inte mycket jobb i att se till ordningen på balen och de kunde ta en svängdom eller två på dansgolvet själva. 

Hon stortrivdes alltid när de var ute och dansade på nattklubben. Sirius var både duktig att dansa och lättsam som sällskap när han var ute för att ha roligt. Det var helt annorlunda att vara ute med honom än det hade varit när hon i sin ungdom börjat dejta sin make Donny — fast de dejtade förstås inte med Sirius utan gick ut för att ha roligt som vänner. Med Donny hade hon varit kär, tafatt och blyg när de en gång i tiden träffades. Med Sirius kunde hon vara sig själv och bara ha roligt.

Dumbledore svarade redan dagen därpå och skrev att Sirius fick ta med sig en dam om han ville. Sirius gjorde en grimas när han läste det och sa högt: ”Du är tydligen min dam till balen, Stella. Det är det Dumbledore säger.”

”Jaså! Så det kommer att börja gå rykten om oss om vi går på balen på Hogwarts.”

”Det verkar så”, sa Sirius och skrockade över tanken.

”Nå, det gör inte mig nåt. Våra vänner vet ändå att vi inte är ihop”, sa Stella nonchalant.

Sirius log belåtet mot henne. ”Då går vi dit tillsammans då. Vi kan träffas utanför Hogwarts grindar på juldagen klockan halv åtta.”

”Det gör vi. Det betyder att jag kan gå tidigt från mina föräldrar och slipper ha en miserabel jul”, sa hon förtjust.

”Exakt, och kom ihåg att klädkoden är galaklädnad.”

”Ännu bättre! Då måste jag ju gå hem och göra mig i ordning i tid!”

Sirius gav till ett skratt. ”Du blir då glad över de konstigaste sakerna.”

Sirius köpte sig en ny galaklädnad i silver och svart och gjorde sig i ordning för julbalen på gott humör. Han hade varit och ätit julmiddag hemma hos Weasleys, eftersom Remus åkt hem för att fira jul med sin pappa nu när Harry inte var hemma. Det var en konstig känsla att inte fira jul med Harry som vanligt, men Sirius hade en trevlig dag i Kråkboet och såg framemot kvällen på Hogwarts. 

När han transfererade sig till Hogwarts grindar klockan halv åtta hittade han Stella redan väntande på honom. 

”Är du här före mig?” sa han förvånat.

”Jodå. Jag var angelägen att ta mig hemifrån, eftersom min mamma insisterade på att följa mig hem och hjälpa mig att göra mig i ordning ikväll”, berättade hon med en grimas. ”Hon ville tala med mig, vilket självklart var kod för att hon ville skälla ut mig, och jag stack hemifrån redan klockan sju.”

”Jag lider med dig”, sa Sirius, men lät så munter att han inte alls var trovärdig. Han gav henne en kyss på kinden. ”Du är jättevacker i alla fall.”

Hon hade lockat håret till stora skruvlockar och satt upp det bara halvt så att lockarna ramade in hennes ansikte på ett sött sätt. På sig hade hon en sammetsklädnad i midnattsblått, som tog fram hennes former på ett skönt men på alla sätt propert sätt. Den passade perfekt till en skolbal, men var ändock så följsam att Sirius gav henne uppskattande blickar. 

”Du ser inte så pjoskig ut du heller”, svarade hon och såg beundrande på honom. Han var rejält stilig i sin klädnad och hon kunde inte låta bli att se både en och två gånger på honom. 

”Ska vi gå in då?” sa han glatt.

”Absolut.”

De började gå mot slottet sida vid sida, men hade ingen brådska då scenen som öppnade sig framför dem var som ett sagoland. Allt var vitt av snö runt ägorna och slottet glänste i vintermörkret med alla ljusen som sken från dess fönster. Till vänster tornade Durmstrangskeppet och såg kuslig ut med sina höga frostiga master och längre bort till höger kunde de skymta Beauxbatons husvagn, som såg ut som en jättelik snötäckt pumpa. Framför slottet hade man skapat en förtrollad trädgård med rosenbuskar och statyer av jultomten och hans renar. Det fanns ingen snö i trädgården och den var upplyst av hundratals älvor, som fladdrade över blommorna och gav ett romantiskt sken över platsen. 

”Där hade man ju velat gå en runda med sin käresta för att få sig en kyss eller två”, sa Stella förtjust.

”Det är endast tjejer som bryr sig om sånt”, sa Sirius med ett snett flin. ”Killar kan kyssa sin käresta var som helst.”

Hon skrattade. ”Så sant så. Donny var inte så värst romantisk av sig när vi var gifta.” Hon gjorde en grimas över minnet. ”Inte ens då när vi dejtade faktiskt.”

”Det låter ju tråkigt för dig. Vad jag fattat av kvinnor så vill ni ha lite romantik ibland, även som gifta. Det ville Lily i alla fall, och James gjorde sitt bästa i det. Han lyckades väl inte alltid, då Lily påstod att jag var mer romantisk än James, men han försökte.”

”Hur kunde Lily veta att du var romantisk?”

”För att jag var ihop med hennes bästa vän.”

”Så du menar att du var romantisk”, sa Stella förstummat.

Han ryckte nonchalant på axlarna. ”Jag antar det. Min Donni var nöjd i alla fall och jag tror inte Hattie heller påstod att jag inte kan vara romantisk.”

”Nej, det är sant”, sa Stella när hon mindes det. ”Hon sa faktiskt en gång till mig att det bästa med dig är ditt sätt att vara romantisk.”

Sirius himlade med ögonen. ”Typiskt Hattie att endast bry sig om sånt.”

De tystnade i ämnet då de precis då steg in i slottet och såg imponerat omkring sig. Hogwarts slott hade dekorerats ovanligt magnifikt för julen det året, så att även de stora marmortrappornas balustrader hade osmältbara istappar hängande från dem och rustningarna i entréhallen välkomnade dem sjungande julsånger. Elever hade redan börjat samlas i hallen väntande på att dörrarna till stora salen öppnades, men det fanns ännu inga lärare inom synhåll. 

”Vi bör nog gå raka vägen till lärarrummet”, sa Sirius.

”Du har rätt”, medgav Stella och följde efter honom.

De fick nyfikna blickar efter sig när de skyndade genom hallen och tog korridoren som ledde fram till lärarrummet. De kom dit samtidigt som Snape steg ut genom dörren. Han stelnade till när han såg Sirius och hans svarta ögon fylldes av förakt. 

”God jul, Snivellus”, sa Sirius spydigt.

Snape grymtade och svepte förbi honom utan ett ord. 

”Du hade kunnat vara lite hövligare. Det är ju ändå jul”, sa Stella förebrående.

”Nu börjar du låta som Remus”, sa Sirius med en fnysning.

Han öppnade dörren till lärarrummet och hittade McGonagall där tillsammans med flera andra. De var alla klädda till fest och såg ovanligt tjusiga ut. 

”Sirius, så roligt att du kom!” sa McGonagall leende.

”Det var schysst av Dumbledore att bjuda mig”, svarade han belåtet. ”Du minns väl min vän, Stella Yaxley?”

”Självklart. Välkommen, mrs Yaxley!” McGonagall såg aningen förbryllad ut över hennes närvaro och sa efter att hon skakat hand med henne: ”Jag trodde … det var nån som påstod att ni inte längre jobbar på radion, mrs Yaxley. Har ni möjligen nån annan uppdragsgivare som bett er göra reportage från julbalen?”

”Å nej, jag är sorglöst fri och arbetslös för tillfället”, sa Stella godmodigt. ”Jag är här bara med Sirius.”

”Dumbledore kallade henne för min dam för kvällen”, tillade Sirius flinande. ”Fast vi är här bara som vänner, så få nu inte för dig nåt, Minerva.”

”Jaså, men ni är vid varje fall varmt välkommen. Det ska bli en spännande bal det här.”

”Det vet jag inte om alla eleverna håller med om”, sa Sirius ironiskt. ”Harry är i alla fall inte förtjust.”

”Nej, det är han säkert inte. Han gillar inte att vara i blickfånget, stackars pojk”, sa McGonagall medlidsamt. ”Det är bra att du kom, Sirius. Jag vet hur mycket du betyder för honom.”

”Vi borde nog gå. Klockan närmar sig åtta”, insköt professor Sprout som kom just då fram till dem.

”Du har rätt, Pomona”, sa McGonagall och vände sig mot Sirius och Stella. ”Jag måste gå och se till att eleverna tar sig in i stora salen på ett ordnat sätt. Ni kan gå in med lärarna bakvägen. Det finns två platser dukade åt er i ett av lärarborden i stora salen.”

”Uppfattat”, sa Sirius.

De följde med professorerna Sprout och Flitwick och tog bakvägen till stora salen precis som McGonagall föreslagit. De var därmed före eleverna på plats och såg förundrat omkring sig. Väggarna i stora salen hade täckts med gnistrande silverfärgad rimfrost, medan hundratals girlanger av mistel och järnek löpte kors och tvärs över den stjärnbeströdda svarta himlen. Elevhemsborden hade försvunnit och istället fanns där ett hundratal mindre bord, upplysta av tända lyktor och med rum för tolv personer vid varje. 

”Du har överträffat dig i år, Filius”, sa Sirius berömmande till Flitwick.

”Jag har inte gjort det här ensam. Jag fick hjälp av mina kollegor”, sa han. ”Men jag tillstår att det blev fint.”

I samma stund kom domarna in ledda av Dumbledore. Sirius höjde ögonbrynen när han såg Percy Weasley höra till dem, medan Barty Crouch lyste med sin frånvaro. 

”Jag märker att Crouch inte velat tillbringa sin juldagskväll här på Hogwarts”, sa han viskande till Stella. ”Det där är Rons storebror, Percy, och han jobbar åt Crouch.”

”Ja, jag mötte ju honom under världsmästerskapet, men jag visste inte att han jobbar under Crouch.” 

Domarna tog sig fram till huvudbordet, som hade placerats längre bort i salen, men i mitten så att det var väl synligt för alla. Det var honnörsbordet och Flitwick förklarade lågmält till Sirius att det var där som turneringsdeltagarna skulle sitta tillsammans med domarna.

”Stackars Harry”, viskade Stella.

Sirius hann inte svara då de stora dörrarna öppnades precis och eleverna började strömma in klädda lika pråligt i galaklädnader som lärarna. Sirius försökte se efter bekanta ansikten i mängden och märkte Fred komma in med Angelina Johnson, som spelade quidditch åt Gryffindor. Ron kom ett snäpp bakom honom med en söt tjej i turkos, som Sirius kände igen som Padma Patil från Ravenclaw. Harry hade skrivit att han skaffat tvillingarna Patil till partners åt honom och Ron. Padmas syster Parvati skulle vara Harrys dejt.

Sirius försökte se sig om efter Hermione, men kunde inte se henne någonstans. Ginny kom dock in med Neville Longbottom och log förtjust när hon såg dekorationerna. Eleverna tog platser kring de runda borden överallt i salen och Flitwick vinkade åt Sirius och Stella att följa med honom till ett av lärarborden. 

”Det är meningen att vi alla är på plats när våra hjältar tas in”, förklarade han. ”De ska komma in sist i en procession.”

Sirius skrockade åt tanken på Harry i en procession. ”Harry kommer att älska det här”, sa han sarkastiskt till Stella.

”Stackars Harry”, sa hon fnittrande.

Stunden senare hade alla tagit sig in och processionen började. Dumbledore visade tecken åt alla som hade satt sig att resa sig igen och börja klappa i händerna. Ludo Bagman, som för kvällen var iförd en lysande mörkröd klädnad med stora gula stjärnor, klappade högst av alla. Han strålade vid huvudbordet mot turneringsdeltagarna och verkade tycka att kvällens fest var minst lika storartad som världsmästerskapen från i somras. 

Fleur Delacour gick först i processionen klädd i silvergrått siden som fick henne att se bländande vacker ut. Hon gick i armen på Ravenclaws quidditchkapten, Roger Davies, som tydligt fallit för hennes viliecharm. Cedric Diggory följde efter med Cho Chang och sedan fick Sirius plötsligt syn på Hermione. Hon gick i armen på Viktor Krum och såg ovanligt söt ut. Hon hade på sig något svävande lätt lavenderblått tyg och hade satt upp håret i en elegant nackknut. 

”Det där är ju Hermione”, viskade Stella, som märkt samma sak.

”Jag såg det.”

”Hon måste ha använt Glitterlent hårelixir för att få sitt tjocka och buskiga hår så slätt och glänsande.”

”Säger du det?” sa Sirius förvånat.

”Och hon har gjort nåt med sina framtänder. De är inte lika framträdande längre”, tillade Stella. ”Hon måste ha lärt sig hur man förminskar tänder.”

Sirius såg förvånat på Hermione och märkte att hennes leende var annorlunda än förut. 

”Jag tror inte hon har gjort det själv”, sa han fundersamt. ”Det är nog madam Pomfrey som bär skulden till det. Mitt odrägliga kusinbarn, Draco Malfoy, kastade densaugeo på Hermione tidigare i höstas.”

”Ja, det förklarar ju saken”, log Stella. ”Smart av Hermione att utnyttja tillfället. Det är inte lätt att krympa tänder på ett korrekt sätt.”

”Hur vet du det?”

”För att jag försökte göra det när jag var femton. Jag hade hemskt stora framtänder och slytherinarna kallade mig för ’Kaninen’. Mitt försök att fixa problemet slutade med att jag fick gå till madam Pomfrey och hon fick fixa till mig.”

Sirius såg på hennes tänder som såg raka och perfekta ut. ”Du har ju fina tänder.”

”Självklart, men det är tack vare madam Pomfrey förstås”, sa hon flinande.

Han skrattade, men fick lyfta handen till munnen för att det inte skulle höras i salen. Applåderna hade precis tagit slut då Harry hade som sist av de fyra förkämparna anlänt till hedersbordet med sin dam. Han såg ovanligt bister ut och log knappt ens när han nickade till Sirius till hälsning. Sirius log varmt tillbaka och visade tummen upp, men han svarade bara med en grimas och slog sig ner på sin plats. Hans bordsdam var klädd i en chockrosa klädnad som passade förvånansvärd bra ihop med hans gröna. 

”Jag lyckades med köpet av Harrys galaklädnad”, sa Sirius belåtet. ”Han behöver i varje fall inte skämmas med sitt utseende nu när han tvingas vara i blickfånget på det där sättet.”

”Du har rätt. Han är rejält stilig i grönt. Passar fint ihop med hans svarta hår och gröna ögon.”

Sirius flinade åt Stella. ”Det är bara kvinnor som får för sig nåt sånt där, Stella. Jag köpte grönt för att Harry ogillar pråliga kläder och den där klädnaden såg lagom snygg ut utan att dra blickarna åt sig.”

Hon skrattade åt hans ord, men blev sedan förvånad när han hjälpte henne med stolen. Hon satte sig ner och såg konfunderat på honom. 

”Du vet väl att vi inte är på dejt, va”, viskade hon i hans öra.

”Vem har påstått att vi är?” sa han oförstående.

”Du hjälpte mig precis med stolen.”

Han såg ännu mer förvånad ut. ”Det var ju bara gammal hederlig hövlighet, för sjutton! Vi är på en fin gala, Stella! Tror du inte jag kan bete mig som en gentleman?”

Hon såg fortfarande konfunderad ut, men blev lugnare. ”Jag är nog inte van vid gentlemän”, sa hon efter en stund.

Han höjde ögonbrynen. ”Jag har faktiskt hjälpt dig med stolen förut också nån gång.”

”Jo, men då har vi varit ute och dansat och jag trodde att du gjorde det för att jag var trött efter dansen.

Han himlade med ögonen. ”Nej, jag gjorde det för att jag har manér.”

Hon blev förvånad över orden, men smalt sedan till ett leende. ”Nå, då ska jag inte säga ett enda ord mer om saken.” Hon kramade honom kort i handen innan hon tog upp menyn framför sig. ”Å, vad det ska bli gott med Hogwarts mat!” sa hon och bad att få pepparbiffen.

Sirius såg hur maten dök upp på hennes tallrik och blev förvånad. ”Hur visste du hur du ska göra för att få mat?”

”Det var ju hur tydligt som helst när vi har menyer framme och inga maträtter på borden. Det är på samma sätt man gör när man går till Gyllene Gåsen.”

”Å, så du har ätit där! Det har jag aldrig gjort själv. Jag går ju mest bara till mugglarställen om jag äter ute.”

Hon flinade åt honom. ”Det är bara för att du är gudfar till Harry Potter. Du måste hålla dig till mugglarvärlden för att slippa uppståndelsen kring honom.”

”Så sant så.”

Han tog upp menyn själv för att be om mat, men vände sig sedan mot Stella igen. ”Vem har du ätit på Gyllene Gåsen med? Det är väl ett ganska dyrt ställe, eller hur.”

”Jo, det är det. Vi åt där med min man för att fira vår första bröllopsdag … det var innan kriget då när han ännu var normal … och sen har jag varit dit ett par gånger med Hattie när vi har firat nåt. Hon gillar att äta där.”

”Varför förvånar det mig inte?” sa Sirius ironiskt. 

De åt sig mätta på den goda maten slottets husalfer lagat konverserande lättsamt med sina bordskamrater. Snape satt inte vid samma bord som Sirius och Stella och måltiden blev därmed på alla sätt angenäm. När de ätit sig mätta reste sig Dumbledore och bad alla att resa sig. Han svängde med sin trollstav och fick borden att flyga undan och ställa sig längs väggarna så att golvet blev fritt. Därefter trollade han fram en hög scen vid väggen till höger och försåg den med ett trumset, flera gitarrer, en luta, en cello och ett par säckpipor. 

Nu trädde Systrarna Spök upp på estraden under våldsamma applåder och tog sina instrument. Allas blickar var på dem för stunden, men Sirius såg på Harry som stod med sin danspartner väntande nervöst på första dansen. Han vände sig mot Sirius och gjorde återigen en grimas. 

”Lycka till”, sa Sirius ljudlöst med sina läppar och visade tummen upp.

Det fick Harry att dra på smilbanden en aning, men sedan märkte han att de andra förkämparna hade börjat röra sig mot dansgolvet och erbjöd sin arm till sin dam. Sirius följde honom stolt med sin blick. Han hade lärt Harry hur man beter sig med tjejer och Harry ledde Parvati Patil fram till dansgolvet exakt på rätt sätt. Han hade insisterat på att Sirius skulle visa honom hur man håller i sin dam när man dansar, så de hade tränat på det en kväll på lovet genom tvåvägsspegeln. 

”Vi lyckades tydligen lära Harry på rätt sätt”, viskade Stella i Sirius öra.

Hon hade också följt Harry med sin blick och var lika nöjd som Sirius över hans korrekta uppförande. Han ledde Parvati in i dansen som om han varit tränad i vals, fast Sirius kunde se att han var fruktansvärt nervös. Han gjorde ett felsteg i början, men rättade till det snabbt och fortsatte som om inget hänt. Det var endast rodnaden på hans kinder som skvallrade om det, men det kunde skyllas på värmen i salen. 

Snart började andra par strömma in till dansgolvet och de kunde inte längre se Harry bland mängden. 

”Vill du dansa valsen?” sa Sirius.

”Varför inte. Det är ju inte varje dag man får dansa vals.”

Sirius ledde Stella vant till dansgolvet och började svänga runt i valsen på ett självsäkert sätt. Han hade fått träning i det av James mamma en gång i sin ungdom, så att han visste hur man gjorde, och han var van att spela mer självsäker än han var, precis som Harry. 

”Du är ju duktig även i vals”, sa Stella förvånat.

Han skrockade. ”Är jag inte alls. Jag låtsas bara.”

”Nå, du låtsas väl”, sa hon och log lyckligt mot honom, vilket gjorde honom belåten och han glömde bort att han egentligen fann vals vara tråkigt. De flesta lärarna hade tagit sig till dansgolvet tillsammans med eleverna och det var för trångt att ta ut svängarna i valsen, men Stella såg ut att njuta fastän de bara svängde runt på en och samma plats.

När valsen tog slut bytte Systrarna Spök musikstil och började med en snabb låt, som passade bättre på disko. Sirius sken upp.

”Det här är musik man kan dansa till”, sa han glatt.

”Jag håller med dig”, log Stella. ”Orkar du en till dans?”

”Självklart. Kvällen är ju ung.”

De beblandade sig återigen med paren på dansgolvet och Sirius njöt av den häftiga musiken och Stellas hand i sin. Han hade redan i sin ungdom kommit på att dansande var roligt när han besökt en mugglarnattklubb för första gången, och han tyckte att det var speciellt roligt att dansa med Stella. Han såg Harry dansa i folkvimlet med Parvati och märkte att Harrys bistra min hade slätats ut. Nu när han slapp vara i blickfånget hade han drabbats av festkänslan som fyllde salen och verkade ha roligt. Bakom honom dansade Hermione med sin kavaljer skinande av glädje och Sirius kände sig belåten. Han hängav sig åt musiken och dansen och märkte inte tiden innan dansen redan tog slut. 

”Oj, vad jag är andfådd! Ska vi gå och hämta dricka?” sa Stella.

”Bra idé.”

Sirius ledde henne genom folkhavet. Det var så tjockt med folk i stora salen att det inte var lätt att bana väg mellan paren för att komma till andra sidan där man hade ett långbord dukad med förfriskningar. Systrarna Spök började precis med en ny sång och de flesta fortsatte att dansa. Hagrid kom mot dem ledande madame Maxime från handen och Sirius märkte hur lika i storlek de båda var. Harry hade verkligen haft rätt i det. Han var så fokuserad på att se på madame Maxime att han höll på att krocka med Ginny när hon hoppade ur vägen så att Neville inte kunde trampa henne på tårna.

”Oj, förlåt, mr Black”, sa Ginny ursäktande.

”Oroa dig inte, Ginny. Du trampade inte mig på tårna”, sa han lugnt. ”Kul att du kunde vara med på balen.”

”Neville bjöd mig”, sa hon med ett strålande ansikte.

”Jag ser det. Hej, Neville. Ni är ett snyggt par”, sa Sirius leende. ”Ginny är riktigt söt i sin festklädnad.”

Ginny rodnade förtjust och han blinkade till henne innan han fortsatte sin väg. Moody stoppade dem precis när de tagit sig till andra sidan dansgolvet och hälsade med sitt barska sätt. 

”Dumbledore nämnde att du skulle komma ikväll, men jag hann tyvärr inte hälsa på dig innan balen”, sa han.

”Det är lugnt. Vi kom i sista minuten ändå”, sa Sirius. ”Har du träffat min vän, Stella Yaxley?”

”Jag såg henne under första uppgiften, men jag tror inte vi hälsade på varandra”, sa Moody och skakade hand med Stella.

”Angenämt, mr Moody. Sirius har talat bara väl om er.”

Han grymtade. ”Då är det lögner han talat.”

”Visst, vad helst du säger, Alastor”, skrockade Sirius.

”Jag vill tala med dig sen innan du går hem, Sirius. Leta upp mig senare när du hinner, så går vi nånstans där vi kan tala ostört.”

”Absolut.”

De kom äntligen fram till förfriskningarna och Sirius tog två glas med bål och gav den ena till Stella. De ställde sig vid sidan och såg på de dansande ungdomarna. 

”Harry verkar trivas med sin dejt”, sa Sirius.

”Jag ser. Hon såg ytterst belåten ut att vara hans dam ikväll, förmodligen för att han är turneringsdeltagare. Jag märkte det under processionen.”

”Det var inte oväntat. Det var flera tjejer som frågade om Harry ville gå på balen med dem. Han var irriterad över det och berättade om det i sina brev till mig. Han gjorde en så enastående insats med taggsvansen i november att tjejerna i skolan har märkt honom nu.”

”Tror du att den där Parvati är förtjust i honom?”

”Det vet jag inte, men Harry är inte förtjust i henne. Jag har sett honom snegla mot Diggory och Cho Chang flera gånger redan. Han hade velat dansa med henne.”

Stella vände sig för att se på den långe sjuttonåringen från Hufflepuff, som dansade med en asiatisk tjej med långt svart hår.

”Hon är väldigt söt, så det är inte förvånande.”

”Jag vet, och hon är duktig att flyga.”

Sirius lät blicken glida över salen och kom sedan på att han inte kunde se Ron någonstans. ”Vet du var Ron är?”

”Nej, jag har inte sett honom sen maten. Han verkade lite sur och kastade ilskna blickar mot honnörsbordet, så jag hoppas inte han bråkar med Harry igen.”

”Eller Hermione”, sa Sirius med en suck. ”Han kan vara lite vresig ibland och förra året var han osams med henne.”

”Och i år med Harry.”

”Exakt.”

Stella försökte se efter rödhåriga killar i salen, men hittade endast Rons storebröder. 

”Där är den där turkosklädda flickan Ron kom in med”, sa hon pekande åt vänster.

Sirius vände sig för att se och märkte att Padma Patil dansade med en pojke från Beauxbatons. Ron fanns ingenstans att finna. 

”Det börjar kännas som om han gått ut för att sura”, sa Sirius olycksbådande.

”Det är nog inget vi kan göra nåt åt. Inte just nu.”

”Nej, jag antar det”, sa Sirius och suckade tungt. ”Jag vet inte vad det är med dagens ungdomar. Jag hade inga såna här problem med mina vänner när jag gick i skolan. Vi var osams med andra, inte med varandra.”

”Förutom att en av er blev förrädare”, påminde Stella ironiskt.

Sirius kunde inte låta bli att skrocka, fastän han gjorde en grimas. ”Visst, jag håller klaffen.”

I samma stund såg han Hermione komma åt deras håll med Viktor Krum. Harry och Parvati hade också slutat dansa och följde efter. De verkade alla andfådda och törstiga och styrde stegen mot förfriskningarna. 

Sirius och Stella stod mellan långbordet och ett runt bord man kunde sitta vid och flyttade sig närmare det för att vara ur vägen, eftersom folk trängde sig fram för att få dricka. Systrarna Spök hade precis börjat en långsam sång och endast par som ville dansa tryckare stannade på dansgolvet. En längtan att få dansa tryckare med Stella for igenom Sirius huvud, men han tryckte undan tanken. De var inte ett par och hade inget att göra på dansgolvet under en sådan dans. 

Hermione kom i samma stund fram till dem och hälsade glatt på dem. Hon satte sig trött vid det lediga bordet och Sirius och Stella tog säten bredvid henne. 

”Du verkar ha roligt”, sa Sirius leende.

”Absolut! Det här var den roligaste julen jag nånsin haft!” sa hon med skinande ögon. ”Tänk att få gå på julbal på Hogwarts!”

”Jag förstår dig så väl”, log Stella.

Parvati Patil kom fram till dem och frågade om det var ledigt bredvid Hermione. Det var det förstås och hon slog sig ner där. 

”Har du sett min syster och Ron, Hermione?”

”Nej, inte på ett tag. Jag såg dem när vi började med första dansen, men det är för mycket folk här för att hitta dem nu.”

Parvati suckade. ”Nå, jag får väl se om vi hittar dem senare.”

Sirius var precis på väg att säga att han sett Padma dansa med en kille från Beauxbatons, men blev avbruten när Harry steg fram till dem bärande två flaskor med honungsöl. Viktor Krum kom bakom honom och de gav båda sina dejter en öl.

”Hej, farbror Sirius och Stella”, sa Harry glatt när han slog sig ner vid bordet. Han suckade förnöjt när han fick vila sina fötter efter de två snabba danserna han precis dansat efter valsen. 

”Ni såg ut att ha roligt på dansgolvet nyss”, sa Stella leende.

”Det hade vi absolut”, sa Parvati glatt. ”Harry var jättegullig som dansade den där sista dansen med mig. Jag älskar den sången och ville inte ta en paus när den kom.”

”Det var en bra låt så det gjorde inte mig nåt”, sa Harry lugnt. 

Sirius log belåtet mot honom. Han hade talat om för honom i sina brev hur han behövde behandla sin dejt och kände sig stolt över honom. Han hade fått instruktioner om att dansa två eller tre danser i början och sedan ta en paus med förfriskningar, varpå han behövde gå till dansgolvet minst en gång till. Det var inte passande att förstöra kvällen för sin dejt genom att vara vresig och inte bjuda på sig själv. Om han inte ville dansa hela kvällen, kunde han senare säga att han var trött och att det inte gjorde honom något om hans dam dansade med andra. Då hade han fullgjort sin plikt och var fri att göra vad han själv ville.

”Ni är den där reportern som intervjuade oss förut”, sa Krum plötsligt kännande igen Stella. Han bröt kraftigt men talade ändå förståeligt engelska.

”Ja, det är jag, men jag är inte reporter nu”, sa hon. ”Ni kan slappna av. Jag ska inte göra reportage från balen. Jag är här privat.”

Krum såg på henne med sin vanliga bistra min. ”Ni gjorde ett mycket bättre reportage på radion än den där tidningsartikeln som kom tidigare. Ni talade om turneringen och inte bara om …” Han tystnade plötsligt när han kom på att Harry satt vid bordet. 

”Inte bara om mig, menar du”, sa Harry med ett ironiskt leende.

Viktor Krum såg på honom och nickade. ”Nej, hon sa ju inte ens att du var nästan lika duktig att flyga som jag. Det var imponerande hur du flög runt draken.”

Harry log mot honom. ”Jag såg dig på världsmästerskapen och tyckte att det var imponerande hur du gjorde Wronski-finten.”

Viktor Krums bistra min slätades ut en aning. Han såg ut att vara stolt över sin flygförmåga. 

”Vi var alla och såg dig då, Viktor”, insköt Hermione.

”Du också, Herr-mån-nini?” sa Krum förtjust.

”Ja, jag också.”

”Säg bara inte till honom att du kallar det för Wonkyfjant-grejen”, viskade Harry retsamt till Hermione.

Hon gav honom en frän blick som fick honom att skratta. 

”Har jag förresten sagt att du ser fin ut?” sa Harry då.

Det fick Hermiones sura min att försvinna och hon log mot honom. ”Du verkar vara på gott humör i alla fall”, sa hon godmodigt.

”Fast du är ju väldigt fin ikväll, Hermione”, inflikade Stella. ”Visst är det Glitterlent hårelixir du använt till håret? Det är jättefint.”

Hermione log förtjust. ”Jo, jag köpte en burk inför balen.”

Sirius gav till ett skratt. ”Visste du om att det är Harrys farfar som uppfunnit det?”

”Va? Har han uppfunnit Glitterlent? Harrys farfar?”

”Absolut. Det är från det Harry har sin förmögenhet.”

”Har jag?” sa Harry med vantrogen min.

”Det har du. Jag minns hur din pappa inte ville att folk skulle få veta i skolan att det var hans pappa som sålde Glitterlent hårelixir”, sa Sirius skrattande över minnet. ”Han tyckte att det var skämmigt.”

”Menar ni att Harry äger firman som säljer Glitterlent hårelixir, mr Black?” insköt Parvati Patil förstummat.

”Å nej, hans farfar sålde firman redan innan kriget.”

”Så du menar att allt guld jag har är från den försäljningen?” utbrast Harry vantroget.

”Det mesta i alla fall. Din farfar var ett geni med trolldrycker.”

”Wow, vad imponerande!” sa Parvati storögt.

”Det tycker jag med”, sa Hermione. ”Konstigt att du inte är bättre i trolldryckskonst, Harry.”

”Väldigt konstigt! Det kan förstås inte bero på att jag har en lärare i ämnet som älskar mig över allt annat”, sa han sarkastiskt.

Parvati började fnittra. ”Professor Snape är verkligen elak mot dig, Harry. Jag vet inte hur du står ut med det.”

Han gav henne en avmätt blick och beslöt sig för att inte svara. Viktor Krum hade följt deras samtal under tystnad, men frågade nu om Hermione ville dansa mer. Det ville hon såklart och de lämnade bordet för att återvända till dansgolvet. 

”Ska vi också gå och dansa lite till, Sirius?” sa Stella som gillade sången som precis börjat.

”Gör det dig nåt, Harry?” sa Sirius.

”Nej, gå ni och dansa.” 

Harry vände sig mot Parvati för att fråga om hon också ville göra det, väl i minnet rådet att han behövde dansa en gång till med henne, men just då kom Parvatis syster, Padma, fram till dem med två pojkar från Beauxbatons.

”Hej, på er! Vad sitter ni här för? Ska ni inte dansa mer?” sa Padma på gott humör.

Parvati vände sig frågande mot Harry i hopp om att han sa ja, men han hann inte säga något när den ene pojken från Beauxbatons sa: ”Om du inte vill dansa mer, så kan jag gärna dansa med Padmas syster.”

Parvati blev förtjust och såg utvärderande på killen. Han var lång och snygg och hon såg ut att vilja säga ja, men vände sig ändå mot Harry. 

”Har du nåt emot om jag dansar med andra, Harry?”

Harry såg förvirrat från henne till killen, men vände sig sedan mot Sirius. Han nickade uppmuntrande till honom och det fick honom att slappna av.

”Det är klart du kan dansa med andra”, sa han. ”Det är inte säkert att jag orkar dansa många danser till. Jag är ingen van dansare.”

”Men då så, då går jag och dansar”, sa Parvati belåtet.

Innan hon hann försvinna med sin syster frågade Harry: ”Vet du vart Ron har försvunnit, Padma?”

Padmas glada leende slocknade. ”Jodå. Han stack efter den första dansen härifrån och sa att han inte var sugen på att dansa.” 

Hon lät sur över det, men vände sig sedan för att följa sin nyfunna kavaljer till dansgolvet. Hon verkade i alla fall inte sakna beundrare, fastän Ron dumpat henne på ett så ohövligt sätt. 

”Undrar vad det tagit åt Ron nu då”, sa Harry konfunderat när de blev ensamma vid bordet.

Sirius och Stella slog sig ner igen och glömde bort att de skulle till dansgolvet. 

”Menar du att han inte har bråkat med dig eller Hermione?” sa Sirius.

”Nej, inte vad jag vet”, sa Harry.

”Men vi såg honom kasta arga blickar mot honnörsbordet under maten”, sa Stella.

”Gjorde han? Vad konstigt!”

”Nå, vi får nog höra om det snart nog”, sa Sirius.

Harry såg sig om i salen, men kunde inte se Ron där. Han märkte hur Parvati skrattade med sin nya kavaljer och såg fundersamt på henne. 

”Betedde Parvati på ett fult sätt nyss, farbror Sirius, eller vad var det som hände? Du sa ju att jag borde ha tagit henne en gång till till dansgolvet, men hon verkade inte bry sig om det.”

”Det är tjejens rätt att byta kavaljer, om hon önskar”, sa Stella förklarande. ”Och det var det som hände nyss. Den där killen från Beauxbatons är sjutton, så han är lång och snygg i ögonen på en fjortonårig flicka.”

”Så du menar att jag är fri nu”, sa Harry förtjust.

”Det är exakt vad Stella menar. Du blev precis dumpad”, sa Sirius.

”Perfekt!”

Sirius skrattade åt hans uppenbara glädje. ”Det låter som om du inte gillade din dejt så väldigt mycket.”

”Nja, det är väl inget fel på Parvati egentligen, men hon kan fnittra lite för mycket.”

”Hur gick det med dansen då?” sa Stella nyfiket.

”Det gick väl an … Jag kan inte påstå att det var det roligaste jag varit med om, men det var ju inte dumt när man kom på hur man ska röra sig till musiken. Speciellt när den där idiotiska valsen tog slut. Jag blev faktiskt lite snurrig av den.”

”Ja, vals är ingen rolig dans”, sa Sirius.

”Men jag såg dig dansa valsen, farbror Sirius”, sa Harry förvirrat.

”Påstår du verkligen att du inte gillar vals?” sa Stella lika förbryllat. ”Du frågade ju själv mig till dansgolvet för första dansen!”

Sirius flinade skyldigt. ”Jag gjorde det faktiskt för din skull, Stella.”

”Nu förstår jag inte … Du brukar ju gilla att gå på nattklubb och dansa.”

”Diskodans är kul, vals är det inte, men jag tänkte att du ville dansa första dansen på en bal.”

Hon smalt till ett leende. ”Jaså, ja då tänkte du alldeles rätt. Vi tjejer gillar nämligen även vals.”

”Jag vet. Det var ju därför vi dansade”, flinade han.

Harry såg storögt från Stella till Sirius. ”Så du var en gentleman!” 

”Det är det man är, det har jag ju sagt till dig och jag är oerhört stolt över dig, Harry. Du betedde dig exemplariskt ikväll mot din dejt”, sa Sirius berömmande.

”Det gjorde du verkligen”, instämde Stella.

Han log svagt, men såg fundersam ut. ”Varför är det bara killen som ska bete sig, farbror Sirius? Jag menar … Parvati var ju nyss oförskämd mot mig egentligen, men fick vara det för att hon är en tjej … Det är inte så att jag bryr mig förstås; jag är bara glad att slippa henne, men jag vill veta …”

”Varför en tjej får byta kavaljer på det där sättet, men inte en kille?” sa Sirius avslutande hans mening.

”Precis.”

”Låt mig säga så här: en tjej som behandlar dig på det där sättet är inte värt din uppmärksamhet. Om du vill hitta en tjej som är värd att ha, så ska du välja en som sitter vid din sida även om du hade brutit benet och inte kan dansa.”

”Så du menar att en tjej får göra så där utan att det anses fult, men att det ändå egentligen är fult och att man inte ska ha en sån tjej.”

”Det var exakt vad Sirius menade”, sa Stella leende. 

”Det låter tokigt, tycker jag.”

Sirius skrockade. ”Det må det vara, men såna är reglerna.”

I samma stund såg de Ron stiga in i salen och Harry hoppade förtjust upp från sin stol. 

”Jag sticker till Ron nu. Om Parvati frågar efter mig, kan ni bara säga att jag är trött på att dansa.”

”Visst. Stick du och var fri”, sa Sirius lojt.

Harry flinade mot honom på väg därifrån, men stannade sedan helt plötsligt. 

”Du, jag glömde …” Han drog upp fållen på sin galaklädnad och visade upp ett par färgglada strumpor han hade på sig. Den ena var klarröd med ett mönster av kvastar och den andra grön med gyllene kvickar. 

”De här är Dobbys julklapp till mig. Han har stickat dem själv med garn han köpt med sin lön”, berättade han flinande.

Sirius föll i skratt. ”Underbart!”

”Eller hur!” flinade Harry, men skyndade sig sedan därifrån.

De såg honom och Ron försvinna tillsammans ut till trädgården bredvid. De verkade vara i full sämja med varandra och Sirius log belåtet efter dem. 

”Ron verkar i alla fall inte vara arg på Harry.”

”Nej, så då är det Hermione han är sur på”, sa Stella.

”Förmodligen.”

Stella reste sig från sin plats. ”Kom nu. Jag vill dansa. Vi har redan missat en sång, men en ny började precis.”

Hon stod otåligt bredvid bordet väntande på Sirius och han reste sig flinande. 

”Vad helst du vill, raring”, sa han och följde henne till dansgolvet.

Chapter Text

Sirius träffade Moody kort vid midnatt när balen tog slut, men lämnade sedan Hogwarts i sällskap av Stella. De hade haft en trevlig kväll ihop och Sirius hade ingen lust att avsluta den ännu. Han gick sakta mot Hogwarts grindar undrande om Stella ville följa med honom till Holnatt. Tanken att ta sig hem till ett tomt hus ensam kändes olustig. 

”Vad ville Moody?” sa Stella avbrytande tystnaden mellan dem.

”Han ville veta om Harry klurat ut nåt om sitt ägg ännu … du vet det där gyllene ägget han stal från taggsvansen.”

”Å, den ja. Harry har väl inte gjort annat än öppnat ägget en gång, eller hur.”

”Det är korrekt. Han tycker att han har tid på sig och jag har inte velat pressa honom.”

”Sa Moody nåt om ägget då?”

”Jo, faktiskt. Han tipsade mig om att man ska öppna det under vatten för att kunna höra rösterna från insidan.”

”Oj! Det låter ovanligt! Undrar vad det är för förtrollning man använt till det …”

”Ingen aning, men jag får prata med Harry om ägget nån dag här på lovet.”

De kom fram till grindarna och steg ut genom dem. 

Sirius vände sig mot Stella. ”Vill du komma hem med mig och sova över?”

Stella log och han såg längtan i hennes blick. ”Det hade jag gärna gjort, men jag är klädd i min finaste galaklädnad. Jag behöver gå hem och hänga upp den ordentligt.”

”Å, just det … jag förstår”, mumlade han.

”Men du kunde väl komma och ta ett glas med eldwhisky hos mig innan du går hem.”

Han hajade till över det oväntade förslaget, men fylldes sedan av en önskan att säga ja. En sängfösare hemma hos Stella lät underbart. Minnena om hur de suttit och hånglat i soffan hemma hos henne sköljde över honom och han förstod plötsligt att det var det han längtade efter. Han svalde nervöst. Han visste mycket väl att Stella erbjudit endast en drink — det hade inte varit en inbjudan till att dela säng med henne. Hon ville inte ha en pojkvän, det hade hon sagt många gånger. 

”Jag hade jättegärna kommit … men jag vet inte. Jag borde nog ändå gå hem”, svamlade han nervöst. ”Det är sent och … ja, du vet … Vi kunde träffas imorgon till brunch istället. Det är väl vettigare, eller hur.”

”Det är det verkligen”, sa Stella och såg lika besviken ut som han.

”Då säger vi så. Vill du att jag kommer hem till dig imorgon eller kommer du till Holnatt?”

”Jag kommer till Holnatt. Det är trevligare där.”

”Bra. Godnatt då och tack för ikväll. Det var skönt att ha dig med mig.”

”Det var verkligen jättekul.” Hon log varmt mot honom och kysste honom på kinden till adjö innan hon transfererade därifrån. 

Han stod kvar en stund och kände tomheten som sköljde över honom i ensamheten. En hemsk tanke började formas i hans sinne och han försökte motstå den, men kunde inte. Det verkade som om Remus haft rätt. Det verkade som om han höll på att falla för Stella Yaxley … 

Han vände på klacken och transfererade sig hem bister till sinnes. Huset var mörkt och tomt nu när Remus var hos sin pappa och Sirius kände sig dyster när han steg in. Han ville inte vara kär. Han hade inte tid för kärlek, inte nu när han hade ansvar för Harrys liv och leverne, inte nu när Voldemort spåddes komma tillbaka. Inte när Slingersvans var i frihet och gjorde sitt bästa för att hjälpa sin gamle mästare att återuppstå … 

Minnena från kriget sköljde över Sirius och han fylldes av den starka ångesten som alltid följde med dem. Han hade älskat Donni O’Malley mitt under brinnande kriget, och det hade varit bland det smärtsammaste han upplevt i sitt liv. Han kunde ännu minnas alla dagar som varit fyllda av fruktan för Donnis liv och den konstanta oro för hennes väl och ve, som förföljt honom vid varje strid, vid varje uppdrag och vid varje livsfarligt ögonblick. Han kunde minnas hur han behövt stjäla varje stund av lycka han haft i Donnis famn och hur det alltid hade känts som om det kunde vara för sista gången. De hade inte haft någon framtid att se framemot; de hade bara haft den stunden, det ögonblicket, den natten … 

Sedan hade dagen han mest fruktat kommit. Donni hade dödats under ett av de värsta striderna under kriget, där så många stupat att Sirius än idag inte kunde minnas den striden utan att uppleva en intensiv smärta i bröstet. Fast mest var smärtan på grund av Donnis död. 

Han tänkte på Stella och kände att han inte orkade om han måste gå igenom samma sak med henne. Han orkade inte om Voldemort kom tillbaka och han behövde frukta för Stellas liv så som han redan fruktade för Harrys liv. Tanken var outhärdlig och han försökte trycka undan den, men den envisades med att stanna. 

Hans säng var kall och tom när han lade sig att sova och han kände smärtan av ensamheten på sin insida på samma sätt som så många gånger förr. Minnena om hur han låg i Donnis famn lyssnande på hennes hjärtslag blandades med minnet av Stella i hans armar och kyssen de delat i soffan. Minnena gick ihop och blev till en enda där hans längtan efter Donni i hans säng byttes ut till en längtan efter Stella i hans säng. 

Han somnade i en orolig sömn och drömde om hur Voldemort jagade honom och Stella. Han kom själv undan, men Stella var för långsam och Voldemort kastade avada kedavra på henne. Han skrek i vånda när han såg Stella falla död till marken och vaknade sedan av att han skrek på riktigt. Han hade hjärtat i halsgropen och var våt av svett. Klockan var inte mer än fyra på morgonen, men han klarade inte av att sova mer och reste sig med en bister min. 

”Det var bara en dröm, inget annat”, muttrade han för sig själv, men känslan av skräck tog lång tid att försvinna.

Sirius var på dåligt humör den dagen och inte blev det bättre när Stella kom till brunchen de kommit överens om och berättade att hon fått ett brev från Hattie. 

”Hon låtsades i brevet att vi inte alls har bråkat och sa att det var så länge sen vi sågs att vi måste träffas imorgon. Hon är ju ledig nu.”

”Det låter som att hon inte bad om ursäkt för att hon skrek åt dig och kallade dig för en loser och vad annat”, sa Sirius mörkt.

”Nä, det är inte Hatties stil. Jag tror inte hon anser sånt relevant.”

”Men varför ska du träffa henne då?” 

Stella suckade. ”Hon är faktiskt min vän, Sirius. Jag vet att du ogillar henne, men hon har varit trofast mot mig i alla år.”

”Jag tycker inte det var särskilt trofast av en vän att hoppa på dig på det sättet hon gjorde den dan du slutade på radion”, anmärkte han strävt.

”Det tycker du endast för att du aldrig skulle bete dig på det sättet mot en vän, men alla är inte som du. Hattie är självsäker och har starka åsikter om saker och ting. Hon har lite svårt ibland att förstå andra människors synpunkter, och jag vet att det var en chock för henne att jag slutade på det sättet jag gjorde, så jag kan förlåta henne för hennes ohövlighet.”

”Ohövlighet? Hennes beteende var mycket värre än ohövlighet den gången”, sa Sirius avmätt.

”Kanske det, men jag har en lång historia med henne. Jag är skyldig henne mitt liv och jag kan inte svika henne nu bara för att vi är osams om mitt karriärval. Det är ändå tack vare henne jag inte sitter i Azkaban …”

Sirius tystnade då det var omöjligt att säga något emot det. Han visste själv mycket väl vad det innebar att vara skyldig någon sitt liv. Han var skyldig sitt liv till de flesta i Fenixorden för alla de gånger han blivit räddad under en strid under kriget när han varit ett hårsmån från döden. Det fanns ingen han hade så stor respekt för som medlemmarna i sällskapet: Sturgis Podmore, Emmeline Vance, Neville Longbottoms föräldrar … för att inte glömma Albus Dumbledore och Monsterögat Moody.

”Jag förstår att du har respekt för Hattie på ett sätt jag aldrig kan ha, men jag hoppas du kommer ihåg att det inte ger henne rätt att diktera hur du ska leva ditt liv och vem du ska ha som din vän.”

Stella hajade till och såg sårad ut. ”Jag låter faktiskt inte Hattie diktera mitt liv, men hon är min vän precis som du.”

”Förlåt, det var dumt av mig att säga så”, sa Sirius snabbt. ”Jag ska inte säga nåt mer i saken.”

”Bäst för dig”, muttrade hon ilsket. ”Jag ska träffa henne imorgon för en öl i Läckande Kitteln oavsett om du godkänner saken eller inte.”

”Snälla, rara … jag har aldrig försökt påverka dig till att sluta träffas med Hattie. Jag vet att ni är vänner.”

Hon gav honom en bister blick, men lugnade ner sig och de lät ämnet vara. Sirius hade kommit överens om att besöka sina kusiner den dagen och åkte dit efter brunchen, medan Stella åkte hem. Han trodde inte att han skulle se henne mer före nyårsafton då de bestämt sig för att gå ut med Remus och Tonks igen. Stella hade tagit hem sin väska med kläder på julafton, vilket betydde att hon inte planerade att sova över på Holnatt mer. Sirius hade inte frågat något om det, eftersom han inte ville påverka henne åt något håll, men han kände saknaden av henne när hon inte var på Holnatt. 

Klockan var fem nästa dag och Sirius hade precis börjat med middagen när han hörde Stella stiga in genom ytterdörren. Han kom förvånat till hallen och såg frågande på henne. 

”Var inte du ute med Hattie idag?”

”Jo, jag var det”, sa hon med en så bister min att han fick onda aningar.

”Var det nåt som hände?” 

”Ska vi stå här i hallen och tala?” svarade hon vresigt.

”Å nej, kom in! Jag håller på och steker fläskkotletter till middag. Remus ska komma hem ikväll.”

Hon tågade förbi honom till köket och han märkte hur hon darrade av upprördhet. Bekymrat följde han efter, men sa inget när han ställde sig vid spisen för att vakta maten. Den var förtrollad att laga sig själv, men behövde hans dirigering ändå. 

Det var tyst i köket en stund. Stella tog självmant en öl från kylen och slog sig ner vid bordet. Hon hade blivit hemmastadd i huset sedan hon halvt om halvt bott där i nästan en månad. Hon korkade upp ölen och sköljde ner den i ett svep. Hon var ännu mörk i ögonen, men kände sig lugnare nu när hon satt i köket i Holnatt med Sirius.

”Du hade rätt när du varnade mig igår”, erkände hon bistert, avbrytande tystnaden.

”Vad gjorde Hattie?”

”Hon ville träffa mig för att luska ut saker om Harry från mig.”

Sirius tappade sin trollstav han hållit i handen och såssleven han dirigerat föll ner efter den. Han svor när han såg stöket han orsakat. Det var sås överallt på golvet och han hade fått det även på sin klädnad. Med en grymtning tog han upp trollstaven och svingade den för att städa upp röran. Stella följde honom med sin blick, men reste sig inte för att hjälpa. 

”Hattie ska göra nyårsspecial med Kulturtimmen nu på fredag”, upplyste hon mörkt. ”Ämnet ska vara Harry Potter.”

Sirius bleknade och lät såsfläckarna vara vändande sig mot Stella. ”Så hon ska göra det program du vägrade.”

”Det verkar som det. Vi bråkade ganska rejält i Läckande Kitteln nyss. Hon har tydligen förberett programmet redan en längre tid och har sprungit upp i Hogsmeade i hopp om att kunna intervjua elever från Hogwarts där. Det är ju jullov och sjuttonåringarna som inte åkt hem har rätt att besöka byn om de ber om tillstånd för det från sin elevhemsföreståndare.”

”Vilket de flesta säkert har gjort”, sa Sirius. ”De är ju ändå myndiga.”

”Exakt.”

”Så Hatties ord om att hon är ledig idag var lögn.”

”Det var det. Hon har inte tid att ha ledigt nu om hon ska få klart sitt program till på fredag. Det var bara ett svepskäl att få mig till Läckande Kitteln med henne och locka mig att berätta nåt om Harry till henne.”

Sirius såg blekt på henne. ”D-du sa väl inget, eller hur. Jag menar, i förbigående eller av misstag … innan du kom på vad Hattie var ute efter, menar jag.”

”Det är klart jag inte sa nåt!” fräste hon. ”Ska du börja misstänka mig nu också, eller?” 

Hon blängde på honom med svarta ögon och han suckade tungt. Han slog sig ner mittemot henne och tog hennes hand i sin. 

”Det var inte det jag sa och det vet du. Jag ville bara veta … vara förberedd … Du vet att jag litar fullständigt på dig.”

”Jag vet … förlåt. Jag är bara så arg på Hattie.”

”Jag är ledsen.”

Hon drog en suck, men märkte sedan att det osade från spisen. ”Jag tror att du bränner din mat.”

Sirius reste sig svärande och gick för att lyfta undan såskastrullen. Såsen hade fastnat i botten och han svor igen. Det var bara att kasta såsen och börja om från början. Problemet var bara att han inte hade något stekspad kvar till det. Han såg en stund på potatisen han kokat och tog sedan fram mjölk från kylen för att göra mos. Då behövde han inte ha sås. 

”Jag hoppas du har lagat mat så att det räcker till mig också”, sa Stella. ”Jag stannar och sover över här. Jag orkar inte gå hem just nu …”

”Det är klart att maten räcker.” 

Sirius dåliga humör försvann och han log mot henne. Tanken att få ha henne hos sig igen var alldeles för underbar. ”Jag tror att jag fixar lite efterrätt också och skämmer bort dig lite”, sa han och började gräva i kylen efter ingredienserna.

”Det behöver du inte alls göra.”

”Behöver jag visst. Jag förstörde precis såsen till kotletterna och det blir en tråkig middag om jag inte gör nåt mer.”

”Jag kan äta en tråkig middag, Sirius. Det är sällskapet som är det viktiga, inte maten.”

”Glöm det. Det ska bli efterrätt också”, sa han bestämt och började vispa äggen.

Hon reste sig och gick fram till honom. ”Vill du ha hjälp?”

”Det behöver jag inte. Allt är nästan klart redan.”

”Förutom efterrätten och moset”, sa hon leende, kännande sig lättare till sinnes.

Potatisen höll just på att krossa sig själva i en stor bunke och mjölkkannan hällde i mjölk i skålen för att blandas med potatisen samtidigt som vetemjöl hade börjat mätas upp till efterrätten. Sirius höll ögonen på båda sakerna, men han var van att göra det och tyckte inte att det var mycket. 

”Jag behöver ingen hjälp, sa jag.”

Han lade sin lediga arm om Stella och drog henne i sin famn för att krama henne. Han kunde inte låta bli när hon ställt sig så nära honom och njöt av doften av lavendel i hennes hår. Hon skrockade mjukt och slog armarna om hans midja för att svara på kramen. Hon verkade njuta lika mycket av hans närhet som han av hennes och de blev stående på det viset, medan Sirius fixade smeten klar med sin trollstav. 

Kakan skickades in i ugnen samtidigt som moset sattes på spisen, varpå han stoppade undan staven och drog av tofsen från Stellas hår för att smeka henne i håret så som han älskade att göra. Hon lutade sig stjärnögd mot honom och han kunde inte låta bli att kyssa henne på pannan. Han var på väg att säga att han fann henne underbar, men blev avbruten när ytterdörren gick och de hörde Remus röst i hallen. 

”Oj, Remus kommer nu!”

Sirius drog sig snabbt undan Stella och steg fram till spisen för att röra om moset, låtsandes att det behövdes, fast sanningen var att han inte ville att Remus fann honom i köket kramande Stella. Han hade sista tiden gett de två så menande blickar att Sirius kände sig irriterad över det. 

”Välkommen hem, Remus!” sa han avslappnat när Remus stunden senare dök upp i köket.

”Tack, det är gott att vara hemma … Hej, Stella!”

”Hej! Hur var det med din pappa?”

”Det var bra med honom. Vi hade en lugn jul ihop”, sa han med ett leende. ”Hur hade ni det på julen?”

”Fråga inte ens”, sa Stella med en grimas. ”Min mamma var fortfarande på vresigt humör … fast balen på Hogwarts var ju rolig.”

”Det var den och jag trivdes också hos Weasleys”, sa Sirius. ”Det är nog bara Stella som hade en tråkig jul.”

”Är din mamma fortfarande på dig om din arbetslöshet?”

”Självklart. Hon kan inte fatta att jag inte vill jobba på radion och går på om hur alla hennes vänner sa att jag var en så duktig programledare.”

”Det var du ju”, insköt Sirius.

”Kanske det, men jag avskydde jobbet, så det får vara nu. Jag ska göra nåt mycket mindre glamoröst hädanefter.”

”Som vadå?” sa Remus nyfiket.

”Nu börjar du låta som min mamma, Remus! Om jag visste den saken hade jag ju redan letat efter ett nytt jobb åt mig.”

”Förlåt, jag ska inte säga ett ord mer.”

”Det är lika bra det. Moset är klart så vi kan börja äta”, sa Sirius.

På torsdagen hade Sirius kommit överens med Harry att höras genom tvåvägsspegeln. Han ville diskutera ägget med honom och kunde inte nämna det i ett brev. Sedan ville han också förvarna honom om det kommande radioprogrammet och hade brevledes kommit överens om att tala på tu man hand. 

”Hur går det med jullovet på Hogwarts nu då?”

”Det har varit jättekul. Vi har haft snöbollskrig med Ron, Fred och George nästan varje dag ute. Ginny var med idag också, men Hermione vill inte vara det. Hon gillar inte sånt.”

”Nej, jag kan tänka mig det”, log Sirius. ”Är Ron fortfarande sur på henne?”

”Nä, de låtsas båda två att de inte har bråkat alls.”

Harry hade berättat för Sirius i ett brev att Ron varit svartsjuk under julbalen för att Hermione gått dit med Viktor Krum och att de haft ett jättebråk om saken i uppehållsrummet efteråt. Han hade även nämnt att Krum varit till biblioteket hela hösten endast för att Hermione satt där och för att han var förtjust i henne. 

”Jag är säker på att de hånglade under julbalen, men det är bäst att inte säga det till Ron”, hade han skrivit. 

”Vad bra att Ron inte surar över saken mer”, sa Sirius lättat.

”Det tycker jag med”, sa Harry, men såg sedan nyfiket på honom. ”Hur har du haft det själv, farbror Sirius? Sover Stella över där fortfarande?”

”Nej, hon har åkt hem nu.”

”Ska ni bli ihop med varandra eller är ni det redan?”

Sirius hajade till och gjorde en grimas. ”För Merlins skull, Harry! Ska du börja med det där också? Det räcker redan med Remus insinuationer här hemma faktiskt!”

”Vadå? Jag frågade ju bara …”

”Nå, du kan glömma den frågan i så fall”, sa Sirius vresigt. ”Vi är vänner med Stella, precis som du är med Hermione.”

”Okej, om du säger det”, sa Harry, men såg inte helt övertygad ut.

Sirius grymtade ilsket och bytte samtalsämne. ”Har du öppnat ditt ägg alls nu under jullovet?”

”Nej, jag sa ju att jag inte orkar med det för stunden”, svarade Harry och blev i sin tur frän i rösten. ”Cedric dillade nåt om att jag borde ta ett bad med ägget, men det lät som om han försökte få mig att göra mig till åtlöje. Han gör ju inget annat numera än struttar omkring med …” Han tystnade tvärt och rodnade svagt. 

Sirius höjde ena ögonbrynet. ”Har Diggory blivit ihop med Chang sen julbalen?”

”Jodå …”

Sirius såg medlidsamt på honom, men lät bli att kommentera saken. ”Diggory ville inte göra dig till åtlöje med ägget, Harry. Moody berättade för mig att man kan höra ägget om man öppnar det i vatten.”

Harry spärrade upp ögonen. ”Vad menar du?”

”Att du ska göra som Diggory sa och ta ett bad med ägget så att du kan lyssna på ljudet under vattnet. Då får du reda på vad ledtråden är.”

”Oj, så det är därför Cedric föreslog att jag ska låna prefekternas badrum.”

”Sa han så?”

”Jo. Han gav mig lösenordet och allt”, sa Harry och lät vresig igen. Det var tydligt att han var svartsjuk, men Sirius sa inget. 

”Då får du väl låna prefekternas badrum nån kväll, fast gå dit först efter tio på kvällen och använd din mantel så att du inte åker fast. Du har ju inte lov att vara där egentligen. Om nån prefekt haffar dig, får du säkert straffkommendering.”

”Det får jag säkert. De flesta av dem är ganska stöddiga och stolta och vill nog inte ha en fjärdeårselev rännande i sitt badrum.”

”Exakt, men det är bäst att du går dit. Det finns ett jättefint badkar där som är nästan som en liten bassäng till storlek och du kan lättast lyssna på ägget där.”

”Men du var väl inte prefekt i skolan, farbror Sirius”, sa Harry förvirrat.

”Nej, det var jag inte, men din pappa var quidditchkapten och släppte in mig dit nån gång.”

”Självklart”, skrockade Harry.

”Så, när tänkte du gå dit med ägget nu då?”

Harry suckade. ”Jag har ju sagt att jag inte orkar nu på lovet! Jag gör det när skolan börjar igen.”

”Visst, vi säger så då”, sa Sirius lugnt. ”Du får ha ditt lov i lugn och ro.”

”Bra. Kan jag gå nu då?”

”Nej, det är en sak till du behöver veta.”

”Vadå?”

”Hattie Greengrass ska göra ett radioprogram om dig imorgon. Det är det programmet som Stella vägrade göra och sa upp sig för.”

Harry bleknade. ”Så det ska bli nåt liknande som den där artikeln som Skeeter-kärringen skrev!”

”Ja, jag tror det. Det är jag förberedd på i alla fall. Jag har ju sagt till dig att Hattie är inte nån du ska ha att göra med. Hon är en hänsynslös reporter som sätter sin karriär framför allt.”

Harry gjorde en grimas. ”Hur kan du vara vän med en sån person, farbror Sirius?”

”Jag är inte vän med henne; jag är bara bekant med henne. Det är två skilda saker.”

”Men Stella är vän med henne.”

”Jo, de har känt varandra väldigt länge, men de är osams nu. Stella är lika arg som jag över programmet som Hattie ska göra.”

”Nå, det var väl alltid nåt.”

”Jag är ledsen, ponken min, men du kommer nog aldrig undan sånt här. Inte när du är Harry Potter.”

Harry suckade. ”Hade jag inte älskat mamma och pappa så mycket, så hade jag nog hellre hetat Black.”

”Det lovar jag att du inte vill! Det finns inte många värre släkter än min och det vet du. Potters är mycket bättre än Blacks, så du kan gott vara stolt över ditt släktnamn.”

Harry drog på smilbanden. ”Det är jag också.”

”Bra. Stick iväg nu då, så hörs vi senare.”

”Visst. Vilken tid kommer programmet imorgon?”

”Det är klockan åtta imorgon kväll. Det heter Kulturtimmens nyårsspecial med Hattie Greengrass.”

”O, så trevligt”, sa Harry sarkastiskt. ”Jag får säga till Ron och Hermione att vi måste lyssna på det.”

”Gör ni det, så lyssnar vi på det här hemma.”

Stella kom till Holnatt på fredagkvällen för att höra programmet med Sirius och Remus. Tonks var också där och blev lika förskräckt som de andra när de hörde vad Hattie hade att säga inte bara om Harry utan också om Sirius. Hon hade fortsatt på samma linje som Rita Skeeter i sin artikel, men byggde på det och sa även värre saker än Rita gjort. 

Hon tog upp den magiska trekampen och spekulerade i möjligheten att Harry var hungrig efter uppmärksamhet och ville bli mer berömd än han redan var, eftersom han lurade Flammande bägaren att lägga till honom som en fjärde deltagare, när alla visste att det endast ska vara tre deltagare i turneringen. 

”Jag gissar att han antogs som deltagare endast för att han är Harry Potter. Om nån annan hade vågat sig på att göra samma kupp hade de blivit diskvalificerade direkt”, sa Hattie spydigt.  

Det blev tydligt under programmets gång att hon bar agg mot Sirius. Hon nämnde att Harrys hunger efter uppmärksamhet förmodligen berodde på hans gudfar, som så svartsjukt vaktat honom i alla år och hållit honom undangömd på någon gudsförgäten plats som inte ens Trolldomsministeriet kände till. Hon kallade Sirius för en paranoid enstöring, som inte kommit över kriget och som borde undersökas av Sankt Mungos botare för att veta om han ens var lämplig som vårdnadshavare åt en pojke i Harrys känsliga ålder. 

Förutom att han bor ihop med en känd varulv — ja, ni hörde rätt ... det uppdagades i somras att Blacks långtida inneboende lider av varulvsförbannelsen. Hur han håller sig själv och sin unga myndling trygg under fullmånenätter är något Trolldomsministeriet borde undersöka, men också varför han är så ljusskygg. Han undviker ju sitt eget folk gömmande sig bland mugglare och har flera gånger visat aggressiva tendenser mot både fotografer och journalister. Flera källor jag talat med kan berätta hur tvär han varit de få gånger han synts ute bland folk sedan kriget. 

"Han är en riktig surpuppa", säger en källa som vill vara anonym. "Bara tanken på honom som ansvarig för ett känsligt barn får nackhåren att resa sig på en."  

Ja, som överhuvud för den rika och högt ansedda familjen Black borde vi kunna förvänta oss inte bara ett väluppfostrat beteende utan också ett samhällsåtagande värdigt hans namn, men Sirius Black bryr sig helt enkelt inte om någon annan än sig själv. Han har aldrig använt sin rikedom till att främja de lågbemedlade bland oss, vilket syntes tydligt under världsmästerskapsfinalen när han skaffade platser åt sig och sina vänner i hederslogen i sin berömda myndlings namn istället för att följa i den ärade mr Lucius Malfoys fotspår och skänka pengar till Sankt Mungos sjukhus. 

Efter sina giftiga ord om Sirius fortsatte Hattie att tala om Harry, som förutom sina förmodade otrygga hemmaförhållanden nu hade fått problem i kärlek. De källor som Hattie hade talat med hade berättat att han inte alls gått till julbalen med Hermione Granger utan med en söt flicka från sin klass, som hette Parvati Patil. Han hade verkat oerhört kär i henne, men blivit grymt dumpad mitt under balen när Patil bytt partner till en spännande fransos från Beauxbatons. 

Frågan vi alla ställer oss nu är ifall Potter hade velat byta ut sin långvariga flickvän, Granger, mot Parvati Patil eller inte. Det enda mina källor är säkra om är att Granger och Potter hade en paus eller hade tillfälligt gjort slut innan balen, men att de återigen syns överallt i skolan tillsammans, precis som förut, och har tydligen blivit sams igen. Det är omöjligt att veta om Potter egentligen hade velat bli ihop med Patil eller inte, men hon är tydligt inte intresserad då hon synts ihop med en av de gästande pojkarna från Beauxbatons sedan julbalen.

Resten av programmet fortsatte i samma anda och Sirius lyssnade på det med svart blick. Det brände inom honom av vrede och han hoppade upp från soffan direkt när programmet tog slut och skrek: ”Jag ska döda Hattie! Hon har gått för långt!”

Han började gå rakt mot ytterdörren, men Remus tog fatt honom och hindrade honom att gå. ”Vart ska du? Du tänker väl inte ta dig till radiostudion för att förhäxa Hattie?” sa han skrämt.

”Det är precis vad jag tänker göra”, skrek han i vrede. ”Hon ska minsann få se vilken paranoid dårfink jag verkligen är! Jag ska se till att hon får tillbringa sin nyårshelg liggande på Sankt Mungos!”

”Nej, Sirius!”

Stella sprang till Remus hjälp och de höll båda fast honom, medan Sirius svor och skrek att de behövde släppa honom. Tonks drog då fram sin trollstav och ställde sig framför Sirius.

”Måste jag förhäxa dig, Sirius, eller tänker du sluta upp med dina dumheter?” sa hon varnande.

”Du vinner inte över mig i en duell, Dora! Du är alldeles för ung för att klara av mig”, fräste han.

”Det må hon vara, men du klarar inte av oss alla tre”, påpekade Remus. ”Så ge dig nu, är du snäll.”

”Ja, du ska låta den där kärringen vara, Sirius”, sa Tonks hårt. ”Hon ser bara till att kasta dig i Azkaban för misshandel, om du hoppar på henne.”

”Det gör hon säkert. Hattie skulle aldrig tåla att bli förödmjukad på det sättet du planerar, Sirius”, sa Stella ängsligt.

”Så du menar att du är på hennes sida i det här”, skrek han i vrede.

”Det är jag inte alls! Jag är på din och Harrys sida! Det har jag alltid varit och det vet du! Jag tycker också att Hattie gått för långt nu.”

Sirius slutade kämpa emot dem och såg på henne med svart blick. ”Och vad tänker du göra åt saken?”

”Det är väl inget jag kan göra. Jag kan lika lite diktera Hatties liv som hon kan min”, sa hon bistert.

”Så du ska fortsätta vara vän med henne som om hon var den bästa vännen du kan ha”, fräste Sirius bittert.

Stella spärrade upp ögonen. ”Var det det du menade?” Hon suckade djupt och fortsatte med bruten röst: ”Nej, Sirius, jag tänker inte fortsätta vara Hatties vän, inte nu längre. Det spelar ingen roll hur mycket hon har hjälpt mig i det förflutna, men hon svek mig redan i tisdags och idag svek hon både dig och mig. Det är klart jag inte kan fortsätta umgås med henne. Det borde du väl själv också fatta.”

Luften gick ur Sirius när han såg sorgen i hennes blick. Plötsligt kom han på att hon måste känna det lite på liknande sätt som då när han fått reda på att Slingersvans var en förrädare. Det var förvisso inte ett lika grovt svek Hattie gjort, hon hade ju inte mördat någon, men hon hade svikit sin bästa vän för att göra karriär. 

”Jag är ledsen, Stella”, sa han hest. Han drog henne i sina armar och kramade henne hårt. 

”Det är jag som är ledsen, Sirius, så fruktansvärt ledsen”, viskade Stella.

Tårarna hade börjat strömma nerför hennes kinder och hon kramade Sirius lika hårt som han kramade henne. Remus och Tonks drog sig undan och såg tyst på varandra. Det enda som hördes i rummet var musiken som strömmade från radion, men Remus svängde sin trollstav för att stänga av den. Ingen av dem ville lyssna på trollkarlsradion mer den kvällen. 

Stella drog sig undan från omfamningen först och torkade sina tårar. Sirius satte sig tyst ner i soffan och de andra följde i hans led. Det fanns inget att säga. De var alla lika bestörta och arga. Det hade nästan varit värre att höra orden från radion än läsa dem från en tidning. 

”Jag sätter mig och skriver ett brev till Hattie”, sa Sirius plötsligt, avbrytande tystnaden.

”Du skriver väl inte nåt illvrål”, sa Remus bestört.

”Nej, det gör jag inte, även om jag har lust till det, men jag ska inte ge henne mer stoff att använda mot mig”, muttrade han.

Han satte sig vid sekretären och tog upp pennan. Han var egentligen för arg att skriva något vettigt, men han kunde inte låta bli att skriva brevet nu direkt. 

Du förhatliga skata!

Du kan glömma att vi är vänner eller ens bekanta efter ditt svek ikväll. Kom aldrig mer nära mig! Jag kommer inte att kännas vid dig om du försöker. Och försöker du komma nära Harry igen, så kommer du att få se hur farlig jag på riktigt kan vara. Du har blivit varnad!

Sirius Black

Han hade helst skrivit en lång rad med svordomar i brevet och kallat Hattie både det ena och det andra, men han vägrade sänka sig till sin hädangångna mammas nivå. Hon hade varit expert på att skicka illvrål fulla med förolämpningar och Sirius hade för det mesta varit offret för hennes utskick. Det räckte därmed fint med rubriken; den var tydlig nog och talade om för Hattie vad han tyckte om henne. 

”Kan jag läsa vad du skrivit innan du skickar det?” sa Remus med oro i sin röst.

”Varsågod.” Sirius gav brevet till Remus med en loj blick anande vad han ville med det. ”Ni får alla läsa det om ni vill. Det är inga hemligheter.”

”Får vi?” sa Tonks förvånat.

Utan att vänta på svar steg hon fram till Remus och läste brevet nyfiket över hans axel. Stella gjorde samma sak, fast mindre ivrigt. Hon grimaserade samtidigt med Remus, men Tonks log förtjust.

”Det där var perfekt! Fast du hade kunnat skälla ut henne lite till.”

”Perfekt vet jag inte, men du var mer återhållsam än jag hade trott dig kunna vara”, sa Remus förståndigt.

”Jag förstår om du vill skicka det där, Sirius, men det är risk att Hattie går raka vägen till Magiska ordningspatrullen med det och anmäler dig för hot mot henne”, sa Stella oroligt.

Sirius tappade hakan. ”För den där lilla hotelsen! Menar du allvar?”

”Ja, jag menar allvar. Hattie har varit i ett par rättegångar redan med missnöjda lyssnare, som skickat hotbrev till henne. Hon anser det vara ett brott mot det fria ordet att hota journalister.”

Sirius himlade med ögonen. ”Ge hit det då!”

Han tog brevet i sin vänstra hand och drog fram sin trollstav med sin högra. Utan att säga ett ord viftade han en stund med trollstaven över brevet och log sedan belåtet. 

”Hon kan försöka gå med det här brevet nånstans nu då”, sa han med ett snett flin.

”Vad gjorde du?” sa Remus.

”Jag förhäxade det så att det brinner upp till aska direkt när hon har läst det. Sen lade jag till en förhäxning som förhindrar nån annan att läsa det än just Hattie.”

Stella fick ett leende på sina läppar. ”Det låter perfekt!” Hon kom fram för att se på brevet igen, men kunde inte längre läsa texten. ”Och verkar funka perfekt också.”

”Det är klart det funkar. Jag är inte född igår”, sa han avmätt.

Han slöt brevet och kallade på sin uggla Pongo, som flög med det samma in genom luckan som han installerat i huset åt ugglor. 

”Här, ta det här till Hatties hem ikväll, Pongo. Jag vill inte att du tar det till henne ut på stan eller till hennes arbetsplats. Vänta tills hon kommer hem och ge det först då till henne, men se till att hon är ensam.”

”Vänta, Sirius! Du måste förhäxa brevet så att det öppnar sig automatiskt och läser upp sig själv åt Hattie”, insköt Stella. ”Hon kommer säkert inte öppna det när hon ser Pongo, utan kastar det bara direkt.”

”Bra idé. Jag ska också förhäxa det så att det inte kan förstöras innan hon har hört innehållet.”

”Varför gör du det inte till ett illvrål istället?” sa Tonks.

”För att jag inte skickar illvrål”, sa han bestämt.

Han tog fram trollstaven igen och förhäxade brevet så att Hattie inte kunde undvika det hur mycket hon än försökte. 

”Nu så. Flyg iväg, Pongo, och akta dig för Hattie. Hon kommer säkert bli ilsken när hon ser dig, men jag ska ge dig godis sen när du kommer tillbaka.”

Pongo hoade till svar och puffade till honom som för att säga att han inte var så klen att han inte klarade att leverera ett brev och flög sedan ut genom uggleluckan. 

”Det var det det”, sa Sirius bistert.

”Japp”, sa Stella.

”Ska inte du också skriva till Hattie och säga upp bekantskapen med henne?” anmärkte Tonks.

”Nej, inte nu. Jag låter henne svettas först och meddelar henne först senare att hon inte är min vän längre”, sa Stella och fick en hård glimt i ögonen. ”Hon förtjänar att gå och oroa sig över saken en tid.”

Chapter Text

Pongo kom tillbaka från sin flygning först vid midnatt och flög rakt in i huset för att visa sig för Sirius och få sitt godis. Han såg ganska tilltufsad ut och det var tydligt att Hattie försökt ge sig på honom i vrede när hon förstått att Sirius skickat henne ett klagobrev. Pongo hoade dock stolt och gick malligt fram och tillbaka på köksbordet som för att visa att han minsann hade klarat av att ge brevet till Hattie ändå och att hon därmed fått meddelandet som hon skulle. 

”Duktig ponke”, sa Sirius belåtet. Han klappade honom i huvudet och gav honom en hel skål med ugglegodis, varpå han kunde gå och lägga sig på bättre humör. 

Dagen därpå var nyårsafton och Sirius envisades med att de gick ut för att roa sig på det sättet som de tänkt, hur arga de än kände sig över Hatties radioprogram. Det speciellt sedan han talat med Harry under förmiddagen och hört att han inte tagit programmet så hårt. Han kände ju inte Hattie och tyckte att det varit ungefär på samma nivå som Ritas artikel, så det var lika bra att ignorera det. 

”Ingen kan ju gå och läsa citat högt åt mig från programmet så som de gjorde från artikeln”, så han lugnt. ”Och det är knappt nån från min klass som ens visste om programmet. Kulturtimmen är inte nåt som ungdomar lyssnar på.”

”Men är inte du arg för att hela landet hörde hur du dumpades av Parvati på balen?” sa Sirius oroligt.

”Nja, det var väl inte så kul att höra på radion att man blivit dumpad, men det var ju inte sant, så Hermione sa att jag skulle bara strunta i det. Parvati befriade ju mig egentligen så att jag slapp dansa mer.”

”Ja, det gjorde hon”, skrockade Sirius och kände sig direkt bättre till mods.

”Men hur känner du dig, farbror Sirius? Hon sa ganska elaka saker om dig på radion.” Harrys blick i spegeln hade blivit bekymrad.

”Oroa dig inte för mig i onödan, ponken min. Jag struntar i vad Hattie och alla andra tycker om mig.”

Sirius ord till Harry var nonchalanta, men de var inte helt sanna. Han hade planerat att gå till Tre kvastar för madam Rosmertas nyårsfest den kvällen, men efter allt som sagts på radion tog han sig istället ut till mugglarnattklubben i London med Stella, Remus och Tonks. Det var bäst att undvika trollkarlsvärlden och allt skvaller som gick runt om honom för en tid. Folk var alldeles för investerade i Harry Potters väl och ve och Hatties program hade skadat Sirius rykte bland allmänheten ordentligt.

”Det är lika bra att låta Hattie få rätt och gömma sig bland mugglare så att vi får ha roligt ifred”, sa han ironiskt till de andra. 

Det var en ovanligt vild natt på klubben; den hade hyrt in en känd dj för nyårsafton och hade högre inträdesavgift än normalt. Sirius betalade för kalaset (han hade redan från början sagt att han ville göra det) och köpte en flaska champagne för dem att dricka. De hade ett privat bås på klubben och satt och skrattade tillsammans, åt av olika sorters småplock och drack sig fullare än vanligt. 

Remus och Tonks dansade bara en dans, men Sirius var till dansgolvet med Stella en stor del av kvällen. Han ville glömma alla sina bekymmer och släppte loss ordentligt. Alkoholen fick honom att hålla om Stella mer än han vanligen tordes, men hon klagade inte med ett ord utan tog för sig av hans närhet lika gärna som han av hennes. 

De var på dansgolvet precis innan midnattslaget och stannade där för att räkna ner till nyåret. Folk tjoade och skrek av glädje när nyåret började och sedan märkte Sirius hur de flesta runt dem kysste varandra. Han hade gått hela kvällen och drömt om att få kyssa Stella, varpå han tog chansen nu när han kunde. Hon log förtjust och slog sina armar om hans hals, och de blev kvar kyssande varandra en längre stund. Dj:n började en ny sång och alla runt började dansa, men de stod ännu hånglande mitt på dansgolvet. Sirius ville inte sluta nu när han börjat och speciellt inte när Stella kysste honom tillbaka så att han blev alldeles yr. 

Deras kyssande tog slut först när ett annat par krockade med dem så att de nästan föll. Stella drog sig då undan Sirius, men höll ännu i hans hand flämtande starkt.

”Det var ju att önska ett gott nytt år”, sa hon flinande.

Han skrockade. ”Det var det verkligen. Ska vi gå och skåla champagnen vi har?”

”Ja, vi måste önska Tonks och Remus gott nytt år också.”

De började bana väg genom diskot för att komma till sitt bås, men stannade tvärt när de kom tillräckligt nära för att se dit. Tonks satt i knät på Remus och hånglade med honom så att det stod härliga till. 

”Jag tror att vi precis förlorade vårt bås”, sa Stella.

”Det verkar som det. Fast det där ser inte så tokigt ut”, sa Sirius med ett snett flin. ”Jag hade också gärna suttit med dig och hånglat en stund till om jag kunnat.”

”Försöker du säga att vi ska börja hångla med varandra när det är fest?” sa Stella ironiskt.

”Det var i alla fall jätteskönt nyss.”

Hon gav till ett fnitter. ”Jätteskönt var bara början av det.”

”Där ser du. Du gillade det lika mycket som jag.”

”Kanske det, men vi har ju sagt att vi inte ska bli ett par.”

”Vem säger att vi måste vara ett par för lite hångel?”

Stella såg vantroget på honom. ”Ska du verkligen inleda ett likadant förhållande med mig som du hade med Hattie?”

Han hajade till. ”Aldrig i livet! Hur kan du ens säga så?”

”Fast det var ju exakt det du nyss föreslog. Du började umgås med Hattie för att hångla och ha sex med henne för att det var skönt, eller hur.”

Han grymtade bistert. ”Jag var faktiskt aldrig vän med henne.”

”Nej, men mitt påstående består ändå.”

Han gav henne en frän blick, men kunde inte säga emot. Om de började hångla med varandra, skulle de säkert gå till sängs och få exakt ett sådant förhållande han haft med Hattie. Ingen av dem ville förbinda sig till något, så de skulle förstöra sin vänskap för ingenting.

”Du har rätt. Jag var bara dum”, muttrade han skamset.

”Äsch, strunt i det”, sa Stella nonchalant. ”Nån kyss då och då kan ju inte skada.”

Han skrattade och kunde inte låta bli att hålla med henne. Han var redo att kyssas med henne när och var hon ville. 

”Då går vi väl och dansar och låter Remus och Tonks hångla ifred”, sa Stella.

”Det gör vi. Jag tänker i alla fall inte avbryta dem”, sa Sirius och rös av bara tanken att behöva tala med sin kusin eller Remus om deras plötsliga romantiska känslor till varandra. 

Efter nyårshelgen fick Sirius höra från Dumbledore att han tvingats tala med Cornelius Fudge om Harrys hemmaförhållanden. Fudge hade hört Kulturtimmen med Hattie och hade sökt upp Dumbledore i frågan, eftersom han inte kunde hitta till Holnatt och kunde omöjligen spåra upp Sirius. De hade haft en häftig diskussion om saken, men Fudge hade till slut fått ge sig.

”Hade Harry inte varit med i trekampen så hade jag inte kunnat förhindra en utredning”, sa Dumbledore beklagande till Sirius. ”Som det är nu vill ministern dock undvika att det blir till en skandal mitt under ett internationellt event, så vi har tur i oturen. Jag försäkrade honom om att du är en ansvarsfull trollkarl och inte alls en galen enstöring, men ministern blev tyvärr inte övertygad. Han har ju problem med Remus och var rasande eftersom han varit omedveten om att Remus bor hos dig.”

”Strålande!” sa Sirius sarkastiskt och gick hem från träffen ilsken och irriterad. 

Han bannade sig själv för att han varit idiotisk nog att sällskapa med Hattie Greengrass av alla. Hon hade inte bara försökt göra karriär på hans bekostnad; hon hade försökt förstöra hans och Harrys liv som hämnd.

Han var på dåligt humör i dagar efter det, men lagom till skolstarten kom Rita Skeeters artikel om Hagrid ut och den fick honom att glömma Hattie för stunden. Rita hade nämligen luskat ut att Hagrid var en halvjätte och skrev öppet om det som om det var en stor nyhet. Hon antydde att Hagrid var farlig på grund av sitt modersarv och att Dumbledore borde tänka både en och två gånger om han kunde ha honom kvar som lärare på Hogwarts. 

Det värsta var att Hagrid hade gått och erkänt för Rita att han själv avlat fram sina sprängstjärtsskrabbor genom en korsning med mantikora och eldkrabba. Det var högst olagligt och kunde ge Hagrid höga böter och i värsta fall någon månad i Azkaban.

Harry som inte läste tidningen skrev ett olyckligt brev till Sirius under första skolveckan om hur de fått en vikarie i skötsel av magiska djur sedan Hagrid låst in sig i sin stuga och vägrade tala med någon. Draco Malfoy hade skadeglatt gett Harry artikeln om Hagrid och chockat honom med den, och Sirius bannade sig för att han inte förvarnat Harry i saken. 

Han skrev ett tröstande brev som svar och sa att Hagrid tids nog skulle lugna ner sig och att han definitivt inte skulle få sparken från sitt jobb. Sirius hade redan själv varit i kontakt med Dumbledore och hört att han skyndat sig för att rädda Hagrid från hans senaste tabbe. Han hade rakt av ljugit till ministeriets tjänstemän genom att påstå att skrabborna avlats fram med tanken att man skulle ha dem med i turneringens sista deltävling. Han hade bett om ursäkt för att han glömt söka tillstånd för det, varpå Hagrid blev friad från misstankar om brott. Speciellt när Dumbledore sa att han var den ansvarige i brottet och borde därmed betala böterna i saken. 

Det ville Trolldomsministeriet inte höra om mitt under en internationell turnering i magisk trekamp. Det skulle bli en stor skandal av det hela och hela saken tystades ner så snabbt som möjligt, precis på samma sätt som det varit med Hatties rapport om Harrys förmodade hemmaförhållanden.

Sirius var inte så glad över händelsen, eftersom det betydde att Harry skulle få tampas med skrabborna under den sista deltävlingen i juni, när de hunnit växa till och bli även mer farliga än de redan var. Han ansåg det dock bäst att inte oroa Harry med saken i förväg och gick och hoppades att ingen av skrabborna överlevde så länge. Harry hade berättat att de hade dödat varandra i skaror och att det inte varit mer än tjugo kvar innan jul. 

När Harrys oro över Hagrid stillats gick han äntligen med på att gå och lyssna på sitt ägg i badet en natt under andra skolveckan. Det var strax innan en Hogsmeadehelg som skulle hållas i mitten av januari och som Sirius väntade spänt på. Han hade sagt till Harry att de kunde tala ostört i Hogsmeade på samma sätt som de gjort i höstas och att Harry behövde ha hört vad ljudet i ägget var innan dess. 

Det var midnatt när Sirius vaknade av att Harry ropade på honom genom tvåvägsspegeln. Han höjde sömnigt på huvudet och försökte hitta spegeln på nattduksbordet dit han lagt den på kvällen. 

”Vafalls?” muttrade han sömndrucket.

”Är du vaken, farbror Sirius?”

”Ja, jag är här.”

Han satte sig upp och drog fingrarna genom det stökiga håret. ”Vad har hänt?”

”En massa saker. Jag är inne på killarnas toalett inne i Gryffindortornet nu. Jag kom in från min nattliga tur precis.”

Orden fick Sirius att vakna helt när han kom på var Harry varit den natten.

”Hur gick det då? Kunde du höra meddelandet inuti ägget?”

”Jo då, jag ska berätta det strax, men det är inte på grund av det som jag väcker dig.”

”Varför väckte du mig då?”

”För att jag hade Marodörkartan med mig och råkade se Barty Crouch i Snapes kontor.”

”Va? Vad gjorde Barty Crouch på Hogwarts mitt i natten och på Snivellus kontor av alla ställen?”

”Ingen aning. Inte ens Moody visste säkert, men han antydde att Crouch var ute efter ledtrådar efter allt som hänt … du vet, med Mörkrets märke i somras och dödsätarnas marsch och allt det där.”

”Fast sa inte du att Percy påstod Crouch vara sjuk och hemma?”

”Jo, men han har kanske hunnit tillfriskna nu. Det var ju i december.”

”Sant.”

Sirius tänkte på saken en stund, men sa sedan: ”Men varför genomsöka Snapes kontor? Han var ju den enda av dödsätarna som faktiskt var en svuren spion på vår sida. Crouch kan ju knappast misstänka honom nu längre.”

”Va? Är Snape en gammal dödsätare?” sa Harry förskräckt. Han hade aldrig hört talas om det då Sirius undvek att tala om kriget för mycket med honom.

”Jo, han är det, men han bytte sida under kriget och blev spion åt oss”, förklarade Sirius bistert. ”Han är den enda av dödsätarna som gick fri efter kriget för legitima orsaker. Dumbledore påstår att han räddade många av oss till livet genom sina underrättelser. Han var ju en av Voldemorts närmaste män och kunde berätta om planerade räder och annat sånt som var viktigt för oss i Fenixorden att veta.”

”Oj! Ja, då kan han inte vara helt genomrutten då”, sa Harry förbryllat.

”Inbilla du dig det om du vill, Harry, men jag tycker att han är vedervärdig ändå. Jag hade gärna sett honom få några år i Azkaban för sina gamla försyndelser. Det var ju inte så att han var spion åt oss från första början, och han älskar svartkonster än idag.”

”Så sant så. Alla i skolan vet att han egentligen vill vara lärare i försvar mot svartkonster och inte i trolldryckskonst.”

”Nå, det är ett jobb han aldrig kommer att få, det kan jag svära på. Dumbledore vill behålla honom som en av sina förtrogna på Hogwarts.”

”Vilket han inte skulle kunna göra om han gjorde honom till lärare i försvar mot svartkonster”, sa Harry förstående vad han syftade på.

Sirius hajade till och såg skarpt på Harry. ”Vad menar du?”

”Tror du att jag är dum i huvudet, farbror Sirius? Jag har faktiskt hört både Hagrids och dina antydningar om att den tjänsten är förhäxad och har hunnit fatta att det är precis vad den är.”

Det drog i mungipan på Sirius. ”Visst, men det är inget man ska tala öppet om, Harry. Dumbledore har redan tillräckliga problem med att skaffa lärare åt er till det ämnet.”

Harry log då han precis hade bekräftat hans misstankar i saken. 

”Hur skulle det vara om vi återgick till ämnet?” sa Sirius. ”Sa du att Moody såg dig uppe?”

”Jo. Han ser ju genom min osynlighetsmantel, så han hittade mig lätt. Det var så att det hände en olycka när jag tog mig ner för att se vad Crouch gör på Hogwarts. Jag var så ivrig att jag fastnade i det där falska steget mitt i trappan där man sjunker ner med foten. Du vet det stället där man måste ha hjälp för att komma loss.”

”Jag vet vilken trappa du menar. Slingersvans fastnade jämt i den när vi gick i skolan.”

Harry flinade över tanken, men lät bli att kommentera det. ”Nå, jag tappade mitt ägg förstås och den öppnade sig så att både Filch och Snape hörde det. De skyndade sig på plats och Filch trodde att det var Peeves som var i farten, medan Snape var säker på att det var en elev.”

”Självklart. Han skyller alltid helst på elever, medan Filch nog hatar Peeves mer än eleverna.”

”Typ ja”, nickade Harry. ”Jag tappade tyvärr även Marodörkartan som var öppen, och Snape var nära på att ta den, men det var då Moody räddade mig. Han använde locka till sig-besvärjelsen och hann få tag på kartan innan Snape och påstod att den var hans.”

Sirius log belåtet. ”Jag måste tacka Moody för den hjälpen.”

”Gör du det. Snape kände nämligen igen den och sa att den var min och att jag måste vara uppe ur sängen.”

”Säg inte att han hittade dig?” stönade Sirius.

”Det gjorde han inte. Moody fick honom att ge upp sökandet och gå till sängs. Han var skitarg när han gick, men det var strålande.” Harrys gröna ögon glänste av lycka genom spegeln. ”Moody tog även mitt ägg från Filch och hjälpte mig sen loss från trappan. Jag berättade för honom om Crouch och han tyckte att det var väldigt besynnerligt.”

”Det kan jag tro”, log Sirius.

”Crouch hade tyvärr hunnit sticka från slottet vid det laget, förmodligen för att mitt ägg skrek så högt och varnade honom.”

”Du behöver inte oroa dig för det, Harry. Moody kommer att hålla ögonen öppna nu när han vet att Crouch stryker omkring.”

Harry nickade. ”Är det sant det som han sa om Crouch, farbror Sirius? Han påstod att Crouch är värre i sin iver att jaga efter mörka trollkarlar än ens Moody själv.”

”Jodå. Det är korrekt. Crouch var ju chef för hela Avdelningen för magisk lag och ordning och ledde kriget mot lord Voldemort. Det fanns ingen som var värre än han … Men han är farlig, Harry. Du ska undvika honom så mycket du kan. Moody jagar riktiga mörka trollkarlar, medan Crouch är villig att jaga alla som han anser vara farliga. Han var närmast manisk i det under kriget och det är därför han kastade sin son till Azkaban utan att ens blinka.”

”Och gav sparken till Winky nu i somras”, tillade Harry.

”Exakt. Fast det var mer för att hon skämt ut honom. Han tål inte det.”

”Det minns jag. Det var jättekonstigt. Stackars lilla Winky.”

”Ska vi återgå till ämnet?” sa Sirius. ”Kom du oskadd in till tornet efter att du skiljts från Moody?”

”Det gjorde jag, fast Moody lånade min karta. Han blev jätteförtjust över den och sa att den kunde hjälpa honom mycket om han fick låna den.”

”Det är sant faktiskt. Du gjorde rätt i att låna den till honom. Du borde inte behöva den mer i år nu när du löst äggets gåta.”

”Nej, jag antar det.”

”Vad hörde du från ägget då?”

”Det var en sång som talade i gåtor, men jag fattade ganska snabbt att det handlade om vattufolket i sjön.”

”Om vattufolket?”

”Javisst. Det sades i sången att man ska söka dem där man kan höra deras sång och att det inte gick ovan jord.”

”Ja, då är det verkligen vattufolket. Och speciellt om äggets sång bara kan höras under vatten. Sången måste vara deras.”

”Det var det jag också tänkte.”

”Vad stod det mer i sången?”

”Att de har tagit nåt som jag skulle sakna tusenfalt.”

”Så de kommer att gömma nåt i sjön som du kommer att sakna.”

”Det låter lite som det. Jag kommer att ha en timme på mig att leta annars förlorar jag den för evigt.”

”Sades det också i sången?”

”Ja, så jag antar att det är uppdraget.”

”Det låter faktiskt inte så svårt”, sa Sirius lättad.

”Vadå inte svårt?” utbrast Harry. ”Hur sjutton ska jag kunna dyka i sjön en hel timme? Och i mitten av februari! Det kommer bli svinkallt!”

”Med magi såklart”, sa Sirius lugnt. ”Jag måste komma på nåt sätt som inte är för svårt för dig med tanke på din ålder.”

”Så du menar att jag kan använda nån trollformel som hjälper mig att andas under vatten.”

”Bubbelhuvud-besvärjelsen är den jag skulle använda, men jag vet inte hur jag ska lära dig den när du är på Hogwarts.”

”Vad är det för nåt?”

”Jag har dykt i Atlanten med hjälp av den. Man skapar en luftbubbla runt huvudet så att man har luft under vatten.”

”Det låter ju smart”, sa Harry förtjust.

”Men det är invecklat, Harry. Jag har bara börjat träna dig i avancerad förvandlingskonst. Jag är osäker ifall du klarar av den ännu.”

Harry suckade tungt. ”Vad ska jag då göra?”

”Vi kommer på det. Vi har en dryg månad kvar till uppgiften.”

”Men tror du att du har svar att ge mig i saken nu på lördag? Vi ska ju träffas i Hogsmeade då.”

”Jag får se … jag kan inte lova nåt just nu, men jag gör mitt bästa.”

”Visst. Vi får under tiden gå till biblioteket med Hermione. Vi kan kanske hitta nåt där.”

”Gör så, så talar vi mer på lördag.”

”Okej. Godnatt!”

”Godnatt, ponken min. Sov så gott!”

När lördagen kom hade Sirius blivit sjuk i en magisk influensa som gjorde honom sängliggande med hög feber. Det var omöjligt för honom att ta sig till Hogsmeade och Dumbledore fick skicka två andra från Fenixorden att hålla koll på Harry. Remus var dålig på grund av den annalkande fullmånen och Stella ryckte ut för att ta hand om både honom och Sirius. 

På söndagen fick Sirius ett brev från Harry där han berättade om sin utflykt till Hogsmeade. Den hade varit ovanligt färgrik och Sirius svor irriterat för att han inte kunnat vara på plats själv. Harry hade nämligen mött Ludo Bagman, som försökt hjälpa honom i hans nästa uppgift bakom de andra domarnas rygg. Det lät väldigt suspekt och Sirius tackade sin goda stjärna för att Harry avböjt erbjudandet. 

”Tur att han gjorde det”, sa Sirius till Stella när han berättade om det skedda. ”Tänk om Bagman hade sökt efter en orsak att diskvalificera Harry, eller nåt?”

”Nja, jag vet inte. Det låter mer som att han har slagit vad om att Harry vinner och försöker hjälpa honom därför”, sa Stella fundersamt. ”Han är ju en notorisk spelare.”

”Är han det? Det visste jag inte. Nå, det är i alla fall bäst att Harry inte involverar honom i något.”

Det mest förvånande i brevet var informationen om Barty Crouch, som Bagman gett till Harry. Han hade sagt att Crouch var ännu lika sjuk som i julas och att han inte varit till kontoret sedan dess utan skickade sina instruktioner till Percy med uggla.  

”Konstigt att han påstår sig vara sjuk och smyger sen runt nattetid på Hogwarts”, tänkte Sirius för sig själv, men kunde inte komma på någon orsak till det hela. Det var inget han hade tid att tänka så mycket på då det var mer alarmerande att läsa att Harry hamnat i bråk med Rita Skeeter inför alla i Tre kvastar. Hermione hade gått och blandat sig i det innan de lämnat puben och återvänt till Hogwarts, och Sirius gick nu och oroade sig för att Rita skulle hämnas på både Harry och Hermione.

Det var Stella som visste att Rita Skeeter var hämndlysten och hade berättat om det för honom. ”Hon är av den typen att hon hämnas på folk genom sina artiklar. Hattie känner ju henne och har berättat det för mig.”

Slutet i Harrys brev var lyckligt, eftersom han äntligen hade lyckats få talat med Hagrid, som hade lovat att sluta tycka synd om sig själv och återvända på måndag till sitt arbete.

”Jag är jättelättad att Hagrid är sig själv igen, men det kommer inte bli kul att behöva tampas med skrabborna i skötsel av magiska djur nu igen”, skrev Harry. ”Det var mycket roligare att få se enhörningar och slippa få brännsår i händerna jämt. Fast säg inte till nån att jag sagt det. Jag tänker vara lojal mot Hagrid hur hemskt det än kan vara på hans lektioner ibland.”

Chapter Text

På måndagen kände sig Sirius mycket bättre. Han orkade ta sig ner till vardagsrummet, men han låg ändå en stor del av dagen i soffan. Stella kom för att laga mat åt dem och sköta om honom, fastän Remus försökte säga att han kunde sköta Sirius nu när han kommit upp. Fullmånen var över och han var på benen, men han såg så härjad ut att Stella fnös åt honom och lagade maten ändå. 

Sirius orkade inte sätta sig till bords och Stella dukade maten till soffbordet så att de kunde alla sitta runt det och äta från brickor. Remus hade varit och mockat i lagården, vilket tröttat ut honom, och han satt tacksamt ner till ett dukat bord. Stella var ju rädd för deras hippogriff och hade inte klarat av att sköta den ordentligt, även om hon tagit hand om hönsen de dagarna Remus var sängliggande. 

”Har nån av er kommit på ett sätt för Harry att dyka i sjön om en månad?” sa Sirius med oro i rösten medan de satt och åt. ”Jag har själv knappt tänkt på nåt annat det sista dygnet, men allt jag kan komma på är svåra förvandlingar som Harry är för ung att utföra.”

”Ja, det är problemet vi har”, sa Remus med en suck. ”Han kommer ju aldrig hinna lära sig att förvandla sitt huvud till ett fiskhuvud så att han får gälar att andas med.”

”Det där låter verkligen avancerad. Jag tror inte man börjar med sånt förrän på FUTT-nivån”, sa Stella.

”Precis”, suckade Sirius.

”Jag kommer inte på nåt annat än gälar eller en luftbubbla runt huvudet som hjälper en att andas under vatten”, sa Remus bekymrat.

”Det är mitt problem också”, sa Sirius. ”Jag kunde ju ta mig till Flourish & Blotts för att gå igenom deras utbud av böcker i förvandlingskonst, men jag är rädd för att jag måste köpa hem hela butiken och ändå inte hitta nåt i böckerna som kan hjälpa Harry.”

Sirius vände sig mot Stella för att fråga om hon hade några uppslag, men hejdade sig. Stella var så djupt sjunken i sina tankar att hon glömt bort att äta. Hon stirrade på väggen bakom Sirius, men det var tydligt att hon inte såg på något utan att hon tänkte intensivt på någonting. Sirius bytte blickar med Remus och de blev båda tysta väntande hoppfullt att Stella kommit på något bra. 

Sedan vaknade hon ur sina funderingar och suckade. ”Jag tror att det finns ett sätt … jag har ett vagt minne av det”, sa hon och vände blicken till Sirius. ”Jag läste ju örtlära i alla år i skolan och jag minns att min professor … inte Sprout, utan den som var på Hogwarts innan henne; jag hade ju Sprout bara de sista åren i skolan … I alla fall, så tycker jag mig minnas att min gamla professor pratade en gång om en växt man kan äta och som ger en gälar. Förvandlingen är tillfällig, men jag är inte säker hur lång. Och jag kan tyvärr inte minnas namnet på växten. Vi hade ju aldrig en lektion om den utan professorn nämnde den bara i förbigående.”

”Och du minns vad han sa i förbigående under en lektion för typ tjugofem år sen”, sa Remus förstummat.

”Ja, det gör jag”, sa hon och flinade mot honom. ”Jag tyckte faktiskt att det lät häftigt och jag minns att jag skrev namnet av växten i min anteckningsbok, men jag är inte säker att jag har kvar den. Det är inte så att jag sparat en massa skolböcker från Hogwarts.”

”Vem har det?” sa Sirius ironiskt.

”En växt som ger en gälar låter faktiskt perfekt för Harry”, sa Remus.

”Bara vi kommer på namnet på växten.”

”Ja, det är ju det”, suckade Stella. ”Jag är ledsen att jag inte kan komma ihåg det. Det var så länge sen …”

”Det är förståeligt, så du behöver inte be om ursäkt för det”, sa Sirius lugnande. ”Vi ska nog komma på vad det är för en växt.”

”Det vore lättast om vi kunde fråga Sprout om det, men det går ju absolut inte”, sa Remus.

”Nej, vi kan inte fråga henne. Hon är ju föreståndare för Hufflepuff.”

”Och även om hon inte var det så är hon lärare och får inte hjälpa Harry”, tillade Remus.

”Precis. Moody gör det han kan, men även han måste vara väldigt försiktig så att det inte kommer ut att han har gett mig tips som hjälper Harry. Vi kan inte vända oss till andra lärare.”

”Nej, inte till andra lärare, men Harry kunde faktiskt fråga Neville Longbottom i saken”, anmärkte Remus. ”Han är ju väldigt duktig i örtlära och han kanske vet om växten i fråga.”

”Där sa du nåt!” sa Sirius förtjust. ”Jag ska direkt råda Harry att fråga Neville, och om Neville inte vet, så får Harry, Ron och Hermione gå till biblioteket och gå igenom alla böckerna om örtlära där. Och jag tar mig till Diagongränden och köper allt de har på Flourish & Blotts i ämnet.”

”Det låter som en vettig väg att gå”, sa Stella belåtet. ”Jag kan också åka hem till mina föräldrar och gå igenom allt jag har där från min barndom. Jag vet att det finns en låda på vinden med mina grejer, men vad jag har i den vet jag inte.”

”Tack, Stella. Du är verkligen guld värd”, log Sirius.

Hon strålade mot honom, men reste sig sedan för att ta disken till köket. 

”Jag har lite brev att skriva”, sa Remus.

Han lämnade Sirius att vila i soffan och gick upp till sitt rum där han hade ett eget skrivbord. Stella satte igång disken i köket, men slog sig sedan ner för att läsa dagens tidning. Hon hade inte hunnit läsa platsannonserna ännu, vilket hon haft som vana att göra varje dag nu när hon var arbetslös. Hon hade ingen vidareutbildning efter Hogwarts och det var inte lätt att hitta något hon var kvalificerad till. 

Sirius hade slutit ögonen och vilade efter maten, så det blev tyst i huset för en kvart. Han slumrade till för en kort stund, men när han öppnade ögonen igen såg han att Stella höll på att vika ihop tidningen. 

”Fanns det nåt?” sa han nyfiket.

”Jo, ett par arbeten som jag tänkte söka. Inte så att jag är hoppfull; det finns alldeles för många i min ställning som söker efter arbete, men jag kan alltid försöka.”

”Är det likadana jobb du sökt hittills?” sa Sirius.

Stella gav honom en skarp blick. Han hade reagerat negativt första gången han hört att hon sökt arbete som butiksbiträde till olika butiker i Diagongränden. Han hade tyckt att det var jobb som passade ungdomar som precis utexaminerats från Hogwarts och inte hade några bra betyg från sin utbildning. Stella hade flera FUTT-betyg och även höga GET-betyg i alla ämnen hon läst på Hogwarts, så hon var överkvalificerad som butiksbiträde. Hon hade kunnat söka sig till Trolldomsministeriet och få jobb på nästan alla avdelningar där med sina betyg. Startjobb på ministeriet betalade förvisso inte något vidare bra, men hon hade alla möjligheter att avancera i arbetet med sin begåvning.

”Ska du börja låta som min mamma nu?” hade varit hennes sura svar då.

Hennes mamma hade nämligen efter årsskiftet slutat klagat på henne för att hon sagt upp sig och hade istället börjat tjata på henne att söka jobb just på ministeriet där hon själv jobbade. Hon var expert med icke-varelser och hade jobbat på Andesektionen på ministeriet hela sitt yrkesliv.

”Ja, det är likadana arbeten som jag sökt hittills”, upplyste Stella stelt.

”Vilka butiker då?” 

Hennes ögon smalnade. ”Varför vill du veta det?”

”Men snälla rara … jag frågar ju bara”, utbrast Sirius frustrerat. ”Jag sa redan förlåt till dig i det här och tänker inte vara som din mamma i saken.”

”Det är bäst för dig!” sa hon surt.

Han suckade och gav sig. Det var tydligt att hon inte hade förlåtit honom för att han dömt hennes idé att bli butiksbiträde. Hon tyckte själv att det kunde gott duga för stunden så att hon kunde få lön att betala sitt uppehälle med. Hon ville inte ta ut alla sina placeringar på börsen och använda sina besparingar till vanliga hushållsutgifter. Hon hade ännu inte behövt sälja några aktier, men hon hade precis fått sin sista lön från trollkarlsradion och visste att pengarna inte skulle räcka för evigt, hur sparsam hon än var. 

”Jag ska söka till Läckande Kitteln och till Gladlumpors trollkarlskonfektion i Hogsmeade”, upplyste hon.

Sirius höll sin min. ”Vad är det Läckande Kitteln söker?”

”Husmor.”

”Vilket betyder städning av rummen och annat sånt.”

”Japp.”

Sirius lyckades inte le, men gjorde ingen grimas heller. 

”Jag tror inte det blir nåt svårt jobb”, sa Stella lugnt. ”Fast det hade varit roligare om jag fick sälja kläder. Jag tror att jag kunde nästan trivas om jag fick jobbet hos Gladlumpors.”

”Det låter absolut trevligare”, sa Sirius i neutral ton.

”Jag tror att jag skriver ansökningarna direkt.”

Hon satte sig vid sekretären i rummet och började författa brev till de två ställena hon nämnt. Sirius såg vemodigt på henne, men sa inget mer i saken. Han hade lust att anställa henne själv som sin sekreterare. Hon hade kunnat vara honom till hjälp med hans affärer, men han var säker på att det skulle gå åt skogen om han gjorde det. Han var alldeles för påverkad av henne redan som det var och skulle säkerligen hamna i säng med henne om han började jobba varje dag med henne. 

Tanken var allt annat än passande. Det var en helt annan sak att ta deras relation vidare om de var vänner än om Stella var anställd av honom. Då klassades det som utnyttjande och Sirius rös av obehag bara av tanken på det. 

Därmed såg han tyst på när Stella skickade sina brev och teg i saken. 

”Skriv till Harry åt mig, är du snäll”, bad han när hon var klar. ”Jag vill att han kontaktar mig genom tvåvägsspegeln ikväll.”

”Visst, jag meddelar honom om det”, lovade hon och satte sig att skriva ett till brev.

Sirius fick pratat med Harry sent den kvällen om idén Stella haft och fick ett par dagar senare höra att Neville visst visste om växten i fråga. Den hette gälgräs och var en växt från Medelhavet som Neville läst om i en bok han fått av Moody i höstas. Sirius skrattade när han hörde det och sände en tacksam tanke till Moody.

Han hade tillfrisknat från förkylningen och åkte på torsdagen in till Diagongränden för att köpa en påse gälgräs hem. När han kom hem till Holnatt hittade han Stella där sittande med Remus vid köksbordet. Hon var på strålande humör och hälsade glatt på honom när han kom in. 

”Jag har fått ett jobb!” berättade hon. ”På Gladlumpors i Hogsmeade! Jag var dit idag på intervju och ägaren gillade mig direkt. Jag ska börja där redan första februari.”

”Grattis!” sa Sirius. 

Han kramade om henne och kände lättnad över att hon fått jobb på Gladlumpors istället för på Läckande Kitteln. Det var tusen gånger bättre att bli butiksbiträde i en klädaffär än att vara städerska i ett värdshus. Jobbet var inte lika tungt heller. 

”Jag är jätteglad. Lönen är ju inte hög, men jag räknade på det och tror att det kommer att räcka”, berättade hon belåtet. ”Jag har ju hittat ett rum att hyra hos en gammal mugglare i Ipswich. Hon är jätterar och bor i ett eget hus, så rummet är en uthyrningsdel med egen ingång, vilket betyder att jag får vara ifred. Det känns jätteskönt och är inte dyrt alls, så då behöver jag inte ha så mycket i lön.”

”Det låter ju bra för dig”, sa Sirius. ”När ska du flytta in?”

”Jag får flytta in om en månad när jag måste lämna min lägenhet. Det blir perfekt, eftersom Hattie har varit på mig att jag ska förlåta henne och att vi ska vara vänner igen. Hon var igår kväll utanför min bostad i ett försök att komma in med mig, men jag sa åt henne att gå. Det ska bli skönt att flytta så att hon inte hittar hem till mig längre.”

”Det låter verkligen det”, sa Remus.

”Om du behöver hjälp med att bli av med Hattie, så kan du alltid be mig om hjälp”, sa Sirius. ”Jag kommer så gärna och förhäxar henne.”

Stella skrockade. ”Det kan jag tro.”

”Fick du förresten tag på gälgräs, Sirius?” sa Remus.

”Absolut. Jag har påsen här”, sa han belåtet och tog upp den från fickan för att visa den åt dem. ”Jag tänkte ta en näve och gå till ån för att pröva det. Jag vill att du tar tid på mig, Remus, så att vi vet hur länge förvandlingen håller.”

”Visst.”

”Är inte det lite kallt så här i januari?” anmärkte Stella.

”Det blir inte mindre kallt om en månad i Skottland heller, så jag måste absolut veta att Harry verkligen kan använda det här.”

”Ska vi gå ut direkt?” sa Remus.

”Det gör vi.” Sirius reste sig, men vände sig mot Stella och tillade: ”Vill du pröva gälgräset med mig?”

Hon gjorde en grimas. ”Aldrig i livet! Inte mitt i vintern! Jag är inte lika galen som du.”

Han flinade brett, men gick sedan för att byta om till sina badbyxor, så att de kunde ta sig ner till ån Stout som flöt förbi vägen till Holnatt. Det var en så bred å att man inte kunde se den motsatta stranden, som låg över två kilometer bort, och det passade fint till badande. 

Gälgräset var slemmigt och såg ut som grågröna råttsvansar, men Sirius var inte så petig av sig och svalde det utan vidare. Han stod vid stranden och väntade när han plötsligt kände något hända med hans kropp. 

”Se på dina händer och fötter!” sa Remus förstummat.

Sirius hade börjat kippa efter andan och förstod att han fått gälar. Han hann snegla på sina händer precis innan han hoppade in i sjön och log när han såg att han fått simhud mellan sina fingrar. 

”Det där var ju även bättre än att förvandla bara huvudet till ett fiskhuvud”, sa Remus, när Sirius försvunnit under vattenytan. ”Han kommer ju kunna simma snabbare när hans händer och fötter förvandlas på det där sättet.”

”Du har rätt. Nu får vi bara hoppas att förvandlingen håller i i minst en timme”, sa Stella.

”Jag tar tid”, sa Remus som höll sitt fickur i handen. 

De konfigurerade ett par strandstolar åt sig och slog sig ner för att vänta. Sirius syntes inte till, men de gissade att han ville pröva hur djupt man kunde dyka med gälgräs och kände sig inte oroade. De satt istället talande om Stellas nya jobb och bostad. Remus som inte hade möjlighet att få jobb när han var varulv var glad för Stella. Han hade också kunnat nöja sig med ett jobb som butiksbiträde om han någonsin ens kunnat få ett arbete. 

Tiden tickade sakta framåt och blev till en halvtimme, sedan till trekvart och sedan till en timme. Remus höll på att räkna ner på sekunderna till en full timme precis när de såg Sirius dyka upp ovanför vattenytan igen. Han drog efter andan och började simma mot land. 

”Det var exakt en timme”, sa Remus förtjust.

Sirius vadade upp från vattnet och vinkade glatt till dem. ”Det var perfekt”, utbrast han lyckligt.

Stella skyndade sig fram med en handduk till honom och han tog emot den belåtet. 

”Hur länge var jag under vatten?”

”Exakt på sekunden en timme”, sa Remus.

”Strålande! Det var inte ens kallt i vattnet så länge jag var förvandlad, men det blev kallt i slutet när jag förvandlades tillbaka.”

”Så du var som en fisk i vattnet”, sa Stella förvånat.

”Det var det jag var. Jag dök så djupt jag kunde och följde åbottnen jättelångt. Jag vet inte hur långt härifrån jag var egentligen, då det var så lätt att simma och det gick fort att ta sig fram. Nånstans på vägen kom jag på att jag borde vända i tid så att jag inte hamnar för långt härifrån. Jag hade ju inte min trollstav med mig och hade inte kunnat transferera mig hem.”

”Då var det ju tur att du vände i tid”, sa Remus.

”Japp”, log han. 

”Bäst vi sticker in, tror jag”, sa Stella omsorgsfullt. ”Du ser ut att vara lite kall, Sirius.”

”Jo, jag är det.” Han hade torkat sig snabbt medan han talade, men kände sig frusen. ”Det blir nog gott med en kopp med te efter det här.”

”Och du måste skriva till Harry och skicka honom paketet med gälgräs”, tillade Remus.

”Det måste jag absolut.”

Harry blev lättad och glad när han hörde om det lyckade försöket och fick paketet med gälgräs till Hogwarts. Han kände att han redan rott sin andra uppgift i hamn med det och slappnade av från stressen inför det. Sirius kände likadant, även om han inte helt kunde slappna av. Det var ju någon som velat skada Harry genom att anmäla honom till trekampen och Dumbledore hade ännu inte kommit på vem det kunde vara, så den oron gnagde på Sirius. 

Stella började på sitt nya jobb veckan därpå och Sirius märkte avsaknaden av henne på Holnatt. Hon kunde inte längre dyka upp oanmäld för att komma till frukost eller lunch och satt inte längre läsande tidningen med honom på förmiddagarna. Hon sov numera hemma helt och gick igenom sina saker för att se vad hon kunde sälja innan sin flytt. Hon behövde flytta från sin tvåa till en liten etta och kunde inte behålla allt hon hade. 

Det gjorde att hon var så upptagen även på kvällstid att hon inte ens kom på middag och de fick höras via uggla. Sirius kände sig nedslagen över det, men försökte sitt bästa för att inte visa det. Han ville inte att Remus såg hur han led av sin saknad och låtsades som om allt var som vanligt. Det var bäst då han ville diskutera Stella med Remus lika lite som han ville diskutera Dora Tonks med honom. Han hade inte märkt att det varit något mer mellan Remus och Tonks efter nyåret, men även om det var så ville han helst inte blanda sig i saken.

Han gick och hoppades att det bara varit alkoholen och nyårsfesten som gjort att de två hånglat med varandra då, precis som det varit för honom och Stella. Han tyckte nämligen att hans kusin var lite för ung för Remus. Han hade alltid tyckt att Remus borde skaffa sig en kvinna (även om Remus själv var bestämd i sin åsikt att det inte gick när han var varulv), men han hade nog inte föreslagit sin unga kusin till honom i första hand. 

Fast det angick ju inte honom egentligen, inte om Tonks verkligen ville ha Remus. Han skulle i varje fall aldrig säga ett ord i saken — mest för att han ogärna talade om sådant, men även för att Tonks skulle bli ursinnig och säkert förhäxa honom om han blandade sig i hennes livsval. Hon var inte den som tyckte om när folk sa vad hon fick och inte fick att göra, vilket varit orsaken till alla de gräl hon haft med sin mamma under årens lopp. 

Andromeda Tonks var en Black ut till fingerspetsarna och talade gärna om sina åsikter för sin dotter om allt från hennes utseende till hennes val av bostad och jobb, men Dora var inte den som lyssnade. Hon var ju också en Black-kvinna, även om hon ärvt en del mjuka drag från sin pappa och var mycket mildare till sinnet än sin mamma. 

Hon hade inte synts till mycket på Holnatt sedan nyåret och Sirius hade låtit bli att fråga efter henne. Hon påstod att hon var upptagen med sitt jobb och hade inte ens tid att gå ut på helgerna för stunden, men det var ingen annan av dem som var så sugen på det heller. Sirius mindes ännu hånglet han haft på dansgolvet med Stella och vågade inte gå och dansa igen direkt. Han var rädd att han skulle kyssa Stella igen om de gick ut och hade ansett det säkrast att inte föreslå några utekvällar just nu. 

Därmed blev det så att han varken såg sin kusin eller Stella mycket i februari. Den andra uppgiften i trekampen hölls den sista veckan i februari, just den dagen som Stella fått nycklarna till sin nya bostad och höll på att flytta in. Sirius tog sig till Hogwarts med Remus för att se Harry dyka i sjön, men lovade komma efteråt till Ipswich och hjälpa Stella med flytten.

Det hade blivit lunchtid när Sirius dök upp i Ipswich med Remus och knackade på hos Stella. Hon kom för att öppna dörren direkt och log förtjust när hon såg dem. 

”Är ni redan här?”

”Javisst. Det är över nu”, sa Sirius och lät lättad. ”Hur går det här?”

”Jag har precis fått packat det sista och tänkte börja flytta möbler.”

”Då kommer vi ju lagom.”

”Det gör ni, fast vi kan väl äta först nu när ni är här. Jag har inte hunnit äta lunch ännu och vill gärna höra hur det gick med Harrys uppgift.”

”Det låter som en bra idé. Jag fick faktiskt med mig lunch åt oss från Hogwarts. Dumbledore insisterade på att jag tog med mig det när han hörde att vi ska skynda hit för att hjälpa dig med flytten.”

”Oj, vad snällt av honom! Jag hade tänkt bara gå och köpa nåt från pizzerian i hörnet.”

”Nå, du slipper det. Vi har med oss köttstuvning”, sa Remus och började packa upp matlådan de hade.

De slog sig alla runt det lilla matbordet och tog för sig av maten. 

”Nå, berätta då! Hur klarade sig Harry?” sa Stella ivrigt.

Sirius log brett. ”Han gjorde strålande ifrån sig! James och Lily hade varit enormt stolta idag om de fått se honom.”

”Ja, han visade idag att han verkligen är sin fars son”, log Remus.

”Vad gjorde han då?”

”Han hade inte mycket problem under vatten alls. Han mötte grindyloggarna i sjön, men lyckades sparka sig loss från dem med sina simfötter”, berättade Sirius stolt.

”Kunde ni se under vattenytan?”

”Jodå. Dumbledore hade skaffat en magisk periskop, som reflekterade bilden från sjöbotten upp till en magisk bildbubbla, som var ovanför vattenytan för oss att se”, förklarade Remus. ”Bilden flyttade sig mellan de fyra deltagarna så vi såg inte Harry hela tiden.”

”Nej, men vi såg hur han klarade av grindyloggarna, medan Fleur Delacour fastnade i deras klor och fick avbryta uppgiften”, sa Sirius, leende brett.

”Ja, och han var först att hitta alla gisslan som vattufolket hade. Det var ju en per deltagare och de hade både Ron och Hermione där förutom Cho Chang och Fleurs lillasyster.”

”Oj! Vad tyckte Harry om det när han hittade de alla?” sa Stella oroligt.

”Vi såg hur han kom fram till dem och verkade förskräckt, men sen flyttade bilden tyvärr bort från honom och vi såg honom inte förrän senare, när han var på väg upp till ytan sist av alla”, sa Sirius.

”Men varför var han sist på väg upp om han var först på plats?”

”För att han självklart inte kunde komma upp innan alla gisslan hade räddats”, sa Sirius enkelt. ”Det är exakt en sån sak som James skulle ha gjort.”

”Det är det”, instämde Remus leende. ”Harry stannade för att vänta att Krum och Diggory hittade på plats och tog Hermione och Chang med sig. Sen när Fleur inte syntes till, tog han Ron och Fleurs lillasyster med sig och simmade upp med dem, så han kom sist i mål.”

”Oj! Då måste han ju fått sämst poäng då!” 

”Det fick han inte. Vi visste ju inte varför han dröjde, men vattufolket berättade allt om det för Dumbledore och domarna gav Harry poäng för att han visade moralisk tåga”, berättade Sirius stolt. ”Så han ligger nu på första plats tillsammans med Diggory. Krum ligger tvåa och Fleur är sist.”

”Men det är ju underbart! Å, vad Harry är fin! Tänk att han räddade även en flicka han inte ens kände.”

”Det är klart han gjorde det. Jag berömde honom rejält för det; han gjorde mig mycket stolt idag.”

”Mig också”, sa Remus. ”Det är precis den andan man ska ha när man hör till Gryffindor.”

”Det är det”, log Sirius. ”Harry har gång på gång visat att han hör till rätt elevhem och går i sin fars fotspår. Modig och godhjärtad, det är vad han är.”

”Ni har så rätt så. Han är verkligen fin”, sa Stella leende. ”Jag måste nog skriva till honom och gratta honom för hans fantastiska insats.”

”Det blir han säkert glad över”, sa Remus.

De fortsatte prata om uppgiften medan de åt klart, men tog sedan itu med flytten och ordnade den åt Stella på ett par timmar. Sirius tog ett par av hennes lådor med sig till lagården i Holnatt då hon inte hade plats med dem i sin lilla etta och ville inte lämna dem till sina föräldrar. 

”Min mamma surar ännu över både min flytt och mitt nya jobb”, sa hon med en grimas. ”Det är bäst att jag inte ens frågar henne om hon kan förvara grejer åt mig.”

Sirius höll med henne och tog gärna hennes saker i förvar. Efter att han lämnat lådorna hem tog han sig tillbaka till Ipswich för att hjälpa Stella att göra i ordning sin nya bostad. Remus hade stannat för att vila sig hemma, men de gick alla tre ut den kvällen och åt på en mugglarrestaurang för att fira Harrys lyckade insats och Stellas flytt. 

Stella ville prompt bjuda då männen ju hjälpt henne hela dagen, men Sirius köpte en flaska vin åt dem som de kunde skåla med. 

”Skål för att slippa Hattie nu för gott!” sa Stella när de skålat för Harry.

”Ja, nu hittar hon inte hem till dig längre”, log Sirius.

”Nej, och jag skickade henne äntligen ett brev för att säga att hon inte behöver söka upp mig mer. Hon har ju inte fattat saken fast jag försökt säga det, men jag sa tydligt i brevet att hon har förbrukat vår vänskap och att jag inte längre vill ha nåt med henne att göra.”

”Det måste väl kännas skönt att ha lagt det bakom dig nu”, sa Remus.

”Det gör det. Jag märkte aldrig förut hur mycket hon har manipulerat mig i alla år och tvingat mig till en karriär på radion mot min vilja. Det har varit oerhört befriande att få vara bara ett enkelt affärsbiträde och slippa tänka på allt vad karriär heter. Det enda jag behöver tänka på mitt nya jobb är att vara hövlig mot kunderna och hjälpa dem hitta passande kläder, och det är faktiskt ganska roligt ibland.”

”I så fall är jag väldigt glad för dig”, sa Sirius med ett genuint leende. 

Han erkände gärna att han haft fel när han tyckt att Stella borde göra något bättre i sitt liv och kände sig glad när han märkte hur bra Stella mådde numera. Hon hade varit miserabel hela december och halva januari, men hade blommat ut nu och hade lätt till skratt igen, precis som förut. 

”Skål för ett nytt fritt liv för dig, Stella”, sa han och höjde sitt glas för henne.

”Det skålar jag gärna för”, sa hon och strålade mot honom.

Chapter Text

I mars hade Harry återigen en Hogsmeadeutflykt och den gången kunde Sirius ta sig på plats, vilket var tur, eftersom Rita Skeeter precis då kom ut med den artikel om Hermione som Sirius befarat att hon skulle skriva. Den hade publicerats i Häxornas Värld och Sirius hade inte fått veta om den själv om inte Stella skickat honom ett meddelande om det. Hon hade hört om det på sitt jobb och Sirius hade skyndat för att köpa tidningen. 

Artikeln var exakt så elak som Rita Skeeter bara kunde åstadkomma och fortsatte där Hattie Greengrass slutat i sitt radioprogram. Rita bekräftade till alla läsare av Häxornas Värld att Harry Potter verkligen led av kärlekskval, men att de var värre än någon kunnat förutspå. Hon skrev nämligen att Hermione hade gått och bytt ut honom mot Viktor Krum för att hon fått smak för berömda trollkarlar, vilket hade fått henne att leka med de båda pojkarnas känslor. Rita spekulerade i sin artikel ifall Hermione lyckats med sin bedrift att fånga så framstående pojkvänner genom att använda olagliga kärleksdrycker och avslöjade sedan att Hermione var på väg att besöka Krum i Bulgarien den kommande sommaren. 

”Hur går det med er tre?” sa Sirius när han mötte de tre ungdomarna vid Hogwarts grindar strax efter lunchen.

”Bäst att vi tar vägen förbi Spökande stugan på momangen”, sa Harry rakt av.

Sirius nickade och följde dem tyst mot den avskilda vägen. De väntade att de var tillräckligt långt bort från de andra eleverna innan de sa något mer. 

”Nå, vem vill börja?”

Hermione gjorde en grimas vändande sig undan. 

”Du läste väl artikeln om Hermione, eller hur, farbror Sirius?” sa Harry.

”Jo då, Stella tipsade mig om den. Det är ju inte så att jag läser Häxornas Värld.”

Harry och Ron skrattade. 

”Det hade varit lustigt om du gjorde det”, flinade Ron.

”Vad tyckte du om artikeln, Sirius?” sa Hermione allvarligt.

”Det var precis sån smörja som bara Rita Skeeter kan skriva, fast det var en sak jag blev förvånad över.”

”Vilken då?”

”Har du verkligen blivit bjuden till Bulgarien i sommar, Hermione?”

”Jo”, sa hon och blev blossande röd. Hon sneglade nervöst på Ron, som hade blivit bister i minen. 

”Men hur vet Rita det? Det hade jag gärna velat veta”, sa Sirius med rynkad panna. ”Krum har väl inte gått och pratat om sånt med nån, eller hur.”

”Nej, det tror jag inte”, sa Hermione och blev bister. ”Jag har redan frågat Moody om han såg Rita Skeeter under en osynlighetsmantel under den andra uppgiften, men det gjorde han inte. Det var nämligen då som Viktor frågade mig. Han drog mig åt sidan så att ingen annan kunde höra och talade ensam med mig.”

”Och du menar att Rita Skeeter har på nåt sätt fått reda på det där”, sa Sirius.

”Var annars? Jag har inte sagt ett ord om saken för nån innan artikeln kom ut och Viktor har säkerligen inte heller talat om det.”

”Menar du att Hermione har rätt i att det är nåt fuffens i det, farbror Sirius?” sa Harry bekymrat.

”Det är klart det är fuffens om den där Skeeter-kärringen lyckas höra privata diskussioner utan att vara på plats själv. Det borde vara omöjligt på Hogwarts!”

”Borde vi oroa oss för det?” 

”Nej, inte ni tre. Det är min sak att oroa mig för sånt som rör er säkerhet”, sa Sirius allvarligt. ”Men jag är tacksam att jag fick höra det här.”

”Det är inte allt du behöver höra, farbror Sirius”, upplyste Harry.

”Vad har hänt mer då?”

”Karkaroff kom in i Snapes klassrum igår när vi hade lektion och ville tala privat med honom. Snape försökte skicka honom därifrån, men misslyckades då Karkaroff envisades att vänta tills lektionen tog slut. Jag stannade avsiktligt kvar för att städa min arbetsplats mer noggrant än jag behövde så att jag kunde höra dem.

”Självklart gjorde du det”, sa Sirius med ett snett flin. ”Annars hade du inte varit min Harry.”

Harry gav honom en loj blick, men fortsatte sedan: ”Hur som helst, så drog Karkaroff upp sin vänstra ärm för att visa nånting på insidan av underarmen åt Snape och svamlade nåt om att den har aldrig varit så tydlig förr. Han sa aldrig högt vad det var som han syftade på, men han menade att Snape måste ha lagt märke till saken också.”

Sirius bleknade. ”Var det verkligen vänsterarmen han visade?”

”Jadå.”

Sirius svor grovt. 

”Vad betyder det, farbror Sirius? Snape svarade aldrig Karkaroff nåt. Han märkte att jag var kvar och blev arg, varpå Karkaroff stack därifrån.”

”Jag har ju sagt till dig att både Karkaroff och Snape är gamla dödsätare, Harry. Varje dödsätare … alltså de som är riktiga dödsätare — det räcker inte att bara vara anhängare till Voldemort, man måste höra till hans innersta krets — de bär alla ett tecken i sin vänstra arm, just på insidan av underarmen, som visar att de är dödsätare. Det är som en tatuering med Mörkrets märke, den som ni såg på himlen under världsmästerskapen i augusti, men den är magisk så att Voldemort kan kalla på sina dödsätare genom den.”

”Så du menar att både Karkaroff och Snape har den!” sa Harry bestört.

Hermione hade lyft handen för munnen och Ron hade bleknat. 

”Ja, det har de”, sa Sirius. ”De var båda riktiga dödsätare under kriget.”

”Hör Snape i så fall till den skara som Moody kallar för dödsätare på fri fot och som han säger sig hata mest av allt?” sa Harry nyfiket.

Sirius rynkade pannan och såg förvånat på Harry. ”Har du hört Moody uttrycka sig på det där sättet?”

”Ja. Han sa det till mig den natten han räddade mig från Snapes och Filch klor.”

”Jaså. Jag har aldrig hört honom gå och sura så mycket över dödsätare ute i frihet … inte så att det inte är vidrigt att de fick gå fria, men Moody brukar säga att det värsta han vet är mörka trollkarlar och dödsätare i synnerhet, inte bara de som är i frihet utan alla. Halva Azkaban är ju befolkad med dödsätare som Moody satt dit.”

”Men vet du varför Karkaroff visade märket till Snape igår, Sirius?” inflikade Hermione, som kände sig oerhörd bekymrad över det.

”Det låter som att det håller på att bli tydligt igen”, sa Sirius fundersamt.

”Vad menar du med ’tydlig’?” sa Harry oförstående.

”Dödsätarmärket bleknade den dan du vann över Voldemort, Harry. Det har Dumbledore berättat för mig. Det var ett till tecken över Voldemorts fall.”

”Så, om märket håller på att bli tydligt nu igen, så betyder det ju att Ni-vet-vem är på väg att resa sig igen!” sa Hermione förskräckt.

”Det låter lite som det. Jag måste tala med Dumbledore om saken”, sa Sirius bekymrat.

”Men har du hört om några fler tecken om hans återkomst, farbror Sirius?” sa Harry oroligt. ”Du sa ju i höstas att försvinnanden är ett säkert tecken att han är i farten.”

”Det har inte varit några försvinnanden som jag hört om sen dess, inte på riktigt.”

Sirius funderade en stund ifall han borde säga mer, men sa sedan: ”Det enda jag kan tänka mig är den konstiga sjukdomen som Barty Crouch har drabbats av. Jag tror inte att han nånsin varit sjuk i hela sitt liv; han har i varje fall inte haft sjukfrånvaro från jobbet. Det skulle inte passa honom att stanna hemma för nåt så fjuttigt som lite dåligt mående.”

”Så du menar att det kan vara Voldemort bakom det?”

”Jag vet inte … jag har bara gått och oroat mig över saken. Ingen har ju sett Crouch sen innan jul.”

”Men Percy får väl fortfarande instruktioner från honom varje dag”, anmärkte Ron.

”Vet du med säkerhet att han verkligen får det, Ron?”

”Nej, men jag kan skriva och fråga.”

”Gör det är du snäll”, sa Sirius, men tillade sedan bekymrat: ”Fast det betyder ändå inte nåt. Vem som helst kan ju skriva de instruktionerna egentligen … Det vore bättre om du frågade ifall Percy har sett Crouch sista tiden, Ron.”

”Visst, jag ska göra det, jag lovar.”

När Sirius den kvällen besökte Dumbledores kontor fick han bekräftat att dödsätarmärket i Snapes arm verkligen höll på att bli tydligare och att det kunde betyda endast en sak. 

”Det bekräftar det vi anat”, sa Dumbledore allvarligt. ”Lord Voldemort är på väg att resa sig och har kommit på hur han ska få sig en ny kropp. Han har ju hjälp nu av Slingersvans och kan lära honom att utföra de svartkonster som behövs.”

”Å, vad jag önskar att jag lyckats döda Slingersvans i somras!” grymtade Sirius och gick sedan och grämde sig över saken i flera veckor framåt.

Det var först under påsken som Percy svarade på Rons brev och berättade att han inte hade sett Crouch, men att han fick kontinuerligt brev från honom med instruktioner till arbetet och att allt därmed var frid och fröjd på kontoret. Harry skrev direkt om det till Sirius, som blev även mer bekymrad efter det. Han hade haft lite svårt att sova den sista tiden när han kommit på att Turneringen i magisk trekamp var nästan över och den som ville skada Harry hade ännu inte lyckats med sin bedrift. 

Han tänkte ännu att det måste vara Voldemort själv då Dumbledore inte hört om någon annan som kunde vara den skyldige. Våren hade kommit och det var inte lång tid kvar till juni. De hade fortfarande inte fått höra något om den sista uppgiften, men Sirius oroade sig över den, eftersom det var det sista tillfället att komma åt Harry genom turneringen.

Sirius såg inte Stella mycket den våren. Hon jobbade heltid för första gången i sitt liv och var ofta så trött på kvällarna att hon inte orkade komma på besök. Saknaden efter henne och oron över Harry gjorde Sirius ovanligt bister till sinnes. Han höll sig fortfarande borta från trollkarlsvärlden i hopp om att folk glömde bort att han fanns och besökte inte ens affärerna på Diagongränden. Hans enda sällskap var Remus och den lilla vänskapskrets han hade. 

Mr och mrs Weasley kom på besök ett par gånger och han blev bjuden på middag hos dem i gengäld. Tonks var en flitigare besökare — hon hade tid nu igen efter att hon löst fallet hon arbetat så flitigt med efter nyår — men han märkte att hon var mer intresserad av Remus än honom. Det skulle ha förbryllat honom om han inte hade sett hånglet på nyårsnatten, men nu tog han som en vana att ursäkta sig närhelst Tonks dök upp och påstod att han hade brådskande ärenden så att han kunde lämna henne ifred med Remus. Han ville absolut inte bli vittne till några scener mellan dem och tog hellre till flykten. 

Det var sista veckan i maj som Sirius vaknade återigen mitt i natten av att Harry ropade på honom. 

”Vad är det? Vad har hänt, Harry?” Han hoppade ur sängen, klarvaken och orolig och slet spegeln så snabbt från nattduksbordet att han höll på att tappa den. 

”Du hade rätt om Crouch, farbror Sirius”, sa Harry och lät skärrad. ”Jag såg honom här i Hogwarts i natt, men han är försvunnen nu igen.”

”Vad säger du? Berätta allt!”

”Vi fick veta om den sista uppgiften ikväll. Vi träffade Bagman ute vid quidditchbanan vid niotiden på kvällen för att se det som Hagrid håller på att odla där åt oss. Det är en labyrint skapad av häckar och Bagman sa att häckarna kommer att vara flera meter höga i juni. De ska placera vinnarpokalen i labyrintens mitt och den som kommer fram till den först får mest poäng.”

”En labyrint!” Sirius hade bleknat. ”Säg inte att den kommer att vara förhäxad så att ni har magiska hinder på vägen!”

”Jodå, och inte bara det. Vi ska få Hagrids monster dit också.”

Sirius stönade då han var alldeles för bekant med alla de odjur som Hagrid var kär i. ”Så det blir sprängstjärtsskrabbor och annat lika roligt som du får akta dig för inne i labyrinten”, sa han mörkt.

”Skrabborna går säkert ganska lätt att komma undan, men jag hoppas jag slipper möta Aragogs ungar där inne”, sa Harry bistert.

”Oroa dig inte. Jag ska tala med Dumbledore och Moody om säkerheten. Jag är säker på att de kommer att beskydda både dig och de andra från allvarliga skador, även mot Hagrids monster.”

”Det får man ju bara hoppas …”

”Nå, vi talar mer om uppgiften strax. Berätta det där om Crouch.”

”Det var så att Viktor Krum ville tala med mig efteråt och vi gick undan tillsammans så att ingen kunde höra oss. Han ledde mig faktiskt ända fram till Förbjudna skogen och vi talade vid skogsbrynet med varandra. Han var orolig över den där artikeln och alla rykten om mig och Hermione som har florerat i skolan och ville veta om det var nåt mellan mig och henne.”

Sirius rynkade pannan. ”Försöker du säga till mig att du gick sent på kvällen fram till Förbjudna skogen utan nån mer än Viktor Krum i ditt sällskap? Fattar du inte hur farligt det där låter, Harry?”

”Vad menar du?” sa han förvirrat.

”Att det har hänt väldigt mycket konstigheter sista tiden och inte ens Hogwarts har varit säker.”

”Ja, men inget hände, om det är det du tror”, sa Harry snabbt. ”Det var bara mr Crouch som kom plötsligt från skogen för att tala med oss. Det var lite förvånande då han var väldigt förvirrad och såg förskräcklig ut. Hans kläder var trasiga och han var blodig och orakad och såg alldeles sjuk ut.”

Sirius stönade, men avbröt inte Harry.

”Han betedde sig jättekonstigt och talade till ett träd som om det varit en människa; han verkade tro att han talade med Percy och gav honom instruktioner om arbetet, fast det var gamla saker han pratade om, sånt som han måste ha sagt redan i somras innan turneringen. Sen blev han plötsligt jätteängslig och sa till mig att han måste tala med Dumbledore. Jag försökte få honom med mig, men han var så förvirrad att jag inte lyckades … Han mumlade bara att han gjort dumma saker och att han måste tala med Dumbledore, men sen ändrade han sig och började tala med Percy igen.”

Sirius slapp ur sig en lågmäld svordom. ”Säg att du skyndade dig därifrån, Harry, och att du inte stannade hos honom!”

”Det gjorde jag inte. Jag lämnade Krum med honom och stack in för att hämta Dumbledore, men Snape försökte hindra mig och det tog lite tid innan jag lyckades få tag på honom. Han följde direkt med mig, men då var Crouch redan borta och nån hade förhäxat Krum.”

Sirius stönade högt av ilska. ”Jag visste väl det! Hör du ens vad du säger, Harry? Du har varit ytterst nära att bli attackerad själv ikväll! Det är ju helt tydligt att Crouch har varit fången nånstans och har lyckats fly i sitt försök att komma till Dumbledore, men hans fångvaktare måste ha vetat … Tänk om du hade stannat bara lite längre …? Fattar du inte att de hade kunnat hitta dig där då när de hittade Krum och Crouch? Lova mig att du aldrig mer gör nåt så idiotiskt, Harry!”

”Så du menar …” Harry hade bleknat. ”Du menar att nån kom dit och tog Crouch och att de hade kunnat ta mig också om jag varit där bara lite längre?”

”Exakt! Du var i livsfara där, Harry! Du får se till att hålla dig långt ifrån Förbjudna skogen resten av den här terminen, hör du det! Det är alldeles för lätt för såna som inte kommer in i slottet att ta sig in i skogen! Även Slingersvans kan faktiskt ta sig dit, men inte in i slottet och det vet du! Du är inte säker där!” Sirius var så ilsken att han hade höjt sin röst, vilket var ytterst ovanligt för honom. Han hade redan som ung bestämt sig för att aldrig bli som sin mamma och skrika åt någon på det sättet hon jämt gjorde med honom. 

”Förlåt, farbror Sirius. Jag tänkte inte ens … jag lovar att inte göra om det”, sa Harry ångerfullt.

Sirius grymtade, men lugnade ner sig när han såg ångern i hans blick. ”Se till att du håller det löftet, för jag vill inte höra att du går nånstans ensam igen. Du ska hålla dig nära Ron och Hermione hela tiden och se till att ni håller er bland folk. Det är bara en månad kvar och Voldemort missade precis sin chans att ge sig på dig, vilket han inte kommer att bli glad över.”

”Så du menar att det är Voldemort som tagit Crouch?” sa Harry bestört.

”Vem annars? Varför skulle nån vilja haffa Barty Crouch, Harry? Jag har ju sagt att försvinnanden är Voldemorts tecken. Det här bekräftar bara att han är bakom allt och att det är han som vill att du råkar illa ut under turneringen. Crouch är ju domare i turneringen och den som sa att du måste delta.”

Harry bleknade även mer. ”Det är ju sant!”

”Självklart är det det.”

”Jo, förresten, Crouch sa också att Bertha är död. Visst menade han den häxan som försvann i somras?”

”Det måste han ha menat.”

”Och han sa mitt namn och att Voldemort är starkare.”

Sirius nickade bistert. ”Det bekräftar bara allt jag sagt. Vad hände med Krum?”

”Han blev lamslagen.”

”Vad skönt! Då är han inte allvarligt skadad.”

”Nej, men Karkaroff var vansinnig.”

Sirius fnös. ”Låt honom låtsas. Han är inget annat än en smutsig dödsätare ändå.”

Harry drog på smilbanden, men såg inte mycket gladare ut. ”Moody stack till skogen för att leta efter Crouch, men jag vet inte om han har hittat honom. Dumbledore befallde Hagrid att ta mig in till Gryffindortornet efter det och jag skyndade direkt in i killarnas toalett för att tala med dig.”

”Det var bra. Jag kommer till Hogwarts nu direkt.”

”Ska jag vänta på dig?”

”Nej. Du ska stanna i Gryffindortornet precis som Dumbledore befallt. Det är du som är i livsfara, om du minns. Jag, Dumbledore och Moody har ansvaret för din säkerhet, så vi tar hand om det här, är det förstått.”

”Ja, farbror Sirius”, sa Harry moloket.

”Bra. Vi kan tala mer imorgon om din sista uppgift. Nu när vi vet vad den går ut på, kan vi planera din strategi inför den.”

”Okej. Vi hörs imorgon då.”

”Det gör vi. Gå raka vägen till sängs nu, är du snäll.”

”Jag lovar”, sa Harry beskedligt.

Sirius fick inte veta mycket mer den natten från Dumbledore än det han redan hört från Harry. Moodys sökande efter Crouch hade varit förgäves och han var nu officiellt försvunnen. Dumbledore sa att han behövde kontakta trolldomsministern i ärendet snarast och att han skulle höra av sig till Sirius direkt om han fick höra något mer. 

Dagen därpå talade Sirius återigen med Harry genom spegeln, men på lunchrasten. Han hade vid det laget hunnit lugna ner sig, men han ville att Ron och Hermione var med på samtalet och de talade om den tredje uppgiften tillsammans. 

”Det som Harry kommer att behöva lära sig innan han går in i labyrinten är en del praktiska besvärjelser och förhäxningar, som jag tycker att ni tre kunde träna på tillsammans”, sa Sirius. ”Lamslagnings- och stoppbesvärjelserna är säkert till nytta och viktigast att börja med, men det finns även andra bra förhäxningar att träna på.”

”Hur ska vi lära oss dem om vi inte har en lärare?” sa Harry bekymrat.

”Gå till biblioteket och låna böcker där de förklaras. Om det är nåt ni inte förstår så får ni fråga mig, men det är bäst om ni läser om det själv. Jag får ju inte komma dit och träna dig, Harry. Det skulle anses vara fusk.”

”Det är faktiskt fusk att de andra redan kan det här då de gått flera år längre i skolan än jag”, sa Harry surt.

”Jag vet, Harry, men Voldemort bryr sig inte om vad du kan och inte kan. Han vill ju döda dig”, sa Sirius allvarligt. ”Vilket påminner mig … Jag vill att ni håller ett öga på Harry för resten av terminen, Ron och Hermione. Han får inte lämna slottet i onödan och absolut inte ensam, och jag vill att han är i Gryffindortornet i trygghet alla kvällarna.”

Harry gjorde en grimas, medan Ron och Hermione lovade följa Sirius instruktioner till punkt och bricka. 

”Var kan vi träna besvärjelser, Sirius?” sa Hermione oroligt.

”Låna tomma klassrum till det. Jag vill inte att ni går nånstans där ingen kan se er … ni får absolut inte gå till en hemlig korridor eller nåt gömställe, utan håll er nära allmänna utrymmen så att ni är trygga. Jag tror inte lärarna säger nåt om ni lånar tomma klassrum till uppgiften.”

”Okej, då gör vi det.”

”Finns det nåt annat jag kan lära mig än lamslå och vad det andra nu var …?” sa Harry.

”Impedimenta är en stoppbesvärjelse som hejdar angripare för en stund, så att du kan fly undan”, förklarade Sirius. ”Men du kunde också lära dig att kasta protego och självklart reducto. Den kan vara svårast av dem, men pröva ändå om du kan lära dig den. Den lärs ju egentligen först på FUTT-nivån i försvar mot svartkonster.”

”Vad gör den?” sa Hermione nyfiket.

”Reducto är en sprängningsförbannelse och den skulle vara väldigt nyttig för Harry i labyrinten. Med den kan han spränga hål i häckarna inuti labyrinten, om han inte hittar en väg ut annars.”

”Vad smart! Den måste jag absolut försöka lära mig!” sa Harry förtjust.

”Ja, det måste du”, instämde Hermione.

”Vad var det andra du nämnde, Sirius?” sa Ron nyfiket.

”Det var protego. Den är en avskärmningsbesvärjelse som skyddar en från enklare förhäxningar. I praktiken skärmas man av så att förhäxningen slår tillbaka mot angriparen och den är ganska bra att kunna, men den är också ganska svår att lära sig och inte alls nödvändig just i den här situationen. Du är snabb, Harry, det vet jag redan, och du kan beskydda dig genom att hoppa undan om nån försöker förhäxa dig.”

”Jo, det är klart jag kan”, sa Harry självsäkert.

”Det ringer in”, insköt Hermione. ”Vi måste gå till lektion nu.”

”Gör ni det och hör av er om ni behöver hjälp med nåt.”

”Jag lovar”, sa Harry och tog adjö av honom.